När jag reste i Indien ett halvår dumpade jag efter hand mer och mer av packningen. Gav bort sovsäck och jeans, skippade den enda tröjan. I ryggäcken låg bara en tunn tunika lindad runt kameran och akvarellfärgerna.
Jag hade ett par plommonfärgade blommiga tygbrallor (på mig) och två tunna vita tunikor att växla mellan och en saronger. På nöjesfronten hade jag akvarellfärger, block och en dagbok. Dagböckerna skickade jag hem efter hand, ihoptejpade. Det enda tunga var systemkameran, som var värdelöst att släpa på, och behöva ta hand om. Det gick ändå inte att fota. Den ställde bara till det. Antingen blev folk arga för att jag tog bilder, eller ville pröva kameran, köpa den eller sno den.
Sen dess har jag inte lärt mig nästan någonting av mina misstag, trots alla resor, mer än att jag skippar att ta med böcker, förutom möjligen en guidebok om det är en ny plats. Om det är nåt jag INTE vill så är att det att läsa nån solkig deckare när det finns nya platser, nya vyer och nytt folk att kika på, som man aldrig skulle upptäcka med näsan i en bok.
I somras blev jag lyckligt av med alla prylar jag hade med mig, som kamera, dagbok, alla pennor, smink, palm-pilot med mera. Ett enda par skor hade jag. Ingen handduk, inget varmt. Knappast några kläder. Ändå vägde packningen bly.
Förstår inte hur det går till. Men jag ska gå till botten med frågan innan jag reser nästa gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar