Tjuvtittar på dejt

Pub i Stockholm. Tidig kväll. Paret sitter där mittemot varandra och är ett par. Eller försöker bli. De har just avslutat sin måltid, men har fortfarande kvar i glasen.

Jag har inget bättre för mig än att smygtitta lite, för det slår mig hur pinsamt mötet är. Hur tiden kryper fram för dem. Slår fast att det inte kan vara annat än en dejt. Kanske första.

Hon tar sig över munnen, halsen och öronen hela tiden, liksom för att kolla om allt är kvar. Och hon tittar på honom hela tiden och ler artigt. Han pratar antagligen, där han sitter i fast position lätt lutad över bordet mot henne för att slippa prata så högt.

Hon tar sig över hakan. Kanske vågar hon inte visa honom att hon skulle vilja ha en cigarett efter maten. Sånt gör man inte på en dejt. Speciellt om man låtsats vara icke-rökare för att få fler träffar.

Han rör inte på händerna och flyttar inte på fötterna. Kavajen ångeststramar över ryggen och benen sitter fastlåsta mot stolsbenen. Han är fullkomligt skräckslagen och vågar inte sluta prata och fixerar henne med blicken. Hon lyssnar, pillrar och ler igen.

Intellekt och prat - räcker det, funderar jag, samtidigt som jag dömer ut mannen som den mest osensuella varelse jag nånsin sett. Ingen kropp, bara ett ansikte som pratar och pratar. Kanske söker han en varm kramgo kvinna som vill väcka honom ur hans kroppsliga fängelse.

Hu, tänker jag. Han kommer ligga där som en stor och utspänd kroppskaka på rygg och bara vänta. Kanske han har pengar och är van vid det?

Nä, fy sjutton för dejter, ska aldrig dejta, tänker jag.