Marlboroughdrömmar

Började 9 igår och 8 idag. My god. Ska sånt verkligen vara nödvändigt..

När jag kom hem idag somnade jag givetvis. Drömde om Marlborough. Att jag rökte en och blev arg. Den tog slut direkt. Brann bara upp. Hann knappt röka innan den var fimp.

Andra gången jag röker sen jag började att låta bli. Båda gångerna i drömmen. Man är bara nöjd en väldigt liten stund - och sen alltid missnöjd med att man inte får röka.
Jag var alltid mer röksugen när rökte, fast jag rökte, än när jag nu håller upp och bara bolmar på i drömmarna.

Alla hemma

Inneboenden ramlade in stelfrusen efter en flight utan filt från Phuket.
Och dottern kom nyss hem.
Kvar för idag: Ställa mobilen på 07.45. Beställa telefonväckningen kl 8. Hoppas på turen.

Drömmer loopande drömmar om nån plats i Thailand som inte stämmer med platserna jag varit på. Måste vara en dröm, tänker jag. Det stämmer ju inte. Plats nummer 411 på stranden? Måste undersöka... zzz. Och så vaknar jag, tror jag drömt, men måste kolla en grej till först...zzz

Jag kan snooza i timmar i samma dröm.

Jag själv då

När jag var 16 var jag ensam på språkresa i England.
När jag var 17 var jag på interrailresa runt i Europa i två månader.
När jag var 18 flyttade jag till en konstnär i Gamla stan och var jag på resa i Europa två sommarmånader igen.
När jag var 19 flyttade jag till egen lägenhet, och drog till Indien och var borta över ett år.
När jag var 20 kom jag hem och hamnade i parsamhet med bonusbarn.
Så kan det gå.
Helt plötsligt tvingas man vara vuxen också.
Helt plötsligt bor man kanske med någon som inte ens tycker om att resa.

Dottern blivit 18

Dottern blev 18 i helgen. Nu är hon ute med några av polarna som också har åldern inne. Hu. Inte lätt att inse att båda barnen nu är myndiga, om än inte vuxna.

Ko Samui: I rätt element

Typisk Chawengkänsla.


Väldigt typiskt.


Och kristalliskt vid fötterna.

Andningshål i bistra tider

Hade liten jobböverläggning med en kollega och bestämde oss för Bistro Boheme på Drottninggatan. En timmes jobb, några goda Staropramen, fem timmars snack.

Berättade lite om de händelser som jag bara inte kan eller vågar berätta om i bloggen. Sorgen och oron slår i magen. Jag tar djupa andetag, får inte glömma att andas. Måste tänka på allt som är positivt och inte drunkna i elände. Andras elände. Elände som blir mitt. Som jag sugs in i.

Måste tänka att det INTE är mitt problem. Måste tänka att det INTE är mitt fel, och att jag inte kan hjälpa genom att lida själv. Jag bara bidrar sämre om jag också faller igenom. Vuxna människor är vuxna människor, och man bara önskar att rätt hjälp verkligen fanns att få. Min paus var 12 dagar lång.

Snart kommer den... kanske

När man är borta en stund från landet och kommer tillbaka har världen ändrats. Muhammedbildernas betydelse har bleknat - för Freivalds har avgått, och fågelinfluensan är mindre hotfull - för nu måste bara VÅREN komma.


Människorna har till och med börjat vandra som pingvinerna.

- Snart kommer den, skriker tidningarna. Och då menar de våren, inte superinfluensan.

Hela hemresan från Ko Samui fram till Hornsgatan gick bra, men de sista 200 metrarna var tunga och jag körde fast. Väskans hjul låste sig i grovgruset och mellan grusfälten var isen snorhal. Inte gångväg utan absoluta tundran.





Minns vårsnöhögarna i Vasaparken som barn. Högarna blev mindre och alltmer stinkande när hundkorvarna började tina. Nu är högarna istället fulla med grovgrus, och det är fult som snus, men känske bättre.

Lika jävligt klimat är det i alla fall. Och inget kan man göra åt det.

Ko Phangan: Stora mot små

Storvuxna buffliga utlänningar och små vänliga thailändare. Sån är bilden. Själv är jag bara lugn och liten. Gör inte mycket väsen av mig. Mest låter jag på kontor när klackarna klonkar i golvet. I Thailand kapitulerar man för flipflops och tofflor. Att gå med klackar i sand är ingen hit. När man dansar i sand slänger man gärna flipflopsen också.

Sista synen av mina turkiska favoritflipflops är på Hat Rin på Ko Phangan:



Sen försvann dom. Alla tappade bort sina flipflops på fullmånesfesten. Mötte folk med en vit och en svart. Killar med för små. Tjejer med för stora. Själv hittade jag ett par i storlek 44 och gick som en snöman i sina snöskor i den heta förmiddagssanden.

Sen började bytena. Någon ville ha mina stora i byte mot sina små och jag fick de här, som tog mig genom semestern och fick följa med hem.

Ko Samui: Från min plats i sanden på Mae Nam

Jag hade en plats i sanden på stranden Mae nam. Jag somnade där första dan på Ko Samui innan jag hittade boende, och jag höll mig runt omkring den här platsen hela första veckan på ön. Från fruktfrukosten var utsikten södra Ko Phanghan.


Ko Phangan över vattnet. Följer man ön i bild längst ut till höger ligger näset där fullmånesfesterna och kommersen kring festerna har sin hemvist

Tittar jag söderrut inåt land ser jag mitt bostadsområde till vänster, trädet som ger skugga under dan, och restaurangen, där man kunde sitta uppkopplad för 10 kronor i timmen och titta ut över havet samtidigt.


Ubon villa bungalows.


Västra delen av stranden. med den så kallade "piren" ungefär 300 meter bort.


Stranden österrut. Den bryts här och där av floder, som skapar sanduddar ut i havet. Vid högvatten gick vattnet till midjan. Vid lågvatten virvlade vattnet vid fotknölarna och det var då lätt att ta sig vidare på stranden.

Det tog sin tid att ta sig till yttersta ändarna av stranden, som är 5-6 kilometer lång. I mitten nånstans ligger piren. Från piren leder en sömnig gata med några affärer och pensionat upp till huvudgatan, som är landsvägen som går runt ön.

Första kvällen försökte jag hitta till gatan. "Gå till piren", sa folk. Jag letade. Gick fram och tillbaka på stranden, men inte hittade jag nån pir. Dan efter förstod jag. Det fanns ingen pir, utan bara en plats som kanske haft en pir.

Ko Samui: Behöver inte mycket

Jag behöver inte så mycket för att vara nöjd. En kopp kaffe och lite frukt. Inget bord, ingen stol. Bara en plats i sanden.

Lördag, söndag, måndag i Stockholm. Känner att det är dags att åka iväg igen.

Ko Samui: Massage vid Chaweng-stranden

Mitt på dan i Chaweng. Vad väljer man att göra? Sitta vid datorn eller lata sig i skuggan på stranden? Skaffa sig skador eller försöka bli av med dem?


Internetcafé på huvudgatan i Chaweng på Ko Samui.

Beundrar folk som klarar att hålla en reseblogg. Det är som att stiga ur sin resa, och göra ett jobb. Mer möda än man kan tro ligger bakom varenda bildsatt snutt som publiceras.

Satt på internetcafé då och då och pustade. Läste jobbmail varannan eller var tredje dag och fick lätt ångest. Hjärnan funkar inte riktigt i hetta. Glömde till och med mina vanligaste lösenord och kom inte in där jag behövde. En vanlig koll av mail och nödvändiga svar var en förlorad timme av semestern. Jag ville bara ut och bort från datorerna.

Snarare kurera mig från dem.


Massage nedanför Chaweng Beach Garden resort.


Kvinnan som tog itu med mina snedvridna axel, och resten också.

Senast igår fick jag massage av kvinnan till höger. I 20 år har hon masserat här på stranden, och gör det ändå som om varje kund är lika viktig att mjuka upp. Så kändes det i alla fall.
Men bland det första jag gör när jag kommer hem är att sätta mig vid datorn. Man är nog obotlig.

Landat mjukt

Vän med tiden. Att flyga västerut får alla klockor att ticka rätt för mig.
Flög från Bangkok ett på natten. 10 timmars flight. Landade i Stockholm 6 i morse efter 6-7 timmars sömn på flyget. Helt plötsligt är jag morgonmänniska - för en dag.

Ko Samui: Lazy coconut

Lazy Coconut är en liten mysig strandbar på Mae Nam-stranden där de har nyfödda kattungar, några hundar och en tjej som heter Susie, som nästan har slut på sitt supereffektiva brittiska antimyggmedel och som är livrädd för stora djur. Men vad en älg är visste hon inte.

Hon berättade för alla, och gång på gång, hur hon samma dag mött fyra vuxna vattenbufflar och en kalv på en smal stig uppe i djungeln ovanför stranden. Hon var i chock. Jag hade definitivt också fått panik. Nej, nån mulle man inte.

Som baren heter - så känner jag mig. Det var dit jag ville komma, egentligen.

Ko Samui: Helt däng på thailandska

Dag ett var jag i skuggan. Dag två vågade jag mig ut i solen en stund på förmiddagen och lite på eftermiddagen. Idag, tredje dan, blev jag rosa. Hade inte tänkt vara i solen värsta timmarna men träffade folk som satt där och kom inte in i skuggan. Så nu är jag fläckvis rosa, eller röd, skulle nog andra säga. "Deang" på thailändska. Solen gick i moln men tog andå.

Fyra eller fem high-speedbåtar står nytankade och klara för att forsla folk till full moon party på grannön. 19.00 går första båten. Och så i skytteltrafik fram till midnatt. Mellan 3 och 7 gar båtarna tillbaka för dom som vill åka hem till Samui efter festen istället för att idka gemensam mass-baksmälla på Ko Panghan.

Har inte inte bestämt mig. Synd att missa musiken om inte annat.

Ko Samui: Slappar på Mae nam-stranden

Här hamnade jag. Så slött att man inte ens behöver ta sina egna bilder längre... stället jag hamnade på, Ubon villa bungalows, har sitt eget fotogalleri.

Igår landade jag på Ko Samuis flygplats och tog mig till stranden Mae Nam, stapplade omkring lite jet-laggad i värmen och dåsade sen ihop i sanden i skuggan under ett stort träd. När jag vaknade såg jag det här stället hägra precis ovanför min sovplats.

En bungalow (400 baht) hade precis blivit ledig. Den på mittenbilden. Här finns restaurang där man tar vad man behöver och skriver upp i sin kritabok. Och så betalar man när man åker. Dator finns i restaurangen. Havet rakt fram. Och där på andra sidan ser man Ko Panghan. Och det börjar visst dra ihop sig till fullmåneparty.

Bangkok: Lite mör e man

Sitter på inrikesterminalen i Bangkok och väntar på flighten till ön. Kvart över 9 på morgonen är det här. Bra att man kan blogga lite under tiden.

Rätt ordning rätt viktigt

Nu kommer jag gå efter min akutlista för resor. PPPPP. Det är lätt att drunkna i ovidkommande frågor som hur många av det ena eller det andra man ska ha med sig, men glömma att anteckna bokningsnumren på onlinebokade resor.

Pass ok, pengagrejen ej ok, biljetter ok nu precis, bikini och sånt tjafs fixat och nerpackat ihop med solbrillor, och mediciner och piller och sånt. Nej. Hann inte. Men jag ska inte in i djungeln och jag ska inte dricka kranvatten eller kyssa fula gubbar.

Så nu ska jag kolla om jag har några pengar.
Sen bada och eventuellt tidrapportera för jobbet.

Man får ta saker i rätt ordning.

Med å ä och ö eller?

Problemet är åäö & och +, samt framför allt att hitta \ och / samt @ på helt främmande tangentbord.
Nu är jag alltså så naiv att jag tror att jag kan ta upp den här texten när jag är därute på internetkaféet så att jag kan kopiera in Å Ä och Ö där det behövs i texterna.
Har ni funderat på varför / och \ ligger så jävla konstigt hos oss (Alt Gr + 7, Alt Gr + ? - och hur turister här ska kunna lista ut det?), och samma med @. I spanien eller Grekland letar man och letar och hittar till slut / och \ och @ som egna tangenter och sånt...

Sverige är inte alltid bäst. Glöm det.

Röksugen minoritet

En sak. Dricka öl och dansa och sånt går väldigt bra utan cigaretter. Jag är glad att jag fortfarande får dricka öl och äta god mat och sånt. Men att gå upp på morgonen och bara ha en lång radda jobbiga saker framför sig till sena natten, sätta på kaffet och... nääej. Jag behöver en cigarett.

Men det är väl som det är. Man har sin utmätta livs-ranson. När det gäller cigaretter är min slut. Jag rökte nog upp det sista av ransonen förra året som blev rekordåret i min röknings historia. Det är bara att tacka influensan.

Tack!

När det inte går att andas och kroppens inre organ håller på att sprängas sönder av hostan så blir rökningen liksom så lätt syndabocken, istället för bacillerna, men det är väl bara att haka på. Kul att tillhöra majoriteten för en gångs skull...

Packat

Back in town.

Two days talking English. Yes. And drunken english too. Blev av med mobilen. En kollega stal den. Men-men, konferens är konferens.

Inte det allra smartaste före en semesterresa att åka iväg på en 1-nattare med jobbets slitna kollegor som bara vill bort-bort och parta-parta.

I torsdags kastade jag ner lite saker - för en natt - och började sen nästan grina över hur tungt det var från bussparkeringen till hotellet. 100 meter. Hur pinsam kan man va. En liten necessär, ett par jeans, två tjocka buntar papper, lite ipodar och agendor.

Nää, det är för tungt. För tungt.

Tog i alla fall beslutet att inte resa med ryggsäck. Jag gillar inte att bära på saker. På hemvägen från konferensen köpte jag kabinväskan i förra texten. Och har inte ångrat mig än.

Travlekit Medium

Köpte inte den här fina kabinväskan med bra fickor och fack och bärremmar om man behöver) utan bara ett Travelkit Medium.
Dottern suckar över mina försök att minimera packningen.
Varför ta med mer smörja än man behöver?

Nya kameran

13:e provskottet med nya kameran. En Pentax Optio WPi.

Inte prövad i badet än. Bara den vanliga vyn från datorn och ut mot världen.

Kameran ska tåla 30 minuter under vatten ned till 1,5 meters djup. Min förrförra lillkamera tålde inte ens en sekund i 1 millimeter cola.

Favoritryggan

Målet med min packning är att man lätt ska kunna slänga upp den på ryggen, och kunna gå med lätta steg i sanden, trots att man säkert har en nyköpt liter vatten i ena sidofickan.

Själva ryggsäcken får helst inte väga nånting. Min favvoryggsäck är en 35-liters lilaröd Salomon Adventure, som faktiskt fått vara med om en del, men den väger i sig lite för mycket.

Provpackade. Slängde ner necessären och några sjalar och sladdar och ett par flipflops och guideboken. Men det blir för tungt fastän ryggsäcken bara är packad till en tredjedel.

Troget sällskap sökes inte

Antingen är man bofast och gör utflykter och kommer tillbaka till boet, kanske varje dag. In, ut och tillbaka.
Annars är man kringresande eller nåt liknande. Tar sig från det ena stället till det andra och övernattar där husrum bjudes. Vilket inte alltid blir det bästa, utan kanske oftare nån klaustrofobisk cementcell med en generator och ett bygge precis utanför för att det är det enda som finns kvar eftersom man alltid kommer sist.

Jag är lite blandart. Jag kastar nog gärna in värran i ett bra rum med veranda och dråsar ner till stranden. Går lite fram och tillbaka där och gör samma sak nästa dag, om stranden är fin. Därför har jag rört mig ungefär inom ett område på cirka 200 x 1000 meter på ön Ko Samui. Inte mer.

Bara varit på en strand. Legat i solstol i värsta gyttret och lyssnat på tung techno, hoppat i vågorna en bit ifrån, och gått upp till huvudgatan på kvällen för en bit mat i nån gränd och lite party sen avslutat kvällen nere på stranden.

Undrar hur det ska bli nu. När jag reser själv behöver jag ju inte vara sällskap och sambandscentral. Det har både sina för- och nackdelar. Är inte precis den som stornjuter av en enskilt belägen strandbungalow i ett kompakt mörker med sällskapssjuka hundar på verandan så att man inte vågar gå ut...

Scattered T-Storms

Har ett väldigt förtroende för weather.com. 10-dygnsprognoserna inför resor brukar stämma.

Trodde inte för ett ögonblick att det skulle regna en hela andra veckan i Mexico, men det stämde. Trodde inte att semestern i Grekland skulle blåsa bort, men det gjorde den.


Prognos för Ko Samui om nån vecka sådär.

Men detta med thunderstorms... isolated, scattered. Vad brukar det i praktiken betyda därnere i Thailand? Phuket har just nu scattered t-storms varje dag, Samui har blandad kompott av scattered och isolated.

Mjau ska bort

Man borde må bättre, men det gör jag inte. Jag är svag, orolig och ledsen och har ett ständigt kaos omkring allt jag gör. Har väldigt svårt att säga att jag är uttråkad, men ofta slår mig tanken. Det här är INTE kul. Det är inte kul det här. Familjesituationen, misslyckanden, instängdheten, den långa vintern, jobbet.

Det senaste året har jag nog rökt mer än nånsin. Med tanke på folk som tar till flaskan eller pillerburken så kändes det helt okej att bara röka en cigg till. Och en till. En ständig grej att ta till. Om man är lite orolig, ledsen och trött, men också för att fira små saker, som att man äntligen lyckats komma av bussen, att man städat badrummet, eller att en jobbtimme gått.

Influensan gav med sig till slut efter två antibiotikakurer, men pigg är jag inte. Inte ett dugg bättre form än innan jag blev sjuk, fastän jag inte rökt på en månad. Kanske luktsinnet blivit ännu känsligare. Det var känsligt nog som det var innan. Öppnar jag kylskåpet ryggar jag tillbaka. Fy fan vad det luktar illa. Man rotar runt och kollar vad som stinker.

Mjau. Det måste vara den. Öppnad burk, men med lock på. Undrar varför inneboenden sparar en halv kattburk när hennes tjejkompis med katt bara skulle stanna en natt.

Allt nödvändigt i necessären

På bacpacking.se finns en checklista inför resan och det lär blir mycket tungt. Läs avsnittet om innehållet i necessären. All världens mediciner och tops, fotfil och vaselin?

Tycker det är en god skildring av behoven i vår tid. Inte undra på att folk har 50-litersryggsäckar när halva badrummet ska med ut på luffen. Jag har varit och köpt det allra viktigaste i alla fall. Solkräm faktor 25. Ansiktet, axlarna. Man klarar en båtresa mitt på dan utan brännskador.

Resten för resan har jag nog redan. Mini-victorinoxen, Signature, är ett måste. Har nästan allt: sax, pincett, skruvmejsel, kniv, mejslar, öppnare och till och med penna. Den och lilla ficklampan, en Maglite solitaire, är extremt smarta saker att alltid ha med.

Ska försöka få ihop en extremt lättviktig packning den här gången. Har skippat tankarna på en systemkamera och istället beställt en pyttelisten allväderskamera. Ska man på badsemester ska man väl kunna ha kameran med ute i vattnet också.

Packa fel varje gång

När jag reste i Indien ett halvår dumpade jag efter hand mer och mer av packningen. Gav bort sovsäck och jeans, skippade den enda tröjan. I ryggäcken låg bara en tunn tunika lindad runt kameran och akvarellfärgerna.

Jag hade ett par plommonfärgade blommiga tygbrallor (på mig) och två tunna vita tunikor att växla mellan och en saronger. På nöjesfronten hade jag akvarellfärger, block och en dagbok. Dagböckerna skickade jag hem efter hand, ihoptejpade. Det enda tunga var systemkameran, som var värdelöst att släpa på, och behöva ta hand om. Det gick ändå inte att fota. Den ställde bara till det. Antingen blev folk arga för att jag tog bilder, eller ville pröva kameran, köpa den eller sno den.

Sen dess har jag inte lärt mig nästan någonting av mina misstag, trots alla resor, mer än att jag skippar att ta med böcker, förutom möjligen en guidebok om det är en ny plats. Om det är nåt jag INTE vill så är att det att läsa nån solkig deckare när det finns nya platser, nya vyer och nytt folk att kika på, som man aldrig skulle upptäcka med näsan i en bok.

I somras blev jag lyckligt av med alla prylar jag hade med mig, som kamera, dagbok, alla pennor, smink, palm-pilot med mera. Ett enda par skor hade jag. Ingen handduk, inget varmt. Knappast några kläder. Ändå vägde packningen bly.
Förstår inte hur det går till. Men jag ska gå till botten med frågan innan jag reser nästa gång.

Doppppp

DOPPPPP

Va fasen betyder det kryptiska i agendan? Jo, DOP står för Den Optimala Packningen.
Den jag försöker få till före varenda resa - och alltid misslyckas med.
P:ena är minneslistan. Det är måstena. Pengar, pass, piljetter, pikini och piller.

"Piller" är i mitt fall snarare myggstift, och lite sårrengörare och plåster. Det där med att glömma bikinin är inte heller nån höjdare. Det kan ta otrolig tid att köpa just sånt där på orten, om det ens finns.

Fick just höra att polaren är helt myggsönderbiten från sitt djungelhus i Goa. Å, tänker jag. Va jobbig. Och packar ner Myggstiftet. Skriver tjatiga sms till henne att hon måste flytta ner till stranden. Packa, åk till havet, galning.

Så nu är hon i Aranbol, norr om Chapora. Pust. Man vill ju att folk ska ha en bra semester, inte bli sönderbitna och sjuka.

Como resort

Det här kanske är något för mig: Como resort på Ko Samui...

Mod mod mod

Intressant med återblickar, som den på Palme nu. Det är som alla som var med under hans aktiva politikerår har en personlig relation till Palme, för eller emot. Han lYckades inte locka mig till sossarnas vardagspolitik, men hans hållning internationeltt kunde man inte annat än beundra.

Palme satte Sverige på världskartan ihop med ABBA. Han tog tydlig ställning, bland annat mot USA:s utrikespolik när den var lika illa som nu, men med andra targets. Redan då levde han farligt. Alla visste: den mannen lever farligt. Retar dom stora. Men det ska gå långt innan man mördar en statsminister eller president, som har så många ögon på sig, och betyder så mycket för så många.

Han var då nästan lika modig som den holländska somaliskan Ayaan Hirsi Ali är idag. Hon vågar stå upp för kvinnors rättigheter, trots att hon lever med uttalade dödshot över sig, bara för att hon tänker som vi, som de flesta kvinnor i Sverige tar för givet.