22 februari 2006

Tjuvtittar på dejt

Pub i Stockholm. Tidig kväll. Paret sitter där mittemot varandra och är ett par. Eller försöker bli. De har just avslutat sin måltid, men har fortfarande kvar i glasen.

Jag har inget bättre för mig än att smygtitta lite, för det slår mig hur pinsamt mötet är. Hur tiden kryper fram för dem. Slår fast att det inte kan vara annat än en dejt. Kanske första.

Hon tar sig över munnen, halsen och öronen hela tiden, liksom för att kolla om allt är kvar. Och hon tittar på honom hela tiden och ler artigt. Han pratar antagligen, där han sitter i fast position lätt lutad över bordet mot henne för att slippa prata så högt.

Hon tar sig över hakan. Kanske vågar hon inte visa honom att hon skulle vilja ha en cigarett efter maten. Sånt gör man inte på en dejt. Speciellt om man låtsats vara icke-rökare för att få fler träffar.

Han rör inte på händerna och flyttar inte på fötterna. Kavajen ångeststramar över ryggen och benen sitter fastlåsta mot stolsbenen. Han är fullkomligt skräckslagen och vågar inte sluta prata och fixerar henne med blicken. Hon lyssnar, pillrar och ler igen.

Intellekt och prat - räcker det, funderar jag, samtidigt som jag dömer ut mannen som den mest osensuella varelse jag nånsin sett. Ingen kropp, bara ett ansikte som pratar och pratar. Kanske söker han en varm kramgo kvinna som vill väcka honom ur hans kroppsliga fängelse.

Hu, tänker jag. Han kommer ligga där som en stor och utspänd kroppskaka på rygg och bara vänta. Kanske han har pengar och är van vid det?

Nä, fy sjutton för dejter, ska aldrig dejta, tänker jag.

6 kommentarer:

  1. heh. jag var mannen på min dejt för ett par veckor sedan. jag stelnar till när jag är blyg :)
    Och ja, jag väntar på att bli väckt ur mitt kroppsliga fängelse.
    Hur ska man vara på en dejt egentligen? Jag har varit på 2 dejtar totalt. Ingen erfarenhet. Ingen feedback förutom att det inte funkade.
    Jag är rädd för att dejta.

    SvaraRadera
  2. Det var dig jag såg, eller hur!

    Karln var skräckslagen, paralyserad och kvinnan hypernervös. Jag tror inte på att sätta sig mittemot en okänd person och slafsa plankstek vid första dejten.

    Jag går aldrig i mitt liv mer på en sitta-stilla-och-prata-dejt. Varit på 3 såna tror jag. Katastrof.

    SvaraRadera
  3. Varför inte försöka vara sig själv? OK, jag vet att det är lättare sagt än gjort men ändå.....

    När jag nu ändå tagit mig in här; Du "coola morsan" finns du i verkligheten? Om det är så är jag glad över att någon bloggar om sitt vardagliga liv men inte bara om sockersöta, hellyckade och glada dagar. Jag som bejakar ärlighet kan ibland bli generad när jag läser din blogg. Du är brutal-ärlig på något sätt.

    Go kväll, Lisbeth

    SvaraRadera
  4. It's a hard rain. Sockersött har jag det bara i kaffet.

    Tackar för den brutala komplimangen!

    /Como

    SvaraRadera
  5. vara sig själv?
    Är man inte sig själv när man försöker vara någon annan?

    SvaraRadera
  6. Hm. Alla försöker ju nuförtiden bli nån annan. Och det kallas självförverkligande konstigt nog. ;-)

    SvaraRadera