Brorsan skulle fyllt 51

Håller inte reda på min egen ålder. Brorsans är däremot lättare att ha koll på, för han föddes 1960, och det är lätt matematik. Idag skulle han ha fyllt 51, men han dog när han var 44.

Det var lite efter det jag startade den här bloggen för 6 år sen drygt.

Vi var fruktansvärt knäckta, och rädda.

Världens snällaste kille mosad mot asfalt.

Hur kunde det ha gått till? Han som aldrig gjort en en mygga förnär.

Hjälpte bara alla.

Eller? Vem vet hur saker är. Egentligen är.

Han berättade inte för oss (syrrorna alltså) om dem, och inte för de andra om de tredje. Minst 5 olika tårtbitar som inte skulle ha någonting med varandra att göra.

Familjen skulle man hålla lugn. Gamlingarna orkar liksom inte verklighet. De är ju ändå så oroliga.

Vi blev spillror på olika sätt. Det värsta från barndomen kom flygande tillbaka, skilda föräldrar kunde inte komma överens, ens om sin sons begravning, tiden stannade, surrade svart på tomgång.

Men nu förstår jag ju att jag inte fick hjälp, och att den hjälp jag skulle behövt för att navigera och göra rätt med mig själv och mina egna barn, den uteblev. Jobbet mobbade ut mig. Låtsades som jag inte fanns i lokalen.

Det var fruktansvärt, och det har påverkat mig mer än jag kunnat fatta.

Mitt eget futtiga liv krossades också, men det får man aldrig säga, för man ska inte önska nåt. Att man även som förälder och anställd har några egna önskemål också och inte finns bara för att ta hand om. Och stuva i bråten.

Antagligen var det så att det värsta han kunde tänka sig ändå hände. Att något han undvikit för att inte skada familjen ändå fick sin verkan, och den insyn han inte ville ha blev fullständig brottsutredning i åtta veckor.

Det är inte bra att sopa under mattan. Det är inte bra att låta sig utnyttjas, att bara vara snäll, och blåögd, och inte söka hjälp när man behöver den. Det är inte säkert att man får nån hjälp ändå, men chanserna ökar.

Hemska mellan 12:e och 13:e

Även om man inte vill hänga upp sig på datum då hemskheter hänt, så är det så. Som 11 september för New Yorkborna, som annandag jul för tsunamioffren, som jordbävningsdagen på Haiti. Varje dag om året är det något för någon.

Jag bävar för de här datumen: julafton, nyårsafton och 12:e och 13:e januari. Det började med konstigheter på julafton, avbröts av tsunamin och sedan kom dagarna när vi för 6 år sen svävade i ovisshet och hoppades att brorsan ändå var i liv och en logisk förklaring till försvinnandet.

Kvällen den 12:e var jag extremt orolig. Alla gjorde sitt för att hitta brorsan, polisen hade till slut tagit emot anmälan om försvinnandet. Halv åtta på kvällen den 13:e satt jag ensam kvar ute på kontoret i Kista hos kund, och fick per telefon veta att det värsta hade hänt, tolv timmar tidigare. Vid halv åtta på morgonen inom ett spann av fem minuter då inte ett vittne finns fast det var morgonrusning.

Den som ringde fick inte berätta vad som hänt, och hoppet var ute. Ändå sprang jag som en galning genom snön för att försöka få tag i en taxi. Jag hade inte en susning om hur jag skulle kunna slå ett nummer på mobilen, eller veta vilken adress jag var på.

Det blåser till ute och balkongdörren gnisslar upp, och stänger sig igen med en duns. Och då som nu vågar jag egentligen inte somna fastan kroppen värker av trötthet.

Offer för katastrofer, stora som små, drabbar alltid individer. En eller tusen. Tusen eller tusentals. Haiti, någons hem eller familjemedlem som spolas bort i Australien. Folk som blir skjutna av misstag.

Har ont i precis hela kroppen. M ska väcka mig vid halv åtta innan han går till jobbet. Jag vet inte varför jag tänker att jag ska vara vaken just den tid då det hände. Kanske för att jag missade att ingripa just då. Den här natten måste ha varit vidrig för honom, jagad som han var, och nästan framme vid räddningen på jobbet.

Det är kanske så att det känns som att jag tror att jag fortfarande kan gripa in och göra något. Om jag hade varit på platsen.

11 oktober inte bra

Nu är det två veckor sen jag trodde att jag slutligt skulle bli klar med att få iväg de sista flyttkartongerna från Zinken. Och sen vila lite. Istället gjorde jag personer i stort sett bostadslösa. Lägenheten skulle överlämnas.

En del föräldrar håller sina villor och kanske lite för stora lägenheter kvar, och bor där tills nån måste gå igenom allt efter dom. Och förr ordnade det sig, föräldern eller föräldrarna kunde troligen bo kvar och ungarna flyttade vidare. Man fick tag i lägenhet, och bohag kom liksom flygande från släktingars källarförråd och vindar. Pengar till nya saker hade inte jag, men hade någonstans att bo redan från tonåren.

Jag tror att det som knäckte mig nu var flashbackarna av när jag helg efter helg gick igenom brorsans lägenhet för fem år sen. Morsan blivit av med son och jag med bror. Lägenheten skulle tömmas och ny hyresgäst flytta in.

Nu satt jag där i mina egna spillror. Och återigen brorsans saker som jag förvaltat, och låda efter låda från mina egna barns uppväxt, och min egen. Vafan kom till exempel mina äckliga gamla skolböcker ifrån? Allt jag sparat från den tiden har jag i en samsoniteresväska, så trodde jag i alla fall.

Det kändes som jag satt i mitt eget dödsbo. Att det var slut.

Efter jobbmötet i Uppsala för två veckor sen skulle jag direkt till gamla lägenhetsförrådet och ta mig igenom det som var kvar av mina egna privata papper. Istället hamnade jag först i vilorum på ett kontor och sen till akuten i Uppsala med nån slags kollaps, och är sjukskriven sen dess, eller månaden ut snarare. Två kollegor tog mig dit, var inte alls i läge att fatta några såna beslut.

Man går väl in i väggen på olika sätt. Nån sa att man till slut går sönder om man bara har ansvar och skyldigheter, inte har egen kontroll över vad, och bara får ifrågasättande och skit.

Varför jag inte gjorde det eller det? Varför jag inte gjort sådär istället? Och varför jag inte tänkt det eller det? Eller varför jag inte märkt det där? Och vad är planen nu? Både privat och från jobbet.

Och vad är planen för andra? Hur har jag tänkt det? Hur går projektet. Varför har du inte..? Är det inte bara att..?

Och så säger ofta folk som har myriader av tid att pyssla med sig själva och gärna bjuder på råd men inte närvaro. Råd är inte dyra. Det är bara prat. Man vet inte vad som funkar för andra, än mindre har facit för sig själv.

Trodde det kunde bli en slags nystart och annorlunda genom att flytta till en hanterlig bostad och försöka styra upp mitt eget liv under semestern, och kanske må lite bättre själv. Men det var dumt. Det bara skjöt upp allt till augusti. Mitt huvud och oro har gått på högvarv de senaste månaderna. Kan aldrig koppla av oron om inte någon praktiskt och bokstavligen tar på sig mitt vanliga ansvar.

Jag ska inte klaga och säga att jobbet fick mig dit dom ville, för så är det inte, klart att de vill att de anställda ska hälsan och göra ett bra jobb, men ett utbyte till slitstarkare personer var väl på plats när man kört sig i botten efter över 30 år i arbetslivet parallellt med familjeliv. Sen är det enstaka personer på jobbet som helt enkelt varit mina förstörare.

Med lite mer hopp och motivation hade det kanske gått, men från jobbet sida försvann den ganska slutligt med en elak utfrysning förra sommaren, när jag inte längre fick ha någon insyn i mitt eget arbetområde och utvecklingen av det, och inte heller leda projektet som jag förberett, utan bara utföra, fast inte på mitt sätt.

Efter tsunamin

Tre år drygt är det sen jag startade bloggen. Det var en ventil. Inget kunde bli värre. Tystnaden var nästan total runtomkring, folk på jobbet undvek mig, och jag skrev febrilt i små svarta anteckningsböcker, som jag sen la åt sidan. Inget av det jag skrev där hamnade i bloggen. Det var J jag pratade lite med. Träffade honom första gången på puben på den plats där jag träffade brorsan den allra sista gången.
Det är väl så, många kommer att räkna, i år från januari 2005. Efter tsunamin, efter stormen.

Lite hemlig och utan Snabba cash

Jag är alltså lite hemlig och det finns flera orsaker. Vissa saker kan jag inte heller skriva om, för att jag inte kan avslöja att jag vet mer än jag borde.

Nu har ju Snabba cach av Jens Lapidus blivit en storsäljare och fler förstår nu att det finns en undre värld, men om jag rotade runt, researchade, och till slut kunde peka ut några underhuggare på orten x, och bevisa kopplingarna till gänget x, skulle jag själv hamna i nybroviken, eller utsättas för nåt som ser ut att vara självmord.

Så nu vet min allra nyaste läsare detta. Vi skulle aldrig kunnat skriva boken Snabba cash - eftersom vi saknar möjligheterna till att göra researchen - och det hade inte heller kunnat rädda brorsan.

Andra bloggar om: Snabba cash, Jens Lapidus

Chansen att leva här och nu

Efter en dag med radiolyssnande, funderande, bloggläsande, tidningsläsare, skrivande (som är både jobb och eget skrivande och inte publicerat) är jag full av tankar som spretar åt olika håll. Har haft ångest hela dagen och hela kvällen. En blandning av att armarna domnar, fladder i magen där varje hjärtslag slår hårt. Det är väl helgångesten som kommer ångande med sin brist på nåt bra socialt liv, och brist på bra kompisar, fest och glam. Folk försvann när spindeln i nätet gav sig av.

Det är tyst. Närmsta släkten träffas nästa vecka när det är minnesdag för brorsan. Hela påsken känns som vägen dit. Tsunami-tankarna i januari som mörkret då det hände, mars då begravningen var, och nu i april det ljusa minnet av honom och hans födelsedag. Att livet är så kort tänker man inte på så ofta. Att här och nu är chansen vi har att leva och träffas. Tycker folk skjuter upp, som att man gott kan vänta med att ha det bra. Bra kan man ha det sen, när man kämpat lite mer först och fått ordning i ekonomin, i garderoberna och på prylarna.

Jag tycker det är sjukt.
Jag har inte nånstans att ta vägen.

Från arkivet: Brorsan och jag

Min bror och jag när vi var riktigt små.

Jag scannar foton, några få i taget. De har legat i kuvert. Små och skrynkliga och få bilder har datum. Vet inte hur de hamnat just hos mig och inte hos nån annan i familjen. Bara några få bilder på varje filmrulle hamnade i fotoalbumen. Jag är en bevarare. Jag slänger förstås inte bilder. Tvärtom.

Inget väsen för ingenting

När det går bra till slut säger man att det var mycket väsen för ingenting.

Ibland är det tvärtom, hur jag nu ska uttrycka det.
Till exempel att man inte vet nånting innan, och plötsligt inser att det helt enkelt är försent. Som när brorsan dog, och man skulle ha gett hur mycket som helst för att få vrida klockan tillbaka åtminstone några dar, eller en timme kanske, och ha vetat nåt.

Folk som tystnar behöver inte vara ett problem. Mobiler som är avstängda och folk som inte går att få tag i behöver inte betyda något. Men när tystnad betytt lugnet före katastrofen, så går lätt de tysta larmen igång på ingenting.

För mycket tystnad för ingenting, helt enkelt.

Winnerbäck så älskad

Zinkenväninnan var som uppslukad av sin supermachomilitär sedan fredags natt och jag stack istället själv till Zinkens IP och "såg" och "hörde" Lars Winnerbäck. Jo, det ska vara duttar där. Jag varken såg så bra eller hörde så mycket. Jag har bra hörsel men vill framför allt att ljudet ska vara bra och högt och kännas i hela kroppen. Lite tamt var det, men delar av publiken storartad.



Wajdens blogg har mer att säga om Winnerbäck-konserten. Och jag kan hålla med SvD-recensenten som ser likheter men ändå väljer Winnerbäck före Lundell:

Jag väljer Winnerbäck före Lundell, som ju båda mutat in ungefär samma område mellan Dylan och Springsteen, men hör hur även han med jämna mellanrum kör fast i den tradiga gubblunkens fantasilöshet.

Till skillnad från tjurskallen Lundell, som både är banalare och grötigare, finns det ett poetiskt ljus och en harmonisk vitalitet hos Winnerbäck, problemet är att det hålls inom en överdrivet fyrkantig och konventionell ram.

Ur SvD: Folket älskar honom innerligt

Nån låt fick mig att storgråta över brorsan, som älskade Winnerbäck, och det var också brorsan den som drog med mig på första Winnerbäckkonserten.

Vuxna människor

Vuxna människor.

Så heter filmen. Den verkar kul. Sonen och dottern och dotterns polare har intagit vardagsrummet. Och här sitter jag och försöker vara vuxen.

Smiter in på mitt rum, som känns som rena lyxrummet, om det bara vore hotell. Om man tittar in i skärmen så. Bredbandsuppkoppling, okej säng, tv, musik, balkong. Gnistrig parkutsikt.
Inte titta mot klädhögen, jobbpappershögarna eller bokhyllorna så, för då förstår man att man är hemma i oredan.

Håller mentalt på och förbereder mig för att gå in i en dator som inte är min, men som står här. Fast inte på rummet. På några olika lappar jag letade fram ur flyttboxar idag har jag femtielva usernames och olika passwords till allt---mellan---himmel---och---jord. Kollade webbmail på chello. Och kom in, fastän brorsans UPC-konto är uppsagt sen länge. Nyhetsbreven och spammen ramlar in. Sista mailet som lästes var från mig. 13 januari på natten. Jag skrev ett helt ohysteriskt mail om att jag hittat en bok härhemma han glömt, och undrade hur läget var.

Längre än så kommer jag inte. Inte idag.

Jätteroligt med jul?

Sett två avsnitt av Lost idag. Det är jobbigt, vill bara ha mer. Men fler avsnitt än så finns inte ute. Jag står helt enkelt vid seriens sista cliff hanger.

Tredje advent. Är det verkligen det? Tre ljus brann i alla fall i köket. Dottern fixar. Dom brinner ner i ett och nya sätts i.

Har inte barnen i jul men måste stanna hemma ändå för att "fira" med moder och syrra, som liksom jag är singlar. Förr var vi så många vid jul och ungarna var små. Det är känsligt att bli färre. Och det blir bara värre framåt jul. Känner det. Tsunamin, stormen, brorsan. Hade det inte varit så förlamande tungt efter tsunamin hade vi kanske märkt att det var något annat med honom än det kollektiva mörkret, vi hade kanske kunnat göra något.

Det verkar som alla tycker att det ska bli jätteroligt med julen i år. Är inte med på tåget. Jag har tända ljus och balkongslinga fram till mars ändå, det gör liksom ingen skillnad.

Betala med sitt liv

Igår åkte vi till brorsans grav. Gräset börjar lägga sig, men det har tagit tid. Jag har bestämt mig för att det inte är där han finns, utan närvarande var som helst. Han trodde på inkarnation och så får det vara. Tanken på graven gör det fysiska så påtagligt, minnet av det som hände när han fick betala med sitt liv. Modern skräder inte orden. Hon kallar det avrättning.

- Vi är skyldiga honom att ta reda på vad som hände, säger hon. Jag vill att polisen ordnar en konfrontation mellan mig och x som filmas med dold kamera, för jag vet att x vet vad som hände.

Som om inte polisen också skulle kunna vara inblandade. Som om polisen inte skulle veta vilka typerna och gängen är som de har att göra med. Det är klart att de inte sa nåt i förhören. Det hela sköttes säkert av ombud i alla fall. Och skulle vi gå till botten med det här är det snarare Aschbergs insidergäng som gäller.

Vilken tur att vi lyckades få henne på andra tankar. Nu kör jag lite Zelmani för brodern. Han älskade Sophie Selmani.

Efter åtta månaders bloggskrivande

Har nu skrivit i den här bloggen i snart åtta månader. Som jag antyder i presentationen till höger drog jag igång den i nån slags chocktillstånd, av sorg, för att få styrfart.

Först kom tsunamin och två veckor efter dog brorsan på öppen gata i en stockholmförort, mitt i morgonrusningen vid en pendeltågstation. Blev antagligen ihjälslagen. Vi vet inte vad som hände. Polisen sökte vittnen i området i två veckor, Efterlyst hade reportage som inte gav några tips. I åtta veckor pågick mordutredningen, sen lades den ned. Inte ett enda vittne hade trätt fram.

I backspegeln har bloggen haft stor betydelse som ventil. Tron att någon läser, kanske lyssnar. Folk drog sig undan när de fick veta vad som hänt. Jobbet ville bara ha bort mig från de synliga, det räckte kanske med de på jobbet som råkat ut för förluster av anhöriga i tsunamin. Bloggen blev min terapi.

Vet inte om min ton har förändrats sen i januari. Jag mår i alla fall bättre nu, men fortsätter nog att blogga ändå.

Himlen är oskyldigt blå

Ensam.

Tror jag. Hur vet man - utan att rycka upp dörrar?

Dörrar kan ge en uppsjö av symbolik. Såg nån dansk dramaserie halvsovande i soffan måndags, och den äldre mannen sa till den yngre:
- Man kan inte hålla alla dörrar på glänt.
Nej, man klarar inte att ha en fot i varje rum. Man går sönder till slut. Man kan ta ett rum i taget, gå in, och faktiskt också gå ut.

Sen vi fick en inneboende i söndags sen har det blivit så tyst hemma. Dottern tar hänsyn till henne, en fem år äldre tjej som just börjat plugga i Stockholm, och hon som flyttat in är tyst som en mus. Hon vet ju inte om jag är en hagga eller inte. Inte än...

Jag skriver lappar som:
"Du/ni får givetvis använda köket och sitta där och fika osv och använda badrummet även om vi är hemma"

Sitter så ensam hemma i en fyra och kan spela hur dålig musik jag vill. Hörde nåt från Tantogården och såg på nätet att det är Noice som spelar. Tydligen har två medlemmar i bandet dött ganska unga. På den enas begravning hade de spelat "Himlen är oskyldigt blå", precis som på brorsans. Så sorgligt. Och samma tidiga 60-talsgeneration förstås, som så lätt hamnade i diverse virrvarr.

Det räcker med att läsa låttiteln för att jag ska börja gråta.

Wish you were here

Ber dottern spela in Pink Floyd från Hyde Park inatt på Live 8-konserten. Brorsan borde varit där och sett dom, och varit en del. Vi kunde ha åkt dit. Han älskade Pink Floyd och klart det fick bli Wish you were here på begravningen. Det blir så sorgligt när man sitter på en härlig strand i Barcelona, eller svishar iväg på cykeln i sommarkvällen. Han borde ha varit med.
Man får hoppas att galor och andra initiativ mot världsfattigdomen verkligen får fler att överleva och leva bra liv.

Mid summer run

Undrar hur stora barnen måste bli för att man ska sluta oroa sig.

17-åringen gick och la sig nyss och är i hamn. Det har varit lugnt hela kvällen. Men sonen svarade inte på sms på flera timmar och då drar hela oroandet igång. Fastän han flyttade hemifrån för två år sen. Tack vare gamla palm-piloten och telefonnumren där fick jag tag i hans kompis B på vars landställde de är nu. Han hade somnat.

"Du har kollen nu att allt är bra då?" sa jag. "Ingen fara, han sover", sa B.

Jag får försöka sova själv, men helger som midsommar är inte avkoppling för en morsa. Som tur är vet jag att B håller sig nykter. Om han ens dricker nånting. Han vill ha kollen. Och jag pratade ju med honom och han var inte berusad.

Folk hänger upp sig på småsaker. Och tror att allt ska lunka på. Men sen min farbror försvann och sen hittades drunknad, och brorsan råkade ut för olyckan, så är det vanliga inte alls så himla självklart längre. Nåt kan så lätt gå fel om man hamnar i fel sällskap eller situation.

Inser att mitt liv präglas så mycket av hur skört livet är att jag inte bara kan tuffa på och ta allt för givet. Det är som att man måste ha antennerna ute hela tiden och ha ögon i nacken och vara street smart. En reaktion är säkert att stänga in sig, skydda, hitta trygghet. En annan, som min, är att bli rastlös, vilja ut, göra nu, leva livet, inte sitta fast och vara rädd.

Det är inte mig själv jag oroar mig för. Jag är mest av allt oroad för att mina ungar ska få i sig droger och råka ut för skitstövlar, och att folk runtomkring är så borta själva att de inte märker.

Tro på drömmar?

De första månaderna efter brorsans död i januari skrev jag ner mina tankar och grubblerier varje dag, ältade och ältade, fast inte här i bloggen.
Nämnde nån gång att jag på Da Vinci-kod-manér kunde vakna på morgonen och nästan ha nått fram till ledtråden eller lösningen, men inte riktigt ända fram.

När syrran och jag träffades häromkvällen hade vi haft liknande drömmar natten innan om samma person, en person som vi sett på begravningen, men som vi inte känner eller har pratat med. Både kände starkt att han hade med händelsen att göra eller vet vad som hände.

Ruggigt att fyra månader oberoende av varandra få samma person i huvudet.

Störningjouren här, grannen vill bli av med oss

Störningsjouren kom vid midnatt. Vi stör. Jag och min dotter.
Känns så jävla tungt.

Vi fixade i lägenheten ikväll när jag kommit hem från jobbet. En massa saker skulle ut. En garderob baxas från ett förråd till hallen, bokhyllor tömmas, kassar med kläder hämtas och ett rum frigöras för ett flyttlass som kommer från brorsans lägenhet imorgon.

Känns tillräckligt tungt att ha gått igenom hans lägenhet, stressande att den behövde tömmas helt nu, utan att man haft tillräckligt med tid att gå igenom i lugn och ro. Morsan sliter där och röjer och röjer, och jag tar nu emot saker som ska gås igenom och lite möbler.

När möbelrockaden härhemma var klar vid 7-tiden städade vi och baxade runt med kassar och prylar, dammsög och torkade av. Då ringer de på, Störningsjouren.

För första gången nånsin kommer störningsjouren hit när jag är hemma.

Min granne, en kvinna i 60-årsåldern, brukar ringa när jag är bortrest och dottern bor hos pappan. Ibland ringer hon så fort hon ser att jag går hemifrån.

Förra december en fredagkväll vid halv 10 ringde hon på mobilen när jag var i London. Hon sa att det var party i lägenheten - igen, världens liv. Du måste göra nånting, sa hon.
Jag fick uppgiven panik. Vill inte bli av med hyreskontraktet. Ringde direkt till sonen som kom till lägenheten efter 5 minuter. Han ringde tillbaka och sa att inte en människa var här, eller verkade ha varit här nyligen. Det var helt taget ur luften. Kanske var det fest någon annanstan i kåken.

Dottern var på då kafé sen timmar tillbaka. Hade över huvud taget inte varit i lägenheten, utan bodde hos pappan.

Härom månaden var jag ute med vänner på restaurang. Höll kontakt med dottern som träffade polare från Avesta som var i stan. Vid 11 ringde hon och frågade om det var okej att ta hem lite folk, ingen fest eller så, men 5-6 personer. Jag tycker förstås att det är bättre att de är hemma istället för att dra omkring utomhus mitt i vintern.

- Du vet hur känslig grannen är, sa jag, och jag kommer hem om en stund.
- Visst, sa hon, jag vet. Det är lugnt. Vi är lugna.

Nån timme senare var jag hemma och då hade grannen hunnit klaga igen.
Klockan var midnatt ungefär och nån hade spelat gitarr, akustisk. Annars bara prat, ungdomar som snackar och skrattar och stökar i köket.

Så snart står väl Coola morsan på gatan...

Vet ni. Hon har till och med klagat på att dottern knackar på tangentbord på natten.
Damen, som har två sovrum och ett vardagsrum till helt eget förfogande, tyckte att dottern och jag skulle byta rum, så att hon slapp ha dottern ovanför sitt sovrum.
Jag föreslog att hon skulle ta sovrummet under mitt rum istället, men hon sa att då blir hon så störd av dagisbarnen som går på gångvägen nedanför fönstret åt det hållet.

Jag FATTAR INTE varför överkänsliga pensionärer flyttar in till stan och bosätter sig i ett av de barntätaste områdena på Söder. Varför?

Jag har blivit för bostadssegregration. Skapa gärna särboende för dom som inte tål barn och ungdomar och vanligt sällskapsliv och lite musik. Varför frivilligt bo på nedre botten vid en gård med lekredskap om man inte tål ljud? Varför bo i stan, som så många vill, om man älskar tystnad och hatar trafik?

Så ensamstående morsan med egen inkomst åker kanske ut.

Bidragstanten med egen tre och krav på absolut tystnad får bo kvar och fortsätta att terrorisera andra barnfamiljer.

När det gäller storebror och kameror

Är storasyrra. Har aldrig haft nån storebror eller beskyddare. Skulle nån gång kanske behöva en. Men det är bara att glömma.

Allt skitsnack om personlig integritet. Vad handlar det om? Hade det funnits kameror hade vi vetat varför brorsan dog, vad som egentligen hände. Hade det funnits kameror hade det kanske aldrig hänt.
Vad vill folk skydda? Att de är skitstövlar när ingen ser? Vad skyddar du?

Jag tror att man inte ska göra nånting, inte ens på datorn, i sin ensamhet, som man inte kan stå för. Plötsligt dör man knall och fall, och folk man inte berättat nåt för nånsin ska plötsligt gå igenom hela ens hem och varenda anteckning. Tänk på det ni. Om du lever dubbelliv, tänk efter lite ... Sluta med det som är skit NU.

Å andra sidan finns nog en och som vill bli hörd, egentligen. Hållå, vill ni läsa mina funderingar, varsågod, passwordet är bla-ha-bla-ha. Snälla läs om mitt liv! Nähe. Ingen vill. Tänkt om nån ens var så intresserad! Det där med integritet är dubbelt.

Att det finns bevakningskameror är i alla fall superbt om man är brottsoffer.

Beautiful day

Brorsan begravdes idag. Sorgligt som ni förstår. Han var bara 44 och alla ville ha honom kvar. Familjen, barndomsvännerna, polarna, kollegorna.
Vädrets makter var med oss: Soligt, vindstilla, -6 grader. Inte mulet, blåsigt och regn.

Jättemycket folk. Litet kapell och häftig musik. Hål i marken. Man fattar ju inte. Vi var där så tidigt att vi visste lite innan var han ska ligga. För dom flesta var det nog den första jordbegravningen. När stunden i kapellet var över till Wild is the wind så bar de först ut blommorna, sen kistan, ut till platsen, och vi fick följa efter, och ta avsked vid kistan där nere i hålet. Som på film, ni vet.

Jag tror inte att jag fattar ändå.