Jag har fått i uppdrag att fota av en eller två speciella taknockar lite efter restaurangen Remataki, och har gett mig ett sånt där hopplöst uppdrag att kartlägga, eller åtminstone lära känna hamnpromenaden och gränderna bakom. Det är kul, men tar en jäkla tid, och allt förändras lite för varje dag, så varje dag upplevs som ny.
Det är en speciell känsla som jag inte är van vid: att se fram emot nästa dag istället för att bäva och våndas.
Kan livet vara så?
Skulle gärna jobba 4 timmar varje dag - alla dar i veckan - för att hellre leva såhär. Tror jag nu i alla fall. Igår satt jag 3 timmar för att lära mig en kamera. Men bara hobby.
Målet är att kunna TA bilderna exakt som jag vill att de ska se ut.
Går sådär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar