2000 kronor kostade kalaset att gå på Stockholms jazzfestival och lurka omkring bland bänkar och stånd och uppleva Stockholms kanske finaste sommarkväll, som var i fredags, den 17 juli. Men för fem dagar var det ändå värt pengarna.
Så här mycket såg jag av Badu.
Hörde Little Feet på onsdagen, McCoy Tyner Trio, Palle Danielsson Quartet, Kind of Blue The So What Band på torsdagen och SMV The Thunder Tour och Sonny Rollins på fredagen. I lördags hann jag höra de 4 sista låtarna med Timbuktu, hörde Jr Walkers All Star Band som firade 50 år med Motown, Gilberto Gil och sist Estelle. Under söndagen missade jag det mesta och tappade humöret när publiken till Erykah Badu fullständigt fick hjärnsläpp när regnet kom.
Bara för att det regnar måste man inte klättra upp på bänkar och stolar med sina paraplyer. Bänkarna räckte till möjligen en tredjedel av publiken. Istället för att se scenshowen var det bara långa jävla idioter med paraplyer man såg, och jag inser varför jag alltid varit så uppgiven på konserter, står man nära ser man aldrig någonting ändå.
Den lilla scenen kändes inte alls bra, inklämd i en grusig backe som den var, och utan bänkar och serveringar. Publiken fick helt enkelt inte plats. Till nästa år, om det nu blir någon mer jazzfestival, borde arrangörerna fundera på att åtminstone ha två bra mindre utomhusscener utöver stora scenen, med samma koncept: att man kan röra sig in och ut från scenområdet.
Men annars var det bra och nu är jag festivalmätt.
Andra bloggar om Stockholm, jazzfestival, jazz, musik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar