I över en månad har storfönstrets persienn varit på fallrepet. 3 av 4 hisslinor eller vad det nu kan gick av. Det har väl varit ok på dagtid när solen gassar på, om den nu kan göra det i oktober. Håller ändå fast vid att persienner och instängdhet inte är min grej.

Bilden måste ha tagits före flyttoverloaden runt månadsskiften, innan en massa fler saker kom in i rummet. Nu har jag både tv på tv-bänk, en massa pappershögar på golvet och dotterns soffbord till låns.

I skymningen och på kvällen är det lite värre med persiennen. Lite fängelse, men ändå med rätt ok utsikt över glob.

Idag har jag alltså fått upp persiennen, men den går istället inte att skicka ner igen. Det hängde på sista hålet på fjärde snöret. Där fixade det sig inte. Man hade behövt ett verktyg där man kan få ett mjukt snöre att göra en vinkelrät böjning.

Men hellre ljust och utsikt än ränder och mörkt.

Omvänd persienn

Det var såna här bilder min mobiltelefon började ta. Samma randiga mönster, riktiga jpg, men bara ränder. Brukade ta en och annan bild på väg, men utan fotoblogg går det sämre. Idag har jag lyckats med en ganska stor insats: dra upp persiennen från stora fönstret hemma. Det vidgar vyerna.

Fredag vid Skanstull

Hm, behöver inte resa bort längre, nu när jag hoodar och upptäcker nytt runt Skanstull och Gullmarsplan och utmed Götgatan, istället för att plågas av omtagningar på Hornsgatan mellan Hornstull och Slussen, och ständigt farande mellan Hornstull, Fridhemsplan och Kista. Det har blivit inte sharader, men rockader. Gäller att välja sina ord.

Har också gått från att fastna i oändliga CMS (publiceringssystem) och absurdkonkreta flyttbestyr till egen sjukskrivning, och fått förslag på OMT och KBT, ta hjälp själv, vila. Utgå från nuet och bry sig om sig om bara sig själv. Känns delvis som ett hån när man skriker på hjälp för någon annan. Det är inte lätt att stå i skarven mellan två helt skilda världar med en avgrund emellan. I båda världarna finns folk som bara gör sitt jobb. Eller bara är sjuka eller bara är utanför eller är både och.

De normala svennarna står nu i jättejattetkö utanför självplocksystemet på Götgatan. Droga sig på helgen för att stå ut med veckorna är väl normalt va? Bli sig själv för en stund. Ha lite mys. Glömma skiten. Zappa. Sitta i gömslet. Det gäller bara att hålla sig inom vad som är acceptabelt.

11 oktober inte bra

Nu är det två veckor sen jag trodde att jag slutligt skulle bli klar med att få iväg de sista flyttkartongerna från Zinken. Och sen vila lite. Istället gjorde jag personer i stort sett bostadslösa. Lägenheten skulle överlämnas.

En del föräldrar håller sina villor och kanske lite för stora lägenheter kvar, och bor där tills nån måste gå igenom allt efter dom. Och förr ordnade det sig, föräldern eller föräldrarna kunde troligen bo kvar och ungarna flyttade vidare. Man fick tag i lägenhet, och bohag kom liksom flygande från släktingars källarförråd och vindar. Pengar till nya saker hade inte jag, men hade någonstans att bo redan från tonåren.

Jag tror att det som knäckte mig nu var flashbackarna av när jag helg efter helg gick igenom brorsans lägenhet för fem år sen. Morsan blivit av med son och jag med bror. Lägenheten skulle tömmas och ny hyresgäst flytta in.

Nu satt jag där i mina egna spillror. Och återigen brorsans saker som jag förvaltat, och låda efter låda från mina egna barns uppväxt, och min egen. Vafan kom till exempel mina äckliga gamla skolböcker ifrån? Allt jag sparat från den tiden har jag i en samsoniteresväska, så trodde jag i alla fall.

Det kändes som jag satt i mitt eget dödsbo. Att det var slut.

Efter jobbmötet i Uppsala för två veckor sen skulle jag direkt till gamla lägenhetsförrådet och ta mig igenom det som var kvar av mina egna privata papper. Istället hamnade jag först i vilorum på ett kontor och sen till akuten i Uppsala med nån slags kollaps, och är sjukskriven sen dess, eller månaden ut snarare. Två kollegor tog mig dit, var inte alls i läge att fatta några såna beslut.

Man går väl in i väggen på olika sätt. Nån sa att man till slut går sönder om man bara har ansvar och skyldigheter, inte har egen kontroll över vad, och bara får ifrågasättande och skit.

Varför jag inte gjorde det eller det? Varför jag inte gjort sådär istället? Och varför jag inte tänkt det eller det? Eller varför jag inte märkt det där? Och vad är planen nu? Både privat och från jobbet.

Och vad är planen för andra? Hur har jag tänkt det? Hur går projektet. Varför har du inte..? Är det inte bara att..?

Och så säger ofta folk som har myriader av tid att pyssla med sig själva och gärna bjuder på råd men inte närvaro. Råd är inte dyra. Det är bara prat. Man vet inte vad som funkar för andra, än mindre har facit för sig själv.

Trodde det kunde bli en slags nystart och annorlunda genom att flytta till en hanterlig bostad och försöka styra upp mitt eget liv under semestern, och kanske må lite bättre själv. Men det var dumt. Det bara skjöt upp allt till augusti. Mitt huvud och oro har gått på högvarv de senaste månaderna. Kan aldrig koppla av oron om inte någon praktiskt och bokstavligen tar på sig mitt vanliga ansvar.

Jag ska inte klaga och säga att jobbet fick mig dit dom ville, för så är det inte, klart att de vill att de anställda ska hälsan och göra ett bra jobb, men ett utbyte till slitstarkare personer var väl på plats när man kört sig i botten efter över 30 år i arbetslivet parallellt med familjeliv. Sen är det enstaka personer på jobbet som helt enkelt varit mina förstörare.

Med lite mer hopp och motivation hade det kanske gått, men från jobbet sida försvann den ganska slutligt med en elak utfrysning förra sommaren, när jag inte längre fick ha någon insyn i mitt eget arbetområde och utvecklingen av det, och inte heller leda projektet som jag förberett, utan bara utföra, fast inte på mitt sätt.

Stänga av dansbandskampen

Vilket självplågeri. Dansbandsnånting. Dansbandskampen. Och dessutom i Norrköping, där det enda stället som fanns att gå ut på när man var 17-18 spelade mycket plågsam dansbands- eller countrymusik som man uthärdade enbart för att man ville träffa lite snubbar och så. Det kan ha varit 78 eller 79, då det faktiskt både fanns reggae, vanlig engelsk pop och disco, punk, hårdrock, ja allt möjligt som lät bättre än dammigt korkat dansband.

En pizzeria fanns det, och en enda kvällkrog - med dansband. Kanske live, kanske inte. Inget sånt brydde man sig om att spana in, och raggarna gillade väl inte heller musiken. Ingen verkade gillade musiken.
Men jämfört med Stockholm var det ändå så att man kom in. Hemma fanns inte en chans att platsa i kön till det enda riktiga diskoteket.

Fortfarande har vi något som heter danstillstånd för krogar. Dans är nämligen en tillställning och lite syndigt. Det ska skötas under kontrollerade former och gärna i tävlingsform med vakter som står och tittar på.

Jag sitter fast på en stol och når inte fjärrkontrollen och tänkte bara stänga av datorn. Så försöker jag stänga av datorn igen, och hålla oron stången genom att bli riktigt riktigt trött innan jag ens försöker börja försöka sova.

Förstår ju att folk vill träffas, dansa och ha roligt och glatt, men musiken är fortfarande tortyr för mig, och de här programledarna kör visst vilka jäkla program som helst - ungefär som jag kört mina jobbprojekt. Man försöker föreställa sig att det är någon bra idé eller syfte i det man gör. Inte att man gör nåt som bara hamnar i papperskorgen.

Jag kan försöka vara tacksam att jag just nu inte behöver låtsas vara jätteglad och entusiastisk programledare eller projektledare för en dansbandskamp i alla fall..

Tågtripp till Uppsala

Det var en fin höstdag och jag åkte mot Uppsala mitt på dan, i god tid, med hyfsade marginaler och efter lunch. Ingen fara. Möte där kollegorna skulle ha kollen, inte jag. Kände hur det började domna i händerna och ökande puls bultande i hela kroppen när jag förstod att de åkt pendeln åt fel håll och hjärtfliddret tilltog när min enda ledhjälp i anteckningsboken fanns kvar hemma.

Försökte ta bilder för att avleda mig själv och hindra ångestångvälten att dra igång på högvarv, men det gick inte. Nån timme senare kändes det som huvudet hamnat i en härdsmälta, kunde inte prata längre, inte andas, som att det var ett väldigt snöpligt slut.

Men det var det inte. Inte riktigt slut alltså. Bara nästan.

Räkningar och 16 ica-kassar skit

Idag har jag suttit på mattan och sorterat ut räkningar och ringt runt för att jag bara inte hann betala alla räkningar runt månadsskiftet. Kaos. Men nu verkar lugnt. Bara man ringer och säger som det är att man flyttat och adressen ändrats med mera. Har också tacksamt fått hjälp med transport av 16 ica-kassar med gamla papper, som nu pryder mitt före detta fina vardagsrum. Vansinne att först flytta och plocka ut bara vad man vill ha från sin gamla lägenhet till den nya, och sen ändå behöva flytta nästan allt resterande till det nya.

Hålla sig på mattan-bloggen

Kom på att min blogg kanske borde heta hålla-sig-på-mattan-bloggen. Låter inte det bra? Det är det jag gör. Har hållit mig på den hela dan.

Kropp och själv

Så lätt det blir fel i en rubrik. Min favoritord är stenålder. Tyvärr.

Risbuske

Håret en buske ris efter gårdagens session på akuten i Uppsala. Bara stor tova. Har också nån grad feber, men om man kan utesluta hjärnblödning och infarkt så är det ju bra.

Frågan är i vilken ände man ska börja reda ut. Det blir sällan nåt självpyssel här inte, men man är inte mycket till glädje vare för sig själv eller andra genom att gå och kollapsa. Jag har avhändat mig delar av jobbansvar, och försöker downsiza boendet och diverse åtaganden, men det räcker ju inte.

Är helt enkelt så jävla trött på trassel. Det är nästan bara trassel och livet i konkurrensstockholm inte bara hårt, det är rent utsag elakt.

Man ska ha en plan, i stort och smått, och ha färdiga instruktioner och vara expert på långt många fler områden än man behärskar. Även om man hyr folk ska man kunna mer än utförarna om exakt vad som ska göras, när, hur.

Min planerarenergi är slut och räcker inte ens till en weekendresa. KAN inte planera och organisera för mycket samtidigt.
Brukar tänka vilken jävel typ man kunde ha utvecklats till om man varit pigg jämt och haft eller tagit sig mer tid till sig själv..

Troligen hade alla mått bättre.

Flytt är flytt

När folk säger att flytt är jävligt jobbigt tänker jag på min flytt från Maria Skolgata till Zinkensdamm år 2000. Då var det hyresrätter och jag hade tre veckor på mig från bytesansökan till flytt. Då som nu var jag i projekt med ständiga deadlines. Det var en omöjlig ekvation. Jag hann inte gallra och det blev en panikartad flytt med 130 kartonger och 3-4 flyttgubbar i 8 timmar.

Allt det som inte blev gallrat vad den flytten har jag fått fejsa nu och jag förstår vad en ännu jobbigare flytt innebär. Jag är inte riktigt riktigt klär än, men hoppas på att vara helflyttad efter imorgon då sista kartongerna ska ut från förrådet på Zinken. 5 kartonger för vidare gallring ska till mig och 7 med böcker och barngrejer till stadsmissionen.

Att på kort tid gå igenom alla undanstuvade papper är deprimerande, inte roligt. 70-talet var bra på sina sätt, men otroligt fult. Barndomen utomhusliv var okej, men skolan inte. Den var hemsk. Och extremt ful och dyster.

Det som var bra när jag var 18-19 var att man bara ringde och i stort sett beställde sig ett tillfälligt jobb:
- Jag tror inte vi behöver nån just nu, sa dom.
- Men jag behöver verkligen ett jobb och behöver börja i helgen, sa man.
- Okejdå, sa dom. Om du kan tänka dig minst några veckor och helst längre, så blir det nog bra..

Och så tittade man på mörka hus i stan och kontaktade värden. Bra bra, kan du tänka dig att bo några år bara, så blir det bra. Husen ska rivas.
Och att de husen vi bodde i inte revs var ibland vår förtjänst.

Flytt från Zinkensdamm

Först ett flyttlass hit, sen ett dit, sen två till, olika förråd, sen gå igenom nästan allt i ungefär som en villa när föräldrarna dött, och dela upp allt - fast utan att alla har nånstans att bo - men i allt detta är det ändå bra att gå igenom ett uppbrott utan att någon dött, för det har det varit nog av sånt i min familj. Hade jag haft mer tid hade jag hittat på nåt. Skrivit ett manus.

Samla och samla ihop sig

Förstår verkligen idén med att åka iväg och samla ihop sig. Speciellt efter att ha samlat intryck och levt med någon slags kris så länge. För fem år sen när jag startade bloggen var skrivande en ventil, nu är skrivandet inte ens möjligt, tidsmässigt. *Nån rad på facebook var femte dag eller fem kommentar var femte. Jag har mer att skriva om än nånsin och måste tydligen alltid alltid alltid hålla på med det jag är sämst på. Inget av det jag kan. Eller trodde jag kunde.