Matta redo för smuts igen

Tiden går och sätter viss spår. Min berbermatta har nu varit så många gånger på Callerts mattvätt att de känner mattan och dess historia. Den ja, säger dom när man ringer.

Nyss leverade den tvättad. Ja, kaffe var det ju, och det går knappt att få bort, fast jag vet hur bra de lyckades när Tyson hade varit inkontinent och magsjuk på den, och det gick bort.
Man ska helt enkelt inte äta middag på en vit berbermatta - eller ha sjuka djur hemma.

Frågan är om jag ska rulla ut den eller inte.



Andra bloggar om: heminredning

Andy session

Ledsen fotograf

Såg att min blogg kommer högst upp i googlesökning om man söker på ordet skitbilder. Såg att någon just sökt efter det..

Som jag väl nämnt damp min senaste kamera, på grund av plötsligt tilltal från okänd på gatan, i asfalten, och 4-5 veckor skulle reparationen ta, om den alls går att reparera. Mobilbilderna går inte längre att skicka till flickr, och postar jag via mobilen till bloggen kommer de upp på många timmar senare, men oftast inte alls.

Andra bloggar om: foto, kameror

Länkar är bra

Efter tre år bloggande.. är det nu dags att.. ändra koden så att det syns bättre var i texterna länkarna ligger.

Nu blir istället allt som är länkat understruket (antingen eller som gäller). Man skulle egentligen behöva utvärdera och optimera sin blogg och bli bättre på att tagga, etikettera och pinga, och framför allt länka till andras inlägg man tycker är bra. Ber om ursäkt för att jag inte gör det för de flesta bloggar (se bloggroll) läser jag i mobilen i rss-läsare, och det är synd att det inte går att kommentera texter därifrån.

I övrigt söndagskvällnattsångest. Nu borde helgen börja. Börjar komma igång.

Hornsgatan 103

103:an lyser som en orange pelare i soluppgångsljus. Allt annat utom några kolonilotter i Tanto ligger i skugga. Samma på kvällarna. Bara 103:an får all eventuell sol. Där skulle bostäder ligga, inte aptråkiga kontor (eller inte om man vill ha utsikt från datorn). Men tänk er: billiga ettor för ungdomar på 12 våningar. Jag tycker inte att ett enda bygge ska genomföras utan gemensam takterass och lokal med utsikt över takåsar. Varför bo 6 trappor upp i österläge om morgonsolen ändå inte når fram eller i västerläge som nesligt skuggas på eftermiddagarna? Slagskuggans land. Jag betalar för en fyra för att kunna gå ut på en på en solig balkong några veckor om året.. är man idiot eller?

Borde skaffa båt.

Ännu en sömnlös

Hoppet ställs nu till att vi är på rätt sida om året och att man kan börja cykla utan att frysa om fingrarna. Ska kolla in hur solen faller på en husgavel över gården dit jag kanske kommer flytta, sen får det vara nog för denna.. morgon.

Hur ens skrivbord ser ut

Tänk om det vore så väl att skrivbordet berättar vem man är och inte hela ens hem. Och mitt ser ut som Hakkes, typ.

Skrivbordet både hemma och på jobbet röjer jag undan på för att slippa distraheras. Högarna blir högar på andra ställen istället. Varenda tillgänglig yta i varenda rum är belamrad (fast inte bara av mig). Att plocka bort hela möbler, som bord och hyllor och göra sig av med grejorna som då inte får plats, trodde jag en väg att få lite luft. Sagt och gjort. Men så finns det golv också. En fin och plan yta att lägga eller slänga saker på ju..

Nu tittade solen fram. Då kan man titta ut över och tänka på att ljuset gör allt. Åtminstone för ett foto.

Man somnar av P1

Har radion på men HÖR inget av vad de säger. Det handlar om soldaterna som vittnat om tortyrliknande metoder, och ansvarig militär intervjuas av reporter, men båda saknar melodi i talet och verkar inte vilja diskutera det här, och de har alldeles för lång sändningstid. Hjärnan kopplar in sig på andra frekvenzer. Och varför har jag ingen fjerk till radion? Sitter fast i sängen men en tung laptop på låren. Kommer inte loss för att göra kaffe heller. Kommer somna sittande.

Väntar på hjälp från dottern..

Kvitter

Vilt morgonkvitter från tantolunden. Låter som reunion efter en lång lång vinter.

Och där sitter den fast. Min daim.

Växlade tjuga av man på perrongen. La i en tia, trycke 37 och hoppades den bakre skulle puffa ut den främre. Donk-donk. Så nu har jag ätit två mellan kista och västerbroplan. Ännu inte hemma..

Utsikt från eken

Överdrift och underdrift

Dottern säger ofta att jag överdriver, fast jag så snällt ofta tonar ned mig själv så att andra får glänsa och tävla. Jag orkar inte det. Jag underdriver.

Berättar inte alltid hela historien, och vissa saker berättar jag aldrig, utom för helt okända personer, som kanske varit med om liknande saker och en och annan som jag litar på, som inte berättar vidare. Historierna i vår familj är så konstiga och ouppklarade att man knappt vågar knysta, för då tror folk att man hittar på eller är mytoman.

Det blev bättre när jag handlade - och framför allt åt lite mat.

Det här med uteslutningsstämning - som jag ofta känner - är att jag sett mobbing på nära håll och dissar stämningar där man har själva exkluderandet som bärande idé. Individer i nån slags utbytar-och-dela-upplevelse-gemenskap är min favoritidé. Inte klickar av tysta och possessiva solitärer i par.

Plats i solen eller social Skunk

Plats i solen eller social skunk

Satt och skrev både länge och väl igårkväll och såg en otrolig solnedgång från Eken bar på hemvägen, och en aningen bättre hade den varit om jag själv haft en plats i kvällssolen på stolen, och känt mig mindre ensam. Inne på toan spelades en låt som fick tårarna att drypa.

Tänkte på svt-programmet Kobra - som handlade om dofter, där parfymproffset Sissel Toolas i ett av inslagen berättar att hon ibland kan stänka på sig en viss doft som får folk att backa undan, bara lite, lagom lite för att hon skulle få ha lite eget spejs omkring sig när hon är ute på mingel och inte vill ha folk för nära inpå.

Jag upplever ofta att folk backar, och att det ofta den feed-backen jag får hålla tillgodo med, vad jag än gör. Jag borde inte misslyckas så katastrofalt socialt, där jag borde få en bättre kontakt - och allra minst där jag till och med skulle kunna vara en en bra vän, en kul resekompis, eller till och med potentiell samarbetspartner eller kund till dom jag träffar.


Jag har förut trott att bristen på feed-back eller reaktion mest beror på att jag umgåtts med så karismatiska personer att jag själv hamnat i slagskuggan, men tror nu att de karismatiska drottningkompisarna mest gjort att jag ändå lärt känna nytt folk och trott att jag är med, och kunde inbilla mig att de andra var intresserade även av mig och mitt sällskap.




Var på ett efter-konferensen-mingel igår. Utmanar mig själv att delta istället för att fly fältet. Några hälsar inte, fastän vi träffats förr, nån säger nåt artigt men jag vet att de snabbt går vidare till flocken. Mingel är inte en bara en konst när folk samlar ihop sig i mutual nytta, det är nästan en omöjlighet om man inte har ett tydligt ärende eller har med sig ett gäng kollegor. Då minglar man med dom man redan känner, och så ser det ut att vara ett minglande - utan att vara det.


Jag kanske stinker av o-succé, och de ser inte på ytan att jag är jätte-rik och kanske äger hela Stureplan eller nåt, för folk flockas där de känner att de själva har mest nytta, och mig har de uppenbarligen ingen nån nytta av.

Jag är helt enkelt inte speciellt välkommen, och jag sörjer det. Det kanske är en kollektiv sorg att förlora den lilla attraktionskraft man kanske hade, att det har med ålder att göra. Kanske jag bara inbillar mig. Kanske är det från 45 och uppåt som man blir misstänksamt gammal och ifrågasatt i det sociala livet. Som barn och tonåring var jag inte alls utmobbad, jag var van att vara en i gänget, en som vågade saker, och som till och med var välkommen i andra gäng också, för att jag tyckte att det var kul att umgås med kontrahenter när det gällde åsikter och diskussioner.

Just känslan att jag får att andra är totalt likgiltiga och att det inte spelar någon roll om jag finns med eller inte gör mig väldigt låg. Ingen frågar och ingen har tid. Och själv vill man ju inte heller vara bara "funktion" även om man kan vara av nytta. Man vill att folk ska tycka om en. Som man är. Man måste bjuda på sig själv, säger folk. Göra sig. Glänsa. Hjälpa till. Hitta på saker. Vara den som arrangerar, få med sig folk, drar ihop, boka in.


Egentligen tror jag inte att jag stinker, så luktkänslig som jag själv är. Jag tror inte att jag är fulare (utom de utstående öronen kanske), eller mindre intressant. Ofta är jag en hyfsad lyssnare och ställer frågor så att andra får berätta mer. Jag kastar mig inte över folk, diskuterar gärna, är artig, svarar på tilltal, skojar, förföljer inte, utnyttjar inte och snålskjuts. Men nånstans utstrålar jag nåt som andra skyggar bort från. Jag ser kanske arg och ledsen ut fastän jag inte är det.

Men ledsen blir jag ju. Alltmer.

Man lider

En förälders absoluta mardröm, det som hände Engla och hänt eller närapå hänt många fler med henne. Det värsta är att det går runt fler såna här pervon, och betraktas som beskedliga tills de slår över och flyttar sina gränser ännu ett steg åt helvete. Och det kommer hända igen.

För mycket av den riktiga skiten går att gömma under ytan, och de runt omkring, vi alltså, har ett ansvar att upptäcka. Speciellt män - som har en chans att känna till vad män de möter har för knasfixeringar, och reagera mot våld och utnyttjande.

Men i detta land av glesbygd och glesa stadshålor syns bara ordning och reda. Det fula är så jävla lätt att stänga dörren om och inte låtsas om. Folk tror ju inte på att det kan drabba de egna, och blint. Och andra gånger planerat eller till och med beställt. Det finns inte en tjej som inte från tidiga år får höra om alla hot. Men ändå är det farligaste att folk stänger in sig och blir rädda för då blir det ännu farligare därute.

Äcklig odlingsskog

Tåget glider långsamt genom äckliga kalhyggen däremellan och dyngigt skunkland mellan gårdarna. Folk kan gömma sig och odla föreställningar om sig själva och vad de borde ha rätt till utan att ge nåt själva.

Söderut

Årstabron söderut med tåget. Min plats tagen av tjej med skrikande bebis. Sitter som på nåder lite här och där nu. Tog fel jeans och har bara ett par med mig. Kommer väl inte bli insläppt på hotellet..

Bästa timmarna ingen lek

De bästa timmarna är alltid efter lunch, och efter midnatt. Går man upp vid lunch så är man faktiskt rätt pigg vid midnatt och har natten på sig. Sova 5-12 är helt okej. Eller 4-12, 3-11, 2-10, ännu bättre. Oftare blir det sova 4-9, vanliga vardagar, sova längre till helgs.
Men att gå ut på stan den här tiden en lördagkväll är.. det är ingen lek.

H-h-hinner inte

Nej, jag hinner inte skriva. Prat-prat-prat har det varit, hela dagen och halva kvällen. Mor och syster vinner hästlängder i vem-som-får-prata-mest-tävlingen, men en talare kräver sin lyssnare. Eller hur.
När jag loggar in på datorn har jag cirka tio ställen jag måste kolla av standard, bara kolla läget. Mail, facebook, bostadsbytarlarvet, etc, etc. Tror jag att jag ska kunna få en 4:a och en 2:a på St Eriksgatan? Men bra skulle det ju va. Tänk att efter lantislivet här vid Tanto att flytta till en våning med T-banestation och värsta Hemköp i huset...

Tiden torkar och fryser inne

Jag känner det faktiskt så, att jag lider med vintern och eldar med min tid. Vintrarna känns som bortkastade. Det som är naturligt, som att ta en fika i skuggan på torget på väg till någonting, är en enorm lyx för oss. En varm kväll på balkongen under flisfiltarna - och vi yrar.

Aprilväder heter det ju

Det är nån slags kollektiv frustration nu. Den där jävla våren måste komma innan vi går under. Folk yrar om vår när det är 8 grader och solen tittar fram, och samma gör jag. Sen kommer snön och cykelsadeln blir nedisad och helt olockande att sätt sig på. Fick lite hopp när första trädet i utsikten fick skott i fredags, men nu.. irk.

TioårsKoll funkar inte

7 små anteckningar på två år. Har suddat och ska ge boken till någon den passar.

Knasbokning till Berlin

Nu har jag gjort det igen. Knasbokat. Köpt en flight från Barcelona till Berlin. Tänker att jag ska till Barcan på musikkör under midsommarhelgen, sen måste jag vila, och sen vill jag nog till Berlin och lite gatufest. När jag kan åka ner till Barcelona vet jag ju inte, inte heller vad jag vill efter Berlin. Roskilde, hem igen, Ios? Inte helt fel plats att välja att åka vidare ifrån.

Latte-galen

Jag menar inte latte. Jag dricker espresso med en liten skvätt mjölk i, typ cortado. Eller direktbrygger mitt Zoéga med tratt. Orkar inte längre beställa espresso på stan för allt tjafs. Nä, det är inte en cappuccino jag vill ha.. nej, inte en macciato. Och så vill de ha 5 spänn extra för 1-2 millimeter mjölk. Det är nygjort starkt och gott kaffe jag vill ha, med en liten skvätt mjölk i. Pytteliten.

Jag menar latin. Såg Latin Grammy awards från 2007 på tv igår - från Las Vegas typiskt nog - och hörde Ricky Martin säga ungefär: ~ fortsätt vara stolta för spanskan, den är vårt språk, men lär er engelska också. Stora behållningen var Calle 13 från Puerto Rico, och trumsektionen som gör en så glad att se. Det är så ballt och det är livet i oss, och man känner det speciellt om man har en sån slags orkester framför sig på gatan.

Jag måste lära mig spanska också utöver engelskan. Bara curason räcker inte. Vi småspråkingar har ändå en viss fördel i att tvingas lära oss ett eller flera världsspråk. Den spanskspråkiga kulturen är så stor och (lika) självgod och (lika) självförsörjande som den engelskspråkiga, att de inte behöver lära sig andras språk. Så vägen till ingångar (utöver musiken) är bara genom språket.

Nu blir det juni

Kan bara glädja med själv med att inte göra som vanligt. Brukar jobba hysteriskt inför midsommar, ha jobb kvar veckan efter, tvingas ställa in flighter, inte orka Roskilde, bli sjuk i Grekland. Punkt. Och sen ha rehab på balkongen hemma i regnet till tonerna av Pride.

I år, hör och häpna, blir det semester i juni. Jag ska inte vara i Sverige under den stora lyckas-med-avslutningar-och sommar-hysterin. Jippi!

Glädjande ungar

Det händer ju att min dotter kommenterar eller till och med shanghajar min blogg, och till slut hittade sonen också hit. Tänker att jag inte ska länka till ungarnas bloggar eller kommentera där eftersom de säkert tycker att jag är för pinsam.
- Du är ju inte pinsam, sa dottern. Ärligt.
Och sonen bad mig igår länka till hans blogg.
Ja, tänk vilket elände det skulle vara att vara i konflikt med sina barn.. eller att de inte ville veta av mig.

Diskussioner bäst med yngre

Så är det bara. Det är roligare att prata med folk som gillar att diskutera. Många är mer hemuler och tar egentligen till sig vilken ordning som helst, bara den har ett system de förlikar sig med. Det gäller bara att se till att inget ruckas på och att systembygget snarare förstärks än ifrågasätts.

Men just nu är det för sent att diskutera religioner.

Från en diskho

Det så kallade microbloggandet sprider sig som en löpeld. Man håller sig till sitt ämne.
Ett nytt tillskott är diskhoblogg på diskho.se.

Diskhoar är inte så triviala som man först kanske kan tänka sig.

Andra bloggar om: diskho

Tillbaka till ruta 2

Ibland läser jag texter som slutar ungefär "det ni kanske inte visste om ... är..".

Nähä, tänker jag: Från att inte ha vetat att människan inte ens finns här i världen får jag veta någon liten anektdotisk detalj från personens vilda liv i ungdomen på interailresan eller studenttiden i USA, och man förstår att nu är det verkligen andra bullar och slut på det roliga.


Dalagatan med Eastmaninstitutet och Vasaparken i bakgrunden.

Det ni inte ville veta om mig (hrm.. eller redan vet) är att och att jag för evigt kommer ha födelseort HÄSSELBY i versaler passet. Där bodde jag, skriker jag ju varje gång jag åker förbi med tunnelbanan, i punkthuset längst bort på tredje våningen. Och hela intresseklubben antecknar varenda gång, en gång om året.
I 2,4 år bodde jag där, och när brorsan födde flyttade vi in till stan, till Mannen-på-taket-huset, där vi ibland lekte kull på taket (däruppe ja) - eftersom nån unge alltid lyckades hitta den åtråvärda vindsnyckeln.

Bodde nästan hela 60-talet vid Odenplan. På bilden står jag vid pappas bil med en tant, och tanten är min då typ 22-åriga moster. Tänk er. Man var vuxen lite tidigare då, och så fort man blev gift blev det små tjuriga barn som störde.

Nu är det inte helt omöjligt att det blir byte till Vasastan. Lattemorsorna vill ha större och barnvänligare - på väg mot villan. Precis som mina päron gjorde. Liten liten i förort, nåt i stan, ännu större i stan, och så jävla villa + skilsmässa, och liten liten igen.

Andra bloggar om: Stockholm, Odenplan, Mannen på taket

Tjocklek och storlek har ingen betydelse

Jag undrar varför de bråkar om vem som har minsta och tunnaste?

För mig - som verkligen verkligen bara väntar på att kunna dra iväg på mitt mobila och högst omanliga liv - vill ha en behändig pyttedator som kan ersätta tidigare palmpilotar som tappade all info när de laddade ur, släpbara pc:ar och oflyttbar stationära, vidriga anteckningsblock, kassa pennor, tidningar och böcker... jag läser ofta hellre direkt på skärm.

Jag är helt enkelt bara intresserad av en stabilt fungerande, snabb och alltid uppkopplingsbarhet dator som inte väger nåt. Som tål användning. Som fungerar ihop med kamera, mobil, ipod, diskar osv. Inget annat. Att mångfunktionella spelare/mobilerna faller bort är att jag framför allt vill kunna skriva på tangentbord, eftersom det går 10 gånger snabbare för mig än att skriva med båda händerna och alla fingra på tangentbord än med tummar, pek- eller tryckskärm eller penna.

Jag vill kunna ha den som en bok- eller tidningsläsare, som en spelare för program, musik, filmer, och som ett fönster och kommunikation utåt. Ska det vara sååå svårt?

Kallt stål

Nä, nu går det för långt med nymoralister och arbetlivsshetsare. Det är som att frihet bara gäller vuxna, medan barn och ungdom ska pressas in en skolmall som borde ha gått i pension för många många år sen.

Vad är det för liberalt med att inte tillåtas göra saker i egen takt och vara tvungen att göra skolan i ett enda svep, med samma plan för alla. Så får man kunskap, försöker de inbilla oss. Så vet man snarare var ungdomarna är. Hat. Folkhat. Det ska bli svårare att klara grundskolan, kraven ska höjas och därmed ska fler komma igenom grundskolan, eller? Och det ska vara svårare att komma in på gymnasiet. Ingen ska komma undan eller få andra chans.

Så får man en viss mängd som inte har lära-till-prov-minne, och som kan fylla upp vakanserna i vårdjobben sen, och resten kan fylla upp efter alla ingenjörer och tekniker som går i pension snart. Jag känner igen det från när jag gick ut gymnasiet och de drog in radikalt på utbildningsplatser och krävde skithöga betyg för precis alla universitetsutbildningar - för att vi skulle ut och jobba i barnomsorg, äldrevård, chokladfabriker och städa på tåg.

Jag tycker de nya gymnasieplanerna hade passat bättre idag, 1 april, än igår. Det handlar bara om kontroll och en livsstil som kontrollfreaksen kan kontrollera, mäta, diagnostisera, inte om kunskap på 2000-talet. Pluggskola för betyg ger inte kunskaper. Det vet vi ju. Det ger bara betyg. Man pluggar för betyg och det enda som sen finns kvar är just betygen. Inte kunskapen.

Stenålder. Nä, jag hoppas de unga vågar skapa egna företag och kan använda sin idéer på nya sätt. Industrialismens arbetsschemor och mätningshets har gjort sitt.

Håll käft

Vi spelar ni lyssnar, säger dom. Tidernas bästa rockklassiker. Jag lyssnar. Helt ok. Det är den enda radiokanalen jag får in. Jag ska va tyst. Har pratat lite för mycket i helgen tror jag.. Men det var kul.

Jag håller med, låt stå

En låst cykel utanför jobbet eller bostaden är inte skräp. Jag har på 30 år aldrig haft tillgång till nåt cykelrum. Det har inte gått att få in nåt där pga barnvagnar och pulkor - och inte minst deras cyklar. Det vill säga dom som har cykel men aldrig använder den. Låt stå.

Arga typer

Med milt höjda ögonbryn såg jag och medhandlare på Ica ett par med tonårsson som svor åt allt och pratade högt på sina olika mobiler. Stackars son var tyst och skämdes. Ordentligt med groggvirke köptes in och gräl till natten. De var så sura och leee på varann men lät det gå ut över den jävla skitaffären.
När man ser såna här par förstår man att varken ny bil, jaccuzi eller charterresor hjälper mot dåliga relationer och allmänt hat, till exempel mot stockholm(are). Jag ska inte säga varifrån de kom. Skrikandet i mataffären var ett slags statement, för det fanns inget att överrösta, och det lät som att de sa att de inte ville möta några (jävla?) hammarbyare i backen.

Läst bloggar

Nu har jag gjort det jag gör lite mer än skriver i blogg: läser bloggar lite random. Inte mycket, men en hel del. Ibland bubblar det till av råd jag vill ge, men jag undrar varför. Dom flesta vet så väl ändå. Och läget ett annat. Har mergat några profiler idag, så jag har fått en medhjälpare i bloggen, som ska skriva om resor och annat kul, medan jag, como, kör gnället.

Bjuda in sig själv

Har nu inbjudit en del av mig själv att blogga hos en annan del av mig själv. Är ofta inloggad på fel mailkonto för att göra det jag ska. Det drar in från alla fönster. Lämna kylan, det är begripligt att folk väljer det, även om dengin blir alltmer aggressiv därute. Läste i senaste Allt om resor att man kan få ett års visa i Thailand om man har fyllt 50. Kan vara bra att känna till så att man inte pendla fram och tillbaka över gränsen i tid och otid.

Varför är det så?

Varför heter det klädkammare när det är den enda plats i lägenheten där det inte ligger kläder?

Varför har schampoflaskor alltid öppet lock och är kladdiga på utsidan? Bestämmer man sig för att ta lite mer när man redan har händerna fulla av kladdet?

Varför står mjölkpaketen alltid fint och ser fulla ut när själva mjölken alltid är slut?

Varför blir gatgruset större för varje år? Är det för att befolkningen blir större och klumpigare, som jättemänniskor som stegar omkring och inte får välta. Man välter snarare för att gruset är så grovt.

Varken ut eller in

Vet varken ut eller in, vare sig privat eller på jobbet.

Är det bara jag som inte är totalt självupptagen? Eller är det det jag är?

Missade kalaset

Missade ett födelsedagskalas och utmärkelse idag. Jag hade kommit försent. Trodde det var 7 och så när jag ringde vid halv sju för att dubbelkolla hade evenemanget redan startat. Klantig är vad jag är. Gick sen för att lämna in cykel på lagning - och tog ännu en gång med fel nyckel för att låsa upp cykeln.

Nu sitter jag hemma och väntar på att fiskgratängen i ugnen ska bli klar nångång. Har städat hela lägenheten och varit och köpt nytt av diverse och en mopp-refill. Dotter sover och sover. Min enda utekväll denna helg verkar gå i stå.

Känns som jag är lite sent ut i starten nu. Att det är försent. Hade jag skippat de där snubbarna och kärleksolyckliga år när jag var nyskild vid 35 hade jag kanske kunnat hittat mig själv och iväg istället för att stanna och stå och hamra i kylan. Och ingen hade varit gladare för det än min dotter. För hon hade ju fått följa med förstås. Men hon är inte försent ute i alla fall.

Tiga?

Nehä. Sällskap ut har jag aldrig. Ikväll är det Tiga som gäller. Vad deprimerad jag blir. Café Opera. Gå dit själv? Om dottern bara varit några dar äldre hade hon kommit in.. Det är 88:orna som blir 20 i år. Sen kommer 89:orna och 90:orna som är ännu fler. Babyboomen runt 89-90 är redan ute på stan och i startgroparna. 90-talister!

Andra bloggar om: klubb, musik, Stockholm, tiga, Café opera

Efter tsunamin

Tre år drygt är det sen jag startade bloggen. Det var en ventil. Inget kunde bli värre. Tystnaden var nästan total runtomkring, folk på jobbet undvek mig, och jag skrev febrilt i små svarta anteckningsböcker, som jag sen la åt sidan. Inget av det jag skrev där hamnade i bloggen. Det var J jag pratade lite med. Träffade honom första gången på puben på den plats där jag träffade brorsan den allra sista gången.
Det är väl så, många kommer att räkna, i år från januari 2005. Efter tsunamin, efter stormen.

X-et till Stockholm

Ha, skrattade.

Helt plötsligt poppar det så kallade X-et från London upp som ett troll och säger att han funderar på att komma till Stockholm.

- Passar det bra?

- Eh..

- Ja, du kommer ju bara till London i augusti.

- Jo, men bara om det är soligt.

- Ok jag ringer imorgon, måste jobba..

- Bye bye.

Nerringd varje morgon

Varje morgon i gryningen ringer nån. Igår ringde en programmerare från Göteborgare, idag en cykelsäljare från hagsätra. Är det så att hänga på dejtingsiterna? Lite olika snubbar olika dagar. Korta möten. Tack och hej.

- Sover du? Ja, det gäller en cykel...
- En cykel? Vad för cykel?

Har bara svarat på EN cykelannons så kan det vara någon annan? Varför kan inte en hjärna fungera på förmiddagen? Varför får man inte någonsin en soft väckning med gott kaffe kl 11 efter minst 8 timmars sömn. Och varför är jag en sån idiot som sätter på datorn istället för att sova vidare?

Det snöar och jag känner mest för att stanna hemma och diska och sy och sånt. Lättare hushållsarbete är sådant som passar mig bäst - som ni vet.

Jag kan faktiskt sy mina egna kläder. Hade en period när allt jag hade på mig var absolut handsytt i plommon och rosa, och träskorna hade jag tillverkat själv. När sonen var liten rev jag trasor och vävde tre långa mattor av alla misslyckade syprojekt. En gång broderade jag med sytråd. En bild på 8x8 cm tog två veckor att göra.

I själva verket är jag en ocean av tålamod och enträget arbete.

Ingen tankeläsare

Jag är inte tankeläsare, bara avsiktsläsare. Jag ser vad folk håller på med, hur de rör sig, vad de låtsas, hur de tror att de uppfattas. Såna saker.
Ibland tror jag faktiskt på allvar att jag är bra på att läsa folk.

Men så är det inte. Jag har inte den minsta aning om vad andra menar om de inget säger, eller inte agerar och inte reagerar. Jag kan inte se om pokerfejsen bakom ytan är positiva eller negativa. Jag vet inte vad de tycker om, om de tycker nåt. Får ibland känslan av att de skiter i i just sånt som jag tycker är viktigt, och satsar på sånt som inte håller bara för att det ger tillfälliga stora röda R i skrivboken och beröm när det virtuellt klirrar i kassan.

Jag har faktiskt inte en aning. Mer än att de låtsas engagerade när en chef är med. I fortsättningen kommer jag alltid låtsasinbjuda högsta chefen till alla mina möten och bara be honom titta in och säga hej och "det vi gör är avgörande för vår, alltså er framtid på jobbet..."

Ingen monark vid räcket

Letar cyklar på bred front

Dotter och jag letar cyklar på blocket. Hon måste hitta en crescent freja, en sån som hon blev bestulen på, och jag måste hitta ett par nya reservhojar.

Status just nu:
Nycykeln utlånad.
Vita monarken står kanske kvar på slussen, men den är trögtrampad och för stor. Senast hämtade jag den i kungsan men pyspunkan fick mig att överge den vid Debaser.
Svarta cbs:en lämnade jag vid någon pendelstation tror jag. Vet inte ens var. Kass var den.
Min mintgröna peugeot, favoriten, är definitivt borta. Den eller likadan dyker upp på blocket då och då. Senast ville personen som sålde att jag måste åka och hämta den, nånstans i obygden.
Det är ju där på såna där jättelager ens cyklar hamnar när de står löst och dräller utan att vara fastkedjade.
Man lär sig aldrig.

Dottern önskar sig en ny freja.

Inte mörkt men alltför ocykligt

Syster min tycker att jag är så dyster och har så arga tankar i bloggen. Kanske är det så att man inte har tid att blogga just när man hoppar omkring med glädjefnatt, har panikattack eller är mitt i en film eller cykeltur. Nånstans däremellan bloggar jag kanske lite för dystert ibland.

Ingen såg sur ut på avgång 22.15 från Kista. De få i vagnen blundade och hade lurar. Jag drack en cola och läste en skrynklig metro. Häromdagen såg jag min mamma på SL:s sidor i någon av gratistidningarna. Åkte hon kommunalt för att det var miljövänligt? Framför allt för att det är praktiskt, svarade hon.

Själv åker jag kommunalt för att det är för långt till jobbet. Annars skulle jag cykla. Körde jag bil och åkte fast skulle jag kunna få böter och möjligheten till körkortstillstånd indraget..

Min augustiinköpta nycykel är utlånad. Buuäää. Men så går det när man lånar en cykel som går sönder i ens väna "vård". Man får låna ut eller ge bort sin egen.

Esque - en del av Surasomfan-plan

Det är pinsamt att gå på klubb - om man inte bestämmer sig för att överse med blickarna, som frågar en vafan man gör där. Tänker oskyldigt att "I'm only here for the.." och så får man hoppas att inte stöta ihop med sonens polare, som skvallrar till honom om morsan som är ute och..

Många tjejer verkar vimla omkring och surar lite varstans för att det är nåt slags stureplanszon, och de kastar arga blickar på folk som är fel sort, och även på högtalarna, som spelar fel musik.

Tycker det är tråkigt att klubbspringande ska användas som alibi för att hitta nån att skaffa barn och ball bostad med. Tror bara det är i Sverige som klubbar riktar in sig på 20-25-åringar. Runt om i världen är det musiken, och dansandet som förenar, inte åldersgruppen. Jag förstår innerligt varför jag hellre klubbar i Berlin.

Stockholm är pinsamt, både för oss invånare som är i fel ålder och inte längre välkomna ute, och turister, som tror att klubbar i Stockholm fungerar som klubbar ute i Europa, där det finns mer befolkning, och där man går ställen som spelar den musik man gillar.
Men musiken kan ju vara jävligt bra, som igår, om man bara kisar lite i lasern, förtränger inramningen och att det bara finns en sorts flasköl och ingen alls på kran, samt låtsas att man inte syns.

Andra bloggar om: esque, klubb, music, musik, livsstil, Stockholm,

Melodifestival i bakgrunden

Dottern sover i soffan, men sa, tror jag, att hon tänkte rösta på Amy. Fast hon hade inte hört låten. Inte jag heller. Efter uppträdandet fick Amy i alla fall ett äkta falskleg i present, och det är ju precis vad man behöver om man är 15-16, eller 16-17.

Hörde just BWO därinifrån vardagsrummet, och alltså: lall-lall.. jag förstår ju glitteri och glittera och glädjen i att dansa och showa loss på en lössläppt klubb, men få schlagerlåtar får mig in the mood, och de Celiiiniga låtarna är en utdragen plåga i mina öron. Nordman får mig mest att tänka på att var man än går i Stockholm så ser man nordman-kloner. Hans look är ideallooken för så många.. eller kanska enda räddningen. Ofta ser man sådär 4 nordman åt varje håll..

Andra bloggar om: musik, melodifestival, nordman, Amy, BWO

Man får ta en broschyr..

.. så blir promenaden lite roligare.

Nä för f*n vad brunt är fult

Jag håller verkligen med mig själv. Brunt är oftast fult som fan och processblå är det tråkigaste tänkbara. Billigast så va. Inga jävla färgblandningar här inte, vi är ingenjörer vi..

Men man kan inte säga att något är snyggt eller fult. Man kan bara säga att man själv tycker att något är si eller så. Och mina färger känner ni ju. Och svart och vitt, förstås. Och ljus sandstrand.



Hela brun-ordet är fult. Och svenska flaggan är anskrämligt ful, speciellt ihop med brunt - och alla andra färger. Förresten, hur kan vi bara acceptera att ha en blå flagga med ett illgult kors fastän kyrka och stat har separerat? En taggig granskog och en solnedgångshimmel skulle passa som bas här i sol- och naturdyrkarnas långa land.

Hur skulle det sitta med lite bruna fjädrar nån gång..

Fula fjädrar på Swedenborgsgatan.

Jag är överkänslig mot t ex turkost ihop med brunt. Men live: turkost hav och vit sand ihop med bruna ben funkar ju.

Igår fick jag veta att jag hade fel om färg. Helt enkelt tyckte fel, som sa att grönt och ljusbrunt och rosa är fult ihop.
Färgad som jag är av trist marinblått till väggväv och brun manchester faller jag som en fura för svart och vitt, och färgprakt - bara färgerna inte äcklar sig ihop.

Lugna gatan och god natt med Fight club

Tyckte jag kände igen filmljudet.. och gick ut i vardagsrummet för att fråga dottern vad hon tittar på.

Inget svar. Hon sover som en stock i soffan, till Fight club.

Inneboenden kom hem ikväll och hade köpt lägenhet idag. Bara sådär. Passade på när pojkvännen är ute och reser, som hon sa.

- Han får skylla sig själv som inte ville flytta ihop.

Men det är en god start att ha sin egen bostad. Även om det kostar på.

Förstår så väl att man vill ha både något ihop - och något eget, och att sammanbo med första partnern kan verka väldigt lockande och vuxenliv, och rätt ekonomiskt också.

Svår kombination bara, när andra liksom tar över ens liv bit för bit, och att man märker det först när man inte ens har en liten hörna i garderoben till sig själv. Tänk alla vuxna, så många kvinnor man träffat, som delar ut sin enda dator till barnen (för att de påstår att de behöver för studierna 24 timmar om dygnet), och som sedan längre inte har en tanke på eget rum utan delar med partner som snarkar och tar 2/3 av sängen, och ingen egen tid, och drömmer om att få en liten vrå att pyssla i.

Nä, man måste ta sin plats redan från början. Ta plats. Inte veja för idioter som vill ha allt och inte tänker på att andra behöver space.

Drar ner volymen till ett minumum på tv:n, och tänker på vad klockan är och den koffeinöverdos jag måste ha fått idag. Har inte druckit så mycket kaffe på kanske ett år. Två mycket åtskilda koppar om dan ger definitivt inte såna kickar som många dubbla espresso på raken på fastande mage.

Ät, drick och var glad

Piggnade till när jag gjorde PRfekts blogtyptest som Annika Tiger tipsade om.

Textanalysen indikerar att författaren (jag alltså) tillhör tempramentet
Improvisatörer (SP) >>
och är av Jung-Myers typen ESFP >> Festfixare

Jajamensan. Egentligen så..

Jag har inte somnat av utan tvärtom grinat för ingenting (ostädat och kaotiskt hemma), oroat mig för barnen i jämna doser mellan son och dotter, gormat omkring och bråkat med folk på jobbet i oväntad omfattning, klippt mig för första gången på två år, och så varit på hysterisk teknokryssning med MondayBar.

Det var alltså (kanske) bara jag som var hysteriskt stressad när jag gick på båten efter en rekordförsenad start hemifrån, och utan egentligt hopp om att hinna med båten ändå tog mig i kragen och tog en taxi på Hornsgatan som gick åt fel håll, och u-svängde med en taxiförare som skakade på huvudet åt hela projektet att hinna. Men, men med hjälp av blixstsnabb interpolering mellan hans bilkörningskunnande och mina cykelerfarenheter från att ha cyklat mellan söder och jobbet i Värtahamnen under sex år så kom vi fram till nån slags port där det stod folk och rökte cig.

.. och taxiföraren fick riktigt ordentligt med dricks både för en lyckad körning och hans lugnande snack att det aldrig gått så snabbt genom Stockholm och att vi hade tur med grönt ljus och att han lugnande sa att jag hade gott om tid vid terminalen: hela 3 minuters marginal.

Sen gick det på i rätt fartigt tempo tills jag fick sova i 12 timmar i en mörk cell (hytt utan fönster någonstans i båten) och vaknade som en rätt ny människa med hyfsad hår, och verkligen kunde uppskatta folket på båten några timmar till. Måste göras om.

Har gjort mig den erfarenheten att tiden verkligen inte räcker bättre för att man jobbar typ deltid. Man ska göra lika mycket på jobbet fast på kortare tid och klämma in nån slags rehabtimmar i det hela också.

Om x minuter

Det är tidig kväll. Kanske lite före nio, men det känns som natt på hornsgatan. Bussen tänker inte komma och jag vill ändå inte ta den om den kommer eftersom jag nästan är hemma. Det är öde förutom bilarna som kör ett jävla rally västerut. Skitstövlar, tänker jag. Riskera folks liv för nån ynka minuts tidsvinst till rödljusen vid hornstull.. Man hinner med nöd och näppe över gatan och får springa för att inte bli prejad i mörkret, för stan har sparat på all belysning, och de korta och få släppen ger bilisterna ständigt företräde fastän de har det bekvämt och varmt i sina säten och musik i högtalarna. D och jag var överens idag. Bilar ger inte staden nåt som helst mervärde, de ska bara snabbt igenom. Bilåkandet är istället för folkliv. Istället för spårvagnar och breda trottoarer och folk som äter en bit ute med vännerna istället för att mikra ensamma i groteskt överdimensionerade kök. Det är valet vi gjort. Utan utefolk inget uteliv. Utan servicebehov inga tjänster. Då får man bara dessa hårsalonger och trafikskolor, och precis lika torrt i huvudstan som i vilken svensk småstad som helst.

Drevet går medan var man tiger

Drevet går kallas det när journalister i brist på annat jagar någon individ utför stupet för att få uppmärksamhet själva och kollegornas beundran. ~ Jo, för fan, vad trist det varit på sistone.. vi får väl dra till med nån publik hängning igen, vad har vi?

Det är ju lättare än att googla runt lite på vissa ord och där lätt hitta de öppenhjärtiga, snarare än att hitta i mörklagda områden där de riktiga bovarna och banditerna håller till, och där man riskerar att sätta sig själv och sin familj i fara om man pratar för högt.

Lata är vad dom är. Och så ska de leverera till spalterna, det ska fyllas upp även om det inte finns något att berätta.

Självklart finns alla sorters journalister, och jag träffar både stillsamma bakomkulissernaskribenter som bevakar ett visst ämnesområde, och de som gång på gång berättar var de jobbar och vilka dom träffat eller känner, och som anser sig vara "riktiga" journalister.

Tänk att få sparken för att man varit öppen i sin egen privata blogg, för att man tyckt eller skrivit något, kanske hasplat ur sig något.. och så sitter någon vän av ordning där på jobbet och går till cheferna och.. och så ligger det där man skrivit och skvalpar i alla cacheminnen, i all evighet, hur raderad källan än är.

Problemet är gammalt. Och det är alltid värre att vara... hrm, knaster knaster. Just det, man får vara mycket noga med vem man kritiserar eller avslöjar och inte minst vem eller vad man driver med eller skojar om. Humor får bara stå-uppare stå för, men även där finns gränser och tabun, som givetvis är de mest tacksamma områdena att röra om i - på egen risk.

Bäst att hålla käften va. Som de flesta gör på mitt jobb. Det tigs så mycket att man blir ansedd som bråkmakare om man över huvud taget har en åsikt om nån skitsak.

Det är väldigt obehagligt när man känner att något är i görningen, och att man troligen snart ska få sparken, eller nåt. En del blir avtackade och går vidare till nya jobb och får tal och blommor medan andra bara slutar från enda dan till den andra utan någon som helst förklaring.

Behöver roligare än så här

D och jag dök upp lite efter till afterworken. Det ska man inte göra. Då hade de hällt i sig ett antal pajntar redan och börjat öka takten. När vi lämnade puben var en som en virrig höna, hittade inte väskan, nån fick leta efter mobilen. Nästa steg var AG, Almänna galleriet. En spydde och en en blev portad. Vuxna människor..

Snålade med taxi, inte värt efter en för mig superlugn sansad kväll åseende det hela. Stod på St Eriksgatan och såg en extended ungdomsgård mittemot hållplatsen. 100 pers som packat stod utanför haket i små linnen och två polispiketer som parkerade och bevakade det hela.

Behövde 12 timmar i natt. Har missat dan. Skulle behöva ha mer kul.

Inte köpa bostadsrätt

Nu verkar det klart att det blir bostadsrätter här ganska snart. Och jag behöver två mindre lägenheter å det snaraste. Vi kan inte bo kvar här. Det är för isolerat för två personer som vill ha stadsliv och träffa folk.

Jag har bott fast mig i hela livet. Borde ha flyttat mot medelhavet redan -94. Och lärt mig spanska som ung. Eller språk över huvud taget. Och man får inte bättre självförtroende av att anpassa sig till en livsstil som man så djupt känner att man inte passar in i.

Liten lägenhet som är lätt att hyra ut. Lätt dator. Hyra ut under språkstudier i Spanien, Argentina, Venezuela. Jomenvisst. Måste bo en kultur där man dansar till vardags och inte där kvinnor anses gamla när de är över 35 då mannens bästa ålder precis har börjat.

Stockholm stockholm

Stormen Gudrun röjde runt i södra Sverige i början av 2005, sen kom väl Per (eller Pär), och igårnatt gick varningarna ut på radion. Håll er inne. Men nu har stormen över södra och västra sydsverige dragit vidare. Si och så många är utan el. En del träd har fällts, men inte så illa som då.

Kanske fanns det en tanke med att lägga den här stan, Stockholm alltså, just där den ligger, för den ligger skyddad. Från vind och storm.
Vet bara ett träd som fällts av storm på 30 år. Resten av träden stod pall.
Jag var så upprörd att jag bara sprang omkring och lägenheten och skrek......... björken, va fan är björken... va fan, min björk.. sätt upp den igen!!!!

Den stormnatten ramlade ett riktit gammalt och högt träd omkull i en liten parkplänt utanför mitt fönster. Trädet som fyllde och hade förgyllt hela min utsikt från vardagsrummet fanns inte längre. Istället fick jag ett fult gurt kontorshus skarpt och rakt in i ögonen. Fult ska det vara!

Storm är en sak, men att hugga ner träd med avsikt en annan.

Skriva fel hela tiden

Jag korrläser ofta andras texter i jobbet och ser ALLT. Försöker då skilja på vad som är stavfel eller konstig meningsbyggnad eller rytm från vad som är skribentens eget uttryck, som jag inte ska peta sönder eller ifrågasätta.

Jag ändrar verkligen så lite som möjligt i andras texter.

Värsta gången jag själv blev korrad var det i word. Jag hade skickat in en text för korrläsning och fick den tillbaka, med varenda ord, och faktiskt varenda mening totalt rödmarkerad, och alla stycken i texten flyttade i ordningen.
Skickade i deppet samma text till en mer erfaren subeditor i samma gäng, och han ändrade bara typ 30 procent av texten, och jag fick lite självkänsla tillbaka. Allt var inte fel ändå.

När jag läser andra texter försöker jag läsa in.

Men min egna texter kan jag läsa igenom hur många gånger som helst utan att se egna konstigheter och skrivfel. Inte så farligt här i bloggen, där man kan korrigera stavfel och sånt i efterhand som man vill, men när jag skriver snabba kommenterar i andras bloggar märks det vilken slarver jag är. F*n, kan inte... redigera.. hielp. Inget blir bra utan redigering, eller hur??

F*n. (fy fan vad hemskt att se på när något går i tryck med okorrigerbara fel som trycks i hur många ex som helst)

Oh oh meditation come back

När jag hade testat liiiite för många droger kom nån i gänget på att man kanske kunde "medda" och bli lika hög på mediation, som de där skitdyra drogerna. Varför inte?

Introduktionerna skedde helt gratis i en lokal i Gamla stan. Kul kul. Sitta i ett rum på golvet med 20-30 jättevuxna som inte klagade, och inbäddad i känsla och rökelse. Plötslig blev man medveten om hur alla luktade och lät, hur man andades in och ut, och kände närvaron i rummet, fastän man inte visst vilka de andra var.

Nån gång senare fick man en tid inbokad och blev "initierad", hum-hum, babbel-babbel, hum-hum, och så började ett enda ord shantas som man skulle tänka, ta in, och tänka själv. Mmmm. Mmmm. Mmmm. Mitt ord.

Det är klart jag har mitt eget mantra, som dom sa att man inte fick berätta för någon annan. Det skulle aldrig sägas, bara tänkas.

På tre-fyra månader sista terminen i nian steg min högstadiebetyg från 2,7 till 4.4. Jag kom helt enkelt ihåg det mesta jag hörde och sånt jag skrev ner. Jag behövde inte plugga. Det var till och med lite läskigt hur enkelt det här med koncentrerad närvaro blev.
Men "medda" fick man inte göra hemma, blev oavbrutet avbruten trots skyltarna på dörren att ingen fick störa. Gjorde det alltså på tunnelbanan. Blundade.

Sen blev jag förkyld och la av.

Tycker inte om att dö en smula

Nu är det gnäll, men jag kände idag vid 5-6-tiden att luften gick ur.

Kände mig plötsligt väldigt trött framför datorn. Det började sticka i armarna och känseln i läpparna började försvinna, och när jag lite senare la mig och höll på att somna ryckte jag till och trodde jag höll på att dö. Jag är van vid det. Har alltid, och då menar jag så länge jag minns det, haft problem att somna. Men inte sova-problem. Om jag somnar sover jag och är väldigt svårväckt.

Det är insomningsögonblicket som antingen inte kommer - eller slår slint: Det känns som att ramla över en bergskant och faller handlöst, eller att halka och ramla baklänges och falla, och så rycks man upp med mardrömshjärtklappning - precis som om man fallit på riktigt och precis ska kraschlanda.

Jag tänkte: Nu ska jag pigga upp mig med att skriva en lista på grejer jag stött på idag som jag inte tycker om - men dit hör faktiskt listningar. Säg 5 saker du inte gillar, beskriv dig själv med tre ord, bästa låten just nu... No way.

Sprungit färdigt

Nu färdigsprunget i affärer efter skor att springa i. Jag ska stå och gå och sitta och jobba med ryggen. Inga gatlopp här inte. Hittade de har nästan obegagnade hemma. Känns bra att sakleta med lite resultat.. Ok sa dottern. Ta dom!

Rätten att avbryta och ta andras tid

Igår när jag höll i ett möte, så sprang folk in och ut i ett, och så fick jag dra vissa saker EN GÅNG TILL, och några av deltagarna var inte det minsta pålästa, och när vi gick igenom bild 3 av 6 avbryter den enda killen med ett jättebra förslag.

Det var bara det att andra haft samma tankar under tidigare möten, och idéerna fanns redan inritade i skisserna som ligger framför honom på bordet.

Märker att min talförmåga har koppling till adrenalin. Ju argare jag är, desto snabbare snackar jag. Är jag riktigt förbannad blir jag antingen altmer högljudd eller förtummad.

Han avbröt altså mmin snabbgenomgång av läget i projektplanerna och sa:

~ Men.. kan man inte göra så, och så och så och så istället.
~ Jo precis, men vi har..
~ Och så kan man göra si och så och si och så..
~ Vi har redan tänkt på det, det finns i..
~ Men om vi har det verktyget kan man göra bla-bla-bla.. och ta in bla-bla-bla, och så skulle man kunna..

~ Lösningarna och alla detaljer är just vad ni får ta fram förslag på - i projektet - och det är vilka som ska vara med i projektet vi ska prata om nu.

Lite irriterad var jag. Inte arg.

Jag är mycket medveten om att alla gör sina prioriteringar. När de hoppar över ett planeringsmöte eller springer iväg mitt i är det något annat de anser viktigare (och akut sjuka barn handlar det alltså inte om).

Plötsligt gläntar högsta chefen på mötesrumsdörren och frågar vad vi har för möte.
- Bra, kan jag vara med en stund, säger han.

Vad tror ni. Tror ni folk stack iväg på sina viktiga(re) jobbsaker då?

Färg på auran eller hellre riktigt smågodis

Facebooks tester är som smågodis, som man plockar i påsen utan att riktigt veta vad det är. Geggigast är de där man ska jämföra sig med sina vänner eller rösta på favoriter. De kletar och kladdar och ger dålig eftersmak, som ett kedjebrev, som man skickar vidare och bara vill glömma.

Idag svarade jag på några frågor för att få reda på vilken färg min aura har.
Jag gissade att den skulle bli till exempel lila. Sen valde jag mellan att bli revisor, sjuksköterska och konstnär, prickade i att jag blandar mig med mängden på fester, inte kommer överens i grupparbeten och vill ha världsfred. Vilken färg den har fick jag inte reda på eftersom jag inte ville skicka vidare till tio andra.

Sen tog jag bort auraapplikationen, och en där jag var 32 procent normal och en där jag blev röd, och tänkte på godiset, och att det räckte med två stycken rödsvarta saltsötgodisar för att komma i balans för mackätning, alla sorters, ZTV-nostalgi (för dottern), debatt om eventuell bojkott av OS i Kina och därifrån till min icke-aura i Facebook. Skickade en bild på de fyra kvarvarande godisarna till bloggen, men de blev kanske uppätna på vägen.

Balans i färgerna

Fet

Har jobbat över. Sitter på blåa mitt emot en kvinna som är 1.5 säten bred och har väskan på resten.. Och som nu inte ens försöker ge plats åt andra, utan har väskan på sidan så att ingen jävel kommer förbi i rulltrappan. Då bryr man sig väl inte längre. Fy för kvällsrusningen när kista galleria just stängt. Man har precis missat sina ärenden men får bara trängseln.

Nya jumpadojer

Skoja bara.. Fast det var nära ögat med vita och neonlaxrosa saker. Jag skulle faktiskt gärna.. snarare formge såna här än att själv bli 4 cm lägre och extremt bredfotad för 1300 spänn.

Städnoja eller plotterpanik

Föräldrar eller partners som städar är ett otyg. Jag är ett otyg.

Jag har bott trångt och klättrat på väggarna och som andra fått ta den där redaupphemmaprojektledarrollen - utan någon större framgång. Gillar egentligen inte att bestämma åt andra. Och jag vill inte bli bestämd över. Men jag vill ha nåt space själv, jag vill inte att allt omkring mig ska vara nersolkat och kladdig.

Ingen fattar ju hur jag vill ha det - och vem skulle bry sig. Jag blev lite för ung inträngd i ett hörn, och i 30 år hade jag inget eget rum, och nu, är det bara i mitt eget rum och på balkongen jag trivs hemma. Resten är andras space.

Jag söker rymd, ateljé. Med stora fönster, helst bara fönster och utsikt och terass utanför och massor av ljus som flödar in. För att verka i. Vill inte alla ha det så? Och hur byggs det? Man snålar med för små fönster, för låg takhöjd, idiotiska kök, långa trånga äckliga hallar, och sätter balkongerna där de alltid bara kommer hamna i slagskugga, som vissa lägenheter i mitt området.

Om många, som jag, vill bo högt upp med balkong så borde man väl bygga på höjden med ordentliga balkonger runt hela huset - jävla snåljåpar - och med gemensamma takterasser och vinterträdgårdar. Inte måste man ha allt i varenda lägenhet. Hur ska då folk kunna träffas? Varför ska varje människa ha en egen bio hemma? Eller ett eget hemma-gym, eget spa och inte minst, eget rostfritt restaurangkök.

Så sjukt..

Som en polare sa när vi pratade om bilderna i lägenhetsannonserna och den rådande bårhusstilen: Alla bilder är tagna med vidvinkel så att det ska se större ut. Det är vitmålat och sanerat i all hast. Alla personliga prylar är bortplockade och arrangerarna plockar dit lite ditt och datt som de har med sig, och arrangerar inför varje bild och varje vinkel. Hela stilen, visar på minsta möjliga liv. Inget folk, ingen aktivitet, inga saker. Det är kliniskt.

Jag vill inte se fler fyrkantiga sektionssoffor och pyttesmå soffbord med stela blommor i eller planera middagar och ha olika serviser för olika årstider. Jag vill inte ha murrigt hur mycket vinter det än är och jag vill inte ha knallrött på julafton.

Jag vill bo högurbant, kunna ha hög musik på, vill gå ut och dansa, tjabba med folk, jobba med nåt kul där man kan vara aktiv och delta i att skapa något bättre. Och gärna dela på saker, så att inte alla behöver skaffa allting själva. Hellre pub på hörnan än egen bardisk. Hellre badhus nära än spa hemma. Hellre massor med små restauranger än dubbelugn hemma.

Sällan kan man väl det skapa mer irritation än när en person städar och är arg - och övriga bara vill ha det lugnt och skönt. I få hem verkar det funka att den mest städbenägna kan vänta med att städa så att de andra till slut inte står ut längre och börja ta sin del av städningen, men det verkar inte hända.

Möjligen blir det då ett hejdundrande projekt, som ofta bryts av mitt i och allt är ännu värre och ligger på golvet någon annanstans. Jag klarar med nöd och näppe hålla reda på mina egna saker, och jag vill inte se en massa plotter, för plotter räcker det med nog av i huvudet. Så varför kan inte var och en, snälla, ta hand om sina egna saker? (publicerat först 25 jan 2011)

Handukar i blöthög

Hittar en av mina två ljuslila handdukar slängd på golvet i hallen. So what... Det är väl helt okej med en fuktig hög av handduk. Man ska väl kasta handdukar på golvet.. när man tycker att hotellet ska ge en nya.

Det känns ändå som lite brist på respekt att hitta nåt man just tvättat och hängt upp på ett ställe i en sån där annan persons klädhög i annan del av världen.

Snåljåpshus i Tantolunden

Där ute på Tantoberget ligger kolonilotter med små trähus på. Några är praktexempel på hur man på bästa möjliga sätt kan ta vara på 8 kvadrat hus och pytteliten tomt, andra är plumpar i protokollet, uppsatta av folk som väl tycker att ett fönster gott kan räcka, och som inte har ett enda fönster mot utsikten över dalen. Såna där hus man ofta ser i större skala ute på landbygden, hembyggen, som står och skäms och blundar med sina fula ögon.

Fördelen med ett hus är att man ofta har tillgång till alla vädersträck. Men hus är också vad andra i miljön ofta måste se. Jag vet inte.. mår inte bra idag. Vet bara att jag mår illa av hus utan fönster, eller fula fönster över huvud taget. Och av sopor.

Vy över riddarfjärden

Det blir väl som det blir

Försökt skicka från mobilen idag, men inget händer. Prövade två gånger. Nada.
Det verkligen stenålder att blogga från mobil och inte ha en aning om det publicerats, för texten har gått iväg och bockats av som mottaget, man kan inte lite på det.
Så kommer det väl upp på bloggen typ 5 timmar efter kl 19 vår tid, när klockan är 19 i nån amerikansk serverpark. Eller ännu värre som det var i Rom i höstas när mina bilder, sms och mail fick tidsstämpel i januari 2000.

Tömde handväskan på utkast..

Jag är i desperat behov av bärbar digital anteckningsbok där texter kan lagras och redigeras, skickas, publiceras..

Scanna gammalt Amsterdammigt

Just skaffat scanner och testar med överst i högen av gamla svartvita:


Vondelpark. Året var -74 eller -75. M och jag låg och spanade folklivet, precis som killarna som ligger framför oss i gräset. Själva är vi iakttagna - med visst överseende.



Här en polare från vandrarhemmet. Skulle kunnat ha varit i somras.


Hungern är som alltid. Den återkommer.

Andra bloggar om: Amsterdam, Vondelpark, 1975, foto

Hitta stilen

Som många välmenande föräldrar vill man att ungarna ska hitta sin egen personliga väg och ett sätt att leva och utvecklas, där jobb och relationer blir något positivt och inte en plåga. Att de ska ha bra polare, att de träffar trevliga partners, att de vågar välja själva istället för att följa trender eller följa idioter med manipulativ makt.

Jag är så förbannad på att skolan fortfarande kör A till Ö, utan att infoga verktygen för att klara sig i tillvaron - utöver att behärska språket. Vid pass 9-10 år har många tappat intresset för det mesta av de teoretiska ämnena, och gått från nyfikna glada ungar till att tråkas halvt ihjäl liggande på bänkar och släpandes i korridorer utan självförtroende.
Men det är så det ska vara. Inse att man inte har stora chanser här i livet om man inte är bäst från början.

Skolan tråkade ut mig mellan 4:an och 7:an. I 8:an var jag knappt där och i 9:an skärpte jag till mig för att alla sa "att det kommer gå åt helvette för dig". Jag hade kommit på ett knep, som gjorde att jag mindes lektionerna, så jag behövde bara läsa igenom mina anteckningar och behövde inte plugga utöver det. Men jag var tvungen att visa att dom, en del vuxna och klasspolare, hade fel.

På gymnasiet körde jag med minsta möjliga ansträngning för högsta möjliga betyg, med nogrannt hushållande med närvaron i skolan. Jag var expert på kaféerna i city och spenderade mer tid i fotolabb än i skolan. Så nu ska jag visa typiskt alster från den tiden.

Jag har blivit med scanner igen..

Farligt med hemlagat

Idag ansträngde sig dottern och jag och lagade mat ihop. Några timmar senare var hon ordentligt magsjuk. Alla råvaror var nyköpta och maten nylagad.

Under alla år jag lagat mat har ingen i familjen varit matmagsjuk, men nu har det hänt mig två gånger sen december. Man börjar tvivla på sin egen förmåga, men å andra sidan kan man inte lita på att maten man köper inte är gammal redan då man köper den. Bristande handhygien och sånt handlar det inte om hemma i alla fall.

Det är så uppenbart att det produceras för mycket mat och i en industriell takt där producenterna ligger alldeles för långt före i tid, och till exempel fiskar upp allt de kan få tag i utan att efterfrågan finns där, och att de sen måste konservera fångsten på olika sätt eftersom färsk mat inte kan lagras hur länge som helst.

Torrmat, som bönor, pasta och ris - eller helt färskt får det bli framöver. Frysen är avstängd. En liten liten isfrys skulle däremot vara bra. Finns såna tro?

En sån där grådag igen

En sån där dag då molnen ligger tungt och inga direkta krav ställs. Jag har låtit bli släktträffen på puben, fast det borde vara trevligt. Kände: Varför ska jag dit nästan varje gång när de flesta av de andra "kusinerna" struntar i det.

Tänk vilken släkt man skulle ha - om det hade haft nån betydelse. Men det är nog bättre att släppa tanken på de 21 eller 22 kusinerna, som man borde känna. Varför skulle just vi umgås? Bara för att vi är släkt? Vad i all världen skulle vi kunna ha gemensamt?

Var och en har väl sin familj, och som man bäddar får man ligga. Och vem har tid nuförtiden? Vi köper våra egna saker och de andra får skaffa sina, bara de inte stör oss. Man blandar sig inte i eller deltar, och man ser tydligen världen ur ett strikt parsamt perspektiv, vi och dom mot världen.

Sista beställningen

(J tvingade mig att testa att skicka bloggpost från mobilen, vad som helst, för att kolla inställningarna. Ville i så fall ha med bartendern på bilden men han ville inte vara med på bild och hann precis ur bild)

Absurt ogjord

Jag väljer inte att använda de där 10 minuterna eller timmen till att fixa mig snygg. Springer alltid hemifrån ogjord, som det heter. Tror att jag ska hinna borsta håret när jag väntar på tunnelbanan eller nåt.

Får jag lite extra tid väljer jag antingen att sitta och skriva, i bok, i mobilen, på datorn - eller att städa, detta evennerliga, närmast obegripliga kämpande för att få det bara hyfsat fräscht omkring. Jag städar nog 2 timmar om dan, och ändå är det inte okej hemma. Utom i mitt rum.

Det är inte en gåta eftersom rollerna är att två stökar till, och den tredje städar och bär ut grovsopor som tidningar, glas, burkar, plastflaskor, glödlampor, kartonger, utslitna kläder, böcker, kartonger, och som diskar, dammsuger, städar badrumsgolv och handfat och tvättar.
Det känns som en fälla. Det är larv att prata om städning som en lyxig hushållsnära tjänst. Inga offentliga eller arbetplatsmiljöer skulle över huvud taget fungera om det inte städades av folk som kan städning. Samma för ett hem. Men tiden finns inte.

Vb: Armen av

---- Original-​meddelande ----

För ett eller två år sen ramlade en person in i skivspelaren och armen till pick-upen (heter det verkligen så?) bröts av. Den måste ju gå att laga eller byta ut, tänker jag, och låter skivspelaren samla damm utanför badrummet, där vi har vårt medialager. Saker som bara har nåt litet fel.

Jag gillar inte slit-och-släng. Grovsoprummet gör mig beklämd. Folk slänger allt. Det behöver inte ens vara trasigt. Det är ungefär som att vi skulle slänga hela lampan bara för att glödlampan gått. Det gör vi inte. Däremot kastas kapitalvaror. En säkring går till tv:n och den verkar död. 100 Spänn kostar en liten reservdel. Istället slänger man och köper nytt. Vem tjänar på det och vem förlorar när de elektroniksopbergen växer - för att svenne ska ha nytt och fräscht, ihop med att konsten att reparera gått förlorad. I hate it.

Armen av

För ett eller två år sen ramlade en person in i skivspelaren och armen till pick-upen (heter det verkligen så?) bröts av. Den måste ju gå att laga eller byta ut, tänker jag, och låter skivspelaren samla damm utanför badrummet, där vi har vårt medialager. Saker som bara har nåt litet fel. Jag gillar inte slit-och-släng. Grovsoprummet gör mig beklämd. Folk slänger allt. Det behöver inte ens vara trasigt. Det är ungefär som att vi skulle slänga hela lampan bara för att glödlampan gått. Det gör vi inte. Däremot kastas kapitalvaror. En säkring går till tv:n och den verkar död. 100 Spänn kostar en liten reservdel. Istället slänger man och köper nytt. Vem tjänar på det och vem förlorar, när de elektroniksopbergen växer - för att svenne ska ha nytt och fräscht, och konsten att reparera har gått förlorad. I hate it.

Ho ha tha ho ha tha

Typiskt mig att ge upp efter en och en halv gång, som med bastuyogan. En gick ut, en till lämnade rummet, fast man var ombedd att stanna även om det var jobbigt, och plötsligt ser man alternativet: att själv fly ut i friska luften istället för att ligga i ett sprängfyllt stängt värmt rum lite för tätt inpå 30 andra.

Det här är nog mer min stil:



Utomhus, lite rytm och så och inte så mycket snack. Som allmänskeptiker till massrörelser undrar jag vad allt snack och alla varianter av teorier ska vara till, annat än för sedvanliga kalenderbitare och namedroppare. Bla-bla-bla.

Berlin tur och retur

Total for 1 Passenger
	Fare Price		2.00 SEK
	Credit card fee		80.00 SEK
	Taxes, Fees & Charges		176.00 SEK
Total Price			258.00 SEK

Jag kunde inte låta bli, på utvägen, när jag skulle stänga ner alla fönster.
Berlin t/r. Bokat, betalat och klart. I slutat av februari blir det alltså lite music time, kanske. Så jäkla trött på att vara instängd i Stockholm. Sen ska jag åka till nåt bortglömt ställe, som Duisburg och Essen. Det blir där man hamnar om man ska cykla från Berlin till Amsterdam eller London. Men det ska jag inte. Men det går säkert tåg.

Där jag varit ikväll

Min tripp, åtminstone ikväll, har varit till myspace-sfärern och gått runt lite på http://beatport.com. Kul med en webbplats där man kan klicka runt och provlyssna på allt möjligt, och där det ena ger det andra. Vissa ställen (typ klubbar, radiostationer med mera) är också otroligt generösa med att lägga ut hela spelningar som podcastar, och jag och min ipod tackar och tar emot.

På vippen att trycka till

Ikväll har jag varit på vippen att trycka till på 1-kronors ryanair- och airberlin-flighter och lyckats besinna mig. Frågan är vart jag ska, egentligen. En helg i månaden i en riktig stad tycker jag vad man behöver, men jag kunde inte bestämma mig för vilken. Är väldigt sugen på att dra till Berlin, London och Amsterdam. Och till New York, men det får bli sen det. Ihop med rundturen som tar 3 månader, minst.
Fasen att den där spanskan inte fastnar. Det begränsar resandet nåt otroligt. Och jag som babblar så mycket kan inte resa till ett språkområde där man tvingas in i flera dagars tystnad, som när jag var två veckor i Mexiko och i stort sett bara pratade med kanadensare. Kunde sitta med 10 mexikanska kvinnor och deras familjer på stranden men vi kunde inte utbyta något snack, bara lite gester och leenden.

Bättre färger

Överst Railey beach, i mitten balkongen hemma, längst ned klubben GK.

Samma som används på teatern som i tv och i naturen när solen har med, om den syns. Kanske inte konstigt att man utöver kylan också bara ser grått.

För halt på trottoaren

Och jag passar mig för att gå i någon annans fotspår.

Den skulle ju inte komma..

Vill inte kalla vintern nåt fult, men snö ser sällan snäll ut här vid Hornsgatan även om den är ny för dagen och den första vi ser i år. .

Biljardpalats och Baywatch

Igår hamnade jag på biljdardpalatset på Hornsgatan med J, som tycker att jag åtminstone ska bli så bra på biljard att jag kan slå mina kollegor med häpnad. Helt plötsligt ska jag dyka upp där och slå de andra, som vet att jag är absolut nybörjare. Gå från 0-100 på en dag. Sen skjutsade han mig till 7-eleven och sen hem, där jag somnade i fåtöljen till Baywatch. Minns att det sista jag tänkte var att det var.. riktigt bra, det där programmet.

Jag tänkte när bollarna gick fel att det berodde på mitt astigmatiska synfel. Vinklarna blir ju så knasiga, eller hur.. Nere på Ios skyllde jag mer på att bordet liksom lutade ut mot stranden. Stod en gång, för att mota bort en analkande panikattack, och försökte få i bollarna en efter en, eller i alla fall någon av dem. En och en halv timme tog det. Bredvid stod storögt en liten unge och tittade, och undrade vad det gick ut på egentligen.

Ursäkta allt depp

Jag ska inte klaga. Blir varken jagad eller hotad eller misshandlad på stadig basis. Fick en felringning från dolt nummer, en man som vansinnesskrek och hotade - jag hade nobbat honom på puben och nu skulle han..
- du har ringt fel, jag var inte på nån pub igår..
Den upplysningen struntade han i och fortsatte med hoten och påstod att jag nobbade honom för att han var från..
Hjärtat slog vilt. Jag kollade i fönstren att ingen stod utanför och checkade ytterdörren fastän jag aldrig träffat karln. Men nån hade det, och hade kanske dragit till med ett mobilnummer vilket som helst. För att komma undan just då.
Det är inte lätt att se om någon man byter några ord med är en potentiell galning och stalker eller inte. Är det så att vissa män inte kan ta ett nej om de själva tycker de gjort ett val. Henne ska jag ha. In i mitt personliga helvete med henne bara. Låter inte det lockande, en aggresiv och lättstött man med hybris som hotar för ett enkelt nej på krogen från en okänd kvinna..

Men där är den ju..

Min bil.

Normalfult ut mot motorvägen

Tänk er när man rev gamla hus i stan och ersatte med bostäder och kontor som de här. Absolut noll känsla eller vision. Bara mark- och miljöförstöelse. Här borde de byggt på höjden och ha snabbtåg till stan och låtit natur vara natur. Och ändå byggs nytt i samma stil.

Fult grusberg som ingen sett förut

Fult fult

Fult

Så fult

Kan inte tänka mig att det är kvinnor som planerat och designat kista. Det måste vara män, som vet att de efter utfört arbete med att förfula bostads- och kontorsområden kan fly i bilen till en 'arkitektritad' villa eller vindsvåning i gamla stan. Det fula förstör en utifrån, utan pardon. De som beställer asfula hus borde själva få bo där.

Yogat i floder

Imorgon ska jag ut med kollegor, på torsdag titta på när syrran tränar och sen gå på restaurang, så idag kastade jag mig iväg på ett 90 minuters yogapass i 40-gradig värme. Fick för mig att min kropp behöver tänjas lite på och frysa är det värsta jag vet.

Jag kan säga att det är mycket länge sen jag svettades såna floder. Helt mör är jag. Hade ingen balans, ingen koordinationsförmåga, ingen känsla för om ryggen var rak eller inte eller om vinklar hit och dit, och inte kunde jag skilja på höger och vänster heller - men svettas gick bra.

Gick in i lokalen vid halv 6 och ut halv 9. Det tar sin tid att torka upp.
Och sen grät jag två gånger till en svensk film på tv, fastän jag hade en paus och gjorde annat nånstans mitt i filmen.

Trassel

Igår då solen sken i rummet hade jag åtminstone Koll på prylar. Idag kaos. Jag tappar bort saker jag precis höll i handen. Har letat efter underkläder, strumpor, plånbok, nycklar, plånbok igen, linnet försvann spårlöst, leta andra kläder, etc., hitta Jobbpapper, och så leta pengar för att dottern behövde låna. Och var var pengarna? Inte i plånboken i alla fall. Det är ju ett heltidsprojekt att organisera sig själv, trots att man tränat så länge..ändå glömde jag anteckningarna jag behöver på mötet som jag kommer försent till.

Kvinnopanik

Får slags passa-på-nu-panik när jag hör om hur livet som tonårsförälder plötsligt och direkt kan övergå i att ta hand om föräldrar som spårat ur eller blivit för gamla för att ta hand om sig själva - innan ens tonåringarna flyttat hemifrån. Är det så det kommer att bli? När ska kvinnor få lugn och ro och sin egen tid, eller det är bara vissa förunnat att sköta sig själva helt egoistiskt tills nån annan gör det. Vården backar när det visar sig att det finns en anhörig som ställer upp - hur mycket jävla skattepengar man än pytsat in under 30 års arbetande och är över 50 år själv, och bara tagit hand om andra hela livet. Iiii, det gör ont.