När ägget lossnar

Om nu alla ägg ligger färdigbildade i stockarna och programmerade att kläcka iväg ett varje månad, så borde kvinnans fruktsamma år vara förbestämda. 12-13 ägg per år, men hur länge? Kan man kanske se ransonen med ultraljud? Om en kvinna har 400 ägg och i snitt får två barn kan man undra varför äggdonationer inte tillåts? Några ägg mindre kan inte spela nån roll för en kvinna som redan har barn.

Den nya kollektivtrafiken

Inga bussar, bara taxi.

Systemfel i stan. Busstrafiken ett dåligt skämt. Inga linjekartor vare sig på webb eller hållplatser, inga tidtabeller som hålls. Ej i trafik står det på buss efter buss som passerar vid Kungsan vid sextiden på kvällen. Stackars turister att försöka hitta i den här stan.
Hur svårt kan det vara att visa kartor? Hur svårt kan det vara att härma städer där de fått det att funka fastän linjenätet är mycket större?

Inget att sätta på

Det är ingen överdrift att jag inte har nåt att ta på mig. Nyköpta favoritkläder faller ihop efter ett kort tag, medan en del riktigt gamla saker från second hand bara håller och håller. Jag är en sån där third hand-varelse med asynkron look, där folk kollar rynkor för att uttolka vilken tid man kommer ifrån.

Nu kom posten. Erbjudande om American Express-kort (nej, inga fler kort ska det vara) samt ett sånt där äckligt vitt anonymt kurvert som skriker inkasso och indrivning.

Förstår att folk med räkningar som släpar efter och mycket skulder inte vågar öppna kuverten. Men man måste rycka upp kuvertet ändå. Direkt. Ringa om anstånd direkt om man vet att det inte går att betala.

Det var kopia på kreditupplysning.

Fd hantverkare såg ut som gris

Är även om det inte låter när det gäller till exempel att borra, rätt händig.

Sydde mina egna kläder en period och gjorde typ grekiska sandaler och bälten, plånböcker och annat. Under syperioden hade jag ofta hemsydda blommiga plommonfärgade indiska brallor och långa tunikor, lager på lager i egenfärgat rosa och vinrött, blommiga västar, och gärna svart sammet till och benaressjalar.. som jag har halva lagret kvar av. Jag såg ut som en gris, som x-maken uttrycker det.

Och så gick jag kurser i grafiskt tryck, målade akvarell, olja, skulpterade. Stod i labb och kopierade upp enstaka bilder och lärde sen ut såntdär. Dottern tycker jag ska börja måla igen och det är nog en bra ide. Det är svårt att börja bara.

Borde börja sy eller anlita skräddare

Har inte ha rätt längd och proportioner som det färdigsydda är tänkt för. Kjolar, brallor och ärmar är för långa. Toppar så urringade att brösten trillar ur och uppfattas som strategi, kavajer och jackor sitter för trångt över axlar, och i skärmingen under brösten på nästan allt och så jättevidd under får en att se höggravid ut. Kanske rätt sätt att få lite plats.. Fast det är bättre nu än på axelvaddvaddarnas tid i alla fall.

Kista: när jag gick

Är i gallerian och ska göra ett nytt försök att köpa kläder som kan bidra till en snällare look.

Kista: När jag kom

Supersaver

Såg iväll absurda filmen "Time Machine" till falaffelmums och kollade sen runt efter lite biljetter. Missade att det var den 27:e idag och att jag skulle ha hämtat ut diverse halvhemliga biljetter senast idag, 6 stycken. Lyckades rädda två av dem i alla fall.

Time machine-syndromtycks tycks ha drabbat reseföretaget Apollo, som kallar detta sista minuten:

080712 Grekland Santorini Supersaver 1 1948 (alltså för en enkel)

Det är istället en udda enkelbiljetten till absolut högsta pris och utan hemresa. Singel dra åt helvete, typ.
Förra året köpte jag en tvåveckors tur och retur till Santorini för 2300, några dar före avresa. Man kanske ska vänta, helt enkelt.
Kolla vädret först. Alltså vädret där. Blåser det avblåser jag.

Söndag

16 indier, 7 afrikaner, 5 spanjorer, 3 fransmän, svenska par, solitärer. Otroligt utgrillat, tråkigt. Mannen på bilden kände sig nog mindre ensam tack vare folklivet omkring.

Persienner

Gör sig bättre på bild men är deprimerande. Fy fan fängelse. Nu har jag dragit upp dem, druckit kaffe och viftat bort en mardröm light. Klockan är 5.55. Dags att somna om.

Grappa tillfället

Planerar fel.
Skulle inte ha hängt med jobbet ut igår till exempel. Kände mig nervigt fel, och de första ställena vi var på hade sån där lusig akustik så att man bara hör den som sitter eller står närmast, fastän det inte ens var musik på. Och till sist skriker folk, fast man hör inte vad de säger. [Fondueboden]

Nej, jag har inte fel på hörseln alls, förutom en utslagen frekvenz, typ på syrsenivå, på en av öronen. (va fan heter det: på ett öra, på ett/en av öronen/min öron?...) Fick skadan av av saxofoner på en jazzkonsert när jag stod för nära högtalarna lite för länge. Ja, hela tiden.

Nu känner jag min smärtgräns bättre, men gillar fortfarande när bröstkorgen vibrerar av bas.

Egentligen är det väl bra att vara med på det sociala och störa lite, men ibland undrar jag varför folk (typ andra) ska försöka slå så många flugor i samma smäll vid samma tillfälle, så att det egentligen bara kollapsar. Finns det inte fler kvällar? Går det att öronmärka även om man är singel eller blivande singel och snart 25, 30 eller 45?

Ska man gå ut och äta med kollegorna kanske man gör det där man kan snacka med varann, och ska man barhänga ett rätt stort gäng kanske man inte måste tränga sig in där det redan är smockfullt av en massa tjocka after-workare [Grappa], för det kommer definitivt inte funka att umgås med de man är ute med, synas i hopen och ragga samtidigt.. eller?

Det är kanske just det tricket folk har: Vara ute med gäng, och visa att man har tillhörighet, och stå och se intressanta ut bland andra intressanta människor.
Sen försöker ju ofelbart någon ledarperson smita iväg till nåt ställe [Snottys] där de känner sig mer hemtama, och får några att haka på.
Halva gänget följer inte med utan ska hem. Och hälften av hälften hoppar av på vägen.

Men inte jag, tyvärr.

Lite ro vid datorn

En av de tre nya tavlorna. Den här lyser i mörkret, och funkar bra att titta på när man har jobbiga telefonsamtal, tänkte jag. Gummifaster Annika inspirerar.

Backlog

Jag har inte haft mental ro att blogga. Rörigare än på länge är det, och jag har nästan glömt bort att jag var i Berlin nyss. Var jag det? Var jag i Berlin?
Dottern har nu kommit hem från London och solen skiner, och lönen kom in i dag.

Snart kommer jag få mitt livs största kreditkortsräkning och ävenså, största mobilräkning. När tusentals svenskar blev strandsatta i Grekland 2003 när blufflygbolaget Aer Olympic (som var lätt att förväxla med grekiska bolaget Olympic Air) konkade så gjorde värmeböljan och luftfuktigheten därnere att alla mobiler av en viss mycket vanlig sort slogs ut, och alla svenskar behövde ringa släktingar, boka nya resor, få kontakt med banker och försäkringsbolag... så gick min mobilräkning på drygt 6000 spänn för en månad. Jag lånade ut telefonen och sonen kom inte med sin flight från Stockholm och syrran blev av med sin hemresa från Grekland.

Men det var då det.

Nu hoppas jag det blir sommar. Och jag ska INTE till Grekland. (Tror jag)

Slussen: en liten glimt sen är ljuset borta och solen i moln

På vandring i gamla stan

Varit och köpt tavlor

Tre stycken. Fick korten på köpet.

Bu lindex

För vissa kan förvisso magerhet vara naturligt, men den här modellen, med en decimeter mellan urbantade lår, kunde lindex kunnat bespara marknaden. Förstår de, klädföretaget, inte att de har ett ansvar med sina modellval? Istället gör de ett medvetet val och bidrar till att sjukt magerlagt anses som något att vara på beachen. De yngre vet att modeller ser ut såhär för att få vara just modeller men som reklamköpare är det just dom som kan vägra köpa anorektiska modeller - för precis allas skull.

(både bilaga i morgontidningen och på stortavlor på tunnelbanan idag)

Lindex är medvetna i sitt val och vill nå ut till sina köpare till exempel via modebloggare. Att de skiter i hur själva målgruppen mår är en annan sak, tydligen.

Andra bloggar om: lindex, mode, livsstil

Stockholm: nästa buss

Det slog om från 42 till 41 medan jag låste upp cykeln.

Berlin: james simon park

Gjorde en Eva light

Skäms ju, men gjorde det igen: en eva lighter version.

På vägen till Festival de Kulturen igår, så märkte jag plöstligt att jag inte hade nån väska på pakethållaren. Faaan. Visst visst, kamera, plånbok och ipod hade jag på mig, men ända: mina kartor, anteckningar, smink, snus, hårborste, extrakläder, sarong att sitta pa, evenemangsguider, etc. etc, borta.


Jag vände hojen och cyklade tillbaka och där ser jag tva söta killar komma kånkande på väskan. Vad bra, tyckte dom. De var på väg till polisstationen med väskan, och hade säkert nåt roligare alternativ för dagen. Jag var så glad, otroligt vilket besvär bra folk gör sig.

Det var tappning nummer ett igar. Solen var stark och jag letade och letade efter solbrillor och till slut hittade jag och köpte första bästa. Bara en timme senare halkade de ner i bajamaja när jag som mest behövde dem. Blurp. Gick in pa ett ställe som hette Clash, rockklubb, och satt och mimikpratade med Jytte, som inte kunde sa bra tyska, men ända kunde berätta att hon flydde med sin 7-ariga son till väst tio ar fore murens fall och att hon fortfarande idag har svårt för östra sidan och blivit en san där hyperlokal Kreutzbergare som aldrig lämnar området. Sonen är idag 37 och hon var 56, fast hon såg ut som 37.

Sen tog minneskorten till kameran slut. Det fanns otroligt med roligheter att fota och filma och gatushower med latinkör, hardtechno, bleka rappare, mat, barer, barer, mat, mat. Nä, fota gick inte. Maila bilder gick inte. Kopa en liten sax gick inte. Hela Berlin är stängt när det gäller affärer. Essen unt drinken är vad som gäller en san här helg.


Efter en rolig kväll pa karnevalen skulle jag hem. Såg så när jag nästa var hemma (typ 5-6 km)att jag plötsligt inte hade väskan pa pakethallaren... en gang till... neeeeeej. f#####n, körde som en galning för att hinna hitta den om den nu ramlat av. Nej. Hela karnevalsområdet var under uppstädning och utplåning och stånden hade packat ihop, så det gick inte att känna igen sig. Gav upp. Tänkte att nu skiter jag i att leta, och akte snabbaste möjliga vag till hostelet, trodde jag. Ingen karta. Inget nikitin. Jag cyklade åt helt fel håll och hamnade till sist pa Potsdamer Platz som i en science fictionrulle. Bara jag där...

Skulle ni gå till polisen och tro att någon lämnat in väskan? Idag har jag varit på två polisstationer.

Knas pa mobilen

Den vägrar. Det gar inte att blogga, och inte att lasa flöden, och det gar inte att kontakta Telia, for vi har foretagsabb och man far ingen support som vanlig person, utan det maste ga genom kontakt pa jobbet.
Idag har jag uppgraderat mig fran hostel, som var helt okej, till fina hotellet. Fick panikkänningar efter att ha loggat ut fran hostelet och skulle spendera hela dan och nastan hela kvallen pa gatan, och pallade inte tanken pa flygresa och komma till Skavsta vid midnatt och sa lang bussresa pa det och vara hemma forst 2 pa natten och sen jobba nasta dag.

Efter en timma pa internetkafé fick jag koll pa tillvaron. Kopte först ny flygbiljett, germanwings, sen bokade jag hotell ett kvarter bort. Arcotel Velvet. En natt kostar mer än 4 pa hostel, men ända var det sista-minuten-pris pa 98 euro. Sova ar själva planen.
Är fortfarande pa hoj.

J nånting från cuba

Vi försökte prata men nån tyska kan jag inte. Gatufest i dagarna 4 och jag har bytt mitt pass mot en cykel. Lycka?

Berlin: floden spree och tv-tornet

Saknar man lokalsinne är det vettigt att bo i eller vid tornet. Det gör inte jag.

Berlin: ready to walk

Var finns det folk som vet nåt? Folk kan inte ens hitta i sina egna kvarter verkar det som. I grunden är vi helt enkelt bybor som går på den vanliga stigen. Den man lärt sig.

På väg till arlanda

Missade Ryanairflighten igår och åker germanwings från arlanda idag istället. Trodde jag skulle ha gott om tid men jag är i alla fall inte hysteriskt ofärdig som igår. Det var den har helgen förra året jag åkte till berlin första gången.

Missat 9a och poängen

En termin med superlärare och tårdrypande avslutning. Nej, jag har inte orkat titta. Jag tycker att det är absurt. Alla lärare borde inspirera. Alla elever skulle peppas till att vilja lära sig.

Jag funderade själv på att bli lärare ett tag, men det gick inte att komma in på några lärarlinjer på den tiden, faktiskt inga linjer över huvud taget. Antagligen var det svacka i befolkningstillväxten efter jätteproppen orvar, och det var bara vårdsektorn som svällde och allt annat krympte.

Fast å andra sidan: Jag blev själv igångkickad av att få spådomen att det skulle gå åt helvete. Det fick mig att ta revanch från min utpost på kaféet. Här ska inte en förälder eller lärare komma och döma ut mig på förhand, tänkte jag. Jag var arg. Andra reagerar inte så utan tappar helt enkelt självtilliten.

Vem som helst som har en kamera på sig hela tiden vill väl visa sin bästa sida - om det nu inte går ut på att vara bäst på att vara värst.

Bara bra, egentligen.

Det är omkullvräkta världen när man måste låtsas att allt är bra fastän det inte är det.

Fast egentligen är det nog rätt bra.

Ondskans kärna

Ondskans problematik diskuteras i media när makabra brott avslöjas, som Josef Fritzls övergrepp mot sin familj i Amstetten. Orter där hemskheter utspelats blir i vanlig ordning media- och turistattraktion, och vanliga människor flockas och förfäras och media gör storys av det. Katarsis brukar man prata om. När man ser andras hemskheter upplevs den egna verkligheten i lite ljusaste dager och riktigt ok faktiskt.

Men hur kunde övergripandena pågå i 24 år utan att grannarna reagerade? Skulle man själv se mellan fingrarna om ens grannar börjar bygga en bunker under huset?

När jag ser bilderna av Fritzl på semesterresa i Thailand mår jag illa. Det är som att jag sett honom där, och klonad i så många ex. På stränderna insmord av ung flicka, och som kungar i flickbarerna. Var övergår förakt och egenmäktigt utnyttjande av barn och unga människor till ren ondska?

En annan tanke som dyker upp är att det den här mannen gjorde mot sin familj, gjorde nazisterna (och även andra regimer) i stor skala. Förde bort, frihetsberövade, konfiskerade tillgångar, avpersonifierade, utnyttjade, och våldförde sig å det grövsta. Det förminskar inte brotten i Amstetten, men karln har en historisk tradition av människoförakt och förtryck bakom sig.

Inte leder heller diskussionen om en "frisk" människa kan göra något så sjukt, när det bara är sjuka som kan skada så. Det går bokstavligen ett steg i taget åt helvete, när en person tillåter sig att utföra brott utan några samvetsbetänkligheter. Varje äckligt steg gör nästa steg möjligt.

Förutom radikal lagstiftning kring sexbrott är frågan om civilkuraget lika viktig. Få ingriper till och med vid uppenbara överfall, man tror att någon annan ska ingripa. Och ingriper ingen annan så var det väl inget.

Andra bloggar om: brott

Leta efter prylar ska man inte

Man ska nog aldrig leta efter en speciell sak, inte hemma i alla fall. Det ena leder till det andra, och så står där plötsligt 18 par utslitna skor från olika epoker och glor på en i hallen, och saker jag trodde jag slängt visar trynet. Hur många kabinväskor kan man ha? Och jobbväskan då, en modern fyrkantig stor ryggsäck för dator och med tusen fack, som låg inkastad över diverse okänt. Just det, där langade jag in en del pappershögar för att slippa se dem.

Status på pappershögarna är just nu två flyttkartonger, en hemma och en på jobbet, denna ryggsäck och 3 dm ganska aktuellt hög bredvid skrivbordet. Inte så farligt ändå. Det har varit värre. Då när man hade ett stort kontorsrum med hur mycket bokhyllor och låsbara arkivskåp som helst. En vanlig kontorsflytt från ett rum till ett annat var typ 12-15 kartonger bara papper och pärmar.

Jag letade efter mitt favoritlinne, eller "klänning" som dottern säger. Eftersom jag letat överallt utom i klädkammaren hade jag nåt slags hopp.

Sen, när lådan med snören och kassen med galgar vält

Inser att klirr-klonket av galgar skulle kunna göra mig galen, speciellt i en härva av snören.

Före efter

Berlin lärt av misstag

I Berlin kan man konsten att göra nåt av sina kajer. Muren gick i långa stycken och spärrade tillgången till kajområdena och det var ångestfyllda bevakade zoner av ingemansland
I Sverige har vi trots lång fredsstid områden i centrala Stockholm som påminner om krig, avspärrningar, och inte minst vår favoritrestriktion, ransonering. Man har stenkrosslager istället för kaféer och restauranger, som på mellersta delen av Norr Mälarstrand, där det förra helgen inte fanns någonting öppet än. Sen öppnar två pråmar som hör till restauranger, och du måste komma riktigt riktigt tidigt för att få en plats i solen, sen när det blir säsong.

Staden kan planera för extrema lyxhotell och andra mastodontprojekt med hotell och nya gallerior som gör stora ingrepp i stan, men det småskaliga och sociala är både billigt, flexibelt och farligt. Tillåtet är det i alla fall inte. Och ingen krögare kan satsa på något som är en mer fast installation med värme och regnskyddade terasser som passar instabilt klimat, för uteserveringstillstånd ges aldrig mer än för en sommarsäsong i taget.

Varför ser det inte ut såhär i svenska städer på sommaren? Jo för att majoriteten svenskar hatar det. Man kan gilla att komma till pittoreska semesterorter med sånt här en vecka eller två, men vill inte själva ha folk som springer omkring där man bor. Det kan till och med vara problem att få driva ett galleri med kafé med öppettider bara på dagarna just för att grannarna är så sura.
Sura och trötta. Tål inte ljud. Vill vara ifred. Tål inte folk. Bilden är från Club der Visionaere i Kreutzberg.

Andra bloggar om: Berlin