Ingen glob idag

Jorå, Globen står där rätt stabilt ikväll, och är har regnbågens alla färger i stormen. Resten är svart med lite vitt i.
Eftersom jag faktiskt är så bakbunden som jag är kan jag ju i alla fall ta en bild, och tänka de där tusen orden och passa på att pladdra lite när jag träffar folk.
Så vill de inte träffa en på tag.

Utsikt 19 november

Standarglob.

Bakbunden magkänsla

Alla pratar om att följa sin magkänsla. Att det är den känslan man ska gå på. Intuition eller vad som menas. Jag ryser. Om det inte finns rätt och fel eller någon vettig synbar väg - vad gör man då? Tänk om man är en idasslartyp och råkar ha många magar samtidigt?

Jag får gå på axelkänslan istället, det är där eller i huvudet jag får känningarna först. Min magkänsla strejkar, mina ögon står inte ut. Jag gråter, eller grät, ofta en skvätt på vägen till jobbet för att jag faktiskt lider av att omgivningarna är fula, att det är mitt liv som är inringat av fult, att det är tillkrånglat, och handlat om år av deadlines och att omvärlden mest är kall och blåsig.

Ingen som helst magkänsla. Jag har känsla för ljus och rytm, snarare än jävla hets. Jag kunde ha dragit till värmen. Min känsla för sol sa mig det, men då kan det ha drabbat andra. Allt kunde ha blivit riktigt bra, rentav. Eller dåligt.

Jag tror jag har en bra värdegrund, en bra känsla för vad som är rätt och bra och schysst det har varit en svår balans att avböja egna känslor och behov och ett högt pris för sin kroppsliga och ekonomiska självständighet också.

Men det har betytt mycket beslutsångest, år efter år. Gör man rätt? Var det korkat? Ska jag säga upp mig, jobba mindre? Tvinga barnen att börja ny skola när det känns fel? Det är en balansgång, där det bästa åt endera hållet försämrar förutsättningarna och oddsen åt andra håll.

Jag fick gallkramper och hamnade på akuten mitt i semestern mitt i nittiotalets mitt. Var det magkänsla? Men magkänsla för vad? Låg helt utslagen på bebisstranden på 1 decimeters djup och kunde inte ens koppla av med en bok. All energi gick åt att åtminstone se efter ungarna och köra måltider. Sen semester slut och jobba och köra racet 11 månader till.

Var det en förvarning om att skilsmässa och knapra slitsamma år i näringslivet i 15 år var rätt beslut, istället för att på köpa en skitbillig terasslägenhet med utsikt över havet på Mallorca och bli tidig bostadsuthyrare och sen tidig bostadsmiljonär, kanske med ny man? Eller kanske kvinna. Eller drunkna. Man vet ju inte.

Hur kan man över huvud taget säga rätt eller fel. Att skiljas efter den semestern var då enda utvägen från ett fängelse värre än oändlig vinter. Nästan alla jag känner har jag träffat efter det beslutet. Om jag istället gått på smarta-investerar-känslan och viljan att bo vid stranden hade jag kanske suttit där nerdekad efter några rusiga år på playan, på nån trasig solstol under off-season med grannar i samma sits, och utan kontakt med barnen, som dragit tillbaka till trygga sverige och blivit kungar och drottningar här av ren ilska mot morsan svek och egoism.

Ungefär som att man skulle kunna känna in vad som kommer bli bäst för alla.

Men aldrig förvänta sig att någon ids känna in vad som skulle vara bäst för mig.

Men alternativen och varianterna på hur man kan välja är ibland så många och komplexa att man inte känner att någon variant kommer att funka. Eller att säga, fair enough, jag jobbar på, försöker få varje vardag att funka. Så har jag gjort.

Sen säger ungarna att vardagen i Sverige är det värsta dom vet, att de hatar det, och bara vill bo utomlands..

Med små ungar och lite större senare, har man hur som helst ingen som helst egen erfarenhet av att vara förälder just till de personerna eller hur det är att vara liten eller ung just då eller just nu. Och de flesta beslutsvåndor man har, om man avslöjar dem, ger så många olika personers magkänslor från alla håll att man inser att det är rent lotteri. Folk chansar gärna när det gäller andras beslut, men klarar inte sina egna.

Det är omöjligt vara expert eller prognosmakare kring livets frågor. Man får råd av folk som lyckats som sitter i ett helt annat läge och säkerhet än man själv, men de gjorde kanske sina val för 10 eller 20 år sen, inte nu.

Viktiga beslut svettas man över, ser alla varianter, men inte andra omständigheter. Det räcker med att någon kan lägga ett krokben nånstans och man rasar utför istället för att fortsätta vidare. Eller släppa det mesta egna för någon annan eller för nåt som hänt.

Magkänslan kommer ofta från andras kollektiva magkänslor, och så gör man fel i alla fall. Eller man gör som alla och lite försent och hamnar i stora gruppen med oro och ångest och val mellan pest och kolera. Eller man hamnar i sån knipa att man inte har några vettiga alternativ eller nån magkänsla över huvud taget, och man kan råka illa ut även om man är optimist eller har flyt i övrigt. Eller det går hyfsat bra ändå. Och man är rätt nöjd, ändå.

Jag har troligen fattat ganska många korkade beslut genom åren, och nog fasen har man ändå försökt övertyga sig om att man ändå ville något bra eller det bästa. Men inget säger egentligen att en annan väg hade lett till något bättre. Om man inte fått det där jättebra dagiset hade man kanske flyttat och fått mycket bättre skolor för ungarna.

Det är också gambling att försöka satsa på sin egen talang. En del satsar allt under många år, och får ingen respons tillbaka, medan andra gör succé vid första försöket. Jag gav själv upp för att att bara kunna försörja mig och vara nån stabil person för andra. Trodde att man kanske ändå , sen alltså, skulle ha lite tid till sina egna saker på fritiden, som aldrig kom.

Det är den fria tiden jag fortfarande suktar efter. Nu när man gjort sitt i arbetslivet kan man ta vid nånstans där man kanske valde fel som 19-åring, 24-åring, 28-åring, 35-åring, 42-åring.. 50-åring.

Ångestbefrielse är kanske att inse att inte de beslut jag fattar ändå inte påverkar så mycket, eftersom det är andra som måste bestämma sig själva, och själva orka stå ut med sånt man inte kanske vill i första hand, men som leder till något bättre sen. Och försöka hålla fast vid de värderingar man ändå håller på.

De som lyckas är ofta de som satsar på något de känner för - innan kollektivets magkänslor slår in. (publicerat 26 januari 2011)

Utsikt 8 november

Utsikt 8 november 17.05. När jag fixat en dator som orkar bildhantering ska jag sätta ihop en höjdarserie.

Utsikt utan pers

Utsikten utan persienn för storfönstret, nästan lite above Central Park-känsla. När syrran och jag bodde några dar på 5th Avenue var vi ovan trädtopparna, på 7:e våningen. Ändå var det klaustrofobiskt. Hissen var tveksam och trapphus fanns inte. Har finns i alla fall trapphus.

I över en månad har storfönstrets persienn varit på fallrepet. 3 av 4 hisslinor eller vad det nu kan gick av. Det har väl varit ok på dagtid när solen gassar på, om den nu kan göra det i oktober. Håller ändå fast vid att persienner och instängdhet inte är min grej.

Bilden måste ha tagits före flyttoverloaden runt månadsskiften, innan en massa fler saker kom in i rummet. Nu har jag både tv på tv-bänk, en massa pappershögar på golvet och dotterns soffbord till låns.

I skymningen och på kvällen är det lite värre med persiennen. Lite fängelse, men ändå med rätt ok utsikt över glob.

Idag har jag alltså fått upp persiennen, men den går istället inte att skicka ner igen. Det hängde på sista hålet på fjärde snöret. Där fixade det sig inte. Man hade behövt ett verktyg där man kan få ett mjukt snöre att göra en vinkelrät böjning.

Men hellre ljust och utsikt än ränder och mörkt.

Omvänd persienn

Det var såna här bilder min mobiltelefon började ta. Samma randiga mönster, riktiga jpg, men bara ränder. Brukade ta en och annan bild på väg, men utan fotoblogg går det sämre. Idag har jag lyckats med en ganska stor insats: dra upp persiennen från stora fönstret hemma. Det vidgar vyerna.

Fredag vid Skanstull

Hm, behöver inte resa bort längre, nu när jag hoodar och upptäcker nytt runt Skanstull och Gullmarsplan och utmed Götgatan, istället för att plågas av omtagningar på Hornsgatan mellan Hornstull och Slussen, och ständigt farande mellan Hornstull, Fridhemsplan och Kista. Det har blivit inte sharader, men rockader. Gäller att välja sina ord.

Har också gått från att fastna i oändliga CMS (publiceringssystem) och absurdkonkreta flyttbestyr till egen sjukskrivning, och fått förslag på OMT och KBT, ta hjälp själv, vila. Utgå från nuet och bry sig om sig om bara sig själv. Känns delvis som ett hån när man skriker på hjälp för någon annan. Det är inte lätt att stå i skarven mellan två helt skilda världar med en avgrund emellan. I båda världarna finns folk som bara gör sitt jobb. Eller bara är sjuka eller bara är utanför eller är både och.

De normala svennarna står nu i jättejattetkö utanför självplocksystemet på Götgatan. Droga sig på helgen för att stå ut med veckorna är väl normalt va? Bli sig själv för en stund. Ha lite mys. Glömma skiten. Zappa. Sitta i gömslet. Det gäller bara att hålla sig inom vad som är acceptabelt.

11 oktober inte bra

Nu är det två veckor sen jag trodde att jag slutligt skulle bli klar med att få iväg de sista flyttkartongerna från Zinken. Och sen vila lite. Istället gjorde jag personer i stort sett bostadslösa. Lägenheten skulle överlämnas.

En del föräldrar håller sina villor och kanske lite för stora lägenheter kvar, och bor där tills nån måste gå igenom allt efter dom. Och förr ordnade det sig, föräldern eller föräldrarna kunde troligen bo kvar och ungarna flyttade vidare. Man fick tag i lägenhet, och bohag kom liksom flygande från släktingars källarförråd och vindar. Pengar till nya saker hade inte jag, men hade någonstans att bo redan från tonåren.

Jag tror att det som knäckte mig nu var flashbackarna av när jag helg efter helg gick igenom brorsans lägenhet för fem år sen. Morsan blivit av med son och jag med bror. Lägenheten skulle tömmas och ny hyresgäst flytta in.

Nu satt jag där i mina egna spillror. Och återigen brorsans saker som jag förvaltat, och låda efter låda från mina egna barns uppväxt, och min egen. Vafan kom till exempel mina äckliga gamla skolböcker ifrån? Allt jag sparat från den tiden har jag i en samsoniteresväska, så trodde jag i alla fall.

Det kändes som jag satt i mitt eget dödsbo. Att det var slut.

Efter jobbmötet i Uppsala för två veckor sen skulle jag direkt till gamla lägenhetsförrådet och ta mig igenom det som var kvar av mina egna privata papper. Istället hamnade jag först i vilorum på ett kontor och sen till akuten i Uppsala med nån slags kollaps, och är sjukskriven sen dess, eller månaden ut snarare. Två kollegor tog mig dit, var inte alls i läge att fatta några såna beslut.

Man går väl in i väggen på olika sätt. Nån sa att man till slut går sönder om man bara har ansvar och skyldigheter, inte har egen kontroll över vad, och bara får ifrågasättande och skit.

Varför jag inte gjorde det eller det? Varför jag inte gjort sådär istället? Och varför jag inte tänkt det eller det? Eller varför jag inte märkt det där? Och vad är planen nu? Både privat och från jobbet.

Och vad är planen för andra? Hur har jag tänkt det? Hur går projektet. Varför har du inte..? Är det inte bara att..?

Och så säger ofta folk som har myriader av tid att pyssla med sig själva och gärna bjuder på råd men inte närvaro. Råd är inte dyra. Det är bara prat. Man vet inte vad som funkar för andra, än mindre har facit för sig själv.

Trodde det kunde bli en slags nystart och annorlunda genom att flytta till en hanterlig bostad och försöka styra upp mitt eget liv under semestern, och kanske må lite bättre själv. Men det var dumt. Det bara skjöt upp allt till augusti. Mitt huvud och oro har gått på högvarv de senaste månaderna. Kan aldrig koppla av oron om inte någon praktiskt och bokstavligen tar på sig mitt vanliga ansvar.

Jag ska inte klaga och säga att jobbet fick mig dit dom ville, för så är det inte, klart att de vill att de anställda ska hälsan och göra ett bra jobb, men ett utbyte till slitstarkare personer var väl på plats när man kört sig i botten efter över 30 år i arbetslivet parallellt med familjeliv. Sen är det enstaka personer på jobbet som helt enkelt varit mina förstörare.

Med lite mer hopp och motivation hade det kanske gått, men från jobbet sida försvann den ganska slutligt med en elak utfrysning förra sommaren, när jag inte längre fick ha någon insyn i mitt eget arbetområde och utvecklingen av det, och inte heller leda projektet som jag förberett, utan bara utföra, fast inte på mitt sätt.

Stänga av dansbandskampen

Vilket självplågeri. Dansbandsnånting. Dansbandskampen. Och dessutom i Norrköping, där det enda stället som fanns att gå ut på när man var 17-18 spelade mycket plågsam dansbands- eller countrymusik som man uthärdade enbart för att man ville träffa lite snubbar och så. Det kan ha varit 78 eller 79, då det faktiskt både fanns reggae, vanlig engelsk pop och disco, punk, hårdrock, ja allt möjligt som lät bättre än dammigt korkat dansband.

En pizzeria fanns det, och en enda kvällkrog - med dansband. Kanske live, kanske inte. Inget sånt brydde man sig om att spana in, och raggarna gillade väl inte heller musiken. Ingen verkade gillade musiken.
Men jämfört med Stockholm var det ändå så att man kom in. Hemma fanns inte en chans att platsa i kön till det enda riktiga diskoteket.

Fortfarande har vi något som heter danstillstånd för krogar. Dans är nämligen en tillställning och lite syndigt. Det ska skötas under kontrollerade former och gärna i tävlingsform med vakter som står och tittar på.

Jag sitter fast på en stol och når inte fjärrkontrollen och tänkte bara stänga av datorn. Så försöker jag stänga av datorn igen, och hålla oron stången genom att bli riktigt riktigt trött innan jag ens försöker börja försöka sova.

Förstår ju att folk vill träffas, dansa och ha roligt och glatt, men musiken är fortfarande tortyr för mig, och de här programledarna kör visst vilka jäkla program som helst - ungefär som jag kört mina jobbprojekt. Man försöker föreställa sig att det är någon bra idé eller syfte i det man gör. Inte att man gör nåt som bara hamnar i papperskorgen.

Jag kan försöka vara tacksam att jag just nu inte behöver låtsas vara jätteglad och entusiastisk programledare eller projektledare för en dansbandskamp i alla fall..

Tågtripp till Uppsala

Det var en fin höstdag och jag åkte mot Uppsala mitt på dan, i god tid, med hyfsade marginaler och efter lunch. Ingen fara. Möte där kollegorna skulle ha kollen, inte jag. Kände hur det började domna i händerna och ökande puls bultande i hela kroppen när jag förstod att de åkt pendeln åt fel håll och hjärtfliddret tilltog när min enda ledhjälp i anteckningsboken fanns kvar hemma.

Försökte ta bilder för att avleda mig själv och hindra ångestångvälten att dra igång på högvarv, men det gick inte. Nån timme senare kändes det som huvudet hamnat i en härdsmälta, kunde inte prata längre, inte andas, som att det var ett väldigt snöpligt slut.

Men det var det inte. Inte riktigt slut alltså. Bara nästan.

Räkningar och 16 ica-kassar skit

Idag har jag suttit på mattan och sorterat ut räkningar och ringt runt för att jag bara inte hann betala alla räkningar runt månadsskiftet. Kaos. Men nu verkar lugnt. Bara man ringer och säger som det är att man flyttat och adressen ändrats med mera. Har också tacksamt fått hjälp med transport av 16 ica-kassar med gamla papper, som nu pryder mitt före detta fina vardagsrum. Vansinne att först flytta och plocka ut bara vad man vill ha från sin gamla lägenhet till den nya, och sen ändå behöva flytta nästan allt resterande till det nya.

Hålla sig på mattan-bloggen

Kom på att min blogg kanske borde heta hålla-sig-på-mattan-bloggen. Låter inte det bra? Det är det jag gör. Har hållit mig på den hela dan.

Kropp och själv

Så lätt det blir fel i en rubrik. Min favoritord är stenålder. Tyvärr.

Risbuske

Håret en buske ris efter gårdagens session på akuten i Uppsala. Bara stor tova. Har också nån grad feber, men om man kan utesluta hjärnblödning och infarkt så är det ju bra.

Frågan är i vilken ände man ska börja reda ut. Det blir sällan nåt självpyssel här inte, men man är inte mycket till glädje vare för sig själv eller andra genom att gå och kollapsa. Jag har avhändat mig delar av jobbansvar, och försöker downsiza boendet och diverse åtaganden, men det räcker ju inte.

Är helt enkelt så jävla trött på trassel. Det är nästan bara trassel och livet i konkurrensstockholm inte bara hårt, det är rent utsag elakt.

Man ska ha en plan, i stort och smått, och ha färdiga instruktioner och vara expert på långt många fler områden än man behärskar. Även om man hyr folk ska man kunna mer än utförarna om exakt vad som ska göras, när, hur.

Min planerarenergi är slut och räcker inte ens till en weekendresa. KAN inte planera och organisera för mycket samtidigt.
Brukar tänka vilken jävel typ man kunde ha utvecklats till om man varit pigg jämt och haft eller tagit sig mer tid till sig själv..

Troligen hade alla mått bättre.

Flytt är flytt

När folk säger att flytt är jävligt jobbigt tänker jag på min flytt från Maria Skolgata till Zinkensdamm år 2000. Då var det hyresrätter och jag hade tre veckor på mig från bytesansökan till flytt. Då som nu var jag i projekt med ständiga deadlines. Det var en omöjlig ekvation. Jag hann inte gallra och det blev en panikartad flytt med 130 kartonger och 3-4 flyttgubbar i 8 timmar.

Allt det som inte blev gallrat vad den flytten har jag fått fejsa nu och jag förstår vad en ännu jobbigare flytt innebär. Jag är inte riktigt riktigt klär än, men hoppas på att vara helflyttad efter imorgon då sista kartongerna ska ut från förrådet på Zinken. 5 kartonger för vidare gallring ska till mig och 7 med böcker och barngrejer till stadsmissionen.

Att på kort tid gå igenom alla undanstuvade papper är deprimerande, inte roligt. 70-talet var bra på sina sätt, men otroligt fult. Barndomen utomhusliv var okej, men skolan inte. Den var hemsk. Och extremt ful och dyster.

Det som var bra när jag var 18-19 var att man bara ringde och i stort sett beställde sig ett tillfälligt jobb:
- Jag tror inte vi behöver nån just nu, sa dom.
- Men jag behöver verkligen ett jobb och behöver börja i helgen, sa man.
- Okejdå, sa dom. Om du kan tänka dig minst några veckor och helst längre, så blir det nog bra..

Och så tittade man på mörka hus i stan och kontaktade värden. Bra bra, kan du tänka dig att bo några år bara, så blir det bra. Husen ska rivas.
Och att de husen vi bodde i inte revs var ibland vår förtjänst.

Flytt från Zinkensdamm

Först ett flyttlass hit, sen ett dit, sen två till, olika förråd, sen gå igenom nästan allt i ungefär som en villa när föräldrarna dött, och dela upp allt - fast utan att alla har nånstans att bo - men i allt detta är det ändå bra att gå igenom ett uppbrott utan att någon dött, för det har det varit nog av sånt i min familj. Hade jag haft mer tid hade jag hittat på nåt. Skrivit ett manus.

Samla och samla ihop sig

Förstår verkligen idén med att åka iväg och samla ihop sig. Speciellt efter att ha samlat intryck och levt med någon slags kris så länge. För fem år sen när jag startade bloggen var skrivande en ventil, nu är skrivandet inte ens möjligt, tidsmässigt. *Nån rad på facebook var femte dag eller fem kommentar var femte. Jag har mer att skriva om än nånsin och måste tydligen alltid alltid alltid hålla på med det jag är sämst på. Inget av det jag kan. Eller trodde jag kunde.

Nytt förslag på bloggnamn

Nya bloggnamnet: Oroliga morsan. Det är precis vad jag är. Så jävla orolig. If assistance.. ja. Reseförsäkring, yes yes.

Såld

Papper, fula pennor. Skrev på en miljon A4:or, och de närmsta grannarna med alla katterna tar över min Zinkensdammslägenhet från oktober eller lite tidigare. I förhandlingar förlorar nästan alltid jag. Jag orkar inte inte vara hård. Att på två år gå från att vara HELT skuldfri till att nära två bostadslån på upp mot 4,7 miljoner är inte så roligt och jag känner nu en viss lättnad.

Kommer snart ha en normalskuld som det går att samleva med.

Det känns både sorgligt och som sagt lättande att sälja lägenheten. Det har funnits bra perioder där, men också väldigt jobbiga med ett par hemska händelser som råkade hända i mitten 90-talet. Alla mådde apdåligt. Och jag mår inte bra än. Hölls fast i skruvstäd och tappade förmågan att välja, och tappade hoppet om att kunna ändra förhållanden i mitt liv. Det var då jag började med den här bloggen.

Det låter ju larvigt att jag mest haft svårt för att skiljas från utsikten över träden och parken betyder ju inte att de inte finns kvar, utan bara att jag får hitta andra utsikter, och får väl titta på de där almarna och annat från en annan vinkel. Nånstans är det de där träden som varit min tereapeuter, när inga andra kommit förbi eller tagit del av våra händelser.

Försöker också övertala mig till att det ändå bara var balkongen och mitt rum jag verkligen gillade att vara i - och att det inte är kört med att nån gång bo helt lätt och rätt. Ungarna tyckte nog inte heller att det var så bra där som det verkade inför inflyttningen, då alla skulle få mer plats och egna rum och vi hade klättrat på varandra i många år.

Jag behöver ju inte tänka att jag ska bo i Hammarbyhöjden resten av livet, även om det just nu är en okej kompromiss.

Jag valde mellan etta i stan utan balkong och trädutsikt eller tvåa utanför med allt, utom själva stadskänslan. Här är det vansinnigt urbant, men utan att vara stad. Förort kallas det. Helt enkelt. Ju närmre tunnelbanan, desto dyrare, kan jag tänka mig. Har 230 meter till tunnelbanan och 3 stationer till Skanstull och 5 till Slussen, som är mitt mittmitt och Stockholms hjärta. Fast nu är Slussen förstås kulturellt allmängods från att ha varit invånarnas fria plats i solen mellan måsten.

Nu måste jag först komma fram till om jag verkligen ska satsa på ett så kallat hem, som så många gör, och har som enda samtalsämne - eller om jag bara ska bo hyfsat bra, utan att grotta in mig, och istället ha tid för det där andra, det man inte vågat börja med.

Just nu: Knappt några möbler, inga gardiner, ingen riktig dator, för lite gafflar, inget comhem, ingen plattis och i vardagsrummet bara ett gäng lätta möbler som gör att rummet funka ungefär som en inglasad balkong - med vidhängd utebalkong. Fast utan mysiga lyktor, krukväxter och krimskrams.

Tänker att det ska bli min ateljé, sen när jag får tid till något kreativt istället för att lönearbeta på heltid för att ha råd med bostaden.

I jättelägenheten på Zinken lyckades vi aldrig få till det riktigt bra. Ungar konsumerar och stökar, och jag bar hem mat och förbrukningsvaror, och bar ut sopor och sorterade och sorterade, städade och städade, och jobbade och jobbade. De få gångerna det kändes nystädat var försvinnande korta. Vet inte om det har med åldern att göra att man vill ha det renare och fräschare omkring sig i takt med att man blir mer ofräsch själv, eller om vi nuförtiden har absurt mycket mer kläder och prylar och är hemma mycket mer bland allt som inte får plats och som är extremt oestetiska när de hamnar på golven och svämmar över stolar och gömmer bordsytorna.

Tänker på allt skräp från lägenheten innan, Maria Skolgata, som kastades in i förrådet för 10 år sen och fortfarande står kvar och fyller 12 kubik nånting. Jag hann aldrig gallra ut och fast jag nu hela vintern försökte rensa ut och få iordning för att kunna visa lägenheten, så funkade det inte så bra, vitmålning av väggar och de årsgamla nylagda ekgolven till trots.

Visningarna kändes som flopp, prospektet blev fult och fel och givetvis flödade lägenheten i sol varenda visning, vilket inte är det bästa för en plats där tre barnfamiljer härjat och tiden inte räckt till för att beställa eller projekleda en helrenovering av ytorna.

Det verkar som alla morsor som fött upp ungar runt Zinken själva kan stanna kvar i trakten när barnen blir lite större. En 3:a blir inte tre 1:or hur som helst, när en etta i hembygden kostar mellan 1.5 och 2 miljoner.

Alla inflyttare, alla som tröttnat på förorten, och vi som vuxit upp i innerstan, alla vill bo helst på Söder, förr eller senare, och man ska ha en himla tur om man är ung och kan låna sig till en sån där urban etta, där alla ska njuta på att det faktiskt finns lite småaffärer och kaféer där folk bor. Och hur kan det finnas så stora bostadsområden utan att det finns någonstans att träffas.

Sverige är Sverige. Om vi vägrade handla i gallerior och förortsköpcentrum skulle vi kanske ha lite mer liv och rörelse där vi bor, men det går inte att få tag ens i en liten skruv utan att åka till City, Barkarby eller Kungens kurva.