Dans farligt nära fall

Jag brukar säga att jag gillar dans, gillar att dansa loss. Och det stämmer.
Det är en glädje och en sorg ihop. Glädjen de få tillfällen då man hittar rätt, och sorg att det är så fruktansvärt lite musik och dans i mitt liv, och när det kommer ett tillfälle är det så ernorm töntigt eller eller bara "pretto", som dottern skulle uttrycka det.

Var och en har ju rätt att hävda sig på sitt sätt, och är man bra på att dansa är det ju bättre att göra kvadrutta figurer och tjugo kombinationer på dansgolvet hellre än att slå ner folk på gatan.

Självklart har jag gjort bort mig på dansgolv. Som när ovanstående mycket rörliga man bjöd upp på ett latinhak här i Stockholm för några månader sen. Klarar man inte tre gånger tre + tre + tre snurrar på raken så är man ju totalt ointressant att dansa med. Jag som på kanske gillar en snurr var femte minut, i bästa fall, och i slow-motion... Så det är vad man har att välja mellan. Osäkra fettoklossar eller arroganta kroppsjonglörer.

Ur mitt hektiska liv kan jag berätta att jag närapå blev nerslagen av en känd svensk danserska på dansgolvet på en 40-årsfest häromåret.
- Vad gör du här, du är väl inte nån av våra vänner heller, skrek hon till mig.
- Jo, jag blev inbjuden av dom två som har festen, sa jag.
- Äh. Du! Du Är En En Djälva Nolla och Du Ska Ut. Nuuuuu! Ja, hon är skådespelerska också.

Jag tyckte jag var rätt tuff som över huvud taget hade vågade mig ut på dansgolvet där det egentligen bara var dansare, om än fulla. Försökte inte alls hävda mig, ta nåns kille, ta över, va elak, inget sånt. Bara glad och danssugen, och mycket sämre på att dansa än de andra. Förstås.

Det slutade med att jag låg på gatan, och sen kröp jag upp och letade efter plånboken som jag hittade under soffan till slut. Satt i köket och hulkade med värdparet.
Den våldsamma damen ifråga har rykte om sig att vara rätt farligt aggressiv, så jag försökte att inte känna mig alltför misslyckad.