11 oktober inte bra

Nu är det två veckor sen jag trodde att jag slutligt skulle bli klar med att få iväg de sista flyttkartongerna från Zinken. Och sen vila lite. Istället gjorde jag personer i stort sett bostadslösa. Lägenheten skulle överlämnas.

En del föräldrar håller sina villor och kanske lite för stora lägenheter kvar, och bor där tills nån måste gå igenom allt efter dom. Och förr ordnade det sig, föräldern eller föräldrarna kunde troligen bo kvar och ungarna flyttade vidare. Man fick tag i lägenhet, och bohag kom liksom flygande från släktingars källarförråd och vindar. Pengar till nya saker hade inte jag, men hade någonstans att bo redan från tonåren.

Jag tror att det som knäckte mig nu var flashbackarna av när jag helg efter helg gick igenom brorsans lägenhet för fem år sen. Morsan blivit av med son och jag med bror. Lägenheten skulle tömmas och ny hyresgäst flytta in.

Nu satt jag där i mina egna spillror. Och återigen brorsans saker som jag förvaltat, och låda efter låda från mina egna barns uppväxt, och min egen. Vafan kom till exempel mina äckliga gamla skolböcker ifrån? Allt jag sparat från den tiden har jag i en samsoniteresväska, så trodde jag i alla fall.

Det kändes som jag satt i mitt eget dödsbo. Att det var slut.

Efter jobbmötet i Uppsala för två veckor sen skulle jag direkt till gamla lägenhetsförrådet och ta mig igenom det som var kvar av mina egna privata papper. Istället hamnade jag först i vilorum på ett kontor och sen till akuten i Uppsala med nån slags kollaps, och är sjukskriven sen dess, eller månaden ut snarare. Två kollegor tog mig dit, var inte alls i läge att fatta några såna beslut.

Man går väl in i väggen på olika sätt. Nån sa att man till slut går sönder om man bara har ansvar och skyldigheter, inte har egen kontroll över vad, och bara får ifrågasättande och skit.

Varför jag inte gjorde det eller det? Varför jag inte gjort sådär istället? Och varför jag inte tänkt det eller det? Eller varför jag inte märkt det där? Och vad är planen nu? Både privat och från jobbet.

Och vad är planen för andra? Hur har jag tänkt det? Hur går projektet. Varför har du inte..? Är det inte bara att..?

Och så säger ofta folk som har myriader av tid att pyssla med sig själva och gärna bjuder på råd men inte närvaro. Råd är inte dyra. Det är bara prat. Man vet inte vad som funkar för andra, än mindre har facit för sig själv.

Trodde det kunde bli en slags nystart och annorlunda genom att flytta till en hanterlig bostad och försöka styra upp mitt eget liv under semestern, och kanske må lite bättre själv. Men det var dumt. Det bara skjöt upp allt till augusti. Mitt huvud och oro har gått på högvarv de senaste månaderna. Kan aldrig koppla av oron om inte någon praktiskt och bokstavligen tar på sig mitt vanliga ansvar.

Jag ska inte klaga och säga att jobbet fick mig dit dom ville, för så är det inte, klart att de vill att de anställda ska hälsan och göra ett bra jobb, men ett utbyte till slitstarkare personer var väl på plats när man kört sig i botten efter över 30 år i arbetslivet parallellt med familjeliv. Sen är det enstaka personer på jobbet som helt enkelt varit mina förstörare.

Med lite mer hopp och motivation hade det kanske gått, men från jobbet sida försvann den ganska slutligt med en elak utfrysning förra sommaren, när jag inte längre fick ha någon insyn i mitt eget arbetområde och utvecklingen av det, och inte heller leda projektet som jag förberett, utan bara utföra, fast inte på mitt sätt.