Gnälltanten under fyllde inte 60 eller 70 häromåret. Hon fyllde 50. Konstigt. Hon beter sig mer som min mors generation. Utan att nu gå in på några shablonbilder, som det där stubbade håret eller den pageaktiga permanenten, de stadiga promenadskorna, de höga jeansen med säckiga lår och konstigt grälla regn(?)jackor med stora fickor på.
Det är kanske då det händer, pang bom, när man fyller 50. Att man tappar sig själv och måste hålla stadigt i allt och inte tål avvikelser och måste ha mintgrön jacka för att kunna hitta den. Synapserna kollapsar och blir allt färre och man går alltmer i samma banor, som bara blir djupare och djupare.
Fast för far min var det ungefär då det nya livet började. Det var då han sa upp sig och började med sånt han tyckte om istället. Det är ju ingen garanti för att allt ska bli bra, men om man åtminstone i jobbet jobbar med något man är intresserad av då blir själva tiden ett värde, inte inkomsten av den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar