Vilket självplågeri. Dansbandsnånting. Dansbandskampen. Och dessutom i Norrköping, där det enda stället som fanns att gå ut på när man var 17-18 spelade mycket plågsam dansbands- eller countrymusik som man uthärdade enbart för att man ville träffa lite snubbar och så. Det kan ha varit 78 eller 79, då det faktiskt både fanns reggae, vanlig engelsk pop och disco, punk, hårdrock, ja allt möjligt som lät bättre än dammigt korkat dansband.
En pizzeria fanns det, och en enda kvällkrog - med dansband. Kanske live, kanske inte. Inget sånt brydde man sig om att spana in, och raggarna gillade väl inte heller musiken. Ingen verkade gillade musiken.
Men jämfört med Stockholm var det ändå så att man kom in. Hemma fanns inte en chans att platsa i kön till det enda riktiga diskoteket.
Fortfarande har vi något som heter danstillstånd för krogar. Dans är nämligen en tillställning och lite syndigt. Det ska skötas under kontrollerade former och gärna i tävlingsform med vakter som står och tittar på.
Jag sitter fast på en stol och når inte fjärrkontrollen och tänkte bara stänga av datorn. Så försöker jag stänga av datorn igen, och hålla oron stången genom att bli riktigt riktigt trött innan jag ens försöker börja försöka sova.
Förstår ju att folk vill träffas, dansa och ha roligt och glatt, men musiken är fortfarande tortyr för mig, och de här programledarna kör visst vilka jäkla program som helst - ungefär som jag kört mina jobbprojekt. Man försöker föreställa sig att det är någon bra idé eller syfte i det man gör. Inte att man gör nåt som bara hamnar i papperskorgen.
Jag kan försöka vara tacksam att jag just nu inte behöver låtsas vara jätteglad och entusiastisk programledare eller projektledare för en dansbandskamp i alla fall..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar