69 meter över havet

Orten här ligger 48 meter över havet enligt yr.no och eftersom jag bor på kulle och högst upp i huset lär det vara ungefär på 63-metersnivån, men inte 69 som varit snyggare. http://www.yr.no/sted/Sverige/Stockholm/Hammarbyhöjden/

Det blev en konstig rockad det här året. Jag flyttade ifrån dalgången mot Tanto, och ett snäpp sydösterut, för att få ett högt guldsolssydvästläge och slippa den där deprimerande skuggan som slog in på kvällarna ungefär när jag kom hem från jobbet, jobbet jag jobbar på för att bland annat ha råd att bo just där.

Men det är okej att bo här på höjden ett tag till tills jag vet vad jag vill egentligen, utöver att bo själv, för första gången på 30 år eller mer. Närmare bestämt 32 år.

Känner lite press från sociala grannar. Men jag orkar inte glida ner på gården till gemensamma uteplatsen. Jag vet ju knappt vem jag är längre. Vad jag än säger låter det bara excentriskt. Men inte för mig. Jag fattar ingenting om varför inte folk rör sig någonting, ens i närmsta världen.

Jag har tröttnat på mig själv. Jag är inte trött på mitt eget sällskap och mina egna upplevelser, men har blivit så bortrankad och feltolkad genom åren att jag inte tycker om den roll jag får i de sociala spelen. Jag förstår att det är så enstöringar beter sig. Man ställer sig åt sidan, inte för att man vill vara själv, utan för att slippa bli skadad. Man är kanske inte enstörig från början, kanske bara blyg och oframfusig.

För egen del, och jag ska inte gå in på vad jag brukar råka ut för, så ogillar jag hur tjejer ständigt förstör varandras möjligheter på olika plan istället som killar, som teamar ihop sig på beständiga sätt över tid, och ger varandra jobb och ordnar roligheter och löser problem ihop. Det är att förenkla, men många tjejer bara pratar.

Fast alla killar har inte såna gäng, och många blir också utan kvinnor, för den starka mansflocken lockar till sig tjejer, som också vill ha lite kul, men tjejerna byts ut efter hand.

Ofta är de enslingar med nåt extra järn under västen man möter när man är ute ensam tjej i stan eller på resa, och man blir skräckslagen: de är som svarta hål av längtan, där kvinnan ska lösa hela utanförskapet och skapa social stabilitet, all närhet och social legitimitet.

Nej. Jag är inte med på banan. Parförhållanden tråkar ut mig. Jag vill inte ha det. Känner jag ett stråk av tillfälligt intresse eller förälskelse så blåser det över som en laddning i atomosfären och ett kort åskväder. Sen kommer solen fram igen och man är fri.

Hur ska då andra uppfatta en, när man alltid ställer sig åt sidan och säger varsågod. Gå före ni, ta bästa jobben, låtsas som jag är en idiot, trumfa över ni.. jag vill inte vara i uppmärksamhetens centrum, för jag är redan där. Och jag vill inte ha nån som tar över i mitt centrum och rumstera omkring och dissa det jag tycker om.

När de värsta egona i sociala spelet paraderar då vänder jag mig åt ett annat håll. Och rullar iväg med cykeln.

- Du kan om du bara vill, sa modern och alla lärare. Ja, och jag vill inte dansa små grodorna och ha hårda tofsar och vara fin. Jag vill cykla till badklippan och dyka i.

Det är det jag vill.

Glädjande ungar

Det händer ju att min dotter kommenterar eller till och med shanghajar min blogg, och till slut hittade sonen också hit. Tänker att jag inte ska länka till ungarnas bloggar eller kommentera där eftersom de säkert tycker att jag är för pinsam.
- Du är ju inte pinsam, sa dottern. Ärligt.
Och sonen bad mig igår länka till hans blogg.
Ja, tänk vilket elände det skulle vara att vara i konflikt med sina barn.. eller att de inte ville veta av mig.

Prutten måste komma från en han

Går omkring i mina rum. Radion pratar och pratar, men det gör inget. Inatt drumlade inneboenden omkring i köket och försökte laga spagetti, och ketjupen från i förrgår var slut. Fast halva flaskan gick tydligen åt till nån slags pengatvätt, säger dottern.

Idag förstod jag att inneboenden var två. En lång lång riktigt ihållande prutt från undervåningen avslöjade honom idag. Men oj, tänkte jag. Det kan ju inte vara hon... och det måste vara vanliga pojkvännen här, för man kanske skärper sig lite när man är nyträffade.

Fördomar. Det kan ha varit vem som helst.

Nu är jag så torr att jag snart kan ta en sväng ut i världen. Har facebookat klart. Jag är inte mycket där. Jag har en slags portalsida där jag ser vad som händer utan att klättra in i varje sektor. Superstart.se heter startsidan som man kan göra till sin och som är tusen gånger snyggare än google-dito. Jag ser rubrikerna från ett antal nyhetssiter bredvid varann, och de tio senaste sakerna som hänt på facebook - och om nån vill vara vän måste jag ju gå in och kolla.

Andra bloggar om: relationer, familj, facebook

Mer spänning vore lite coolare va?

- Blogg, vad är det? frågar min far.

Det är födelsedagsmiddag hemma hos x-maken, för sonen som fyller 23.
Samlas gör x-make, x-makens syster, x-makens föräldrar, min farsa, min syrra, min dotter, sonen och sonens flickvän. En lite mindre skara än planerat, men det är lugnt och väldigt gott. Min mor och farsans sambo och x-makens barn från förhållandet före mig uteblev, liksom hennes man och lilla bebis. X-makens x-tjej före mig brukar inte vara med vid mina barns födelsedagar, men henne träffar jag ganska ofta ändå. Det är väl som det ska va.

- Om du Vill du läsa om allt om hennes cyklar och resor, så finns det där, säger syrran.

Just det. Som om sånt vore intressant - när det finns Idol och andra scener att stå på.

Det (nästan) skriks ut om min hemliga blogg. Coolamorsan, coolamorsan.
Skitcoolt verkligen. Man hittar den när man minst vill det.
Men jag vet ju att ingen av dom orkar läsa ändå, förutom dottern kanske.

Dags för en uppdatering snart.
Dags för en liten uppfräschning.
Dags för lite mer spänning, va?
Nu när jag kommit så här långt.