1986: Tiden frös, sen small det i Tjernobyl

Tidens anda frös och huttrade ända till den 28 april, då första riktiga vårdagen kom till Stockholm med härligt ljumma vindar från öst. Var ute med sonen hela dan.

På eftermiddagen stod det klart. På natten den 26 april hade kärnkraftverket i Tjernobyl exploderat och vindarna hade fört de radioktiva molnen än hit än dit och orter med regn, som Gävle och Uppsala, hade drabbats hårdare än övriga landet. Först när radioaktiviteten nådde anläggningen i Forsmark kom larmet. Man trodde först att något hänt där.

Istället för Palmemordet handlade det nu om radioaktivitet. Sverige hade blivit sjukt. Strålningen mättes i beqerel. Joden var slut. Bär och vilt skulle undvikas och barnen hållas borta från de smittade sandlådorna. Jag var i upplösningstillstånd. Så jävla förbannad.

Är fortfarande förbannad på att riskerna underskattas. Uräckliga anläggningar finns överallt, och man byter ibland till med namn på orter för att folk inte ska oroas.

20 år sedan: Palmemordet

Hade du nåt alibi? Vad gjorde du mellan 11 och 12?

Jag hade inget, men ingen misstänkte mig. Vid tiotiden på kvällen den 28/2 1986 gick jag ut. Kom hem nån gång vid ett kanske. Riktigt när vet jag inte. Hade varit iväg och "avreagerat" mig lite. Småbarnsmammelivet tog så på krafterna. Den vilde sonen var 1,5 och vi höll ställningarna i pass.

På morgonen hörde vi nyheten. Palme hade skjutits till döds i hörnet Tunnelgatan-Sveavägen kvällen innan, klockan 23.21. Liksom när tsunamin dundrat in lät man radion och tv:n stå på och alla följde vad som hände. Mordet var det ena man pratade om. Någonstans där i mörkret vaknade folk ur naiviteten. Palme var högt beundrad men hade också många fiender, och våldet fann plötsligt här och nu. Jag hade min egen konspirationsteori, som jag dessbättre inte spred ut, men byggde på att han hade många fiender i de egna lägren också.

5/3: Mordet har färgat tiden, tankarna, känslorna. På det känslomässiga planet svårt att fatta att det hänt, men för övrigt varken ologiskt eller otänkbart. Han hade fiender, var statsminister och oskyddad. Det är något djävligt skumt nånstans, i tiderna, vittnena, polisens förlamning...

Man ville hellre se en logisk politisk konspirationsförklaring än ett vaninnesdåd eller ett slumpens grymma misstag. Tiden frös fast. Så mycket visade sig ha skett just vid tidpunkten för mordet i kvarteren runt mordplatsen. Det var som om nuets hud plötsligt vändes ut och in. Allt kunde ha ett samband, men antagligen inte.

Riktigt fult under ytan var det i vilket fall.

Skitbok av lögner

Läst en riktig love-loserbok igen: Lögner av Charlotta von Zweigbergk. Köpt på Mariahallen för 25 spänn. Billigare än tvålen.

Inte orkat riktigt färdigt med den. Det är outhärdligt, men kanske nyttig läsning - om man vill förbli singel och tycka att livet så ändå är frid och fröjd. "Bygger på en sann historia", står det på omslaget.

Ja-ja. Man känner ju en och annan som verkligen spårat ut i sina passioner och beroenden och som försakar allt för sin "kärlek" eller besatthet. Det här var nog det värsta jag läst i genren. Kvinnan fick hur många återfall som helst fast mannen var ett manipulerande svin. Hon var inte stört bättre. Hon sket fullständigt i alla omkring sig utom denna man, som hon ville äga in i minsta skrymsle. Hon regredierade till ett gråtande och skrikande psykfall, sket i sina ungar, sket i vännerna och sysslade oavbrutet med att försöka locka karln ur hans äktenskap. Urk. Hälften vore nog. Och halva boken hade räckt.

Känner igen en del av lögnerna och grubblandet om en annan person från förhållandet med det så kallade x-et, som till slut inte kunde hålla isär sina stories. Bara det att min historia kanske hade räckt till två täta och kanske riktigt roliga kapitel, inte sjuttielva sidor tjat om "äkta kärlek".

- Varför läser du sånt där då, undrar dotter.

Det kan man verkligen fråga sig.

Glädjeträngsel

Så är karnevalerna igång. Både i Rio och på Trinidad & Tobago. Idag och imorgon är kulmen på festligheterna. Men vad är en bal på slottet... när man kan åka till Medis och fira hockeyguld i folkmassan utan att behöva svettas det allra minsta.
Nu är hjältarna vid Slussen, enligt Radio Stockholm.

Mina och dina listor

Jag är ingen list-människa. Andra runt mig älskar listor. Sina egna mest förstås.
Möjligen kan en rubrik som "Vi har hela listan. Världens 100 vackraste stränder" locka lite. Då köper på stört. Och sitter där och suktar över kritvita stränder och turkost hav.

Ibland plitar jag ihop en att-göra-lista på en stor post-it-lapp i agendan, men bara när kaos närmar sig, och måstena måste upp i listform, prioteras och prickas av.

Inför resor kan jag mer lustfyllt plocka upp min pack-lista ur palm-piloten, men det är samma lista som återanvänds gång på gång, och kanske förbättras lite för varje resa. Man nedprioriterar det som är ointressant för aktuell resa och datumsätter det som är viktigt. Men det är nog den enda riktiga lista jag har och utprintad har den aldrig varit.

Det skulle vara himla bra att ha sina skivor, böcker och filmer i en databas på datorn eller på någon listsajt där man kan byta eller sälja och ge bort. Kanske har man något som nån annan verkligen letar efter. Någon som känner till några bok- och skivbytarsajter?

Min tanke är egentligen att göra mig av med ganska mycket, men jag vet inte var jag ska börja och vill inte slänga rakt av.

Bara fel fel fel

Så är man uppe då. Och solen går i moln. Förstås.

Min blogg bekymrar mig. Skulle göra nån validering av koden och det var bara fel fel fel. Inte konstigt att den inte "finns" och att statistiken säger att jag har 0 träffar i veckan.

Kan inte nån tekniskt duktig bloggare starta en bloggakut? Varsågod. Tipset bjuder jag på.

Partner in crime

- Jamen, en cigarett kan du väl ta i alla fall!
- Men varför, jag har inte rökt på tre veckor.
- Du kan väl följa med ut och röka i alla fall...

Sanslös resefixering

Hm. Konstigt. Igår hade inneboenden otroligt stökigt i hallen utanför rummet med enorma klädhögar. Idag är högarna borta. Istället står där 3 stycken kabinväskor med BMA-taggar. Visby. Undrar om hon ska ut och resa med polarna eller om vi har fått extragäster.

Igårkväll var jag ute med K, P, A och C. Åt väldigt gott på Toscano. Åt Linguine con zucchini, porro, gamberi d'acqua dolce e astice, det vill säga Linguine med zucchini, purjolök, kräftstjärtar och hummer. Hur gott som helst.

K och P åker till Goa för 2000 spänn på måndag. Det är otroligt billigt. Vi andra fick sitta där och låtsas ångra våra 400 gånger dyrare biljetter. De börjar med Vagator och ska kolla runt lite i Chapora och Anjuna, sen softa vidare till Colva beach veckan därpå. C och A flyger till Bangkok en vecka före mig. Dom ska ta bulle från flygplatsen till Ko Samet-båten. Vilket är typiskt dom.

Vi pratar bara resor. Helt sanslöst. K, som inte gillade Ko Samet försökte övertala C och A att ön inte är nåt för dom. Det är för lugnt. C och A försökte överala mig att åka till Ko Samet istället för Samui, och jag försökte påverka dem att som jag ta direktflyg till Samui istället och ta Ko Tao istället för Samut. Men alla är lika envisa.

Tyckfels-nisse har varit framme igen

Vet ni. Jag blir galen över att jag inte kan skriva rätt. Jag skriver fel. Först när jag lagt ut nåt ser jag felen och allt som är kasst. Men bara ett i taget. Till slut kan jag till och med tycka att jag tycker fel.

Elit i ankdammeri

Sug på namnet. Elit. Eliiit-listan. Det övre skiktet, de bästa bland de bästa, de värsta bland de värsta, de rikaste av de rika.

Slutna sällskap finns. Ibland för att exkludera, ibland för att få vara ifred. Varenda företag är ett slutet sällskap och blir inte mer spännande för det. Men mediafolk älskar att bevaka just mediafolk. Och vi dumma konsumenter smaskar i oss, i brist på bättre.

Mustafa Cans DN-debattinlägg Übermobbning på nätet fick avsedd effekt med sitt avslöjande om en sluten mejlinglista i media- och kändisvärlden ledd av "sektledaren" Alexander Bard.

Tanken är kanske att jag som läsare ska bli upprörd över att det finns subkulturer och gängbildningar även i den branchen, men det känns mest som dammet yr omkring. Han avslöjar smutskastning, men smutskastar själv genom sitt sätt att beskriva Bard.

Det är klart att det är skönt för självkänslan att bli välkomnad i en gemenskap, bli utvald, invald eller guldvippad. Men därinne i gruppen får man leken tåla - och i utbyte sina kontakter och uppdrag. Så verkar regeln vara i många brancher, inte minst bland politiker och makthavare. Svågerpolitiken inom media är mer än väl känd, även om det numera handlar mer om vänskap än släktskap. Alla karriärister uppmanas att nätverka. Allt handlar om kontakter. Varför uppröras över att artister och mediafolk skapar sina egna nätverk?

Få är de internetanvändare som tror att man kan skriva eller chatta i slutna rum utan att det kan läcka ut. Det finns samlare som sparar ned andras diskussioner, och på jobben sitter torra säkerhetsnissar och kollar de anställdas surfning och mailtrafik. Inte ens stenhårt styrda sekter lyckas hålla tätt. Det sipprar och läcker. Avhoppare finns i alla grupper, och medlöparen blir plötsligt motståndare. Och vem vet. Helt plöstligt har Insider från tv3 varit där också.

Jag tycker att folk självklart ska umgås och maila med vilka de vill och gå med i de communities de vill. Men folk är olika och har sina egna syften, inte minst journalister, som alltid behöver nytt stoff och nya stories. Man kan va allmänt nyfiken, man kan va spion, man kan va en glad munerjök som tar saker med en sund nypa salt. Men en "sluten" lista med journalister och kändisar ihop? Det är klart att folk smilar och småler lite varstans i stugorna.

Hela storyn belyser i alla fall att det är bra att veta att man kan behöva stå till svars för det man säger eller skriver, oavsett var man gör det. Snackar man skit och förtalar kan man bli uthängd själv. Man kan också få en massa skit utan att ha gjort något illa, om en syndabock måste utses. Och i den kriminella världen är det oftast också de största skurkarna som går fria. Det skulle ju vara bra om skolade journalister i större utsträckning jagade de stora bovarna istället för skvallrande kändisar.

Avstå från mobbning kan man i alla fall bidra med, var och en.

--------------
Några texter om Elit-listan:
Trettinånting om Elit-drevet
Jonas Morian om E-postelitism och överreaktioner, där det finns en några väldigt roligt skrivna kommentarer.
Jan Söderqvist i Expressen: Vi i "hemliga klubben" gör rätt som skrattar åt DN

Typ av städning

Som många andra har jag en lista på andra bloggar till höger. Den är manuell. Jag har min "favoritlista" via nyligen.se där jag lägger till bloggar som jag vill föja, men som inte nödvändigtvis är intressanta, trevliga eller som jag sympatiserar med. Därför har jag manuell lista på bloggen istället. Men är dålig på att uppdatera den.

Börjar nu städa lite här och där.

Lite ont gör det. Jag är ju en snäll människa... men nu tar jag nog bort länkar till bloggar som är opersonliga, och mest bara snygga. En vacker yta räcker att titta på nån gång då och då, inte att läsa varje dag. Det är roligare med uppstickare och bråkstakar, även om de tycker helt annorlunda än jag själv.

Sömn, tics och new age

Tio timmars sömn och en missad väckning, ett missat möte, fyra missade samtal och ett meddelande i mobilsvar. Fattar inte. Hur trött kan man va? Hur pigg borde jag inte va nu?

Har irriterande tics på höger ögonlock. Läkande lunginflammation på höger lunga. Undrar om det hänger ihop? Undrar hur vanligt det är att new-ageare skriver bloggar? Verkar vanligare att shopoholics gör det, tyvärr. Köpa saker kan ju nästan alla bara de har pengar, men folk som tänker i helt nya banor är nog ovanligt - och varför skulle dom göra som alla andra och till exempel blogga?

Ah, dessa morgonfrågor... jag vaknar av frågor. Inte av signaler.

Känner bara en, som är lite new age. Sist prackade hon på mig sin livsbok, eller tipsade om snarare. Det var i december. Ibland läser jag något kapitel, och för varje blad lär jag känna henne lite bättre, hur hon tänker och varför hon agerar som hon gör. Eckhart Tolle heter författaren, Power of now, heter boken.

Löne-fredags-eftermiddag. En hel helg framför mig att ta igen jobb jag missat göra i veckan. Skönt. Men nu ska jag städa.

Lost har tappat det

Lost klipper nu bara om gammal material i olika återblickar. Varje avsnitt är bara hopkok. Absolut ingenting nytt händer.
De som inte följt serien tidigare borde kunna få sin resumé i ett enda uppsamlingsheat. Eller är det samma avsnitt de sänder varje vecka? Lost är precis vad jag är.

Lost-sidan på tv4 har också ställt frågan: Hur lost är du?

Testet visar vem i Lost man är. Själv är jag Jack eller Kate - en handlingskraftig ledartyp. Sådetså.

Bara damer och herrar

Vinter-OS ger mediasemester för oss lite sport-ointresserade. Dom bara åker och åker. Så fort jag slår på tv:n verkar det vara samma typ som sitter där på pinnen högst upp i hoppbacken och precis ska åka ned, eller nån prinsessklädd kvinna som utför dödsföraktande hopp på isen - utan vare sig hjälm eller knäskydd. Man pallar ju inte titta.

Bristen på informationsgrafik är talande. Även om ljudet är av borde man kunna få ett hum om vilken sport det är, om det är direktsändning eller repris, kval eller final, och få siffror som går att läsa på soffavstånd. Som skidåkningen just nu, ett gäng på 7-8 killar spurtar på skidor ute i ingenstans och allt man ser är tidtagning i nedre hörnan. De upphetsade reportrarna skriker bara: Kom igen nu Mikael! Jaha, det är Mikael.

Damerna lyckas visst bättre än herrarna i Torino.


Pingvinpåverkad Anja Pärsson?

- Mina damer och herrar, Ladies and Gentlemen, jag har äran att få presentera konungariket Sverige, där orden för "man" och "kvinna" är så hyperladdade att de ofta inte kan användas i dagligt bruk, utom i några få sammanhang.

När man bokar resor brukar man tvingas välja kön och valet står mellan man och kvinna. Inte mellan herre och dam. Tack för det. När jag bokade nyligen skulle man däremot välja mellan Fru och Fröken. Jag blev helt ställd. Fröken Como eller Fru Como? Inte kan man återgå till frökenstadiet efter att ha varit fru? Fri-fru. Tönteri är vad det är.

Tjuvtittar på dejt

Pub i Stockholm. Tidig kväll. Paret sitter där mittemot varandra och är ett par. Eller försöker bli. De har just avslutat sin måltid, men har fortfarande kvar i glasen.

Jag har inget bättre för mig än att smygtitta lite, för det slår mig hur pinsamt mötet är. Hur tiden kryper fram för dem. Slår fast att det inte kan vara annat än en dejt. Kanske första.

Hon tar sig över munnen, halsen och öronen hela tiden, liksom för att kolla om allt är kvar. Och hon tittar på honom hela tiden och ler artigt. Han pratar antagligen, där han sitter i fast position lätt lutad över bordet mot henne för att slippa prata så högt.

Hon tar sig över hakan. Kanske vågar hon inte visa honom att hon skulle vilja ha en cigarett efter maten. Sånt gör man inte på en dejt. Speciellt om man låtsats vara icke-rökare för att få fler träffar.

Han rör inte på händerna och flyttar inte på fötterna. Kavajen ångeststramar över ryggen och benen sitter fastlåsta mot stolsbenen. Han är fullkomligt skräckslagen och vågar inte sluta prata och fixerar henne med blicken. Hon lyssnar, pillrar och ler igen.

Intellekt och prat - räcker det, funderar jag, samtidigt som jag dömer ut mannen som den mest osensuella varelse jag nånsin sett. Ingen kropp, bara ett ansikte som pratar och pratar. Kanske söker han en varm kramgo kvinna som vill väcka honom ur hans kroppsliga fängelse.

Hu, tänker jag. Han kommer ligga där som en stor och utspänd kroppskaka på rygg och bara vänta. Kanske han har pengar och är van vid det?

Nä, fy sjutton för dejter, ska aldrig dejta, tänker jag.

Kylskåpstjuvar eller bara trolleri?

Hm. Det måste vara den inneboende som är i farten.

Skulle ta ut min lunchfiskgratäng ur frysen. Istället för en med rödspätta och spenat, som jag langade in för två dar sen, låg där istället två billigvarianter med äcklans dill. Vad gör man?
- Eh, råkade du ta min goda gratäng istället för din egen äckliga?

Jag har aldrig bott i studentkorridor, men antar att principen är som i kylar på jobb där folk lagrar allehanda med obestämd ålder och ägare, och där mjölpaketen alltid är tomma.

Har delat kylskåp med folk på pensionat i Grekland. Det var rena trolleriet. Man ställde in yoghurt, juice och vatten i kylen. Poff, sa det nog, för nästa gång man öppnade kylen var allt borta. Tänk om det vore så att städa och sortera sopor hemma:
Man ställer in skräp i ett städskåp värt namnet och stänger dörren. Poff, och sakerna är borta, och givetvis insorterade på rätt plats i recyclingrymden.

Är inte det en bra idé?

Mammar mig själv med banan

Burken är tom.

Har svalt den sista antibiotikatabletten för ett tag, hoppas jag. En gång i Grekland satte sig en mega-stor plastaktig kapsel på tvären vid luftstrupen och jag fick panik. Fem på morgonen var det. Vid nio när ödoktorn öppnade var det på gränsen att hon skickade mig till Syros för att skära upp...
Tio ångesttimmar tog det innan kapseln luckrades upp eller lossnade och det gick att andas ordentligt igen. Har aldrig druckit så mycket vätska i hela mitt liv. Gick omkring timme efter timme. Skrev adjö-meddelanden till dottern som sov och var oväckbar. Om jag inte lever när du vaknar beror det på...

Hur liten en tablett än är ska den nuförtiden mosas ordentligt, oavsett om det är en vitamin eller en huvudvärkstablett. Har mammat mig själv den senaste tiden. Mosat tabletterna med banan eller yoghurt och blåbärssylt. Bäst så.

Torrlagd blogg

Hittade idag en blogg med ett utmärkt namn: Torrdocka. Det känns som det är en bekant till mig som skriver den, men det finns många i liknande situation, och torrdocka är kanske en av dem hon träffar på mötena.

Packad för resan

För några dar sen skrev nån tidning att en "artist" uppträtt stupfull i kabinen på hemresan från Goa. Hon hade bland annat bråkat med medresenärer och haft sex med sin pojkvän på flyget.

Det var inte så länge sen ett plan fick vända halvvägs mot Thailand och lämpa av en berusad man, som gått bärsärk i kabinen och till slut övermannats av passagerare och kabinpersonal ihop. Han skulle till Thailand och gifta sig, men hamnade istället i finkan med upp mot en halv miljon i böter att vänta.

Det är inte kul med asfulla medpassagerare. Som blir sura om man inte vill parta. Som inte kan sitta stilla. Som är på och på och på.

- Men kom igen nu FÖRFAN... va FAN e partyt? Djävla torrbollar! Gumman, du e ju söt ju, kom igen!

Var på en veckas semester på Kreta för några år sen, och rätt tidigt på morgonen gick flyget från Heraklion. Jag hade haft en lugn semester efter en uppslitande skilsmässa, och kände mig lite återhämtad och utvilad. Satt på ytterplatsen i mittenraden. Sätena bredvid gapade tomma, sånär som på fyra plastkassar förbeställd sprit som väntade på några som verkade försenade.

Sist av alla kom ett äldre par invinglande, med ytterligare tax-free-påsar med sig. De stank som om de supit dugnet runt i två veckor utan att tvätta sig. Det stod en odör av gammal sprit runt henne, och han stank också som av gammalt bajs i byxan. Ja, man rynkar hela ansiktet vid tanken, eller hur.

Så fort personalen hjälp paret att få upp kassarna i hyllan ovanför och på med bältena lyckades de ändå hala fram en ny flaska vodka och hällde skrockande i sig så mycket det gick. Jag bad personalen om en annan plats. Det luktade så jävla illa. Personalen förstod läget, men planet var helt fullt och redan försenat på grund av fylleparet. Jag lutade mig ut över gången och försökte få luft...

Efter en stund kom maten. Efter en liten stund spydde fyllkärringen över sig själv och sin matbricka, och satt sen där och gnällde och hade mage att klaga över allt. Nej, det var så äckligt.

Jag tycker det är helt rätt att folk som är packade vid boarding inte ska få följa med.

Dans farligt nära fall

Jag brukar säga att jag gillar dans, gillar att dansa loss. Och det stämmer.
Det är en glädje och en sorg ihop. Glädjen de få tillfällen då man hittar rätt, och sorg att det är så fruktansvärt lite musik och dans i mitt liv, och när det kommer ett tillfälle är det så ernorm töntigt eller eller bara "pretto", som dottern skulle uttrycka det.

Var och en har ju rätt att hävda sig på sitt sätt, och är man bra på att dansa är det ju bättre att göra kvadrutta figurer och tjugo kombinationer på dansgolvet hellre än att slå ner folk på gatan.

Självklart har jag gjort bort mig på dansgolv. Som när ovanstående mycket rörliga man bjöd upp på ett latinhak här i Stockholm för några månader sen. Klarar man inte tre gånger tre + tre + tre snurrar på raken så är man ju totalt ointressant att dansa med. Jag som på kanske gillar en snurr var femte minut, i bästa fall, och i slow-motion... Så det är vad man har att välja mellan. Osäkra fettoklossar eller arroganta kroppsjonglörer.

Ur mitt hektiska liv kan jag berätta att jag närapå blev nerslagen av en känd svensk danserska på dansgolvet på en 40-årsfest häromåret.
- Vad gör du här, du är väl inte nån av våra vänner heller, skrek hon till mig.
- Jo, jag blev inbjuden av dom två som har festen, sa jag.
- Äh. Du! Du Är En En Djälva Nolla och Du Ska Ut. Nuuuuu! Ja, hon är skådespelerska också.

Jag tyckte jag var rätt tuff som över huvud taget hade vågade mig ut på dansgolvet där det egentligen bara var dansare, om än fulla. Försökte inte alls hävda mig, ta nåns kille, ta över, va elak, inget sånt. Bara glad och danssugen, och mycket sämre på att dansa än de andra. Förstås.

Det slutade med att jag låg på gatan, och sen kröp jag upp och letade efter plånboken som jag hittade under soffan till slut. Satt i köket och hulkade med värdparet.
Den våldsamma damen ifråga har rykte om sig att vara rätt farligt aggressiv, så jag försökte att inte känna mig alltför misslyckad.