Elit i ankdammeri

Sug på namnet. Elit. Eliiit-listan. Det övre skiktet, de bästa bland de bästa, de värsta bland de värsta, de rikaste av de rika.

Slutna sällskap finns. Ibland för att exkludera, ibland för att få vara ifred. Varenda företag är ett slutet sällskap och blir inte mer spännande för det. Men mediafolk älskar att bevaka just mediafolk. Och vi dumma konsumenter smaskar i oss, i brist på bättre.

Mustafa Cans DN-debattinlägg Übermobbning på nätet fick avsedd effekt med sitt avslöjande om en sluten mejlinglista i media- och kändisvärlden ledd av "sektledaren" Alexander Bard.

Tanken är kanske att jag som läsare ska bli upprörd över att det finns subkulturer och gängbildningar även i den branchen, men det känns mest som dammet yr omkring. Han avslöjar smutskastning, men smutskastar själv genom sitt sätt att beskriva Bard.

Det är klart att det är skönt för självkänslan att bli välkomnad i en gemenskap, bli utvald, invald eller guldvippad. Men därinne i gruppen får man leken tåla - och i utbyte sina kontakter och uppdrag. Så verkar regeln vara i många brancher, inte minst bland politiker och makthavare. Svågerpolitiken inom media är mer än väl känd, även om det numera handlar mer om vänskap än släktskap. Alla karriärister uppmanas att nätverka. Allt handlar om kontakter. Varför uppröras över att artister och mediafolk skapar sina egna nätverk?

Få är de internetanvändare som tror att man kan skriva eller chatta i slutna rum utan att det kan läcka ut. Det finns samlare som sparar ned andras diskussioner, och på jobben sitter torra säkerhetsnissar och kollar de anställdas surfning och mailtrafik. Inte ens stenhårt styrda sekter lyckas hålla tätt. Det sipprar och läcker. Avhoppare finns i alla grupper, och medlöparen blir plötsligt motståndare. Och vem vet. Helt plöstligt har Insider från tv3 varit där också.

Jag tycker att folk självklart ska umgås och maila med vilka de vill och gå med i de communities de vill. Men folk är olika och har sina egna syften, inte minst journalister, som alltid behöver nytt stoff och nya stories. Man kan va allmänt nyfiken, man kan va spion, man kan va en glad munerjök som tar saker med en sund nypa salt. Men en "sluten" lista med journalister och kändisar ihop? Det är klart att folk smilar och småler lite varstans i stugorna.

Hela storyn belyser i alla fall att det är bra att veta att man kan behöva stå till svars för det man säger eller skriver, oavsett var man gör det. Snackar man skit och förtalar kan man bli uthängd själv. Man kan också få en massa skit utan att ha gjort något illa, om en syndabock måste utses. Och i den kriminella världen är det oftast också de största skurkarna som går fria. Det skulle ju vara bra om skolade journalister i större utsträckning jagade de stora bovarna istället för skvallrande kändisar.

Avstå från mobbning kan man i alla fall bidra med, var och en.

--------------
Några texter om Elit-listan:
Trettinånting om Elit-drevet
Jonas Morian om E-postelitism och överreaktioner, där det finns en några väldigt roligt skrivna kommentarer.
Jan Söderqvist i Expressen: Vi i "hemliga klubben" gör rätt som skrattar åt DN