Per och Stig Vig ur tiden

Per, mer känd som Dag Vags sångare Stig Vig, har dött. Igår (26 januari) konkurrerade nyheten om Stig Vigs död med det rekordsnabba val av ny sosse-ledare efter Juholt.

I onsdags kväll fick jag den tråkiga nyheten på facebook, släppte räkningarna, hade en vakarnatt, och var tungt trött igår på jobbet.
Lika lite som det hjälpte att springa som en galning i snön efter beskedet om att brorsan hittats död, lika lite hjälper det att hänga uppe och vara vaken en hel natt, mer än att man försöker göra vad man kan.
Men alltid för sent.

Man behöver prata, men pratar om fel saker, med fel personer ibland.
Vilket jag gjorde. Exakt så. Igår på jobbet.

Många stod Per närmre, i familjen, i närmsta musikfamiljen, och i branchen och bland fansen fanns många bekanta, som alla har sin relation. Och man kan inte lägga sig i andras relationer hur som helst.

Lider i tysthet med L, vet hur det är att förlora sin bror, lider med hans son på väg till Stockholm långt bortifrån. Man översätter till sig själv och tänker hur det skulle kännas för min son att förlora mig. Eller jag honom eller min dotter. En stor del av min barndom försvann med lillebrorsan, och en del av min tidigare frigörelse från en jobbig tid är Pers förtjänst.
Känns som Per och jag hade en tyst deal, tror jag. Vi var kanske varken tajmade eller lätta att umgås med på tu man hand - alltså jag är svår att ha med att göra - och hamnade ändå i förhållanden, eller vad man ska kalla det.

Under de åren inget hörde om Dag Vag vet jag jag att han proddade och jobbade med teater. Konstigt. 2005, då var bloggarna få, och som vi slitit med att koda html för de första hemsidorna 10 år tidigare.

Respekten att kunna anförtro och sen inte bli utlämnad, den hade han. Jag tror jag berättat precis allt jag är, eller var, för honom under en period, och inget släppte han vidare på något sätt vidare.  Han lärde mig nätet innan internet ens fanns och bjöd in till de härliga bbs:ernas värld och räddade mig från isoleringen.

Jag är ingen kalenderbitare, men bannar mig ändå för att inte ha uppfattat att det var spelning på Akkurat i december.
Så sista gången vi sågs var när jag fick ynnesten att sitta med back stage med bandet efter spelningen på Fasching och ta en öl. Det var den 1 oktober i förra året.

Försöker tänka att relationer är allas vår business. Jag har aldrig försökt tränga mig på, och tänker ändå dagligen på hur otroligt ointresserade speciellt alla kollegor är av mig. Det blir lätt att tro att man är bortglömd, men glömmer att andra upplever att man inte bryr sig.

Fast man gör det.
Man måste tänka på att göra bättre val av vilka man försöker vara mer med, och vilka mindre.