Tack och nej

Idag har jobbet kundfest.

Jag är sjukskriven och det passar sig inte att frottera med kunder eller svara på frågor från kollegor och x-kollegor.

Speciellt inte som jag faktiskt tycker om att prata med folk och festa, men inte klarar revanschfesteriet där man går från 0-100 på en häva-vin-middag, sen klättra på stolarna och hysteriskt släppa loss med klackarna i taket i 2 timmar till evergreenpop, och sen i bästa fall åka hem och prata strunt, men än värre: hamna på någon företagsintern- eller extern efterfest där nån elak jävel dessutom spelar in folk som går över gränsen och sparar som trumfkort i sina mobiler.

Usch. Usch usch usch.

Kan vara glad att jag inte var med över huvud taget. Men är inte speciellt glad ändå.

Inte strandliv igen

Det där söka-strandtestar-jobb fick mig att trigga igång en del funderingar. Trött jag blir. Trött på mig själv mest.

Alltså inte på tidningen eller idén, utan på all kraft som finns som inte kommer till uttryck, eller lirar fel, som min egen.

2000 sökte, 50 fick chansen och 1 enda får 4 gratisresor mot att blogga och skriva åt tidningen. Jag trodde att de åtminstone skulle välja ut 4-5 stycken. När jag sökte jobb nån gång förr i tiden har det kanske varit 50 eller 100 sökanden, och då man har ändå en viss chans att få jobb.

Man tror kanske, till slut när man nån gång kan försörja sig hyfsat på sin egen lön, att man också kan bestämma själv. I själva verket har man troligen kommit dithän man kommit för att man varit bäst på att anpassa just vid rätt tillfällen, inte för att man varit speciellt speciell, eller speciellt bra.

Kämpa på

Lite lustigt att folk, jag brukar kalla dom så, så lätt säger eller visar att de tycker att det bara är att kavla upp ärmarna och kämpa på. Som de själva gjort för att komma nån vart här i livet och bli nån bra, någon bra, som nån vill ha, som är värd att hyra.

Det är väl ingen konst att jobba och kämpa på som fan med något man har enkelt för, och dessutom tycker är kul, där man också får bekräftelse och anses duktig, duktigare, duktigast. Jippi, vad kul det är.

Eller att man är rätt dålig på nåt, men installerad med sån självkänsla från barnsben, och blir peppad att satsa på nåt som är rätt och ligger i tiden, och så kämpa kämpa, kämpa, hundra extra timmar varje dag, kämpa, kämpa, satsa, satsa, järnet järnet, alla kan bli snygga, och så se märkbara framsteg och självkänslan som växer till hybrisnivåer. Som XGK-adaffis.

Jag överdriver självklart.

Men att tvinga sig, dag efter dag, år efter år, att gneta och streta med något man har svårt för eller tycker är tråkigt så att klockorna stannar, mot andras mål, det är lite svårare det, och belöningen är kanske inte ens en lön som går att leva på. Och ingen tycker att man kämpat tillräckligt.

Nu är ju du inte folk i allmänhet, och inte jag heller. Jag är jag och du är du.

Jag har det senaste halvåret fått frågan vad jag vill eller tänker göra (åt olika saker) och när jag berättar vad jag skulle vilja, så gills inte det helt enkelt inte. Man måste vilja det som man ska vilja vilja.

Det finns inte på kartan att man skulle vilja något som skulle kunna kallas lite mer frihet, eller lite mer rörelsefrihet, men är man bara idiot om man inte fattar sin plats, och hur glad och tacksam man ska vara om någon över huvud taget vill hyra en.

På radion sa de nyss att undersökningar visar att unga idag, vilka de nu är, mest av allt önskar sig ett vanligt normalt liv, de vill inte ut i världen och upptäcka och förändra, som min generation. De vill ha ett bra jobb, de vill hitta någon att bilda familj med och skaffa fint boende.

Jo det är faktiskt basic att kunna bo och försörja sig och para sig, i nån slags ordning. Ungomarna vill ha det vi ändå fick ganska lätt: jobb och bostad.
Nu är jobb och bostad något för de som klarar sig allra allra bäst i konkurrensen. Fight for your right to.. ha råd att bo. Yes.

Det jag tänkte på var något lite elakt, men det här är ingen elak blogg, om ens en blogg.

Själv har jag ingen lust att kämpa mot mål som inte är mina egna.
Det var nog ett halvår sen jag fick några målförslag skrivna på näsan. Jag kunde faktiskt utvecklas till "en riktigt bra plubb" om jag bara lärde mig mer plipp och plupp.

Efter minst 15 år som plubb tappade jag sista unset motivation. Och inte ens någon känsla av att vilja ta revanch eller få upprättelse på nåt sätt kände jag. Jag bara bleknade ihop som en skrutt, mentalt först. Sen fysiskt.
Men det är bara att kämpa på, eller hur.

Tjocklek och storlek har ingen betydelse

Jag undrar varför de bråkar om vem som har minsta och tunnaste?

För mig - som verkligen verkligen bara väntar på att kunna dra iväg på mitt mobila och högst omanliga liv - vill ha en behändig pyttedator som kan ersätta tidigare palmpilotar som tappade all info när de laddade ur, släpbara pc:ar och oflyttbar stationära, vidriga anteckningsblock, kassa pennor, tidningar och böcker... jag läser ofta hellre direkt på skärm.

Jag är helt enkelt bara intresserad av en stabilt fungerande, snabb och alltid uppkopplingsbarhet dator som inte väger nåt. Som tål användning. Som fungerar ihop med kamera, mobil, ipod, diskar osv. Inget annat. Att mångfunktionella spelare/mobilerna faller bort är att jag framför allt vill kunna skriva på tangentbord, eftersom det går 10 gånger snabbare för mig än att skriva med båda händerna och alla fingra på tangentbord än med tummar, pek- eller tryckskärm eller penna.

Jag vill kunna ha den som en bok- eller tidningsläsare, som en spelare för program, musik, filmer, och som ett fönster och kommunikation utåt. Ska det vara sååå svårt?

Drevet går medan var man tiger

Drevet går kallas det när journalister i brist på annat jagar någon individ utför stupet för att få uppmärksamhet själva och kollegornas beundran. ~ Jo, för fan, vad trist det varit på sistone.. vi får väl dra till med nån publik hängning igen, vad har vi?

Det är ju lättare än att googla runt lite på vissa ord och där lätt hitta de öppenhjärtiga, snarare än att hitta i mörklagda områden där de riktiga bovarna och banditerna håller till, och där man riskerar att sätta sig själv och sin familj i fara om man pratar för högt.

Lata är vad dom är. Och så ska de leverera till spalterna, det ska fyllas upp även om det inte finns något att berätta.

Självklart finns alla sorters journalister, och jag träffar både stillsamma bakomkulissernaskribenter som bevakar ett visst ämnesområde, och de som gång på gång berättar var de jobbar och vilka dom träffat eller känner, och som anser sig vara "riktiga" journalister.

Tänk att få sparken för att man varit öppen i sin egen privata blogg, för att man tyckt eller skrivit något, kanske hasplat ur sig något.. och så sitter någon vän av ordning där på jobbet och går till cheferna och.. och så ligger det där man skrivit och skvalpar i alla cacheminnen, i all evighet, hur raderad källan än är.

Problemet är gammalt. Och det är alltid värre att vara... hrm, knaster knaster. Just det, man får vara mycket noga med vem man kritiserar eller avslöjar och inte minst vem eller vad man driver med eller skojar om. Humor får bara stå-uppare stå för, men även där finns gränser och tabun, som givetvis är de mest tacksamma områdena att röra om i - på egen risk.

Bäst att hålla käften va. Som de flesta gör på mitt jobb. Det tigs så mycket att man blir ansedd som bråkmakare om man över huvud taget har en åsikt om nån skitsak.

Det är väldigt obehagligt när man känner att något är i görningen, och att man troligen snart ska få sparken, eller nåt. En del blir avtackade och går vidare till nya jobb och får tal och blommor medan andra bara slutar från enda dan till den andra utan någon som helst förklaring.

Rätten att avbryta och ta andras tid

Igår när jag höll i ett möte, så sprang folk in och ut i ett, och så fick jag dra vissa saker EN GÅNG TILL, och några av deltagarna var inte det minsta pålästa, och när vi gick igenom bild 3 av 6 avbryter den enda killen med ett jättebra förslag.

Det var bara det att andra haft samma tankar under tidigare möten, och idéerna fanns redan inritade i skisserna som ligger framför honom på bordet.

Märker att min talförmåga har koppling till adrenalin. Ju argare jag är, desto snabbare snackar jag. Är jag riktigt förbannad blir jag antingen altmer högljudd eller förtummad.

Han avbröt altså mmin snabbgenomgång av läget i projektplanerna och sa:

~ Men.. kan man inte göra så, och så och så och så istället.
~ Jo precis, men vi har..
~ Och så kan man göra si och så och si och så..
~ Vi har redan tänkt på det, det finns i..
~ Men om vi har det verktyget kan man göra bla-bla-bla.. och ta in bla-bla-bla, och så skulle man kunna..

~ Lösningarna och alla detaljer är just vad ni får ta fram förslag på - i projektet - och det är vilka som ska vara med i projektet vi ska prata om nu.

Lite irriterad var jag. Inte arg.

Jag är mycket medveten om att alla gör sina prioriteringar. När de hoppar över ett planeringsmöte eller springer iväg mitt i är det något annat de anser viktigare (och akut sjuka barn handlar det alltså inte om).

Plötsligt gläntar högsta chefen på mötesrumsdörren och frågar vad vi har för möte.
- Bra, kan jag vara med en stund, säger han.

Vad tror ni. Tror ni folk stack iväg på sina viktiga(re) jobbsaker då?

Hänga ut gubbsen

Maja Lundgren, som jag först nu vet vem det är, har i boken "Myggor och tigrar" hängt ut folk i den så kallade kultureliten, som jag inte vet vilka de är, och det har blivit ett fasligt tyckande om detta. En polare på stora tidningen skulle mumsa i sig boken på tåget. Smaskelismask. Undrar ju nu om han själv kanske figurerar i boken.

Man får stå för vad man gör, tycker jag, och beter man sig illa (sett ur den drabbades synvinkel) får man vara beredd på att man kan få igen, och att det kan bli känt av fler, och på oanade sätt.
Jag är säker på att Maja inte är den enda som hamstrar fakta och spar precis allt, och kan man skriva har man ett vapen att slå tillbaka med. Om man nu vill slåss.

Att "hålla saker inom familjen" (eller inom företaget/gruppen) hör ju till sederna här i landet. Man ska tåla inte så lite, man ska tiga om slag och hot, man ska sopa skiten under mattan, låtsas att det regnar, kämpa på och tro att felet ligger hos en själv. Inte att det är ett mönster, där kvinnor manipuleras bort.

(Jag ser förstås paralleller till mina egna erfarenheter. Jag slogs i realiteten ut ur leken på jobbet redan -98. Jag skulle kanske inte kalla det patriarkalisk utfrysning, men det var så det var, när man ständigt fick göra grovjobbet ute i företaget och släppa förbi fjantgurusar, som raskt och resolut raserade allt bra vi byggt upp, och såg till att man blev marginaliserad. Och så kom IT-kraschen, och man fick vara glad att man hade ett jobb att gå till i alla fall. I kraft av sin anställningstid. Inget annat.)

Men nu skulle jag kanske sätta mig in i det hela istället för att planera min byrålådesstädning eller annat man kan göra inom rummets väggar. Hade jag boken här skulle jag läsa den.

Andra bloggar om: Maja Lundgren

Mickes mysiga

Kollade Micke Bergs blogg och tycker det verkar vara ett bra sätt att komma ut för fler fotografer. Bildsätta sina personliga tankar, publicera ur förråden och visa för andra än de som köper fotoböcker. Jag gillar att han är med och inte bara åskådare.

Mickes blogg visar också att det finns en konflikt i att älska vad man arbetar med och hålla fast vid det man tycker är bra, och ändå försöka tjäna ihop degen på det.

Ibland känner jag mig priviligierad som kan syssla med det jag tycker är roligt och få betala för det, men bara få betalt för det som är tråkigt. Mer logiskt så, kan man trösta sig med.

Andra bloggar om: arbete, foto, Micke Berg

Vad man får ta

Man får ta att det inte finns nåt mer att ta.

Våryra siffror

Det såg ut som lite våryra på stan på hemvägen. Folk i bara skjortärmen. Fy så slarvigt det såg ut..

Själv var jag bara yr. Hamnade bakom en buss på Hornsgatan och blev illamående av avgaserna. Cyklade vingligt hem och somnade ifrån allt, både planerat och oplanerat. Det är inte nyttigt att gå upp kl 06.44. 6.55, 7.15 osv. Det är sjukt. Man blir inte bara trött. Man blir förstörd.
Men jag har i alla fall leverat. Deadline var idag. Jobbade 8.30 till 17.30 i ett streck utan en enda paus. 9 timmars straff.

I Tantolunden börjar ynglingarna vårbröla. Dom gör det alltid i grupp och i mörkret. Efter 10 månader framför datorn kanske ett vrål är precis vad som behövs för att komma igen.

Andra bloggar om: Stockholm, våren, vädret

Jobbångest

Jobba i all ära. Men är det inte lite ute? Chilla, pyssla, dansa, reparera, bygga, fota, cykla runt, skriva, sy lite, prata skit, hjälpa till, hitta på nya saker, simma i varma vatten, dyka, måla. Det är inte sysslolös jag vill vara. Det är på kontoret jag inte vill vara och jag vill inte göra samma sak alltför många timmar i rad. Att vara borta 11 timmar om dagen inklusive dit- och hit-resor och lunch - är det riktigt vettigt?

Det är vansinne.

Artikel invirad i virus

Jag är halvtidsledig, men heltidsdålig idag. 3-4 timmar kan man väl jobba ändå, tänker jag. Skriva klart artikeln, inte gå hemifrån och utsätta folk för smitta.

Det är den gamla skiten att förkylningar går direkt på luftrören i rekordfart. Först konstigt hängig en dag, sen kli i halsen på natten, ingen röst när man vaknar och snabbt ONT i halsen, och så svårt att andas och begynnande djup hosta, och feber. På en dag.

Jag har slutat röka. Det händer inte lika ofta som förut men nu är det bara virusmos av allt. Letar febertermometer, men den hargått upp i rök. Är alldeles skakig i benen och fryser. Hur ska jag kunna tänka vettigt idag..

Tusen bullar i luften

Ingen kan tro att man har tusen bollar, eller åtminstone tio bullar, i luften. Det ser ut som jag bara sitter vid datorn och gör ingenting. Jag blir så stressad. Vet inte vad jag håller på med. Tiden räcker inte till fastän jag bara jobbar halvtid och inte har några större ambitioner mer än att hitta nåt att leva på för att kunna fortsätta att bara jobba halvtid.

Yrkesidentitet

Väninnan är konstnär.
- Jag är.. [konstpaus] konstnär, säger hon ofta och gärna.

Syrran är inte konstnär. När nån frågar henne vad hon jobbar suckar hon bara. När andra pratar jobb suckar hon också, och demonstrerar sitt ointresse.

När nån frågar mig om jobbet hittar jag på nåt lämpligt för sammanhanget. Att lirka sig loss från jobbdiskussioner och tillhörande problem, det är det som är konsten.

Egentligen är jag konstnär. Det är liksom bara lite hemligt och outtryckt.

Andra bloggar om: arbetsliv

Grälla regnjackor och promenadisar

Gnälltanten under fyllde inte 60 eller 70 häromåret. Hon fyllde 50. Konstigt. Hon beter sig mer som min mors generation. Utan att nu gå in på några shablonbilder, som det där stubbade håret eller den pageaktiga permanenten, de stadiga promenadskorna, de höga jeansen med säckiga lår och konstigt grälla regn(?)jackor med stora fickor på.

Det är kanske då det händer, pang bom, när man fyller 50. Att man tappar sig själv och måste hålla stadigt i allt och inte tål avvikelser och måste ha mintgrön jacka för att kunna hitta den. Synapserna kollapsar och blir allt färre och man går alltmer i samma banor, som bara blir djupare och djupare.

Fast för far min var det ungefär då det nya livet började. Det var då han sa upp sig och började med sånt han tyckte om istället. Det är ju ingen garanti för att allt ska bli bra, men om man åtminstone i jobbet jobbar med något man är intresserad av då blir själva tiden ett värde, inte inkomsten av den.

Sjuk arbetstopp

Nu har jag jobbat 16-timmars-pass två dygn i sträck. Och inget blir bra. Tekniken strular faktiskt, men det är bara en av ursäkterna. Resten är oförmåga att inse hur lång tid saker tar, inklusive strulet. Trilskande applikationer tar mest tid av allt.

Imorgon slags jobbsemester. Bara jobba 6 timmar. Hoppas få sova 8 timmar. Längtar till Thailand.

Hypnos mot dålig självkänsla

Självhypnos, är det nån som har ett tips på hur man lär sig?

Hur övertalar man sig att tro på sig själv? Jag vågar till exempel inte säga upp mig och starta nåt i egen regi, för jag tror inte på att jag kommer kunna tjäna ihop en enda krona. Jag är ju inte speciellt närig heller, och gillar inte att jobba ihjäl mig längre.

Folk omkring blir galna om jag ens nämner tanken på att överge ett fast jobb, i dessa tider där den goda arbetsmarknaden (med roliga och någorlunda välbetalda jobb) bara är öppen för 25-35-åringar. Det finns ingen väg tillbaka om man tar steget ut. Då stängs dörren och man blir kvar ute i kylan.

Jag är djupt präglad av känslan av att ingen egentligen vill ha mig, eller ha mig med - inte som jag är i alla fall - och att jag till exempel har nuvarande jobb för att jag bokstavligen kom med på köpet.

Hur skulle nån annan kunna tro på mig - när jag inte lyckas göra det själv?
Jag är liksom bara bra på att vara ledig.

Dumsnåla chefer kvinnor

Det verkar som killarna bestämmer sig för att jobba hårt, sen släppa på plånboken och göra nåt gemensamt ute utan att vända på kronorna. Chefen tar notan och undrar vart gänget går vidare.
Tjejerna jobbar minst lika hårt, men tror de besparar firman med att sitta på restaurangen och snåla och hoppas på att medarbetarna ska göra som dom själva: ta vanligt vatten än beställa loka, och snarast åka hem och fortsätta jobba.

Trött eller uttråkad

Ibland svårt att känna skillnaden mellan trött och uttråkad. Eftersom jag egentligen har lust så är jag troligen bara trött. Jag vill läsa men ögonen orkar inte, jag vill fixa saker hemma och boka en resa eller två, men det går inte. Egentligen vill jag bara sova ut - och sen inte gå till jobbet.

Processuttråkning
Vi ska ha ett möte där 2-3 personer presenterar hur de planerat hur 15-20 personer ska jobba. I detalj. Så krånglas det till. Det är inte så man borde göra. Man kan analysera nuläge från flera vinklar och hela gruppen, bolla förutsättningslöst med förslag och lösningar, och sen välja en lösning som alla varit delaktiga i, även de erfarna.

Processutveckling har ett enda syfte, anser jag, och det är att förenkla arbetet, inte att skapa mer administration och rapportering. Det konstiga är att krångelnissarna alltid får gehör. Och dom med noll formkänsla får alltid igenom sina "förbättringar" med äckliga fula mallar.

Nykarriärister vill alltid rasera det andra gjort, och vägrar se sånt som funkar bra. De tror också verkligen på att de hittat på nåt nytt och bättre, även om de är "late adopters". De äldre suckar avgrundsdjupt - och de nya tycker att det är för lite entusiasm och nytänkande i gruppen.

Pigg - fy vilket äckligt ord

Imorgon måste jag vara pigg. Jätte-PIGG. Måste vara smart, affärsmässig, effektiv och trevlig, men ser redan nu hur jag glåmigt stegrar mig i morronrocken. Kommer vara seg och inte vilja lämna hemmet förrän på fredag. Jag är så trött.

Det är verkligen inte lättare att somna när man vet att det är extra viktigt att vara utvilad dan därpå. Jag får inte sitta och skriva eller jobba med bilder, och jag är förbjuden att sitta vid datorn efter kl. 00.15. Det är vad jag bestämt. Lyd.
Dessvärre är jag inte speciellt sträng, ens mot mig själv.

Har just langat iväg adressen till greklandsbilderna på flickr-kontot till Grekland och Norge. Snart återstår svenskpolarna, men då är coola morsan i verklig fara. Fast folk är kanske inte som jag, en undantagen (hej T!) som googlar runt på precis allt så fort man får en chans.