Jag hade inget, men ingen misstänkte mig. Vid tiotiden på kvällen den 28/2 1986 gick jag ut. Kom hem nån gång vid ett kanske. Riktigt när vet jag inte. Hade varit iväg och "avreagerat" mig lite. Småbarnsmammelivet tog så på krafterna. Den vilde sonen var 1,5 och vi höll ställningarna i pass.
På morgonen hörde vi nyheten. Palme hade skjutits till döds i hörnet Tunnelgatan-Sveavägen kvällen innan, klockan 23.21. Liksom när tsunamin dundrat in lät man radion och tv:n stå på och alla följde vad som hände. Mordet var det ena man pratade om. Någonstans där i mörkret vaknade folk ur naiviteten. Palme var högt beundrad men hade också många fiender, och våldet fann plötsligt här och nu. Jag hade min egen konspirationsteori, som jag dessbättre inte spred ut, men byggde på att han hade många fiender i de egna lägren också.
5/3: Mordet har färgat tiden, tankarna, känslorna. På det känslomässiga planet svårt att fatta att det hänt, men för övrigt varken ologiskt eller otänkbart. Han hade fiender, var statsminister och oskyddad. Det är något djävligt skumt nånstans, i tiderna, vittnena, polisens förlamning...Man ville hellre se en logisk politisk konspirationsförklaring än ett vaninnesdåd eller ett slumpens grymma misstag. Tiden frös fast. Så mycket visade sig ha skett just vid tidpunkten för mordet i kvarteren runt mordplatsen. Det var som om nuets hud plötsligt vändes ut och in. Allt kunde ha ett samband, men antagligen inte.
Riktigt fult under ytan var det i vilket fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar