3 maj 2008

Ondskans kärna

Ondskans problematik diskuteras i media när makabra brott avslöjas, som Josef Fritzls övergrepp mot sin familj i Amstetten. Orter där hemskheter utspelats blir i vanlig ordning media- och turistattraktion, och vanliga människor flockas och förfäras och media gör storys av det. Katarsis brukar man prata om. När man ser andras hemskheter upplevs den egna verkligheten i lite ljusaste dager och riktigt ok faktiskt.

Men hur kunde övergripandena pågå i 24 år utan att grannarna reagerade? Skulle man själv se mellan fingrarna om ens grannar börjar bygga en bunker under huset?

När jag ser bilderna av Fritzl på semesterresa i Thailand mår jag illa. Det är som att jag sett honom där, och klonad i så många ex. På stränderna insmord av ung flicka, och som kungar i flickbarerna. Var övergår förakt och egenmäktigt utnyttjande av barn och unga människor till ren ondska?

En annan tanke som dyker upp är att det den här mannen gjorde mot sin familj, gjorde nazisterna (och även andra regimer) i stor skala. Förde bort, frihetsberövade, konfiskerade tillgångar, avpersonifierade, utnyttjade, och våldförde sig å det grövsta. Det förminskar inte brotten i Amstetten, men karln har en historisk tradition av människoförakt och förtryck bakom sig.

Inte leder heller diskussionen om en "frisk" människa kan göra något så sjukt, när det bara är sjuka som kan skada så. Det går bokstavligen ett steg i taget åt helvete, när en person tillåter sig att utföra brott utan några samvetsbetänkligheter. Varje äckligt steg gör nästa steg möjligt.

Förutom radikal lagstiftning kring sexbrott är frågan om civilkuraget lika viktig. Få ingriper till och med vid uppenbara överfall, man tror att någon annan ska ingripa. Och ingriper ingen annan så var det väl inget.

Andra bloggar om:

3 kommentarer:

  1. Ja det är fasansfullt helt enkelt. Tänk att någon kan ha så mycket ondska i sig.

    Märkligast av allt och jag har svårt att tro på det, är att ingen, ingen förstått någonting. Att ingen letat efter den försvunna dottern, att man bara godtagit att hon liksom lämpat av barnen en efter en på farstubron till gubben som våldtog henne...för det fanns ju flera som visste det.

    Otrolig historia.

    SvaraRadera
  2. Om man vill förlora tron på män och deras förmåga att vara riktiga människor så är ju Thailand ett bra resmål.
    Man får ju verkligen stålsätta sig där, försöka hitta ett förhållningssätt men inte är det lätt.
    Thailand är fantastiskt fint på så många sätt men just den biten gör att jag ändå tvekar inför ytterligare en resa dit, man kommer inte undan nånstans tycker jag.
    Jo, för 7-8 år sen var jag med barnen i Khao Lak, där fanns inget av det, absolut ingenting men det var så nytt, så oexploaterat, nu vet jag inte längre.

    SvaraRadera
  3. Det finns det bästa och sämsta i Thailand, och lite varstans. I Thailand ser man rakt in i eländet. Här är det mer dolt.

    Jag har varken varit i Pattaya, Pattong eller prostitutionskvarteren i Bangkok, men ändå sett nog även på de oskyldigare orterna som Karon och Kata på Phuket, och på Ko samui, där jag också pratade en hel del med ditresta tjejer från andra delar av Thailand, som gav föräldrarna därhemma en helt annat bild av hur de försörjde sig än vad som var fallet.

    Det ser ut som en överenskommelse, när man ser männen med de små tjejerna eller killarna i släptåg, som en vithårig farfar eller morfar som är barnvakt, men är det oftast inte. Ungarna har inte någon alternativ försörjning och de utländska männen (och även thailändare själva) köper sig fram till det dom inte kan eller vågar köpa sig till på hemorten utan ifrågasättande eller repressalier.

    Det är en mansfråga alltihop, tycker jag. Krig, skövling, övergrepp, girighet, övermakt, en syn på kvinnor som något man tar makten över av natur.

    Istället ifrågasätts hela tiden vad offren kunde ha gjort, kunde personen kunnat undvika eller skyddat sig, kunde föräldrarna skyddat bättre? Jag anser ju att ansvaret är kollektivt eftersom lotteriet om "bra" föräldrar är högst slumpmässigt, och alla kan inte bli föräldrar fast de har kraften, men de unga är ändå framtiden, för alla.

    Det är lätt att säga att de vuxna ska ta ansvar för sina barn. Punkt.
    Den här Fritzl var också förälder.

    Vilken jävla nitlott för ett barn.

    SvaraRadera