På näsan

Skriva andra på näsan, så att den nästan trillar av.

Hur kul är det?

Först blir man ett helt liv skriven på, gör inte så, gör inte så.

Så tragglar man igång själv. Gör som förväntas, försöker lite mer, tas ner.

Varför gör andra, de som har chansen, inte det som är smart?

Varför gjorde man inte det själv? Varför lät man sig inbillas att man inte hade en chans till något av det man önskade.

Den jag bor med eller som bor hos mig är en djupt snäll person, som vill hjälpa och vara snäll. Och som ibland inte verka tänka längre än näsan räcker, högst en vecka i taget.

Man blir lätt inbillad. Inbillad fel för livet. Jag trodde att om jag bara blev lite snällare där vid 18-19, så skulle jag kanske ändra det jag inbillats att jag inte skulle få vara med om. Det där att jag aldrig skulle få några vänner, aldrig få ett jobb, aldrig träffa nån man, bilda familj och få barn. Som jag var.

Jag försökte få lite självaktning tillbaka, men var snäll, snäll, så snäll. Lät folk flytta in och ta allt plats, all luft. Assisterade på alla jobb. Hjälpte med andras barn. Sen ringde klockan och det var dags att föda.

Det är det som förväntas: Att man erbjuder rum för en kär, bjuder på sin kropp, och bjuder till lite extra både hemma och på arbetet, och låter alla andra som har mer bråttom gå före.

En dag i taget är kanske bra. Arbetsschemat inskrivet i mobilen. Äta bör man annars dör man.

Man är någon om man har ett arbete och sin plats i skaran. Man gör ju rätt för sig, för bövelen. Man köper saker och drar sitt strå till stacken, och när man drar för sin gardin kan man vara sig själv för en stund.

Finns det någon man kan diskutera verklighet med? Nej. Den är för absurd.