Plats i solen eller social skunk

Satt och skrev både länge och väl igårkväll och såg en otrolig solnedgång från Eken bar på hemvägen, och en aningen bättre hade den varit om jag själv haft en plats i kvällssolen på stolen, och känt mig mindre ensam. Inne på toan spelades en låt som fick tårarna att drypa.

Tänkte på svt-programmet Kobra - som handlade om dofter, där parfymproffset Sissel Toolas i ett av inslagen berättar att hon ibland kan stänka på sig en viss doft som får folk att backa undan, bara lite, lagom lite för att hon skulle få ha lite eget spejs omkring sig när hon är ute på mingel och inte vill ha folk för nära inpå.

Jag upplever ofta att folk backar, och att det ofta den feed-backen jag får hålla tillgodo med, vad jag än gör. Jag borde inte misslyckas så katastrofalt socialt, där jag borde få en bättre kontakt - och allra minst där jag till och med skulle kunna vara en en bra vän, en kul resekompis, eller till och med potentiell samarbetspartner eller kund till dom jag träffar.


Jag har förut trott att bristen på feed-back eller reaktion mest beror på att jag umgåtts med så karismatiska personer att jag själv hamnat i slagskuggan, men tror nu att de karismatiska drottningkompisarna mest gjort att jag ändå lärt känna nytt folk och trott att jag är med, och kunde inbilla mig att de andra var intresserade även av mig och mitt sällskap.




Var på ett efter-konferensen-mingel igår. Utmanar mig själv att delta istället för att fly fältet. Några hälsar inte, fastän vi träffats förr, nån säger nåt artigt men jag vet att de snabbt går vidare till flocken. Mingel är inte en bara en konst när folk samlar ihop sig i mutual nytta, det är nästan en omöjlighet om man inte har ett tydligt ärende eller har med sig ett gäng kollegor. Då minglar man med dom man redan känner, och så ser det ut att vara ett minglande - utan att vara det.


Jag kanske stinker av o-succé, och de ser inte på ytan att jag är jätte-rik och kanske äger hela Stureplan eller nåt, för folk flockas där de känner att de själva har mest nytta, och mig har de uppenbarligen ingen nån nytta av.

Jag är helt enkelt inte speciellt välkommen, och jag sörjer det. Det kanske är en kollektiv sorg att förlora den lilla attraktionskraft man kanske hade, att det har med ålder att göra. Kanske jag bara inbillar mig. Kanske är det från 45 och uppåt som man blir misstänksamt gammal och ifrågasatt i det sociala livet. Som barn och tonåring var jag inte alls utmobbad, jag var van att vara en i gänget, en som vågade saker, och som till och med var välkommen i andra gäng också, för att jag tyckte att det var kul att umgås med kontrahenter när det gällde åsikter och diskussioner.

Just känslan att jag får att andra är totalt likgiltiga och att det inte spelar någon roll om jag finns med eller inte gör mig väldigt låg. Ingen frågar och ingen har tid. Och själv vill man ju inte heller vara bara "funktion" även om man kan vara av nytta. Man vill att folk ska tycka om en. Som man är. Man måste bjuda på sig själv, säger folk. Göra sig. Glänsa. Hjälpa till. Hitta på saker. Vara den som arrangerar, få med sig folk, drar ihop, boka in.


Egentligen tror jag inte att jag stinker, så luktkänslig som jag själv är. Jag tror inte att jag är fulare (utom de utstående öronen kanske), eller mindre intressant. Ofta är jag en hyfsad lyssnare och ställer frågor så att andra får berätta mer. Jag kastar mig inte över folk, diskuterar gärna, är artig, svarar på tilltal, skojar, förföljer inte, utnyttjar inte och snålskjuts. Men nånstans utstrålar jag nåt som andra skyggar bort från. Jag ser kanske arg och ledsen ut fastän jag inte är det.

Men ledsen blir jag ju. Alltmer.

Du är vacker

- Du är vacker, säger han.
Hon försöker förklara vem hon är.
- Va vacker du är, säger han.
- Jag är världens mest intressanta tjej säger hon, lyssna.. Snälla..
- Du är verkligen vacker.

Prutten måste komma från en han

Går omkring i mina rum. Radion pratar och pratar, men det gör inget. Inatt drumlade inneboenden omkring i köket och försökte laga spagetti, och ketjupen från i förrgår var slut. Fast halva flaskan gick tydligen åt till nån slags pengatvätt, säger dottern.

Idag förstod jag att inneboenden var två. En lång lång riktigt ihållande prutt från undervåningen avslöjade honom idag. Men oj, tänkte jag. Det kan ju inte vara hon... och det måste vara vanliga pojkvännen här, för man kanske skärper sig lite när man är nyträffade.

Fördomar. Det kan ha varit vem som helst.

Nu är jag så torr att jag snart kan ta en sväng ut i världen. Har facebookat klart. Jag är inte mycket där. Jag har en slags portalsida där jag ser vad som händer utan att klättra in i varje sektor. Superstart.se heter startsidan som man kan göra till sin och som är tusen gånger snyggare än google-dito. Jag ser rubrikerna från ett antal nyhetssiter bredvid varann, och de tio senaste sakerna som hänt på facebook - och om nån vill vara vän måste jag ju gå in och kolla.

Andra bloggar om: relationer, familj, facebook