Ondskans kärna

Ondskans problematik diskuteras i media när makabra brott avslöjas, som Josef Fritzls övergrepp mot sin familj i Amstetten. Orter där hemskheter utspelats blir i vanlig ordning media- och turistattraktion, och vanliga människor flockas och förfäras och media gör storys av det. Katarsis brukar man prata om. När man ser andras hemskheter upplevs den egna verkligheten i lite ljusaste dager och riktigt ok faktiskt.

Men hur kunde övergripandena pågå i 24 år utan att grannarna reagerade? Skulle man själv se mellan fingrarna om ens grannar börjar bygga en bunker under huset?

När jag ser bilderna av Fritzl på semesterresa i Thailand mår jag illa. Det är som att jag sett honom där, och klonad i så många ex. På stränderna insmord av ung flicka, och som kungar i flickbarerna. Var övergår förakt och egenmäktigt utnyttjande av barn och unga människor till ren ondska?

En annan tanke som dyker upp är att det den här mannen gjorde mot sin familj, gjorde nazisterna (och även andra regimer) i stor skala. Förde bort, frihetsberövade, konfiskerade tillgångar, avpersonifierade, utnyttjade, och våldförde sig å det grövsta. Det förminskar inte brotten i Amstetten, men karln har en historisk tradition av människoförakt och förtryck bakom sig.

Inte leder heller diskussionen om en "frisk" människa kan göra något så sjukt, när det bara är sjuka som kan skada så. Det går bokstavligen ett steg i taget åt helvete, när en person tillåter sig att utföra brott utan några samvetsbetänkligheter. Varje äckligt steg gör nästa steg möjligt.

Förutom radikal lagstiftning kring sexbrott är frågan om civilkuraget lika viktig. Få ingriper till och med vid uppenbara överfall, man tror att någon annan ska ingripa. Och ingriper ingen annan så var det väl inget.

Andra bloggar om: brott

Efter tsunamin

Tre år drygt är det sen jag startade bloggen. Det var en ventil. Inget kunde bli värre. Tystnaden var nästan total runtomkring, folk på jobbet undvek mig, och jag skrev febrilt i små svarta anteckningsböcker, som jag sen la åt sidan. Inget av det jag skrev där hamnade i bloggen. Det var J jag pratade lite med. Träffade honom första gången på puben på den plats där jag träffade brorsan den allra sista gången.
Det är väl så, många kommer att räkna, i år från januari 2005. Efter tsunamin, efter stormen.

Göra nåt omöjligt?

Såg dokumentären "Djävulen kom till häst" ikväll, en film byggd på vittnesmål från en fotograferande militär med uppdrag att observera situationen i Darfur som hamnade mitt i ett folkmord, där alla dödades i by efter by, som sen brändes.

Efter det gnällde jag på dottern om att mina Friends-dvd-skivor hamnat helt i oordning. Varit grinfärdig hela hemresan och hela kvällen.

Det är lätt att tvinga sig att tänka på hur bra man har det och må dåligt av det också. Men det hjälper inte.

Mot maktmänniskor utan respekt för människoliv verkar inget hjälpa, och återväxten är deprimerande beständig. Det händer nu, det hände förr och det är lika bestialiskt. Och när det sker som värst fattar ingen, eller vill inte fatta.

Filmen gav förstås inga svar på frågan hur människor kan gå med på att utföra såna fruktansvärda brott, och gav inga andra lösningar än att amerikanskt ingripande.

Brott att berätta

Brottet att berätta. Jag tycker Unni Drougge uttrycker det väldigt bra här om den horribla situationen när kvinnor som kommer ut med hur misshandlade de varit eller är istället ifrågasätts själva, som om brott inte vore brott för att de sker mot kvinnor.

Mörkertalen är enorma och man har själv bidragit till dem. Man blir inte trodd. Man vet att det inte är någon idé att anmäla. Det är på sätt och vis otroligt skönt att vara singel. Har skrivit någon text om det tidigare, men märkte när jag tittade omkring att massor av bilder i bloggen blivit små streck istället för bilder och kom av mig helt.

Såg nyss Woody Allen-filmen Annie Hall nyss, och stod faktiskt ut med pratet till skillnad mot när filmen kom, då jag bara inte orkade med pratkvarnen.

Skolmassakern - som ett krig i miniatyr

Så har en ensam galning slagit över igen och tagit sin hämnd för att... han är fruktansvärt förbannad på att han inte får.. ja, får vad? Vad är det alla behöver och som man mördar om man inte får?

Tyst ensamvarg utan vänner skriver DN i en av alla artiklar efter skolmassakern i Virginia. Expressen radar vittneskommentarer. Den före dette anonyme blivande numera kända mördaren hade bestämt sig för att döda. Ett helt paket med brev och filmer från mördaren har tydligen kommit in till tv-bolaget NBC, och ger troligen förklaringen till hur han kunnat ge sig själv rätten att meja ned och mörda utan pardon.

Vad kan vara tillräckligt att skylla på för att mörda oskyldiga?
Vad är skillnaden i motiven för en enmansattack mot oskyldiga och en nations militära attack mot oskyldiga? Varifrån kommer all denna aggressivitet? Och vad är den symptom på?

Soldater kan skylla på att de bara gjorde som de blev tvingade. Folk som tiger och blundar kan säga att de var rädda för att blanda sig i eller inte hade nåt med det att göra. Personlighetsstörda kan säga att de tvingades göra vad några galna inre röster sa till dom.

Som ett riktigt krig, fast i miniatyr. Offren har inte en chans. Någon tar sig makt och gör sig skyldig till övergrepp - men kommer aldrig vinna annat än avsky för sina handlingar och sorg för alla drabbade.

Andra bloggar om: makt, våld, vapen, krig

Varning för pappa

013-xxxxx, 011-xxxx.... 045-xxxx. Varje kväll. Försäljare. Varken dotter eller jag svarar. Vi svarar inte på dolda nummer heller. Ibland glömmer man, och så sätter det igång. Varning för köp. Varning för knäppa killar. Varning för brott. Varning för pappa.

Jag har sagt åt farsan att han kan uppfattas som en Skummis om han fortsätter ha dolt nummer, och att vi inte svarar, men han fattar visst inte det där. Han har kanske valt att dölja numret för att skummisar och annat löst folk inte ska få tag i hans nummer, vilket gör honom till skummisen.

Just det. Det var jobba jag skulle. Jag blev avbruten.

Sol-och-vårare

Vilken skvallerbytta man skulle bli om man berättade för mycket. Man skulle överskrida gränser. Nu ska jag nästan överskrida en gräns. Men jag berättar inte vad han heter, eller vem hon är.

En man sol-och-vårade för inte alltför många år sen en rad kvinnor, 11 stycken samtidigt, visade det sig. En av dom känner jag. Kvinnorna var ensamstående med utflugna barn och glada över den romantiska uppvaktningen. De förstod ju att den framgångsrike charmören var väldigt upptagen, hade viktiga affärsresor och så. Det hade han. Kvinnoaffärsresor.

Han bjöd på allt när de träffades, lovade guld och gröna skogar. Vad kvinnorna inte visste var att han ljög om precis allt. Han ljög om sina barn, en del fanns, andra inte. Han ljög om tidigare fruar, ljög om karriär, och påstod sig ha hus här och där. Det hade inte. Han bodde hos sina kvinnor. Han till och med påstod att föräldrarna var döda, vilket de inte var. När en av damerna började ana ugglor i mossen förfalskade han sjukintyg och skrev ihop en cancerdiagnos på sig själv. Nån cancer hade han inte.

Han var luspank och hade inget jobb. Han bjöd direkt ur damernes bankkonton, och länsade också deras hjärtan. Han blev anmäld och blev dömd för förskingring, förfalskningar med mera, men hade ju inga tillgångar, och antagligen är han därute nu, med annat namn.

Man kan anmäla brott, men man får inte anmäla eller namnge folk som är svin i största allmänhet. Många låter bli att berätta att de har blivit dåligt behandlade, trakasserade, mobbade eller utsatt för otrohet eller annat mer lättsamt. Folk mörkar.

Det är verkligen skitstövlarnas paradis, där svin tillåts hållas om ryggen, för att det är så pinsamt att ha blivit drabbad av dem. Och de gravt kriminella vågar man inte anmäla ens, för att risken att råka illa ut är för stor.

Kokainet: Brottsling och brottsoffer samma person

Många vill att de kokainanvändande före detta idrottarna ska kräla och bekänna, inte bara brott, utan också sina ånger. Jag mår illa när den svenska upprördhetsdrevet tar över i medierna. Vem är egentligen brottsoffret här?

Intressant när brottsutövaren och brottsoffer faktiskt är samma person.

Klart att de före detta idrottarna ska ha samma rätt inför lagen som andra. Det var 200 knarkbrott på reggaefestivalen i Uppsala. Folk togs in, misstänkta för ringa knarkbrott, som är användning för eget bruk och bevisat bruk, och släpptes. "Förutom narkotikabrotten har man haft 10–15 fall av misshandel, stöld och andra mindre brott.", skriver Metro.

Det är ju skillnad på brott och brott. Och var, och av vem.

"Självklart knarkar även toppidrottare", skriver Erik Hörstadius. Just precis. Hyckleriet är uppenbart. Man måste ju se till vad det handlar om med lite sans. Droger finns överallt och i alla kretsar, men det är skillnad på droger och droger.

Att ta vissa preparat är klassat som narkotikabrott, medan andra klassas som medicinering, och är fullt laglig med recept. Det är klart att själva illegalisering av en drog skapar brottslingar. Alkoholen är däremot legal. Inte för att alkoholen är ofarlig(are) i sig, utan därför att den bara är legal här, helt enkelt.

Tänk att ta några glas vin på en fest, och åka fast på hemvägen, tvingas till urinprov, förnedring och förhör på grund av alkoholbrottsmisstankar.

Men knark är ju knark, säger ni. Just det. Vad enkelt. Knark är knark.

Inte ett ord till om Rosengård

Nu vill jag inte höra mer om Rosengård. Inte ett ord till om jävla integration. Enough is enough.

Hat är hat, och våld är våld. Och pratar man över huvud taget om kärlek måste det, tycker jag, vara kärlek till de levande varelser man har omkring sig. Hatar man folk utan att ens känna dem, ja då är man illa ute.

Vi är väl som gjorda för att komplicera för oss själva där det är enkelt, som att acceptera att alla människor i grund och botten är funtade likadant och borde ha samma värde och rättigheter, och förenkla det som är riktigt svårt, som att förklara meningen med livet.