Det finns inget som kan förena folk som musik och ännu mer när man upplever musik kollektivt på olika sätt. Vi tiger, sliter, lyssnar bara ensamna inneslutna i lurar, skriver och läser ihjäl oss, tror jag.
Det är Michael Jackson-feber vilket sätter några saker på ända. Musiken i ens liv stannar kvar, medan gamla partners lika gärna kunde ha varit en roman som man faktiskt inte vill läsa en gång till. Bra musik lever kvar. Personligheter kommer man ihåg. Mesar och opportunister glömmer man.
Tror att Michael Jacksons musik lätt får symbolisera det bästa stunderna i livet, inlevelsen, festen, dansen, rytmen, tonårskänslorna, det folk gör när man inte arbetar och sliter och och gör rätt för sig och gör nytta och möjligen efter ett mycket slit väl ska kunna unna sig nåt jäkla inköp som kompensation. Hans historia både fantastisk och tragisk, och jag tror att de tragiska delarna är det folk har mest egen erfarenhet ifrån och kan relatera till, mer än framgångarna.
Men många är förstås opportunister. Hakar på det som gäller.
Frågan från många runtomkring är förstås: Vad kunde vi gjort innan? Varför visade vi inte hur vi kände och stöttade mer? Varför fegade vi ur så? Och vad är viktigast?
Men det är skitsvårt att bryta in och veta vad som är rätta medicinen för någon annan.
Läs även andra bloggar om musik, Michael Jackson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar