Konstigt läge

För första gången på 100 år verkar det som att jag har semester.
Det är ju kul på sätt, speciellt som man inte ens hunnit fylla 55 och har 10 eller 30 år till pensionen. Iscensättningen skev.
De flesta mår bra att något bra att göra som de gillar. Genom alla år, från dagis till hospis.

Nu är det inget åskmoln från jobbet som hänger över hela sommaren, och jag vet så väl att jag inte är av sån kaliber som kan passa in där ändå. Jag är kantig där de vill att man ska rulla, och jag rullar med hög fart och energisk iver där jag inte alls behövs.

Meddelade förra julen och nyåret, med allt skruvat firande för andras skull, och andras vanor, och  andras traditioner, att i år, 2012, är jag inte med på det. Att ladda upp i veckor för något som andra bara vill ha "avklarat" på en kväll är ett avslutat kapitel.

Många arbetsmyror anser att man antingen jobbar och sliter - eller är ledig och unnar sig någonting litet och njuter.

Så har det aldrig varit för mig. Jag vill göra saker ordentligt och i min egen takt, men vill sällan ha bråttom eller börja för tidigt.

Oktobergubbs i gamla stan

Känns som jag är ensam om att vara rastlös kring fel saker.

Livet står och stampar.

Jag vill ut och resa och jobba med saker, men blir nedpressad till en pöl om jag nånsin yttrar att jag skulle vilja vara på väg nånstans.

Det ska mycket kraft och vilja att bryta kulturmönstren här, där allt kretsar kring att bli nån och skaffa nånstans att bo, och sen träffa nån, och hitta nånstans att bo, fast ihop, en sen i åratal försöka trivas hemma och bo in sig i varor och tjänster, som inte kan brytas förrän man skiljs, om man nu gör det.

Och efter det har man inte råd med nåt.

Jag är fel ute. Jag är inte riktigt med i spelet. Och vill inte, helt klart.

Vill inte ha den ständiga och hysteriska obalansen. Jag vill ha omväxling mellan hemma- och bortaliv, och gärna jobba hemma och spendera fritiden socialt och utanför hemmet. Eller tvärtom, men inte göra precis samma hela tiden.

Igår, efter att inte ha tagit en cykeltur eller inte promenerat värst mycket, tog jag en inlagdsströmmingsmacka i Gamla Stan. Omkring på matstället: bullrande män på afterwork med jobbet i grupp, eller en och en tysta.

Stora portioner mat, högar med anka, stora oktoberfestöl, och så en till.

En enda kvinna i lokalen utöver servitrisen.

Och den kvinnan var inte jag. Jag är varken eller, eller både och. I min ålder spelar det inte stor roll vad eller vem man är, och innan blev man ändå inte accepterad som den man var, vare sig i tjejgängen eller i killbanden.

Vid bordet bredvid satt stora, rentav tjocka, och väldigt otjusiga varianter av män, som saknade alls slags måtta. Man jobbar och äter och dricker. Thats it.

Med självklarhet ska man ha livets goda, man är värd det, utan att behöva vara snygg.

I sällskapet satt en mycket yngre person, en tjej: tunn med hässvans, i färgglada moderna kläder. Fick känslan att det var hon som beställt bord och taxi till männen, utöver allt annat hon troligen fixar åt dem på jobbet från måndag till fredag.

Undrade vad hon tänkte, där hon satt och petade i den tyska husmanskosten. Får mig att tänka på konferenserna när jag jobbade på stora företaget, och vi var två mjukisar och typ tjejer (kommuikation och HR) och resten tunga män, med tekniska och beslutsfattande jobb, stora bilar, feta löner, och hårt jobb, men också backande sambos eller fruar därhemma.

Äsch, säkert har hon nån man hemma som ser till att barnen hämtas och helgmaten transporteras och hemmet ordnas, medan hon och de andra kvinnorna njuter tysk husman och oktobersejdlar och enbart behöver tänka på att klara det egna jobbet nästa dag - och inget annat.

Kliar i fingrar

Kliar i fingrarna att börja skriva.

Får rådet att skriva av mig ordentligt nånstans i någon byrålåda. Men jag jobbar inte på det sättet, som dottern säger.

Jag skriver inte alls ur livet och med livet, skriver inte om vad som hänt, det som händer, eller det jag kanske som nån slags lyxig överbyggnad skulle tycka var kul eller viktigt, men som kräver tid för inläsning och fältresearch.

Istället fotar jag random där jag är för att komma ihåg vad jag tänkte på och gjorde, och att bilderna inte hamnar här handlar mer om att jag har så många olika kassa mobiler och inte klarar att hoppa mellan för många gränssnitt.

Utflyttningslägenhet

Hörde just ett par i min ålder prata om att de skaffat, alltså köpt, en utflyttningslägenhet till barnen, som de själva ska flytta in i när barnen skaffat eget boende. Ena barnet har bott där ett tag, flyttar ut med sambo och barn, och det yngsta barnet flyttar in. Själva bor de kvar på Södermalm.

Det är liksom lite olika vad man har råd med även om man inte sitter i sjön.

Så många mammor bekostar nu vuxna barns boende på olika sätt, till exempel behåller en alldeles för stor och dyr lägenhet, som jag gjorde, eller hyr något åt barnen i andra hand, eller bekostar studieboende på andra orter och så vidare.

Att plugga på annan ort är säkert vägen ut för glesbygds- eller småstadsungdomar, men stockholmsungarna vill ofta inte flytta från Stockholm till orter där det definitivt inte finns några jobb, om än bostäder.

Tänkte hur det skulle förenkla för ett tjog morsor man känner att hyra en stor lägenhet ihop och låta ungarna bo ihop där, i varsitt rum, och att vi istället för att slita och släpa var och en istället anställa en bodyguard/kock/städare, eller åtminstone en städhjälp en gång i veckan, som alla ungarna kommer att tvingas städa för att kunna släppa in. Tänk alla år varje dag varje förälder använder till att hålla sina ungdomshushåll på någorlunda sanitär nivå och fylla kylskåpen.

Det är så typiskt oss att vi mörkar eller skjuter upp problemen och löser dem kasst som fan, var och en för sig, med mycket möda och stort besvär.

Alla ska ska lösa sitt livspussel själva.

Föreslog när sonen var bebis mitt i kargaste vintern att granntjejen med jämnårig bebis i dörren brevid kunde samarbete lite: Till exempel köpa mjölk och sånt åt varandra, så att man inte båda alltid behövde bylta på och packa in bebis och gå ut med barnvagn i kylan, om man nu bara behövde lite mjölk från närbutiken och springa ner och boka tvättstugetid och sånt.

- Du kan väl kontakta mödravårdcentralen och gå på mammagrupp och du behöver prata med nån, sa hon. Jag älskar att vara hemma med mitt barn, jag klarar det här mycket bra själv.

Men det var inte precis det jag föreslog, utan att man kunde teama lite med det praktiska.

Säger hemska saker

Säger hemska saker ibland. Som att det inte är någon idé att jag är med längre. Det vill andra absolut inte höra. Och man vill inte att barnen ska veta.

Men å andra sidan är det vårt otroligt ogästvänliga lutheranska prylgalna tråkvardag som jag varit morsa i och lurat in barnen i, istället för att kämpa kämpa för ett annat slags värdigare liv, där man inte hela tiden ska konkurrera på alla fronter eller ge upp.

Det kanske är depression, eller uppgivenhet. Verkar inte som att något löser sig, eller att det går otroligt långsamt och hackigt hit och dit, på ett vis jag inte kan styra. Min stora önskan att slippa den svenska kulturen åtminstone delar av året har helt kommit av sig, och ingen vill ha mig till något av det jag gillar att göra.

Är inte heller riktigt med i den här hela-havet-stormar-leken. Arbetsmarknaden går på nåt sätt ut på att det ständigt ska vara brist på jobben, även i goda tider, så att folk känner att det är en ynnest att få jobba för dålig lön. Det går ut på att alltför många stolar saknas när man träder in på arbetsmarknaden. Men av nån anledning är det så att det sen är helt okej att hålla stenhårt i sin plats, vilket inte gagnar vare sig ung eller gammal. De unga kommer inte in och de äldre tråkas ihjäl av att göra samma sak hela tiden.

Fast en del av oss gillar att ha schema och göra samma hela tiden, hela livet.

Troligen är jag själv sån om jag fick sätta mina egna vanor och tider och kunde jobba med några av de områden jag tycker är kul, och hade några jag kunde behålla för att ha kul. Som mitt fotande. Det är ju helt privat nuförtiden.

35-åringarna

Kanske var folk avis på mig när jag var i dryga 30-årsålder och rätt nyanställd på det stora företaget, och hade ett bra jobb från början. Jag var troligen sötare än nu, klar i huvudet, och mycket snällare. Jag blev betrodd med oförskyllt ansvarsfulla uppdrag, hade lägenhet i innerstan, var gift, två barn.

Men jag gick inte först från jobbet. Det gjorde de med riktigt små barn, och de tjejer som inte hade delat upp ansvaret mellan sig och partnern, eller de som var ensamstående och hade långa resor. Jag var sist kvar, tog taxi, och kom sist till dagis.

Sen var det ännu orättvisare att jag skilde mig, och hade vårdnaden bara varannan vecka, och kunde jobba ännu mer, men också började resa lite ibland och fick bestämma allt om hemmet och pengarna själv, utöver att dra in dem. Jag hade både bra jobb, två barn, lägenhet och ekonomisk frihet och var bara 34-35.

Förstår att de 25-30-åringar som börjar på första slavjobben efter alla skolor som ser glimtar av småbarnsfamiljskollegornas stabila och konsumtionsfulländade liv via facebook kan tycka att 30-40-åringarna har alldeles för mycket vabbande och jobbar mindre för mycket mycket mer lön och bara har alla fördelar.

Sen får de se, när tjejerna får dra hela lasset själva. Båda jobba, sköta ekonomin och markservice åt (man och) barnen. Eller ständigt bli ifrågasatt om man inte har barn och familj och varför man är sån karriärist.

Ja, framför allt har man ingen tid utöver att ploga fram och försöka få ihop allt med barnen och ett allt trängre - eller svindyrt större boende och allt som krävs av föräldrar som också ska vara i sina bästa år på jobbet.

Hur ser de då på en trött 50-åring? Själv fattade jag inte varför de tjoande 40-åriga kollegorna skulle åka till Mykonos på semester. Det var helt obegripligt. Why? Har de inget liv eller?

Nu fattar jag hur seriöst allvarligt det är att inte ha fixat sin basgång än. Man måste fixa till sig trovärdigheten för ett fast jobb, och efter massa slit får man ännu mer slit, som att man är outtröttlig, och i horisonten ser man barn och barnledighet. Poff så är man där - och så har man missat det hela, eller man håller på och försöker få till det i åratal med olika förhållanden, som spricker.

Man är 40, redan. Hann inte eller hann ingenting.

Sen 50. Oj, jävlars.

Och uträknad.

Det är så man inte får tänka. Att man är slut. Och alltid varit.

Kämpa på

Lite lustigt att folk, jag brukar kalla dom så, så lätt säger eller visar att de tycker att det bara är att kavla upp ärmarna och kämpa på. Som de själva gjort för att komma nån vart här i livet och bli nån bra, någon bra, som nån vill ha, som är värd att hyra.

Det är väl ingen konst att jobba och kämpa på som fan med något man har enkelt för, och dessutom tycker är kul, där man också får bekräftelse och anses duktig, duktigare, duktigast. Jippi, vad kul det är.

Eller att man är rätt dålig på nåt, men installerad med sån självkänsla från barnsben, och blir peppad att satsa på nåt som är rätt och ligger i tiden, och så kämpa kämpa, kämpa, hundra extra timmar varje dag, kämpa, kämpa, satsa, satsa, järnet järnet, alla kan bli snygga, och så se märkbara framsteg och självkänslan som växer till hybrisnivåer. Som XGK-adaffis.

Jag överdriver självklart.

Men att tvinga sig, dag efter dag, år efter år, att gneta och streta med något man har svårt för eller tycker är tråkigt så att klockorna stannar, mot andras mål, det är lite svårare det, och belöningen är kanske inte ens en lön som går att leva på. Och ingen tycker att man kämpat tillräckligt.

Nu är ju du inte folk i allmänhet, och inte jag heller. Jag är jag och du är du.

Jag har det senaste halvåret fått frågan vad jag vill eller tänker göra (åt olika saker) och när jag berättar vad jag skulle vilja, så gills inte det helt enkelt inte. Man måste vilja det som man ska vilja vilja.

Det finns inte på kartan att man skulle vilja något som skulle kunna kallas lite mer frihet, eller lite mer rörelsefrihet, men är man bara idiot om man inte fattar sin plats, och hur glad och tacksam man ska vara om någon över huvud taget vill hyra en.

På radion sa de nyss att undersökningar visar att unga idag, vilka de nu är, mest av allt önskar sig ett vanligt normalt liv, de vill inte ut i världen och upptäcka och förändra, som min generation. De vill ha ett bra jobb, de vill hitta någon att bilda familj med och skaffa fint boende.

Jo det är faktiskt basic att kunna bo och försörja sig och para sig, i nån slags ordning. Ungomarna vill ha det vi ändå fick ganska lätt: jobb och bostad.
Nu är jobb och bostad något för de som klarar sig allra allra bäst i konkurrensen. Fight for your right to.. ha råd att bo. Yes.

Det jag tänkte på var något lite elakt, men det här är ingen elak blogg, om ens en blogg.

Själv har jag ingen lust att kämpa mot mål som inte är mina egna.
Det var nog ett halvår sen jag fick några målförslag skrivna på näsan. Jag kunde faktiskt utvecklas till "en riktigt bra plubb" om jag bara lärde mig mer plipp och plupp.

Efter minst 15 år som plubb tappade jag sista unset motivation. Och inte ens någon känsla av att vilja ta revanch eller få upprättelse på nåt sätt kände jag. Jag bara bleknade ihop som en skrutt, mentalt först. Sen fysiskt.
Men det är bara att kämpa på, eller hur.

Självcensur istället för klageri

Det känns inte som att man kan berätta hur det utan att andra känner sig trampade på.
Ifrågasättande tas för gnäll och i värsta fall självömkan.

Ja, ok, jag självömkar och viömkar en massa.

Jag vill också ha frihet, skriker jag. Jag skriker med ungdomarna i nordafrika och tror att de helt enkelt vill ha vanliga mänskliga rättigheter. Jag skriker med tjejerna. Med alla kloka unga som inte får vara med.

Man kan inte avslöja eller anmäla mobbning på skolan eller arbetsplatsen utan att drabbas och bli ännu värre offer än man var. Man kan inte avslöja hemskheter och missförhållanden i hemmen, när man riskerar att kapa den enda gren man själv sitter på.

Hälsan tiger still. Så länge man är tyst är det frid och fröjd. Så länge man nöjer sig och håller tyst är det ok.

Man får väl väsnas fredag och lördag kväll om man är mellan 18 och 25. Sen får man faktiskt börja skärpa sig. Det ska vara slutlekt och slutblajat. Det allvar det här med att vara vuxen i Sverige. Torrt och tyst allvar. Hitta nån att bygga bo med, annars hotar ensamheten vid korsordet, som pensionären sa nyss. Man får väl vara nöjd, det är fint när man tittar ut på sommaren.

Sanningarna kan man ju med fördel spara till sin bekännelseroman, då det jävlars ska geggas i avslöjanden, om man nu är en person som ändå har andra lite kända omkring sig att skvallra om sen. Det är en av massdrömmarna här i landet: att skriva en roman om hur man haft det.

På mina arbetsplatser har man så väl alltid vetat vilka det är som skitsnackar mest och leder intrigerna, man vet vilka som smörar och slår sig för bröstet. Är man en sån som jag hör man aldrig pratet, utom när de spårar ur på nån afterwork, och de inte tänker på att en intruder råkar vara med.

Eftersom det mesta nu händer i hemmen och på arbetsplatser där man kanske sitter lite löst, så kan man ska inte prata om ickeaffärsmässiga saker som bara tar tid från de som är tysta och gör rätt för sig.
Klimatet är att man ska vara nöjd, bara nöjd, nöjd, nöjd, men sugen får man vara, på ära och berömmelse. Vinna eller försvinna.

Känns något fel går det säkert att träna bort. Bli snygg, snäll, smal, större, gladare, friskare. Nöjd med sig själv. Och sätta kravet på sig själv så lågt att det går att vara nöjd.

Det är tillåtet att tycka och tro som man vill, men det är faktiskt privat. Det ska inte påverka nåt. Tycka kan man göra när man röstar.

Däremot får man utöver hälsobyggen prata om något som var tabu förr: fysik och position.

Man kan prata om vad man väger, vad man äter, hur och när man går in och ut, man får visa hur man springer runt med sina uppdrag. Man kan också berätta om drömmar om vad man vill ha som går att köpa. Men inte gärna ifrågasätta varför den där prylen ger tillfredsställelse eller lycka. Sakerna är för att man ska förbättra sin position.

Man tror man har frihet att köpa sig vad som helst om man bara (har turen och vinna på lotten) och det är friheten: att kunna köpa vad man vill. Men välja hur man vill leva, det är en helt annan femma. Välja vänner? Nej. Välja vem som ska bli kär i en och som man själv är lika kär i? Nej. Köpa en egen ö där man kan välja sina vänner? Nej, inte precis.

Men man får prata vad man skulle vilja köpa och hur man skulle vilja bo.
Och så får man förhålla sig till film och tv-program.

För och emot Solsidan. Har de gjort bort sig eller inte? 

Se eller inte se Let's Dance.
Orka hänga med i revolutionerna i nordafrika?

Se eller inte se uttagningarna till Melodifestivalen?

För och emot att se serier när de till sist sänds på svensk tv, så att man garanterat håller sig hemma vid tv:n primetime, så att man definitivt missar sitt eget liv när man har sin enda lediga tid?

(skrivet i februari, postar ibland mina draft när jag lugnat ner mig..)

Svammel om magkänsla

Lite svammel om magkänslor. Från 19 nov 2010

Inte gå hem

Har gjort ett försök att få en bostad som känns som ett hem, och ett liv på rätt väg.

Hann liksom aldrig dit innan jag klampade i väggen. Förändringar tar väl sin tid, och tid till sig själv är inte det man är van att ta sig, när alltid andra står eller stått i centrum, eller om man nu bara uppfattat det så. I femton år var jag helt genomskinlig, tyckte jag. Mellan 20 och 35 såg bara barnen att jag fanns.

(Från 6 december förra året..)

Sen plötsligt blir man bara en plump på kartan eller nåt.

Andra vet recept på hur man gör för att koppla av. Man tar en liten snutt favoritgodis i sin vrå eller låter sig masseras. Man sätter på en halvlång badrock på spa och tvingas visa blåfrusna vinterben och kämpar för att tycka att det är jättejätteskönt att duscha och sitta i bastu med kollegorna. Koppla av för faan. Åk till landet, drick vitt vin, köp tofflor, läs bok, ät pepparkakor. Unna dig lite lyxprodukter.

Tålamodet har väl tagit slut. Jag reagerar både på att folk är idiotiska, på enkelspårigas hybris, konservativa, snåljåpar, oliberala, missunsamma, konsumtionsdårar, opportunister, whatever. Jag har något slags dubbelseende, förstår mig inte på de som bara är nöjda med allt, för det är obeträdd mark för mig: att man har det ungefär som man vill ha det. Amen.

De får tycka som de vill, men jag vill inte bli invaderad när jag själv vill ut. Inte instängd. Jag vill ha mitt space där jag kan vända på tårtan och fundera på om det är tvärtom, egentligen. Att de som inte har ett enda problem är själva problemet, till exempel.

Det är varken kriminellt eller politiskt känsligt. Men jag har väl rätt att bli uttråkad när andra inte tycker någonting alls, eller på jobbet där man inte är med i intelligentian över huvud taget.

Behöver antagligen nån total avkoppling ibland. Jag blir otroligt uttråkad - inte avslappnad - av ickevalda repriser.

Igår pratade M och jag om att det brukar kunna ta minst ett år att komma över dumpningar. Hon är vid en 2-månaderskris, men mycket värre däran än jag var då det hände senast. De var gifta och allt måste ta om hand, slängas eller delas upp, och minnena av livet man haft ihop blir blivit svårt solkade. Det är lätt att bara hiva allt över bord då. Och man försöker hindra andra från det.

Man måste kanske passera viktiga datum innan man kan ta itu. Om karln flyttade till ny tjej en helg i oktober så är det först i oktober året efter man kan se om känslorna verkligen förändrats och om man börjar komma över eller kommit vidare.

Jag säger dumma saker. Mer än nånsin. När jag drag igång en fråga eller diskussion och inte får några motargument blir jag bara värre. Blir galen när folk bara känner och känner och blir sårade - men inte tycker nåt. När jag bråkar behöver det nödvändigtvis ämnet vara det det verkligen gäller.

Jag vill veta hur folk tänker, vad de vill göra och om de vill ha nåt av mig och i så fall vad. Jag vill ha ett hum om hidden agendas, inte bara inbilla mig dem. Vad vill de, vad längtar de efter?

Jag finns här, med öppen och visad agenda. Att jag inte bli ihop med någon just nu, eller nånsin, betyder att jag inte alls eftersträvar att bli kär och ihop med någon. Jag är aktivt ovillig, vill ha min kropp ifred, här och nu, hemma och ute och borta.

Mina egna åsikter och önskningar ältar jag år efter år, och de ändras inte. Verkar som andra tror att det räcker med en semestertripp så är jag tillbaka och nöjd i torr frysvardag. Tänkte ta friår då, 2005. Tre saker hände: Tsunamin, brorsan dog och friårsmöjligheten togs bort.

Det året kändes inte som rätta året att förverkliga sig själv precis.

Alla jag kände började rämna och gå i bitar, eller gick i träda. Som de anhöriga till Estonia som man knappt hörde om sen. Just hide it away. Ingen idé att börja rota, för gör man det mår man bara ännu sämre.

Jag tycker jag säger vad jag önskar och strävar efter.

Jag kompromissar och kompromissar och går oftast mer än halva vägen hela tiden tycker jag själv. Jag tror själv att jag är glad och nöjd om barnen är i hamn och för övrigt att folk bara tycker att är ok eller tycker om mig. Men de kräver att man älskar, gullar och smörjer. De säger att man "inget ger", för man ger inte det som är guldet: love. De vill ha just det man inte kan ge. Dom ger, gull-gull, men jag ger INGENTING tillbaka. Ingenting.

Uttalade kärlekskänslor är nuets valuta. Ös på och du får mångfaldigt tillbaka. Peace and love och ipad i julklapp.

Nån säger att jag kanske rent av är autiskt. Tack för den, tänker jag. Men också kanske lite längre än så. Klarade ändå över 30 år i sociala arbetslivet innan nån ens kom på tanken.

Tågtripp till Uppsala

Det var en fin höstdag och jag åkte mot Uppsala mitt på dan, i god tid, med hyfsade marginaler och efter lunch. Ingen fara. Möte där kollegorna skulle ha kollen, inte jag. Kände hur det började domna i händerna och ökande puls bultande i hela kroppen när jag förstod att de åkt pendeln åt fel håll och hjärtfliddret tilltog när min enda ledhjälp i anteckningsboken fanns kvar hemma.

Försökte ta bilder för att avleda mig själv och hindra ångestångvälten att dra igång på högvarv, men det gick inte. Nån timme senare kändes det som huvudet hamnat i en härdsmälta, kunde inte prata längre, inte andas, som att det var ett väldigt snöpligt slut.

Men det var det inte. Inte riktigt slut alltså. Bara nästan.

100 kartonger i kubik

Hur mång kubik förrådsutrymme behövs om man behöver stuva in 100 flyttkartonger som har måttet 60x38x44 cm? Enkel matematik? Förra gången jag flyttade tog det tre veckor från flyttbeslut/kontraktsskrivning till själva flytten. Jag hann inte gallra, men satte lappar på lådorna i alla fall. Nu är det mest en fråga om att både hinna gallra, renovera och hitta nånstans att flytta.

Hemmets tröga matematik

När vi flyttade in här för snart 10 år sen var det med 115 flyttkartonger.
Om en flyttkartong motsvarar 4 kassar med saker, hur många dagar tar det då att bära ut (och ge bort) lösöret om man lyckas ta med sig en kasse om dagen?
Hur många dagar tar det om man bara lyckas bära ut en kasse varannan dag?

Tusen sms åt helvette

Har klagat lite då och då över att det inte går att spara undan sms.
- Men det är väl bara att radera, säger killar.
Så gör killar.
De fattar inte.

För mig är sms:en ungefär som dagboksanteckningar. Man ser sms:et och kommer ihåg när olika saker hände, och en del sms är roliga. Jag raderar hellre trista gamla wordokument och kan radda hundratals opersonliga mail i ett knapptryck, men inte sms.

Inte en enda tekniker genom alla dessa teknik- och internettider har kunnat berätta hur man göra för att spara sin 1000 sms i en textfil. Sshop. Det enklaste är inte intressant. Det är inte så att text tar plats. Jag har 2 gig tomt på mobilen, men sms:en ägs varken av den som skriver eller tar emot, utan av operatören. Vid en polisutredning plockar telebolaget glatt fram konversationerna.

Sjukt.

Lite mess vid London Bridge

Lite koll har jag ju, men att bo i kappsäck kräver sin organisatör. Följande har försvunnit:

- ögonpenna, vilket gör att jag ser blekare och fulare ut
- ett läppstift, vilket gör att jag bara har ett kvar
- min favorit-bh.

Ögonpennan ligger troligen kvar hemma, men bh:n är ett mysterium. Jag tog av den helt själv vid sängen igårnatt, och bytte till ett vitt skönt linne istället för det svarta jag hade på mig. Helt solklart.
Dagkläderna la jag vid fotänden. Och det är inte så att jag hade glömt att sätta på mig bh:n igår och bara virrar till det. Jag har gillat att ha bh så länge det varit socialt tillåtet. Det var ett par hemska år där på 70-talet när man var pubertal och jättebystig, och man helst skulle vara tanig och plattbröstad och inte ha bh.. och hade man fick man smyga och låtsas att man inte hade nån. Som sporttjej var det inte kul alls med brösten som bumpade runt hej vilt, till killarnas nöje.

Idag när jag vaknade och skulle ta kläder med till duschrummet så var bh:n alltså puts väck. Inte stor business kan folk tycka, men det gör skillnad. Jag och städerskorna har vänt på varenda pinal i rummet, dom för att städa efter dom som checkat ut och jag för att hitta mina kläder.

Nu sitter jag på ett fik och organiserar mig. Espresso, laddar över bilder så att jag kan fota, försöker packa den optimala dag- plus kväll-väskan, med allt man behöver, utan att det ska bli för tungt. Vädret är si och så.

Läs även andra bloggares åsikter om London, livsadministration,

Koppla av utan uppkoppling?

Tänkte koppla av med att köra onlinekurser i Photoshop, nu när jag har tid.
Men det är ogörligt att hitta någonstans i det fria att göra det på, tydligen. Jävla innesittarland . Tråkiga kaféer. Hamburgerrestauranger. Vem vill sitta där och jobba eller distansplugga? Eller åka till andra änden av stan där det visst ska finnas ett mysigt jobbarkafé?

Summasummarum har jag inte råd att skaffa ytterligare en kommunikationsräkning:
Betalar redan nu:
- 693 för kabeltv och bredband
- 600 för fast telefoni
- 500 för jobbmobilens privatsamtal
- 400 för tv-licensen
vilket ger mig som privatperson utgifter på över 2000 kronor i månaden bara för standardkommunikation, som jag ser det. Radio, tv, internet.

"Mobilt bredband" skulle kosta närmare 200 kronor till i månaden. Men nånstans tycker jag att jag med mina tre telekom-abb någonstans skulle kunna ta ut datorn och jobba mot nätet var jag vill.

Vi är så lurade.

Andra bloggar om: internet, livsadministration, ekonomi,

Mot trenden

Hyresrättsälskare köper sina bostäder, för att ha rätt att hyra vidare utan att bli offer för marknadshyror och fastighetsspekulation. Omvända världen. Så kan man ju tro i alla fall när så många nu gjort helomvändning och inte vågar annat än att köpa ut sina hyresrätter.

Känner mig själv rätt slut efter processen, även utan något som helst engagemang för eller emot. Jag var bortrest när intresseförfrågningar och enkäter gick ut.

Har levt med ombytliga typer som fixar helt nya åsikts- och attitydpaket varannat år, men sån är inte jag. Vill helt enkelt kunna bo och periodvis byta bostadsort utan att bli vräkt från mitt hem.

Handukar i blöthög

Hittar en av mina två ljuslila handdukar slängd på golvet i hallen. So what... Det är väl helt okej med en fuktig hög av handduk. Man ska väl kasta handdukar på golvet.. när man tycker att hotellet ska ge en nya.

Det känns ändå som lite brist på respekt att hitta nåt man just tvättat och hängt upp på ett ställe i en sån där annan persons klädhög i annan del av världen.

Stå till svars

Har hållit mig hela dan. Varje gång jag är på väg till toan kommer jag på nåt annat på vägen. Och nu är den givetvis upptagen. Jag har 1 meter papper att gå igenom som ligger löst, och 4 kassar utanför dörren. Kommer man nånsin igenom. Jag skulle kanske känna mig lätt och lycklig utan barlasten.

Hur gör ni som kan slänga alla papper? Tror ni inte att de kommer behövas nån dag när man ska stå till svars.... och bevisa nåt.