Lätt och kaxa och börja bli otålig och dra igång över hur arg, ledsen och besviken man kanske är, när man faktiskt borde vara glad att man börjat må lite bättre, orkar läsa och hänga med i världshändelserna.
Efter två-tre-fem-sex år med ena foten i den härliga konsultvärlden och andra foten i samhällets baksidor och undantag, dit solen aldrig når, så är det svårt att vara normal.
Så kommer det över en. Alltid nåt fel på maskineriet. Det är en knasig nacke som inte orkar hålla huvudet, det är en arm som inte funkar att bära kassar längre, en tand som går sönder för tredje gången, eller att man helt enkelt blir halsond och eländigt förkyld under sin enda och påbjudna juliledighet. Men det är ju klart också att man inte blir yngre, som nån sa. Det är klart, men den livsstil man ska ha, som anses normal, är så tråkig att klockorna stannar.
Jag tänker bäst när jag har känslan av frihet. Att ingen vill trycka ner eller stänga in. Är det sommar gillar jag att vara utomhus och släntra omkring på cykel. Går det inte att vara ute mår jag inte bra. Hade det inte varit så mycket stök och bök med prylar och kläder och utrustning och tidtagning och liftar hit och dit hade kanske skidåkning varit nåt, men jag är inte personen att hålla på med tusen prylar och packning och underställ och körkort hit och dit.
Ska man nånstans, ska man göra någonting över huvud taget, så får man göra nästan helt själv.
Jag har blivit tyst, men jag har aldrig varit tyst både tyst och nöjd samtidigt.
25 februari 2011
24 februari 2011
Pensionärig hård liten boll
Lite intressant att kolla hur mycket man har jobbat in till sin så kallade allmänna pension. Man kollar i kuvertet.
Jag kan tydligen leva på en ok standard mellan 65 och 75, i tio år, men det är högst tveksamt om man ens lever vid 60.
Jag tror jag har ungefär 3 år kvar. Jag har brutit mot mig själv så länge.
Det ser inte ut som jag anpassat mig, tvärtom, men så är det. Det är som att passa in ens naturliga boll i fyrkant, och det som händer är bara att bollen blir väldigt liten och hård.
Jag kan tydligen leva på en ok standard mellan 65 och 75, i tio år, men det är högst tveksamt om man ens lever vid 60.
Jag tror jag har ungefär 3 år kvar. Jag har brutit mot mig själv så länge.
Det ser inte ut som jag anpassat mig, tvärtom, men så är det. Det är som att passa in ens naturliga boll i fyrkant, och det som händer är bara att bollen blir väldigt liten och hård.
23 februari 2011
Kämpa på
Lite lustigt att folk, jag brukar kalla dom så, så lätt säger eller visar att de tycker att det bara är att kavla upp ärmarna och kämpa på. Som de själva gjort för att komma nån vart här i livet och bli nån bra, någon bra, som nån vill ha, som är värd att hyra.
Det är väl ingen konst att jobba och kämpa på som fan med något man har enkelt för, och dessutom tycker är kul, där man också får bekräftelse och anses duktig, duktigare, duktigast. Jippi, vad kul det är.
Eller att man är rätt dålig på nåt, men installerad med sån självkänsla från barnsben, och blir peppad att satsa på nåt som är rätt och ligger i tiden, och så kämpa kämpa, kämpa, hundra extra timmar varje dag, kämpa, kämpa, satsa, satsa, järnet järnet, alla kan bli snygga, och så se märkbara framsteg och självkänslan som växer till hybrisnivåer. Som XGK-adaffis.
Jag överdriver självklart.
Men att tvinga sig, dag efter dag, år efter år, att gneta och streta med något man har svårt för eller tycker är tråkigt så att klockorna stannar, mot andras mål, det är lite svårare det, och belöningen är kanske inte ens en lön som går att leva på. Och ingen tycker att man kämpat tillräckligt.
Nu är ju du inte folk i allmänhet, och inte jag heller. Jag är jag och du är du.
Jag har det senaste halvåret fått frågan vad jag vill eller tänker göra (åt olika saker) och när jag berättar vad jag skulle vilja, så gills inte det helt enkelt inte. Man måste vilja det som man ska vilja vilja.
Det finns inte på kartan att man skulle vilja något som skulle kunna kallas lite mer frihet, eller lite mer rörelsefrihet, men är man bara idiot om man inte fattar sin plats, och hur glad och tacksam man ska vara om någon över huvud taget vill hyra en.
På radion sa de nyss att undersökningar visar att unga idag, vilka de nu är, mest av allt önskar sig ett vanligt normalt liv, de vill inte ut i världen och upptäcka och förändra, som min generation. De vill ha ett bra jobb, de vill hitta någon att bilda familj med och skaffa fint boende.
Jo det är faktiskt basic att kunna bo och försörja sig och para sig, i nån slags ordning. Ungomarna vill ha det vi ändå fick ganska lätt: jobb och bostad.
Nu är jobb och bostad något för de som klarar sig allra allra bäst i konkurrensen. Fight for your right to.. ha råd att bo. Yes.
Det jag tänkte på var något lite elakt, men det här är ingen elak blogg, om ens en blogg.
Själv har jag ingen lust att kämpa mot mål som inte är mina egna.
Det var nog ett halvår sen jag fick några målförslag skrivna på näsan. Jag kunde faktiskt utvecklas till "en riktigt bra plubb" om jag bara lärde mig mer plipp och plupp.
Efter minst 15 år som plubb tappade jag sista unset motivation. Och inte ens någon känsla av att vilja ta revanch eller få upprättelse på nåt sätt kände jag. Jag bara bleknade ihop som en skrutt, mentalt först. Sen fysiskt.
Men det är bara att kämpa på, eller hur.
Det är väl ingen konst att jobba och kämpa på som fan med något man har enkelt för, och dessutom tycker är kul, där man också får bekräftelse och anses duktig, duktigare, duktigast. Jippi, vad kul det är.
Eller att man är rätt dålig på nåt, men installerad med sån självkänsla från barnsben, och blir peppad att satsa på nåt som är rätt och ligger i tiden, och så kämpa kämpa, kämpa, hundra extra timmar varje dag, kämpa, kämpa, satsa, satsa, järnet järnet, alla kan bli snygga, och så se märkbara framsteg och självkänslan som växer till hybrisnivåer. Som XGK-adaffis.
Jag överdriver självklart.
Men att tvinga sig, dag efter dag, år efter år, att gneta och streta med något man har svårt för eller tycker är tråkigt så att klockorna stannar, mot andras mål, det är lite svårare det, och belöningen är kanske inte ens en lön som går att leva på. Och ingen tycker att man kämpat tillräckligt.
Nu är ju du inte folk i allmänhet, och inte jag heller. Jag är jag och du är du.
Jag har det senaste halvåret fått frågan vad jag vill eller tänker göra (åt olika saker) och när jag berättar vad jag skulle vilja, så gills inte det helt enkelt inte. Man måste vilja det som man ska vilja vilja.
Det finns inte på kartan att man skulle vilja något som skulle kunna kallas lite mer frihet, eller lite mer rörelsefrihet, men är man bara idiot om man inte fattar sin plats, och hur glad och tacksam man ska vara om någon över huvud taget vill hyra en.
På radion sa de nyss att undersökningar visar att unga idag, vilka de nu är, mest av allt önskar sig ett vanligt normalt liv, de vill inte ut i världen och upptäcka och förändra, som min generation. De vill ha ett bra jobb, de vill hitta någon att bilda familj med och skaffa fint boende.
Jo det är faktiskt basic att kunna bo och försörja sig och para sig, i nån slags ordning. Ungomarna vill ha det vi ändå fick ganska lätt: jobb och bostad.
Nu är jobb och bostad något för de som klarar sig allra allra bäst i konkurrensen. Fight for your right to.. ha råd att bo. Yes.
Det jag tänkte på var något lite elakt, men det här är ingen elak blogg, om ens en blogg.
Själv har jag ingen lust att kämpa mot mål som inte är mina egna.
Det var nog ett halvår sen jag fick några målförslag skrivna på näsan. Jag kunde faktiskt utvecklas till "en riktigt bra plubb" om jag bara lärde mig mer plipp och plupp.
Efter minst 15 år som plubb tappade jag sista unset motivation. Och inte ens någon känsla av att vilja ta revanch eller få upprättelse på nåt sätt kände jag. Jag bara bleknade ihop som en skrutt, mentalt först. Sen fysiskt.
Men det är bara att kämpa på, eller hur.
12 februari 2011
Självcensur istället för klageri
Det känns inte som att man kan berätta hur det utan att andra känner sig trampade på.
Ifrågasättande tas för gnäll och i värsta fall självömkan.
Ja, ok, jag självömkar och viömkar en massa.
Ifrågasättande tas för gnäll och i värsta fall självömkan.
Ja, ok, jag självömkar och viömkar en massa.
Jag vill också ha frihet, skriker jag. Jag skriker med ungdomarna i nordafrika och tror att de helt enkelt vill ha vanliga mänskliga rättigheter. Jag skriker med tjejerna. Med alla kloka unga som inte får vara med.
Man kan inte avslöja eller anmäla mobbning på skolan eller arbetsplatsen utan att drabbas och bli ännu värre offer än man var. Man kan inte avslöja hemskheter och missförhållanden i hemmen, när man riskerar att kapa den enda gren man själv sitter på.
Hälsan tiger still. Så länge man är tyst är det frid och fröjd. Så länge man nöjer sig och håller tyst är det ok.
Man får väl väsnas fredag och lördag kväll om man är mellan 18 och 25. Sen får man faktiskt börja skärpa sig. Det ska vara slutlekt och slutblajat. Det allvar det här med att vara vuxen i Sverige. Torrt och tyst allvar. Hitta nån att bygga bo med, annars hotar ensamheten vid korsordet, som pensionären sa nyss. Man får väl vara nöjd, det är fint när man tittar ut på sommaren.
Sanningarna kan man ju med fördel spara till sin bekännelseroman, då det jävlars ska geggas i avslöjanden, om man nu är en person som ändå har andra lite kända omkring sig att skvallra om sen. Det är en av massdrömmarna här i landet: att skriva en roman om hur man haft det.
På mina arbetsplatser har man så väl alltid vetat vilka det är som skitsnackar mest och leder intrigerna, man vet vilka som smörar och slår sig för bröstet. Är man en sån som jag hör man aldrig pratet, utom när de spårar ur på nån afterwork, och de inte tänker på att en intruder råkar vara med.
Eftersom det mesta nu händer i hemmen och på arbetsplatser där man kanske sitter lite löst, så kan man ska inte prata om ickeaffärsmässiga saker som bara tar tid från de som är tysta och gör rätt för sig.
Klimatet är att man ska vara nöjd, bara nöjd, nöjd, nöjd, men sugen får man vara, på ära och berömmelse. Vinna eller försvinna.
Man tror man har frihet att köpa sig vad som helst om man bara (har turen och vinna på lotten) och det är friheten: att kunna köpa vad man vill. Men välja hur man vill leva, det är en helt annan femma. Välja vänner? Nej. Välja vem som ska bli kär i en och som man själv är lika kär i? Nej. Köpa en egen ö där man kan välja sina vänner? Nej, inte precis.
Man kan inte avslöja eller anmäla mobbning på skolan eller arbetsplatsen utan att drabbas och bli ännu värre offer än man var. Man kan inte avslöja hemskheter och missförhållanden i hemmen, när man riskerar att kapa den enda gren man själv sitter på.
Hälsan tiger still. Så länge man är tyst är det frid och fröjd. Så länge man nöjer sig och håller tyst är det ok.
Man får väl väsnas fredag och lördag kväll om man är mellan 18 och 25. Sen får man faktiskt börja skärpa sig. Det ska vara slutlekt och slutblajat. Det allvar det här med att vara vuxen i Sverige. Torrt och tyst allvar. Hitta nån att bygga bo med, annars hotar ensamheten vid korsordet, som pensionären sa nyss. Man får väl vara nöjd, det är fint när man tittar ut på sommaren.
Sanningarna kan man ju med fördel spara till sin bekännelseroman, då det jävlars ska geggas i avslöjanden, om man nu är en person som ändå har andra lite kända omkring sig att skvallra om sen. Det är en av massdrömmarna här i landet: att skriva en roman om hur man haft det.
På mina arbetsplatser har man så väl alltid vetat vilka det är som skitsnackar mest och leder intrigerna, man vet vilka som smörar och slår sig för bröstet. Är man en sån som jag hör man aldrig pratet, utom när de spårar ur på nån afterwork, och de inte tänker på att en intruder råkar vara med.
Eftersom det mesta nu händer i hemmen och på arbetsplatser där man kanske sitter lite löst, så kan man ska inte prata om ickeaffärsmässiga saker som bara tar tid från de som är tysta och gör rätt för sig.
Klimatet är att man ska vara nöjd, bara nöjd, nöjd, nöjd, men sugen får man vara, på ära och berömmelse. Vinna eller försvinna.
Känns något fel går det säkert att träna bort. Bli snygg, snäll, smal, större, gladare, friskare. Nöjd med sig själv. Och sätta kravet på sig själv så lågt att det går att vara nöjd.
Det är tillåtet att tycka och tro som man vill, men det är faktiskt privat. Det ska inte påverka nåt. Tycka kan man göra när man röstar.
Däremot får man utöver hälsobyggen prata om något som var tabu förr: fysik och position.
Man kan prata om vad man väger, vad man äter, hur och när man går in och ut, man får visa hur man springer runt med sina uppdrag. Man kan också berätta om drömmar om vad man vill ha som går att köpa. Men inte gärna ifrågasätta varför den där prylen ger tillfredsställelse eller lycka. Sakerna är för att man ska förbättra sin position.
Det är tillåtet att tycka och tro som man vill, men det är faktiskt privat. Det ska inte påverka nåt. Tycka kan man göra när man röstar.
Däremot får man utöver hälsobyggen prata om något som var tabu förr: fysik och position.
Man kan prata om vad man väger, vad man äter, hur och när man går in och ut, man får visa hur man springer runt med sina uppdrag. Man kan också berätta om drömmar om vad man vill ha som går att köpa. Men inte gärna ifrågasätta varför den där prylen ger tillfredsställelse eller lycka. Sakerna är för att man ska förbättra sin position.
Man tror man har frihet att köpa sig vad som helst om man bara (har turen och vinna på lotten) och det är friheten: att kunna köpa vad man vill. Men välja hur man vill leva, det är en helt annan femma. Välja vänner? Nej. Välja vem som ska bli kär i en och som man själv är lika kär i? Nej. Köpa en egen ö där man kan välja sina vänner? Nej, inte precis.
Men man får prata vad man skulle vilja köpa och hur man skulle vilja bo.
Och så får man förhålla sig till film och tv-program.
Och så får man förhålla sig till film och tv-program.
För och emot Solsidan. Har de gjort bort sig eller inte?
Se eller inte se Let's Dance.
Orka hänga med i revolutionerna i nordafrika?
Orka hänga med i revolutionerna i nordafrika?
Se eller inte se uttagningarna till Melodifestivalen?
För och emot att se serier när de till sist sänds på svensk tv, så att man garanterat håller sig hemma vid tv:n primetime, så att man definitivt missar sitt eget liv när man har sin enda lediga tid?
(skrivet i februari, postar ibland mina draft när jag lugnat ner mig..)
(skrivet i februari, postar ibland mina draft när jag lugnat ner mig..)
Allergi mot flum
Angående Indien, droger, hippisar och diverse flum:
Lite myt det där att alla reste till indien för att röka braj på 70-talet.
Var där ett halvår utan att ens av misstag få det i soppan eller kladdkakan.
Jag rökte helt enkelt bara tobak (och beedisar var billigast) och jag var aldrig direkt sugen på sötsaker heller. Kanske det ena hörde ihop med det andra.
Vi sena 50-talister tyckte nog att vi kom dit lite försent, som vanligt. Hippisarna hade redan börjat urarta, och var mer att betrakta som övervintrare eller veteraner eller hade utvecklats till rätt smarta affärsmän. Och de var inte direkt några förebilder heller. De satt avklädda och påtända utklädda till sadhus, med lusiga skägg och heliga sår på benen och predikade skit, och bjöd unga tjejer på droger och sålde dyra klumpar och piller till killarna.
Det ansågs nog då, ganska allmänt, att diverse droger, använda på rätt sätt, under ledning av invigda och gärna i anknytning till nåt ashram, den korta vägen till högre tänkande och diverse frigörande och extaser. Bla-bla nirvana. Till exempel att röka på som fasen på dansashram och tro att man (alltså unga tjejer) frivilligt tillämpade kroppslig frigörelse för egen del, när det nu var efter gubbarnas pipor. Det där klarar man med bra DJ:s nuförtiden, och de behöver inte predika någonting alls, bara spela bra musiken så att folk kan dansa loss lite.
Då skulle man linda in det i en massa religiös lera och bla-bla, tyckte jag.
Vi som var skeptiker blev nog mer insatta i hierarkierna i själva drogspektaklet - med fattiga heroinister som till och med sålt passet och blåögda drogresenärer i botten, och uttråkade kokainsäljande jetsettare med sjuka partyn i toppen - än övertygade om någon väg i livet.
Och det är väl inte mycket som ändrats på den fronten, mer än att drogerna snabbt spreds överallt och är kriminella, medan det mer lagliga flummeriet är i var mans mun i form av hälsoblaj.
Man kan ju tro på precis vad som helst.
Motsatsen till flum är politiskt insatta unga som använder nätet som kanal för behov av faktisk frihet.
Lite myt det där att alla reste till indien för att röka braj på 70-talet.
Var där ett halvår utan att ens av misstag få det i soppan eller kladdkakan.
Jag rökte helt enkelt bara tobak (och beedisar var billigast) och jag var aldrig direkt sugen på sötsaker heller. Kanske det ena hörde ihop med det andra.
Vi sena 50-talister tyckte nog att vi kom dit lite försent, som vanligt. Hippisarna hade redan börjat urarta, och var mer att betrakta som övervintrare eller veteraner eller hade utvecklats till rätt smarta affärsmän. Och de var inte direkt några förebilder heller. De satt avklädda och påtända utklädda till sadhus, med lusiga skägg och heliga sår på benen och predikade skit, och bjöd unga tjejer på droger och sålde dyra klumpar och piller till killarna.
Det ansågs nog då, ganska allmänt, att diverse droger, använda på rätt sätt, under ledning av invigda och gärna i anknytning till nåt ashram, den korta vägen till högre tänkande och diverse frigörande och extaser. Bla-bla nirvana. Till exempel att röka på som fasen på dansashram och tro att man (alltså unga tjejer) frivilligt tillämpade kroppslig frigörelse för egen del, när det nu var efter gubbarnas pipor. Det där klarar man med bra DJ:s nuförtiden, och de behöver inte predika någonting alls, bara spela bra musiken så att folk kan dansa loss lite.
Då skulle man linda in det i en massa religiös lera och bla-bla, tyckte jag.
Vi som var skeptiker blev nog mer insatta i hierarkierna i själva drogspektaklet - med fattiga heroinister som till och med sålt passet och blåögda drogresenärer i botten, och uttråkade kokainsäljande jetsettare med sjuka partyn i toppen - än övertygade om någon väg i livet.
Och det är väl inte mycket som ändrats på den fronten, mer än att drogerna snabbt spreds överallt och är kriminella, medan det mer lagliga flummeriet är i var mans mun i form av hälsoblaj.
Man kan ju tro på precis vad som helst.
Motsatsen till flum är politiskt insatta unga som använder nätet som kanal för behov av faktisk frihet.
5 februari 2011
test: blogga från flickr
DSC_3138 Originally uploaded by Coola morsan
test bara om det fortfarande funkar att blogga direkt från flickr och om det är enkelt att lägga ut bilder till fejan och flickr direkt från Aperture.
Det verkar funka. Jippi.
Jobb-pc-helvete
Hade tänkt börja samla ihop mina digitala bildbibliotek som ligger utplottrade på olika hårddiskar sen min hus-pc gav upp, men filhantering i och via gamla laptopen är så aptråkigt att klockorna stannar. Fy fan. Teknostresstermometern rusar upp på 40 graders feber på vid minsta ärende på jobb-pc:n. Den är en ren inspirationsförstörare. Så vidrig att jobba vid, kass grafik, långa uppstarts- och väntetider, ett hån mot all effektivitet. Usch.
4 februari 2011
1 februari 2011
Tänder istället för städer och stränder
Inte för att jag bokat nån resa. Tanden gick sönder innan ändå.
Först gick den sönder av en fruktsallad i Barcelona, och blev lagad på akut.
Sen gick den sönder av en brödkant och akutlagning på nyårsafton.
Sen gick den sönder av en brödkant och akutlagning på nyårsafton.
I lördags rasade den delen som lagades efter Barcelona.
Så fick jag nota på flyttstädningen från oktober och faktura på en hel dator samtidigt.
Jaja.
Jaja.
28 januari 2011
Inte presis hos frissan
Kan inte lägga av med datorn. Vet inte hur man stänger av skiten.
Vet inte hur man gör för att få frissa frissad.
26 januari 2011
Ett och annat som flyter upp från draftläget
Publicerar en del av mins skriva-av-mig-texter som legat i draftläge. De hamnar tidsmässigt där jag skrev dem. Det ser kanske lite konstigt ut, men jag har äntligen en dator där jag kan läsa texter på ett annat sätt. Det är mer terapi för mig själv än avsett att läsas av andra.
25 januari 2011
Larmet i väskan
Larmet går i trappen och jag stressar ihop.
Jaha, och varför skriker mobilen på mig? Och var är den?
Och varför är det vinter och jag måste vara för varmt respektive för kallt klädd, beroende på om jag är ute eller inne i affär eller på buss. Det är aldrig lagom, utom hemma, där klimatet kan justeras och ljuset rättas till.
Med två kassar, en väska och så mig själv att släpa på så kommer jag till slut in i lägenheten och hittar mobilen i väskan.
Och det stär bara: 17.00 skriva.
Därför skriver jag.
Jaha, och varför skriker mobilen på mig? Och var är den?
Och varför är det vinter och jag måste vara för varmt respektive för kallt klädd, beroende på om jag är ute eller inne i affär eller på buss. Det är aldrig lagom, utom hemma, där klimatet kan justeras och ljuset rättas till.
Med två kassar, en väska och så mig själv att släpa på så kommer jag till slut in i lägenheten och hittar mobilen i väskan.
Och det stär bara: 17.00 skriva.
Därför skriver jag.
13 januari 2011
Hemska mellan 12:e och 13:e
Även om man inte vill hänga upp sig på datum då hemskheter hänt, så är det så. Som 11 september för New Yorkborna, som annandag jul för tsunamioffren, som jordbävningsdagen på Haiti. Varje dag om året är det något för någon.
Jag bävar för de här datumen: julafton, nyårsafton och 12:e och 13:e januari. Det började med konstigheter på julafton, avbröts av tsunamin och sedan kom dagarna när vi för 6 år sen svävade i ovisshet och hoppades att brorsan ändå var i liv och en logisk förklaring till försvinnandet.
Kvällen den 12:e var jag extremt orolig. Alla gjorde sitt för att hitta brorsan, polisen hade till slut tagit emot anmälan om försvinnandet. Halv åtta på kvällen den 13:e satt jag ensam kvar ute på kontoret i Kista hos kund, och fick per telefon veta att det värsta hade hänt, tolv timmar tidigare. Vid halv åtta på morgonen inom ett spann av fem minuter då inte ett vittne finns fast det var morgonrusning.
Den som ringde fick inte berätta vad som hänt, och hoppet var ute. Ändå sprang jag som en galning genom snön för att försöka få tag i en taxi. Jag hade inte en susning om hur jag skulle kunna slå ett nummer på mobilen, eller veta vilken adress jag var på.
Det blåser till ute och balkongdörren gnisslar upp, och stänger sig igen med en duns. Och då som nu vågar jag egentligen inte somna fastan kroppen värker av trötthet.
Offer för katastrofer, stora som små, drabbar alltid individer. En eller tusen. Tusen eller tusentals. Haiti, någons hem eller familjemedlem som spolas bort i Australien. Folk som blir skjutna av misstag.
Har ont i precis hela kroppen. M ska väcka mig vid halv åtta innan han går till jobbet. Jag vet inte varför jag tänker att jag ska vara vaken just den tid då det hände. Kanske för att jag missade att ingripa just då. Den här natten måste ha varit vidrig för honom, jagad som han var, och nästan framme vid räddningen på jobbet.
Det är kanske så att det känns som att jag tror att jag fortfarande kan gripa in och göra något. Om jag hade varit på platsen.
9 januari 2011
Drypande töande
Hela Stockholm dryper av töande. Våt gråfilt över stan. Snömodden i sanslöst fultillstånd som man inte ens ids fota, så fult är det. Stackar tidningsbudet som drar kärran i modden den här tiden på natten.
Markerar mac
Markerar bara att jag nu går över till en mac som husdator, och var bara tvungen att testa och konstatera att jag nu kan skriva i mörkret.
Datorn ser kanske bärbar ut men är istället för stationär låda, som jag inte har haft på nåt år eller två. Massor av info stängdes inne när PC:n gav upp. Den här är för tung att dra med sig ut men men okej att flytta runt i lägenheten.
Jag behöver råd kring i vilka steg och hur filer ska räddas från den ena datorn till hårddiskar och från små externa hårddiskar till bildsamling här eller där. Jag har ingen aning. Får ta det lite bitvis. På stan ska jag inte ha dator över huvud taget, det får bli nån slags surfplatta modell mindre.
Jag har varit sjukskriven i tre månader snart, och att jag över huvud taget kan tänka på att återställa hårddiskar och rädda bilder och sånt och till sist välja min privata dator - obereonde av vad jag tvingas (eller tvingades) ha på jobbet - är väl ett litet steg i rätt riktning, antar jag.
6 januari 2011
Små fönster
Flera månaders kyla och folk som hukar i sina lägenheter efter påbjudna helger med iphonar och ipodar som högsta önskan.
Förutom att kunna titta ut genom fönstret kan man titta ut i små fönster mot världen från alla sina tv-, dator- och mobilskärmar, och får veta vad man ska äta och träna med för att gå ner i vikt, eftersom man sitter still framför sina skärmar och åker i bil istället för att gå, och det enda roliga är att äta och köpa saker att dra hem så att det ska bli ännu roligare att titta på skärmar hemma.
Nog om detta förmedlat från en netbookskärm i hemmet.
4 januari 2011
Nyåret 2010
Nyåret föregicks av sällan skådad röra och en massa oro, utöver världsliga ting som att jag var på tandakuten och hade stopp i avloppet och köpte biljetter till nåt i reserv, som sen inte blev speciellt lyckat.
Vad som hände och vad som hände innan kan jag inte skriva om.
Otaliga nyårsaftnar har jag varit stand-by och beredd på utryckningar. Är inte precis jag som stressar upp kraven på lyckade julaftnar och nyårsaftnar, men det är så dubbelkänsligt allting att det inte går att skriva om det ens med ett privat schiffer bakom passwordsskyddade filer.
Och nu, när allt loggas så att man inte ens kan nämna ord eller tankar eller uttrycka åsikter öppet och arbetsgivarna sitter och kontrollerar ens privata facebooksida.. ja, då har man bara frihet att tycka så länge man lyckas hålla sig någorlunda anonym eller är frifräsare och har en roll att debattera, provocera och ifrågasätta.
29 december 2010
Uppe en kortis
Lite morgondimma. Sovit två-tre timmar och kollar nu läget i mun med pajad tand, rum och utsikten. Idag väntar stopp i avloppetfix, tandläkarbesök och årets middag hos farsan och hans vakt.
6 december 2010
Inte gå hem
Har gjort ett försök att få en bostad som känns som ett hem, och ett liv på rätt väg.
Hann liksom aldrig dit innan jag klampade i väggen. Förändringar tar väl sin tid, och tid till sig själv är inte det man är van att ta sig, när alltid andra står eller stått i centrum, eller om man nu bara uppfattat det så. I femton år var jag helt genomskinlig, tyckte jag. Mellan 20 och 35 såg bara barnen att jag fanns.
(Från 6 december förra året..)
Sen plötsligt blir man bara en plump på kartan eller nåt.
Andra vet recept på hur man gör för att koppla av. Man tar en liten snutt favoritgodis i sin vrå eller låter sig masseras. Man sätter på en halvlång badrock på spa och tvingas visa blåfrusna vinterben och kämpar för att tycka att det är jättejätteskönt att duscha och sitta i bastu med kollegorna. Koppla av för faan. Åk till landet, drick vitt vin, köp tofflor, läs bok, ät pepparkakor. Unna dig lite lyxprodukter.
Tålamodet har väl tagit slut. Jag reagerar både på att folk är idiotiska, på enkelspårigas hybris, konservativa, snåljåpar, oliberala, missunsamma, konsumtionsdårar, opportunister, whatever. Jag har något slags dubbelseende, förstår mig inte på de som bara är nöjda med allt, för det är obeträdd mark för mig: att man har det ungefär som man vill ha det. Amen.
De får tycka som de vill, men jag vill inte bli invaderad när jag själv vill ut. Inte instängd. Jag vill ha mitt space där jag kan vända på tårtan och fundera på om det är tvärtom, egentligen. Att de som inte har ett enda problem är själva problemet, till exempel.
Det är varken kriminellt eller politiskt känsligt. Men jag har väl rätt att bli uttråkad när andra inte tycker någonting alls, eller på jobbet där man inte är med i intelligentian över huvud taget.
Behöver antagligen nån total avkoppling ibland. Jag blir otroligt uttråkad - inte avslappnad - av ickevalda repriser.
Igår pratade M och jag om att det brukar kunna ta minst ett år att komma över dumpningar. Hon är vid en 2-månaderskris, men mycket värre däran än jag var då det hände senast. De var gifta och allt måste ta om hand, slängas eller delas upp, och minnena av livet man haft ihop blir blivit svårt solkade. Det är lätt att bara hiva allt över bord då. Och man försöker hindra andra från det.
Man måste kanske passera viktiga datum innan man kan ta itu. Om karln flyttade till ny tjej en helg i oktober så är det först i oktober året efter man kan se om känslorna verkligen förändrats och om man börjar komma över eller kommit vidare.
Jag säger dumma saker. Mer än nånsin. När jag drag igång en fråga eller diskussion och inte får några motargument blir jag bara värre. Blir galen när folk bara känner och känner och blir sårade - men inte tycker nåt. När jag bråkar behöver det nödvändigtvis ämnet vara det det verkligen gäller.
Jag vill veta hur folk tänker, vad de vill göra och om de vill ha nåt av mig och i så fall vad. Jag vill ha ett hum om hidden agendas, inte bara inbilla mig dem. Vad vill de, vad längtar de efter?
Jag finns här, med öppen och visad agenda. Att jag inte bli ihop med någon just nu, eller nånsin, betyder att jag inte alls eftersträvar att bli kär och ihop med någon. Jag är aktivt ovillig, vill ha min kropp ifred, här och nu, hemma och ute och borta.
Mina egna åsikter och önskningar ältar jag år efter år, och de ändras inte. Verkar som andra tror att det räcker med en semestertripp så är jag tillbaka och nöjd i torr frysvardag. Tänkte ta friår då, 2005. Tre saker hände: Tsunamin, brorsan dog och friårsmöjligheten togs bort.
Det året kändes inte som rätta året att förverkliga sig själv precis.
Alla jag kände började rämna och gå i bitar, eller gick i träda. Som de anhöriga till Estonia som man knappt hörde om sen. Just hide it away. Ingen idé att börja rota, för gör man det mår man bara ännu sämre.
Jag tycker jag säger vad jag önskar och strävar efter.
Jag kompromissar och kompromissar och går oftast mer än halva vägen hela tiden tycker jag själv. Jag tror själv att jag är glad och nöjd om barnen är i hamn och för övrigt att folk bara tycker att är ok eller tycker om mig. Men de kräver att man älskar, gullar och smörjer. De säger att man "inget ger", för man ger inte det som är guldet: love. De vill ha just det man inte kan ge. Dom ger, gull-gull, men jag ger INGENTING tillbaka. Ingenting.
Uttalade kärlekskänslor är nuets valuta. Ös på och du får mångfaldigt tillbaka. Peace and love och ipad i julklapp.
Nån säger att jag kanske rent av är autiskt. Tack för den, tänker jag. Men också kanske lite längre än så. Klarade ändå över 30 år i sociala arbetslivet innan nån ens kom på tanken.
445 i svarta hålet
Tar en snabbkoll.
Har 446 antagligen ofärdiga och helt opublicerade bloggtexter. Det kan man kalla riktigt jävla fegt. Jag kunde datumkoda dem och publicera en om dan fram till nästa jul och det skulle bli både förvirrande och en aning otidsenligt i vissa frågor. Saker man inte trodde kunde hända men ändå hände och sånt.
Psykologen idag sa att jag skulle börja planera mitt eget liv.
Lätt att säga.
Vad är det för fel på drömmar då..?
4 december 2010
Slussen Hammarbyhöjden 8 minuter
Jag trodde jag fått nog av så kallade Kista-minuter och blåbussar man missat för att de kommit i klump precis innan. Ketjup-skov.
Och det handlar inte om då och då, utan varje dag i åratal och oavsett årstid.
En sån där kista-minut kan vara allt från 1 minut till hur många som helst.
Informationstavlorna växlar lite hit och dit från 3 minuter till 8, sen till 12 och står till sist och hackar på 1 minut i kanske 5 minuter, för att sen slå om till 15 igen. Fast värre. Drog bara till med nåt.
En sån där kista-minut kan vara allt från 1 minut till hur många som helst.
Informationstavlorna växlar lite hit och dit från 3 minuter till 8, sen till 12 och står till sist och hackar på 1 minut i kanske 5 minuter, för att sen slå om till 15 igen. Fast värre. Drog bara till med nåt.
Det gör jag alltid. Jag överdriver alltid, säger min dotter.
Hm. Hon skulle bara veta.
I Kista trodde jag att det helt enkelt berodde på att SL mörkade att man hoppat över en avgång . Man lyckas hålla passagerarna i slags hopp om att tåget, det måste ju komma snart. Grava fel på dyra informationssystem kan det väl ändå inte vara, om enda servicen är att ge information om när nästa tåg kommer.
De fem stationer mellan Slussen och Hammarbyhöjden, 8 minuter enligt tabell, tog igår 1 timme och ungefär 45 minuter. Hade tavlorna visat rätt hade folk gett upp mycket mycket tidigare och tagit sina ersättningsberättigade taxiresor.
Värst var att stå vid Skärmarbrink, nästan hemma, efter andra bytet av plattform, och se tavlan med Skarpnäck 1 minut ändras till Gullmarsplan 1 minut. Tåget kom in på rätt perrong, men gick åt fel håll, in mot stan. Skarpnäcksskylten växlade till 17 minuter.
I Kista trodde jag att det helt enkelt berodde på att SL mörkade att man hoppat över en avgång . Man lyckas hålla passagerarna i slags hopp om att tåget, det måste ju komma snart. Grava fel på dyra informationssystem kan det väl ändå inte vara, om enda servicen är att ge information om när nästa tåg kommer.
De fem stationer mellan Slussen och Hammarbyhöjden, 8 minuter enligt tabell, tog igår 1 timme och ungefär 45 minuter. Hade tavlorna visat rätt hade folk gett upp mycket mycket tidigare och tagit sina ersättningsberättigade taxiresor.
Värst var att stå vid Skärmarbrink, nästan hemma, efter andra bytet av plattform, och se tavlan med Skarpnäck 1 minut ändras till Gullmarsplan 1 minut. Tåget kom in på rätt perrong, men gick åt fel håll, in mot stan. Skarpnäcksskylten växlade till 17 minuter.
Sista biten hem grät jag. Var så jävla förbannad på allt, hela vägen hem.
Vintern, politiken, sättet vi får valuta för skattesänkningarna (som nån gaggade om på tåget), orättvisor, dumma relationer, taskiga människor, missförstånd, att ingen förstår en och kanske också de egna elakheter ilskan genererar. Jag är ilsken över att vi bara står ut och står ut, att vi inte får gnälla över att vi har hårda liv, trots att nästan alla omfattas av välfärden och har tak över huvud och jobb som ger hyfsad materiell levnadsstandard och värme inomhus på vintern.
Vi är inte mer än människor. Ibland kan det kanske vara enklare att laga lite mat på det som finns än att behöva bevisa over and over vem man är och ständigt behöva bli någon.
Sen hörde jag snusningarna och insåg att jag var hemma, bredbandet igång och natten lugn, bara vi vakna var vakna.
Bestämde mig igår för att sluta prata så mycket, börja skriva. Andra kan hålla den konverserande grytan igång.
Bestämde mig igår för att sluta prata så mycket, börja skriva. Andra kan hålla den konverserande grytan igång.
Mest arg igår var jag över att jag själv eldat upp mig för kråkor istället för att prata med rätt personer.
23 november 2010
Ingen glob idag
Jorå, Globen står där rätt stabilt ikväll, och är har regnbågens alla färger i stormen. Resten är svart med lite vitt i.
Eftersom jag faktiskt är så bakbunden som jag är kan jag ju i alla fall ta en bild, och tänka de där tusen orden och passa på att pladdra lite när jag träffar folk.
Så vill de inte träffa en på tag.
Eftersom jag faktiskt är så bakbunden som jag är kan jag ju i alla fall ta en bild, och tänka de där tusen orden och passa på att pladdra lite när jag träffar folk.
Så vill de inte träffa en på tag.
19 november 2010
Bakbunden magkänsla
Alla pratar om att följa sin magkänsla. Att det är den känslan man ska gå på. Intuition eller vad som menas. Jag ryser. Om det inte finns rätt och fel eller någon vettig synbar väg - vad gör man då? Tänk om man är en idasslartyp och råkar ha många magar samtidigt?
Jag får gå på axelkänslan istället, det är där eller i huvudet jag får känningarna först. Min magkänsla strejkar, mina ögon står inte ut. Jag gråter, eller grät, ofta en skvätt på vägen till jobbet för att jag faktiskt lider av att omgivningarna är fula, att det är mitt liv som är inringat av fult, att det är tillkrånglat, och handlat om år av deadlines och att omvärlden mest är kall och blåsig.
Ingen som helst magkänsla. Jag har känsla för ljus och rytm, snarare än jävla hets. Jag kunde ha dragit till värmen. Min känsla för sol sa mig det, men då kan det ha drabbat andra. Allt kunde ha blivit riktigt bra, rentav. Eller dåligt.
Jag tror jag har en bra värdegrund, en bra känsla för vad som är rätt och bra och schysst det har varit en svår balans att avböja egna känslor och behov och ett högt pris för sin kroppsliga och ekonomiska självständighet också.
Men det har betytt mycket beslutsångest, år efter år. Gör man rätt? Var det korkat? Ska jag säga upp mig, jobba mindre? Tvinga barnen att börja ny skola när det känns fel? Det är en balansgång, där det bästa åt endera hållet försämrar förutsättningarna och oddsen åt andra håll.
Jag fick gallkramper och hamnade på akuten mitt i semestern mitt i nittiotalets mitt. Var det magkänsla? Men magkänsla för vad? Låg helt utslagen på bebisstranden på 1 decimeters djup och kunde inte ens koppla av med en bok. All energi gick åt att åtminstone se efter ungarna och köra måltider. Sen semester slut och jobba och köra racet 11 månader till.
Var det en förvarning om att skilsmässa och knapra slitsamma år i näringslivet i 15 år var rätt beslut, istället för att på köpa en skitbillig terasslägenhet med utsikt över havet på Mallorca och bli tidig bostadsuthyrare och sen tidig bostadsmiljonär, kanske med ny man? Eller kanske kvinna. Eller drunkna. Man vet ju inte.
Hur kan man över huvud taget säga rätt eller fel. Att skiljas efter den semestern var då enda utvägen från ett fängelse värre än oändlig vinter. Nästan alla jag känner har jag träffat efter det beslutet. Om jag istället gått på smarta-investerar-känslan och viljan att bo vid stranden hade jag kanske suttit där nerdekad efter några rusiga år på playan, på nån trasig solstol under off-season med grannar i samma sits, och utan kontakt med barnen, som dragit tillbaka till trygga sverige och blivit kungar och drottningar här av ren ilska mot morsan svek och egoism.
Ungefär som att man skulle kunna känna in vad som kommer bli bäst för alla.
Men aldrig förvänta sig att någon ids känna in vad som skulle vara bäst för mig.
Men alternativen och varianterna på hur man kan välja är ibland så många och komplexa att man inte känner att någon variant kommer att funka. Eller att säga, fair enough, jag jobbar på, försöker få varje vardag att funka. Så har jag gjort.
Sen säger ungarna att vardagen i Sverige är det värsta dom vet, att de hatar det, och bara vill bo utomlands..
Med små ungar och lite större senare, har man hur som helst ingen som helst egen erfarenhet av att vara förälder just till de personerna eller hur det är att vara liten eller ung just då eller just nu. Och de flesta beslutsvåndor man har, om man avslöjar dem, ger så många olika personers magkänslor från alla håll att man inser att det är rent lotteri. Folk chansar gärna när det gäller andras beslut, men klarar inte sina egna.
Det är omöjligt vara expert eller prognosmakare kring livets frågor. Man får råd av folk som lyckats som sitter i ett helt annat läge och säkerhet än man själv, men de gjorde kanske sina val för 10 eller 20 år sen, inte nu.
Viktiga beslut svettas man över, ser alla varianter, men inte andra omständigheter. Det räcker med att någon kan lägga ett krokben nånstans och man rasar utför istället för att fortsätta vidare. Eller släppa det mesta egna för någon annan eller för nåt som hänt.
Magkänslan kommer ofta från andras kollektiva magkänslor, och så gör man fel i alla fall. Eller man gör som alla och lite försent och hamnar i stora gruppen med oro och ångest och val mellan pest och kolera. Eller man hamnar i sån knipa att man inte har några vettiga alternativ eller nån magkänsla över huvud taget, och man kan råka illa ut även om man är optimist eller har flyt i övrigt. Eller det går hyfsat bra ändå. Och man är rätt nöjd, ändå.
Jag har troligen fattat ganska många korkade beslut genom åren, och nog fasen har man ändå försökt övertyga sig om att man ändå ville något bra eller det bästa. Men inget säger egentligen att en annan väg hade lett till något bättre. Om man inte fått det där jättebra dagiset hade man kanske flyttat och fått mycket bättre skolor för ungarna.
Det är också gambling att försöka satsa på sin egen talang. En del satsar allt under många år, och får ingen respons tillbaka, medan andra gör succé vid första försöket. Jag gav själv upp för att att bara kunna försörja mig och vara nån stabil person för andra. Trodde att man kanske ändå , sen alltså, skulle ha lite tid till sina egna saker på fritiden, som aldrig kom.
Det är den fria tiden jag fortfarande suktar efter. Nu när man gjort sitt i arbetslivet kan man ta vid nånstans där man kanske valde fel som 19-åring, 24-åring, 28-åring, 35-åring, 42-åring.. 50-åring.
Ångestbefrielse är kanske att inse att inte de beslut jag fattar ändå inte påverkar så mycket, eftersom det är andra som måste bestämma sig själva, och själva orka stå ut med sånt man inte kanske vill i första hand, men som leder till något bättre sen. Och försöka hålla fast vid de värderingar man ändå håller på.
De som lyckas är ofta de som satsar på något de känner för - innan kollektivets magkänslor slår in. (publicerat 26 januari 2011)
8 november 2010
Utsikt 8 november
Utsikt 8 november 17.05. När jag fixat en dator som orkar bildhantering ska jag sätta ihop en höjdarserie.
1 november 2010
Utsikt utan pers
Utsikten utan persienn för storfönstret, nästan lite above Central Park-känsla. När syrran och jag bodde några dar på 5th Avenue var vi ovan trädtopparna, på 7:e våningen. Ändå var det klaustrofobiskt. Hissen var tveksam och trapphus fanns inte. Har finns i alla fall trapphus.
30 oktober 2010
I över en månad har storfönstrets persienn varit på fallrepet. 3 av 4 hisslinor eller vad det nu kan gick av. Det har väl varit ok på dagtid när solen gassar på, om den nu kan göra det i oktober. Håller ändå fast vid att persienner och instängdhet inte är min grej.
Bilden måste ha tagits före flyttoverloaden runt månadsskiften, innan en massa fler saker kom in i rummet. Nu har jag både tv på tv-bänk, en massa pappershögar på golvet och dotterns soffbord till låns.
I skymningen och på kvällen är det lite värre med persiennen. Lite fängelse, men ändå med rätt ok utsikt över glob.
Men hellre ljust och utsikt än ränder och mörkt.
Omvänd persienn
Det var såna här bilder min mobiltelefon började ta. Samma randiga mönster, riktiga jpg, men bara ränder. Brukade ta en och annan bild på väg, men utan fotoblogg går det sämre. Idag har jag lyckats med en ganska stor insats: dra upp persiennen från stora fönstret hemma. Det vidgar vyerna.
29 oktober 2010
Fredag vid Skanstull
Hm, behöver inte resa bort längre, nu när jag hoodar och upptäcker nytt runt Skanstull och Gullmarsplan och utmed Götgatan, istället för att plågas av omtagningar på Hornsgatan mellan Hornstull och Slussen, och ständigt farande mellan Hornstull, Fridhemsplan och Kista. Det har blivit inte sharader, men rockader. Gäller att välja sina ord.
Har också gått från att fastna i oändliga CMS (publiceringssystem) och absurdkonkreta flyttbestyr till egen sjukskrivning, och fått förslag på OMT och KBT, ta hjälp själv, vila. Utgå från nuet och bry sig om sig om bara sig själv. Känns delvis som ett hån när man skriker på hjälp för någon annan. Det är inte lätt att stå i skarven mellan två helt skilda världar med en avgrund emellan. I båda världarna finns folk som bara gör sitt jobb. Eller bara är sjuka eller bara är utanför eller är både och.
De normala svennarna står nu i jättejattetkö utanför självplocksystemet på Götgatan. Droga sig på helgen för att stå ut med veckorna är väl normalt va? Bli sig själv för en stund. Ha lite mys. Glömma skiten. Zappa. Sitta i gömslet. Det gäller bara att hålla sig inom vad som är acceptabelt.
25 oktober 2010
11 oktober inte bra
Nu är det två veckor sen jag trodde att jag slutligt skulle bli klar med att få iväg de sista flyttkartongerna från Zinken. Och sen vila lite. Istället gjorde jag personer i stort sett bostadslösa. Lägenheten skulle överlämnas.
En del föräldrar håller sina villor och kanske lite för stora lägenheter kvar, och bor där tills nån måste gå igenom allt efter dom. Och förr ordnade det sig, föräldern eller föräldrarna kunde troligen bo kvar och ungarna flyttade vidare. Man fick tag i lägenhet, och bohag kom liksom flygande från släktingars källarförråd och vindar. Pengar till nya saker hade inte jag, men hade någonstans att bo redan från tonåren.
Jag tror att det som knäckte mig nu var flashbackarna av när jag helg efter helg gick igenom brorsans lägenhet för fem år sen. Morsan blivit av med son och jag med bror. Lägenheten skulle tömmas och ny hyresgäst flytta in.
En del föräldrar håller sina villor och kanske lite för stora lägenheter kvar, och bor där tills nån måste gå igenom allt efter dom. Och förr ordnade det sig, föräldern eller föräldrarna kunde troligen bo kvar och ungarna flyttade vidare. Man fick tag i lägenhet, och bohag kom liksom flygande från släktingars källarförråd och vindar. Pengar till nya saker hade inte jag, men hade någonstans att bo redan från tonåren.
Jag tror att det som knäckte mig nu var flashbackarna av när jag helg efter helg gick igenom brorsans lägenhet för fem år sen. Morsan blivit av med son och jag med bror. Lägenheten skulle tömmas och ny hyresgäst flytta in.
Nu satt jag där i mina egna spillror. Och återigen brorsans saker som jag förvaltat, och låda efter låda från mina egna barns uppväxt, och min egen. Vafan kom till exempel mina äckliga gamla skolböcker ifrån? Allt jag sparat från den tiden har jag i en samsoniteresväska, så trodde jag i alla fall.
Det kändes som jag satt i mitt eget dödsbo. Att det var slut.
Efter jobbmötet i Uppsala för två veckor sen skulle jag direkt till gamla lägenhetsförrådet och ta mig igenom det som var kvar av mina egna privata papper. Istället hamnade jag först i vilorum på ett kontor och sen till akuten i Uppsala med nån slags kollaps, och är sjukskriven sen dess, eller månaden ut snarare. Två kollegor tog mig dit, var inte alls i läge att fatta några såna beslut.
Man går väl in i väggen på olika sätt. Nån sa att man till slut går sönder om man bara har ansvar och skyldigheter, inte har egen kontroll över vad, och bara får ifrågasättande och skit.
Efter jobbmötet i Uppsala för två veckor sen skulle jag direkt till gamla lägenhetsförrådet och ta mig igenom det som var kvar av mina egna privata papper. Istället hamnade jag först i vilorum på ett kontor och sen till akuten i Uppsala med nån slags kollaps, och är sjukskriven sen dess, eller månaden ut snarare. Två kollegor tog mig dit, var inte alls i läge att fatta några såna beslut.
Man går väl in i väggen på olika sätt. Nån sa att man till slut går sönder om man bara har ansvar och skyldigheter, inte har egen kontroll över vad, och bara får ifrågasättande och skit.
Varför jag inte gjorde det eller det? Varför jag inte gjort sådär istället? Och varför jag inte tänkt det eller det? Eller varför jag inte märkt det där? Och vad är planen nu? Både privat och från jobbet.
Och vad är planen för andra? Hur har jag tänkt det? Hur går projektet. Varför har du inte..? Är det inte bara att..?
Och så säger ofta folk som har myriader av tid att pyssla med sig själva och gärna bjuder på råd men inte närvaro. Råd är inte dyra. Det är bara prat. Man vet inte vad som funkar för andra, än mindre har facit för sig själv.
Trodde det kunde bli en slags nystart och annorlunda genom att flytta till en hanterlig bostad och försöka styra upp mitt eget liv under semestern, och kanske må lite bättre själv. Men det var dumt. Det bara skjöt upp allt till augusti. Mitt huvud och oro har gått på högvarv de senaste månaderna. Kan aldrig koppla av oron om inte någon praktiskt och bokstavligen tar på sig mitt vanliga ansvar.
Jag ska inte klaga och säga att jobbet fick mig dit dom ville, för så är det inte, klart att de vill att de anställda ska hälsan och göra ett bra jobb, men ett utbyte till slitstarkare personer var väl på plats när man kört sig i botten efter över 30 år i arbetslivet parallellt med familjeliv. Sen är det enstaka personer på jobbet som helt enkelt varit mina förstörare.
Jag ska inte klaga och säga att jobbet fick mig dit dom ville, för så är det inte, klart att de vill att de anställda ska hälsan och göra ett bra jobb, men ett utbyte till slitstarkare personer var väl på plats när man kört sig i botten efter över 30 år i arbetslivet parallellt med familjeliv. Sen är det enstaka personer på jobbet som helt enkelt varit mina förstörare.
Med lite mer hopp och motivation hade det kanske gått, men från jobbet sida försvann den ganska slutligt med en elak utfrysning förra sommaren, när jag inte längre fick ha någon insyn i mitt eget arbetområde och utvecklingen av det, och inte heller leda projektet som jag förberett, utan bara utföra, fast inte på mitt sätt.
19 oktober 2010
Stänga av dansbandskampen
Vilket självplågeri. Dansbandsnånting. Dansbandskampen. Och dessutom i Norrköping, där det enda stället som fanns att gå ut på när man var 17-18 spelade mycket plågsam dansbands- eller countrymusik som man uthärdade enbart för att man ville träffa lite snubbar och så. Det kan ha varit 78 eller 79, då det faktiskt både fanns reggae, vanlig engelsk pop och disco, punk, hårdrock, ja allt möjligt som lät bättre än dammigt korkat dansband.
En pizzeria fanns det, och en enda kvällkrog - med dansband. Kanske live, kanske inte. Inget sånt brydde man sig om att spana in, och raggarna gillade väl inte heller musiken. Ingen verkade gillade musiken.
Men jämfört med Stockholm var det ändå så att man kom in. Hemma fanns inte en chans att platsa i kön till det enda riktiga diskoteket.
Fortfarande har vi något som heter danstillstånd för krogar. Dans är nämligen en tillställning och lite syndigt. Det ska skötas under kontrollerade former och gärna i tävlingsform med vakter som står och tittar på.
Jag sitter fast på en stol och når inte fjärrkontrollen och tänkte bara stänga av datorn. Så försöker jag stänga av datorn igen, och hålla oron stången genom att bli riktigt riktigt trött innan jag ens försöker börja försöka sova.
Förstår ju att folk vill träffas, dansa och ha roligt och glatt, men musiken är fortfarande tortyr för mig, och de här programledarna kör visst vilka jäkla program som helst - ungefär som jag kört mina jobbprojekt. Man försöker föreställa sig att det är någon bra idé eller syfte i det man gör. Inte att man gör nåt som bara hamnar i papperskorgen.
Jag kan försöka vara tacksam att jag just nu inte behöver låtsas vara jätteglad och entusiastisk programledare eller projektledare för en dansbandskamp i alla fall..
En pizzeria fanns det, och en enda kvällkrog - med dansband. Kanske live, kanske inte. Inget sånt brydde man sig om att spana in, och raggarna gillade väl inte heller musiken. Ingen verkade gillade musiken.
Men jämfört med Stockholm var det ändå så att man kom in. Hemma fanns inte en chans att platsa i kön till det enda riktiga diskoteket.
Fortfarande har vi något som heter danstillstånd för krogar. Dans är nämligen en tillställning och lite syndigt. Det ska skötas under kontrollerade former och gärna i tävlingsform med vakter som står och tittar på.
Jag sitter fast på en stol och når inte fjärrkontrollen och tänkte bara stänga av datorn. Så försöker jag stänga av datorn igen, och hålla oron stången genom att bli riktigt riktigt trött innan jag ens försöker börja försöka sova.
Förstår ju att folk vill träffas, dansa och ha roligt och glatt, men musiken är fortfarande tortyr för mig, och de här programledarna kör visst vilka jäkla program som helst - ungefär som jag kört mina jobbprojekt. Man försöker föreställa sig att det är någon bra idé eller syfte i det man gör. Inte att man gör nåt som bara hamnar i papperskorgen.
Jag kan försöka vara tacksam att jag just nu inte behöver låtsas vara jätteglad och entusiastisk programledare eller projektledare för en dansbandskamp i alla fall..
15 oktober 2010
Tågtripp till Uppsala
Det var en fin höstdag och jag åkte mot Uppsala mitt på dan, i god tid, med hyfsade marginaler och efter lunch. Ingen fara. Möte där kollegorna skulle ha kollen, inte jag. Kände hur det började domna i händerna och ökande puls bultande i hela kroppen när jag förstod att de åkt pendeln åt fel håll och hjärtfliddret tilltog när min enda ledhjälp i anteckningsboken fanns kvar hemma.
Försökte ta bilder för att avleda mig själv och hindra ångestångvälten att dra igång på högvarv, men det gick inte. Nån timme senare kändes det som huvudet hamnat i en härdsmälta, kunde inte prata längre, inte andas, som att det var ett väldigt snöpligt slut.
Men det var det inte. Inte riktigt slut alltså. Bara nästan.
14 oktober 2010
Räkningar och 16 ica-kassar skit
Idag har jag suttit på mattan och sorterat ut räkningar och ringt runt för att jag bara inte hann betala alla räkningar runt månadsskiftet. Kaos. Men nu verkar lugnt. Bara man ringer och säger som det är att man flyttat och adressen ändrats med mera. Har också tacksamt fått hjälp med transport av 16 ica-kassar med gamla papper, som nu pryder mitt före detta fina vardagsrum. Vansinne att först flytta och plocka ut bara vad man vill ha från sin gamla lägenhet till den nya, och sen ändå behöva flytta nästan allt resterande till det nya.
12 oktober 2010
Hålla sig på mattan-bloggen
Kom på att min blogg kanske borde heta hålla-sig-på-mattan-bloggen. Låter inte det bra? Det är det jag gör. Har hållit mig på den hela dan.
Risbuske
Håret en buske ris efter gårdagens session på akuten i Uppsala. Bara stor tova. Har också nån grad feber, men om man kan utesluta hjärnblödning och infarkt så är det ju bra.
Frågan är i vilken ände man ska börja reda ut. Det blir sällan nåt självpyssel här inte, men man är inte mycket till glädje vare för sig själv eller andra genom att gå och kollapsa. Jag har avhändat mig delar av jobbansvar, och försöker downsiza boendet och diverse åtaganden, men det räcker ju inte.
Är helt enkelt så jävla trött på trassel. Det är nästan bara trassel och livet i konkurrensstockholm inte bara hårt, det är rent utsag elakt.
Man ska ha en plan, i stort och smått, och ha färdiga instruktioner och vara expert på långt många fler områden än man behärskar. Även om man hyr folk ska man kunna mer än utförarna om exakt vad som ska göras, när, hur.
Min planerarenergi är slut och räcker inte ens till en weekendresa. KAN inte planera och organisera för mycket samtidigt.
Brukar tänka vilken jävel typ man kunde ha utvecklats till om man varit pigg jämt och haft eller tagit sig mer tid till sig själv..
Troligen hade alla mått bättre.
Frågan är i vilken ände man ska börja reda ut. Det blir sällan nåt självpyssel här inte, men man är inte mycket till glädje vare för sig själv eller andra genom att gå och kollapsa. Jag har avhändat mig delar av jobbansvar, och försöker downsiza boendet och diverse åtaganden, men det räcker ju inte.
Är helt enkelt så jävla trött på trassel. Det är nästan bara trassel och livet i konkurrensstockholm inte bara hårt, det är rent utsag elakt.
Man ska ha en plan, i stort och smått, och ha färdiga instruktioner och vara expert på långt många fler områden än man behärskar. Även om man hyr folk ska man kunna mer än utförarna om exakt vad som ska göras, när, hur.
Min planerarenergi är slut och räcker inte ens till en weekendresa. KAN inte planera och organisera för mycket samtidigt.
Brukar tänka vilken jävel typ man kunde ha utvecklats till om man varit pigg jämt och haft eller tagit sig mer tid till sig själv..
Troligen hade alla mått bättre.
9 oktober 2010
Flytt är flytt
När folk säger att flytt är jävligt jobbigt tänker jag på min flytt från Maria Skolgata till Zinkensdamm år 2000. Då var det hyresrätter och jag hade tre veckor på mig från bytesansökan till flytt. Då som nu var jag i projekt med ständiga deadlines. Det var en omöjlig ekvation. Jag hann inte gallra och det blev en panikartad flytt med 130 kartonger och 3-4 flyttgubbar i 8 timmar.
Allt det som inte blev gallrat vad den flytten har jag fått fejsa nu och jag förstår vad en ännu jobbigare flytt innebär. Jag är inte riktigt riktigt klär än, men hoppas på att vara helflyttad efter imorgon då sista kartongerna ska ut från förrådet på Zinken. 5 kartonger för vidare gallring ska till mig och 7 med böcker och barngrejer till stadsmissionen.
Att på kort tid gå igenom alla undanstuvade papper är deprimerande, inte roligt. 70-talet var bra på sina sätt, men otroligt fult. Barndomen utomhusliv var okej, men skolan inte. Den var hemsk. Och extremt ful och dyster.
Det som var bra när jag var 18-19 var att man bara ringde och i stort sett beställde sig ett tillfälligt jobb:
- Jag tror inte vi behöver nån just nu, sa dom.
- Men jag behöver verkligen ett jobb och behöver börja i helgen, sa man.
- Okejdå, sa dom. Om du kan tänka dig minst några veckor och helst längre, så blir det nog bra..
Och så tittade man på mörka hus i stan och kontaktade värden. Bra bra, kan du tänka dig att bo några år bara, så blir det bra. Husen ska rivas.
Och att de husen vi bodde i inte revs var ibland vår förtjänst.
Allt det som inte blev gallrat vad den flytten har jag fått fejsa nu och jag förstår vad en ännu jobbigare flytt innebär. Jag är inte riktigt riktigt klär än, men hoppas på att vara helflyttad efter imorgon då sista kartongerna ska ut från förrådet på Zinken. 5 kartonger för vidare gallring ska till mig och 7 med böcker och barngrejer till stadsmissionen.
Att på kort tid gå igenom alla undanstuvade papper är deprimerande, inte roligt. 70-talet var bra på sina sätt, men otroligt fult. Barndomen utomhusliv var okej, men skolan inte. Den var hemsk. Och extremt ful och dyster.
Det som var bra när jag var 18-19 var att man bara ringde och i stort sett beställde sig ett tillfälligt jobb:
- Jag tror inte vi behöver nån just nu, sa dom.
- Men jag behöver verkligen ett jobb och behöver börja i helgen, sa man.
- Okejdå, sa dom. Om du kan tänka dig minst några veckor och helst längre, så blir det nog bra..
Och så tittade man på mörka hus i stan och kontaktade värden. Bra bra, kan du tänka dig att bo några år bara, så blir det bra. Husen ska rivas.
Och att de husen vi bodde i inte revs var ibland vår förtjänst.
2 oktober 2010
Flytt från Zinkensdamm
Först ett flyttlass hit, sen ett dit, sen två till, olika förråd, sen gå igenom nästan allt i ungefär som en villa när föräldrarna dött, och dela upp allt - fast utan att alla har nånstans att bo - men i allt detta är det ändå bra att gå igenom ett uppbrott utan att någon dött, för det har det varit nog av sånt i min familj. Hade jag haft mer tid hade jag hittat på nåt. Skrivit ett manus.
Samla och samla ihop sig
Förstår verkligen idén med att åka iväg och samla ihop sig. Speciellt efter att ha samlat intryck och levt med någon slags kris så länge. För fem år sen när jag startade bloggen var skrivande en ventil, nu är skrivandet inte ens möjligt, tidsmässigt. *Nån rad på facebook var femte dag eller fem kommentar var femte. Jag har mer att skriva om än nånsin och måste tydligen alltid alltid alltid hålla på med det jag är sämst på. Inget av det jag kan. Eller trodde jag kunde.
6 augusti 2010
Nytt förslag på bloggnamn
Nya bloggnamnet: Oroliga morsan. Det är precis vad jag är. Så jävla orolig. If assistance.. ja. Reseförsäkring, yes yes.
Såld
Papper, fula pennor. Skrev på en miljon A4:or, och de närmsta grannarna med alla katterna tar över min Zinkensdammslägenhet från oktober eller lite tidigare. I förhandlingar förlorar nästan alltid jag. Jag orkar inte inte vara hård. Att på två år gå från att vara HELT skuldfri till att nära två bostadslån på upp mot 4,7 miljoner är inte så roligt och jag känner nu en viss lättnad.
Kommer snart ha en normalskuld som det går att samleva med.
Det känns både sorgligt och som sagt lättande att sälja lägenheten. Det har funnits bra perioder där, men också väldigt jobbiga med ett par hemska händelser som råkade hända i mitten 90-talet. Alla mådde apdåligt. Och jag mår inte bra än. Hölls fast i skruvstäd och tappade förmågan att välja, och tappade hoppet om att kunna ändra förhållanden i mitt liv. Det var då jag började med den här bloggen.
Det låter ju larvigt att jag mest haft svårt för att skiljas från utsikten över träden och parken betyder ju inte att de inte finns kvar, utan bara att jag får hitta andra utsikter, och får väl titta på de där almarna och annat från en annan vinkel. Nånstans är det de där träden som varit min tereapeuter, när inga andra kommit förbi eller tagit del av våra händelser.
Försöker också övertala mig till att det ändå bara var balkongen och mitt rum jag verkligen gillade att vara i - och att det inte är kört med att nån gång bo helt lätt och rätt. Ungarna tyckte nog inte heller att det var så bra där som det verkade inför inflyttningen, då alla skulle få mer plats och egna rum och vi hade klättrat på varandra i många år.
Jag behöver ju inte tänka att jag ska bo i Hammarbyhöjden resten av livet, även om det just nu är en okej kompromiss.
Jag valde mellan etta i stan utan balkong och trädutsikt eller tvåa utanför med allt, utom själva stadskänslan. Här är det vansinnigt urbant, men utan att vara stad. Förort kallas det. Helt enkelt. Ju närmre tunnelbanan, desto dyrare, kan jag tänka mig. Har 230 meter till tunnelbanan och 3 stationer till Skanstull och 5 till Slussen, som är mitt mittmitt och Stockholms hjärta. Fast nu är Slussen förstås kulturellt allmängods från att ha varit invånarnas fria plats i solen mellan måsten.
Nu måste jag först komma fram till om jag verkligen ska satsa på ett så kallat hem, som så många gör, och har som enda samtalsämne - eller om jag bara ska bo hyfsat bra, utan att grotta in mig, och istället ha tid för det där andra, det man inte vågat börja med.
Just nu: Knappt några möbler, inga gardiner, ingen riktig dator, för lite gafflar, inget comhem, ingen plattis och i vardagsrummet bara ett gäng lätta möbler som gör att rummet funka ungefär som en inglasad balkong - med vidhängd utebalkong. Fast utan mysiga lyktor, krukväxter och krimskrams.
Tänker att det ska bli min ateljé, sen när jag får tid till något kreativt istället för att lönearbeta på heltid för att ha råd med bostaden.
I jättelägenheten på Zinken lyckades vi aldrig få till det riktigt bra. Ungar konsumerar och stökar, och jag bar hem mat och förbrukningsvaror, och bar ut sopor och sorterade och sorterade, städade och städade, och jobbade och jobbade. De få gångerna det kändes nystädat var försvinnande korta. Vet inte om det har med åldern att göra att man vill ha det renare och fräschare omkring sig i takt med att man blir mer ofräsch själv, eller om vi nuförtiden har absurt mycket mer kläder och prylar och är hemma mycket mer bland allt som inte får plats och som är extremt oestetiska när de hamnar på golven och svämmar över stolar och gömmer bordsytorna.
Tänker på allt skräp från lägenheten innan, Maria Skolgata, som kastades in i förrådet för 10 år sen och fortfarande står kvar och fyller 12 kubik nånting. Jag hann aldrig gallra ut och fast jag nu hela vintern försökte rensa ut och få iordning för att kunna visa lägenheten, så funkade det inte så bra, vitmålning av väggar och de årsgamla nylagda ekgolven till trots.
Visningarna kändes som flopp, prospektet blev fult och fel och givetvis flödade lägenheten i sol varenda visning, vilket inte är det bästa för en plats där tre barnfamiljer härjat och tiden inte räckt till för att beställa eller projekleda en helrenovering av ytorna.
Det verkar som alla morsor som fött upp ungar runt Zinken själva kan stanna kvar i trakten när barnen blir lite större. En 3:a blir inte tre 1:or hur som helst, när en etta i hembygden kostar mellan 1.5 och 2 miljoner.
Alla inflyttare, alla som tröttnat på förorten, och vi som vuxit upp i innerstan, alla vill bo helst på Söder, förr eller senare, och man ska ha en himla tur om man är ung och kan låna sig till en sån där urban etta, där alla ska njuta på att det faktiskt finns lite småaffärer och kaféer där folk bor. Och hur kan det finnas så stora bostadsområden utan att det finns någonstans att träffas.
Sverige är Sverige. Om vi vägrade handla i gallerior och förortsköpcentrum skulle vi kanske ha lite mer liv och rörelse där vi bor, men det går inte att få tag ens i en liten skruv utan att åka till City, Barkarby eller Kungens kurva.
Kommer snart ha en normalskuld som det går att samleva med.
Det känns både sorgligt och som sagt lättande att sälja lägenheten. Det har funnits bra perioder där, men också väldigt jobbiga med ett par hemska händelser som råkade hända i mitten 90-talet. Alla mådde apdåligt. Och jag mår inte bra än. Hölls fast i skruvstäd och tappade förmågan att välja, och tappade hoppet om att kunna ändra förhållanden i mitt liv. Det var då jag började med den här bloggen.
Det låter ju larvigt att jag mest haft svårt för att skiljas från utsikten över träden och parken betyder ju inte att de inte finns kvar, utan bara att jag får hitta andra utsikter, och får väl titta på de där almarna och annat från en annan vinkel. Nånstans är det de där träden som varit min tereapeuter, när inga andra kommit förbi eller tagit del av våra händelser.
Försöker också övertala mig till att det ändå bara var balkongen och mitt rum jag verkligen gillade att vara i - och att det inte är kört med att nån gång bo helt lätt och rätt. Ungarna tyckte nog inte heller att det var så bra där som det verkade inför inflyttningen, då alla skulle få mer plats och egna rum och vi hade klättrat på varandra i många år.
Jag behöver ju inte tänka att jag ska bo i Hammarbyhöjden resten av livet, även om det just nu är en okej kompromiss.
Jag valde mellan etta i stan utan balkong och trädutsikt eller tvåa utanför med allt, utom själva stadskänslan. Här är det vansinnigt urbant, men utan att vara stad. Förort kallas det. Helt enkelt. Ju närmre tunnelbanan, desto dyrare, kan jag tänka mig. Har 230 meter till tunnelbanan och 3 stationer till Skanstull och 5 till Slussen, som är mitt mittmitt och Stockholms hjärta. Fast nu är Slussen förstås kulturellt allmängods från att ha varit invånarnas fria plats i solen mellan måsten.
Nu måste jag först komma fram till om jag verkligen ska satsa på ett så kallat hem, som så många gör, och har som enda samtalsämne - eller om jag bara ska bo hyfsat bra, utan att grotta in mig, och istället ha tid för det där andra, det man inte vågat börja med.
Just nu: Knappt några möbler, inga gardiner, ingen riktig dator, för lite gafflar, inget comhem, ingen plattis och i vardagsrummet bara ett gäng lätta möbler som gör att rummet funka ungefär som en inglasad balkong - med vidhängd utebalkong. Fast utan mysiga lyktor, krukväxter och krimskrams.
Tänker att det ska bli min ateljé, sen när jag får tid till något kreativt istället för att lönearbeta på heltid för att ha råd med bostaden.
I jättelägenheten på Zinken lyckades vi aldrig få till det riktigt bra. Ungar konsumerar och stökar, och jag bar hem mat och förbrukningsvaror, och bar ut sopor och sorterade och sorterade, städade och städade, och jobbade och jobbade. De få gångerna det kändes nystädat var försvinnande korta. Vet inte om det har med åldern att göra att man vill ha det renare och fräschare omkring sig i takt med att man blir mer ofräsch själv, eller om vi nuförtiden har absurt mycket mer kläder och prylar och är hemma mycket mer bland allt som inte får plats och som är extremt oestetiska när de hamnar på golven och svämmar över stolar och gömmer bordsytorna.
Tänker på allt skräp från lägenheten innan, Maria Skolgata, som kastades in i förrådet för 10 år sen och fortfarande står kvar och fyller 12 kubik nånting. Jag hann aldrig gallra ut och fast jag nu hela vintern försökte rensa ut och få iordning för att kunna visa lägenheten, så funkade det inte så bra, vitmålning av väggar och de årsgamla nylagda ekgolven till trots.
Visningarna kändes som flopp, prospektet blev fult och fel och givetvis flödade lägenheten i sol varenda visning, vilket inte är det bästa för en plats där tre barnfamiljer härjat och tiden inte räckt till för att beställa eller projekleda en helrenovering av ytorna.
Det verkar som alla morsor som fött upp ungar runt Zinken själva kan stanna kvar i trakten när barnen blir lite större. En 3:a blir inte tre 1:or hur som helst, när en etta i hembygden kostar mellan 1.5 och 2 miljoner.
Alla inflyttare, alla som tröttnat på förorten, och vi som vuxit upp i innerstan, alla vill bo helst på Söder, förr eller senare, och man ska ha en himla tur om man är ung och kan låna sig till en sån där urban etta, där alla ska njuta på att det faktiskt finns lite småaffärer och kaféer där folk bor. Och hur kan det finnas så stora bostadsområden utan att det finns någonstans att träffas.
Sverige är Sverige. Om vi vägrade handla i gallerior och förortsköpcentrum skulle vi kanske ha lite mer liv och rörelse där vi bor, men det går inte att få tag ens i en liten skruv utan att åka till City, Barkarby eller Kungens kurva.
Partiellt utbränd
Partiellt vansinnigt uttråkad, eller snarare utbränd. Kan bara göra saker som är här och nu och live, som laga mat, måla, träffa folk, fota, tvätta, läsa, cykla och skriva. Jag kan inte administrera och hålla på med att-göra-listor och bara beta av. Jag kan inte projektleda någonting just nu. Inte åt mig själv, inte åt familjen, inte åt andra. Vad gör man om ens enda uppgift på alla håll och kanter är just detta.
3 augusti 2010
Globen släckt
I utsikten har jag vanligen Globen, som lyser dag som natt, med lite olika ljussättningar, men ikväll när jag tittade ut var den borta. Det är då man funderar på om sinnena spelar en ett spratt, om Globen är släckt eller om den bara rullat iväg..
 |
| Så börjar Globen synas igen. Världen är tillbaka till vanligt vett. |
30 juli 2010
Knaslyssning
Funderar på att ta bort lyssna-knappen. Det är väl ändå ingen som lyssnar och det blir helt absurt när språkmelodin inte finns med. Melodi är svenskans signum, tror jag. Små små betoningar och sättet att säga saker gör språket. Är ni mä på dä?
Nej, ä-ljuden e inte det vackraste i svenska floran.
Drog på nån ny template på bloggen också, och känner inte igen den. Men det är väl bra det, kanske.
27 juli 2010
Beslutsångest
Jag har för många beslut att fatta och ingen rådgivare eller bollplank. Alla tycker olika, och bara lurad i affärer blir man ju. Man köper när det är dyrt och hype och säljer när det är avslaget. Inte är juli bästa månad att sälja lägenhet. Det säger alla.
Hela ångestpaket gäller inte bostad utan hela familjesituationen, alla som mår dåligt, jobbet, framtiden.
Känns som jag alltid fattar fel beslut.
26 juli 2010
Ramla av cykeln
Hornsgatan. Höll på att ramla av cykeln på övergångsstället.
En förortsbil full med killar skrek aggressivt som fan att - Kör inte mot rött din jävla.. [diverse skällsord]
De hade själva rött vid övergångsstället och stod still, och jag hade fått grönt på cykelövergångsstället, men de såg bokstavligen bara rött.
Det skrämmer mig att det tydligen är tillåtet att hota och skrika och ha livsfarligt bråttom bara man själv fegt stängt in sig en plåtlåda på hjul.
22 juli 2010
Elektronisk musikhistoria
Lyssnar på elektroniskt musikhistoria a la Calle Dernulf och han är just nu runt -80 med Human Leage, och det är väl det enda fördelen med att vara född i den förlorade 50-talsgenerationen som jag: att man varit med i hela det här musikparadigmet sen dagissålder, det som fortfarande är som nytt för de yngsta. Det är däremot pinsamt att folk som typ 30-åringar ute på klubbar och 40-åringar på jobbet tycker att man är excentriskt eller töntig som gillar ungdomsmusik.
Jaja.
Fast det är ju först nu som tekniken kommit så långt ur lyssnarperspektivet som man kan välja vad man ska lyssna på och var. Vi sög i oss ALLT som kom, för att det var så få tillfällen som bjöds.
I övrigt har Calle D en förkärlek för ordet "bubblar", att det bubblade i musikkretsarna, men som radiolyssnare kan man inte tänka sig honom i någon som helst miljö där det bubblar... har inte på alla år hört honom skämta om någonting över huvud taget, eller att man får en känsla av att han har egna upplevelser från dansgolvet, varken här i Sverige eller nånstans där det "bubblar"...
Men det är tur att nördarna samlar ihop och presenterar lite facts and figures, eller diverse syntar och musiksläpp, som i det här fallet.
14 juli 2010
Nya vänner
Försöker berätta att det går att få nya vänner och byta krets. Eller i alla fall få nya bekantskaper.
Nästan alla jag känner nuförtiden träffade jag efter stora skilsmässan, och de finns omkring mer eller mindre, om än inte så nära. De är snälla, smarta och livsvisa, de flesta av dem. En del sanslöst roliga. Är jätteglad över nya tjejkompisar, men jag visar det inte så bra kanske. Inte så bra på att visa. Men hoppas det går fram ändå.
13 juli 2010
69 meter över havet
Orten här ligger 48 meter över havet enligt yr.no och eftersom jag bor på kulle och högst upp i huset lär det vara ungefär på 63-metersnivån, men inte 69 som varit snyggare. http://www.yr.no/sted/Sverige/Stockholm/Hammarbyhöjden/
Det blev en konstig rockad det här året. Jag flyttade ifrån dalgången mot Tanto, och ett snäpp sydösterut, för att få ett högt guldsolssydvästläge och slippa den där deprimerande skuggan som slog in på kvällarna ungefär när jag kom hem från jobbet, jobbet jag jobbar på för att bland annat ha råd att bo just där.
Men det är okej att bo här på höjden ett tag till tills jag vet vad jag vill egentligen, utöver att bo själv, för första gången på 30 år eller mer. Närmare bestämt 32 år.
Känner lite press från sociala grannar. Men jag orkar inte glida ner på gården till gemensamma uteplatsen. Jag vet ju knappt vem jag är längre. Vad jag än säger låter det bara excentriskt. Men inte för mig. Jag fattar ingenting om varför inte folk rör sig någonting, ens i närmsta världen.
Jag har tröttnat på mig själv. Jag är inte trött på mitt eget sällskap och mina egna upplevelser, men har blivit så bortrankad och feltolkad genom åren att jag inte tycker om den roll jag får i de sociala spelen. Jag förstår att det är så enstöringar beter sig. Man ställer sig åt sidan, inte för att man vill vara själv, utan för att slippa bli skadad. Man är kanske inte enstörig från början, kanske bara blyg och oframfusig.
Jag har tröttnat på mig själv. Jag är inte trött på mitt eget sällskap och mina egna upplevelser, men har blivit så bortrankad och feltolkad genom åren att jag inte tycker om den roll jag får i de sociala spelen. Jag förstår att det är så enstöringar beter sig. Man ställer sig åt sidan, inte för att man vill vara själv, utan för att slippa bli skadad. Man är kanske inte enstörig från början, kanske bara blyg och oframfusig.
För egen del, och jag ska inte gå in på vad jag brukar råka ut för, så ogillar jag hur tjejer ständigt förstör varandras möjligheter på olika plan istället som killar, som teamar ihop sig på beständiga sätt över tid, och ger varandra jobb och ordnar roligheter och löser problem ihop. Det är att förenkla, men många tjejer bara pratar.
Fast alla killar har inte såna gäng, och många blir också utan kvinnor, för den starka mansflocken lockar till sig tjejer, som också vill ha lite kul, men tjejerna byts ut efter hand.
Ofta är de enslingar med nåt extra järn under västen man möter när man är ute ensam tjej i stan eller på resa, och man blir skräckslagen: de är som svarta hål av längtan, där kvinnan ska lösa hela utanförskapet och skapa social stabilitet, all närhet och social legitimitet.
Nej. Jag är inte med på banan. Parförhållanden tråkar ut mig. Jag vill inte ha det. Känner jag ett stråk av tillfälligt intresse eller förälskelse så blåser det över som en laddning i atomosfären och ett kort åskväder. Sen kommer solen fram igen och man är fri.
Hur ska då andra uppfatta en, när man alltid ställer sig åt sidan och säger varsågod. Gå före ni, ta bästa jobben, låtsas som jag är en idiot, trumfa över ni.. jag vill inte vara i uppmärksamhetens centrum, för jag är redan där. Och jag vill inte ha nån som tar över i mitt centrum och rumstera omkring och dissa det jag tycker om.
Hur ska då andra uppfatta en, när man alltid ställer sig åt sidan och säger varsågod. Gå före ni, ta bästa jobben, låtsas som jag är en idiot, trumfa över ni.. jag vill inte vara i uppmärksamhetens centrum, för jag är redan där. Och jag vill inte ha nån som tar över i mitt centrum och rumstera omkring och dissa det jag tycker om.
När de värsta egona i sociala spelet paraderar då vänder jag mig åt ett annat håll. Och rullar iväg med cykeln.
- Du kan om du bara vill, sa modern och alla lärare. Ja, och jag vill inte dansa små grodorna och ha hårda tofsar och vara fin. Jag vill cykla till badklippan och dyka i.
Det är det jag vill.
12 juli 2010
En härlig dag på stranden next life
En dag som denna, när tunna moln kanske räddat några blekfisar från att bränna sig, försöker jag hålla mig hemma, vädret och värmen till trots. Det blir liksom aldrig den där härliga dagen på stranden eller klippan för mig ändå. Det blir istället nån knasig cykeltur med tillhörande vilsekörningar i de okända och farliga sydöstra förorterna.
En sjö istället för playan. Man måste alltid testa nåt nytt..
Förra sommaren blev det ingen stranddag alls. Den efterlängtade beachdagen efter bröllopshettedagarna i Madison, ja då visade det sig att sista tåget in mot New York gick 9 på morgonen. Det var bara att sätta sig på tåget och göra New York genom att sitta under ett träd i skuggan istället.
Det är samma nere i Grekland. Favoritplatsen på stranden där jag kan sola och bada ifred hamnade i 2 veckors sandstorm för två år sen. Eller man har gått för att komma till en härlig naturstrand utan folk och blir ofredad av nån inoljad snubbe som vill ha eld och sitter och glor.
Förstår inte hur jag kunde köra in vid Björkhagen och sen komma ut vid Skarpnäcks gård på hemvägen. Och sen cyklade jag fel ytterligare en gång. Lärdom: att alltid ha karta med sig, och inte följa strömmen av folk åt fel håll. Man tror lätt att man är på rätt väg bara för att majoriteten går åt ett visst håll.
Dessutom: Söderbysjön är nog mer för småbarn och deras päron, och gäss. Inte för mig.
Nu ska jag bara försöka få den danske förkylningen att inte glida längre ner i bröstkorgen. Den var därnere i bronkerna och elakade sig ordentligt igår och igår natt.
En sjö istället för playan. Man måste alltid testa nåt nytt..
Förra sommaren blev det ingen stranddag alls. Den efterlängtade beachdagen efter bröllopshettedagarna i Madison, ja då visade det sig att sista tåget in mot New York gick 9 på morgonen. Det var bara att sätta sig på tåget och göra New York genom att sitta under ett träd i skuggan istället.
Det är samma nere i Grekland. Favoritplatsen på stranden där jag kan sola och bada ifred hamnade i 2 veckors sandstorm för två år sen. Eller man har gått för att komma till en härlig naturstrand utan folk och blir ofredad av nån inoljad snubbe som vill ha eld och sitter och glor.
Förstår inte hur jag kunde köra in vid Björkhagen och sen komma ut vid Skarpnäcks gård på hemvägen. Och sen cyklade jag fel ytterligare en gång. Lärdom: att alltid ha karta med sig, och inte följa strömmen av folk åt fel håll. Man tror lätt att man är på rätt väg bara för att majoriteten går åt ett visst håll.
Dessutom: Söderbysjön är nog mer för småbarn och deras päron, och gäss. Inte för mig.
Nu ska jag bara försöka få den danske förkylningen att inte glida längre ner i bröstkorgen. Den var därnere i bronkerna och elakade sig ordentligt igår och igår natt.
Åkte till fel sjö
Söderbysjön i Nackareservatat.
Familjebad nedanför Björkhagens golfbana. Massor med gäss gled omkring, och verkade dessbättre inte vilja upp ur vattnet. Enstaka äckelgubbar, okejiga killgäng, pappor med ungar gjorde sin plikt i timmar i badet med barnen - för att få sin förtjänade öltid vid fotbollen på kvällen.
Lilla fiket ovanför med några utebord under partytält hade enklare rätter, korv och bröd, men också Norrlands guld och vin. Är det golfklubb så är det.
9 juli 2010
18 maj 2010
15 maj 2010
Packar upp i solen
Böckerna får inte plats. Det är bara att konstatera att de stått i dubbla rader på zinken. Skulle vilka ha ro oc
13 maj 2010
14:e dagen hemmakväll
Otroligt skönt att vara hemma och inte behöva åka till jobb imorgon. Det nya är att det är skönt att åka hem och vara hemma, och ännu bättre att få stanna hemma. Det är nästan obegripligt mycket enklare att flytta hemifrån när man varken är ung eller speciellt begåvad, speciellt inte på att konkurrera och marknadsföra sig, och vet det, men egentligen trivs rätt bra med förmågor som inte direkt är kommersiellt gångbara.
Skulle vilja ha housewarming och börja mitt gästfria jag, men är för trött efter ihållande flyttkämpande i tre veckor utöver mycket på jobbet. Ska försöka få till nåt.
Har en enda kartong från flytten kvar att tömma nu. Och en vägg att måla, så är det rätt klart, utöver att jag inte har telefon, comhem och en massa såna saker som jag faktiskt inte verkar behöva om man har en dongel med full signal häruppe i höjden.
Skulle vilja ha housewarming och börja mitt gästfria jag, men är för trött efter ihållande flyttkämpande i tre veckor utöver mycket på jobbet. Ska försöka få till nåt.
Har en enda kartong från flytten kvar att tömma nu. Och en vägg att måla, så är det rätt klart, utöver att jag inte har telefon, comhem och en massa såna saker som jag faktiskt inte verkar behöva om man har en dongel med full signal häruppe i höjden.
3 maj 2010
Vitsippsbacke istället för hornsgatan
Hur ska jag vänja mig vid att det tar mindre än tre minuter till tunnelbanan, jag som är van vid att det tar 3 minuter bara att komma över hornsgatan och därför missar bussen som passerar förbi i hög fart. Kommer kanske inte tappa humöret och längta hem redan på väg till jobbet.
30 april 2010
Andra kvällen
Blixt och dunder slog ned vid köksfönstret som flög upp och drog ned glasljusstakarna i golvet medan solen gick ned över gullmarsplan. Hade hjärtklappning en halvtimme. Lite Läskigt med åska.
26 april 2010
Flyttar söderut
Tiden går och plötsligt har man tillträde, som det heter. Man betalar resterande belopp efter handpenningen på 10 procent och banken lägger upp lån och säljaren och mäklarna får sina delar av kakan. Jag gjorde en avvägning att bo med bra sollägen, mycket lite insyn och stor utsikt eller att försöka hitta en liknande i innerstan men till nästan dubbla priset. För det jag fick en fin 2:a i Hammarbyhöjden kunde jag fått en fin 1:a med kök men inte balkong, eller nästan fått en fin 2:a i Hornstull, men med få soltimmar på balkongen och insyn från alla håll. Kalkylen nu är att nya lägenheten kommer kosta 5.500 i månaden inklusive lån och månadsavgift. Det jag har idag är ungefär 10.000 i månaden, men var mycket högre när räntan var hög då jag köpte.
Känns väldigt konstigt att flytta ut från stan till en stadsdel jag aldrig bott i tidigare och knappt varit i. Men folk där verkar trivas och i huset runtomkring verkar det bo mest singlar och par, fler yngre än äldre, och väldigt få barnfamiljer. Här är det äldre par som sålt villan som flyttar in, respektive växande barnfamiljer. Packar och skäms över alla prylar. Orkar inte gå igenom och gallra som jag borde. Jag slänger bara ner och hoppas böckerna får plats, och att jag ska bo så att jag får tid över till sånt jag aldrig hinner med som den kaoshusfru jag varit.
2 dar till flytt nu och jag funderar på housewarming och när jag ska ha den.
Känns väldigt konstigt att flytta ut från stan till en stadsdel jag aldrig bott i tidigare och knappt varit i. Men folk där verkar trivas och i huset runtomkring verkar det bo mest singlar och par, fler yngre än äldre, och väldigt få barnfamiljer. Här är det äldre par som sålt villan som flyttar in, respektive växande barnfamiljer. Packar och skäms över alla prylar. Orkar inte gå igenom och gallra som jag borde. Jag slänger bara ner och hoppas böckerna får plats, och att jag ska bo så att jag får tid över till sånt jag aldrig hinner med som den kaoshusfru jag varit.
2 dar till flytt nu och jag funderar på housewarming och när jag ska ha den.
25 april 2010
Saker som inte behöver packas
Tror att huset börjar luta. Man öppnar ett skåp och saker glider ur ner på diskbänken och kraschar.
12 april 2010
Rädda Slussen bästa: Utsikterna
Jann Lipkas panoramabild på Slussen där man ser hur vyn mot vattnet och Gamla stan stängs av. Utsikterna har vi alla gemensamt, från Gamla Stan mot Söder och från Söder mot Gamla stan. Och med soluppgångar över Saltsjön och solnedgångar över Mälaren. Det vore ett horribelt misstag att bygga igen med hus. Det finns hur många innovativa sätt som helst att göra hela området mer människovänligt och socialt och vattennära.
3 april 2010
Påskkatt
Nästan cirkuskatt! Ett konststycke att balansera runt uppe i den lilla busken.
Dottern tog bilderna.
Läs även andra bloggar om katter, påsk, påskkatter
1 april 2010
Förhäxat
Nje, kan det vara mindre laddat med påsk än här. Till och med godistiggande ungar lyser med sin frånvaro, man får tillräckligt med godis hemma. Man behöver inte gå ut och knacka dörr med morsans läppstift på för att få nåt.
Man måste inte heller sätta på läppstiftet och dra upp tröjan för gubbar heller, för vi är i Sverige, där barnen inte behöver försörja sig själva och sina föräldrar, och där man håller allt inom hemmets väggar whatever. Nästan allt verkar tillåtet här, bara det inte syns och hörs eller märks utåt.
Nån magisk förhäxning märks inte idag. Det var igår det var fullmåne.
21 mars 2010
13 mars 2010
Cool kille i baren på victoria 1
Träffade den här micke, eh Janne var det jag, på MondayBar-båtens pub. Han tyckte det var kul att såna har lite äldre åker med. Och man får väl inte haka upp sig på vissa ord, som den åldring man ändå är. Jag har sovit som en gudinna mellan 3 och 3. Vid 2, nu på eftermiddagen, rasade polaren isäng. Nu har mitt uteskift börjat och hans natt har börjat. Båten ligger i tallinn.
11 mars 2010
Försenat plogande
Helt otroligt att vidunderfordon börjar skrapa loss snö från obebodda Tantolunden just nu, mitt i värsta natten, när snön ändå håller på att försvinna och från gator där få trafikerar. Det är sista-minuten-gräva-guld som gäller och försenad entreprenad från stan. Undrar vad taxan är, snö per kvadrat gata eller kubik? Men fortfarande ligger snön tung på taken och det var helt livsfarligt att ta sig hem på gångvägarna ikväll, där det är fläckvis glasklar våt smältis eller helt torrt och grusigt.
På två dagar har hälften av gångvägssnön gått upp i rök utan att någon rört ett finger.
Ska somna till nåt idiotprogram där kända teatrala kulturpensionärer står och kocksar i köket till 60-talstoner. Så jävla töntigt.
8 mars 2010
Tidaholmsparken och trädinventering runt Skarabacken
Vinterpromenerade och rekade solskuggor och trädplaceringar i Hammarbyhöjden västra i lördags. Parken kändes lite Berlin, bara ölkiosken som saknades. Ett kriterium för min nya bostad är träd i utsikten. Utan träd vet man ju inte vad det är för årstid när man vaknar eller kan kolla vinden, och träden är bra sällskap och bättre att titta på än de flesta tv-program. Från fönstren och balkongen hade man några riktigt balla trädtoppar i närheten, och Globen längre bort, vilket förenklar orienteringen i okänt landskap. Kommer ha separationsångest från mina träd här i Tanto, dom är så fina...
Få ta en vårdag och gå runt och fota dem att ha på väggarna i nya lägenheten.
7 mars 2010
Under sängen
Under sängen har jag en skokartong med prospekt på lägenheter jag tittat på. En missade jag på grund av att jag var på kryss och utan mobilkontakt och missade lägga bud i slutfasen, men jag var tveksam över balkongläget, det var det. Några timmars sol på eftermiddagen räcker ju inte riktigt.
Tre av av lägenheterna jag var intresserad av utöver den har dragits tillbaka av säljarna för att budgivningen inte nått upp till nivån de velat sälja för. En tvåa på söder kostar ungefär en och en halv miljon mer än motsvarande i närförort. Då är frågan vad som är mest värt. Bo så att man alltid måste gå ut för att man klättrar på väggarna, ut eller bo så att man tycker att det är för jobbigt att ta sig ut..
En 2:a på Ringvägen nyligen var verkligen skitfin, men jag grubblade fram att jag inte ville ha utsikt mot Eriksdalsskolan och hela tiden bli påmind om skolan. Folkskolegatan-lägenheterna hade också skolutsikt och efter att ha bott på Maria Skolgata så enormt många år så får det vara skolslut för egen del.
Nu pendlar det hit och dit.
Blir nog flytt
Det är mentalt ansträngande att fatta beslut. Bo mindre och ljusare och ha mer tid till resor, det är ju min bostadsidé just nu. Hur man än gör så blir man säkert både lättad över att det blir en förändring, och ångerfull. Det är inte lätt för en innerstadsstockholmare att lämna stan, men det är ju mest töntar med stålar som flyttar in här... och jag får byta Långholmsklippan till Källtorpssjöns klippbad.
3 mars 2010
Nya kontakter
Mäklare, mäklare, mäklare, mäklare. That's my life.
Vad de säger just nu är att det är väldigt få lägenheter till salu och många köpare. De säger att det är guldläge att sälja, men inte att köpa.
Om man både säljer och köper går det kanske jämt upp. Många av de som säljer nu verkar ha köpt för ett par-tre år sen när det var ännu dyrare än nu, och drar tillbaka sina lägenheter när de inte kan gå jämt upp. De vill inte gå med förlust. Frågan är om man själv ska göra samma sak, och köpa för dyrt. Eller om det kan bli ännu dyrare, på kort sikt. På längre sikt har alla varit idioter som inte köpt sina bostäder. Släktingar slängde bort sina Stockholmslägenheter. Vift.
Så funderar jag förortscenarior. Få till två bra lägenheter istället för denna enda i stan.
Näej, tänker jag nästa dag. Inte lämna stan. Inte ge plats åt folk med dubbelplånböcker som köper in sig och framför allt förstör lägenheterna och gör hunsad sovande småstad av det som kunde blivit en storstad.
Å andra sidan. Som det var förr, med hyresrätterna i socialstaten... Det var inte fråga om att ha önskemål och få nåt trevligt ställe att bo på efter hand, man blev möjligen ANVISAD efter lång kötid. Och det fanns ett social förturssystem som gjorde att man aldrig kom framåt i den där kön, och attityden var: duger det inte, varsågod och ställ sig längst bak i kön och skäms.
Har man nu kommit över en bostadsrätt är man på bostadsrättsmarknaden och kan åtminstone försöka flytta till ett område där man vill bo.
Jag suckar. Tänker på sätt och vis att jag ju inte ens vill bo här, här i Sverige. Men Stockholm är hemmet och hemlandet och hemstaden. Den måste ju få finnas kvar. Lämnar man sitt boende i Stockholms innerstad kan man aldrig ta sig tillbaka.
Vad de säger just nu är att det är väldigt få lägenheter till salu och många köpare. De säger att det är guldläge att sälja, men inte att köpa.
Om man både säljer och köper går det kanske jämt upp. Många av de som säljer nu verkar ha köpt för ett par-tre år sen när det var ännu dyrare än nu, och drar tillbaka sina lägenheter när de inte kan gå jämt upp. De vill inte gå med förlust. Frågan är om man själv ska göra samma sak, och köpa för dyrt. Eller om det kan bli ännu dyrare, på kort sikt. På längre sikt har alla varit idioter som inte köpt sina bostäder. Släktingar slängde bort sina Stockholmslägenheter. Vift.
Så funderar jag förortscenarior. Få till två bra lägenheter istället för denna enda i stan.
Näej, tänker jag nästa dag. Inte lämna stan. Inte ge plats åt folk med dubbelplånböcker som köper in sig och framför allt förstör lägenheterna och gör hunsad sovande småstad av det som kunde blivit en storstad.
Å andra sidan. Som det var förr, med hyresrätterna i socialstaten... Det var inte fråga om att ha önskemål och få nåt trevligt ställe att bo på efter hand, man blev möjligen ANVISAD efter lång kötid. Och det fanns ett social förturssystem som gjorde att man aldrig kom framåt i den där kön, och attityden var: duger det inte, varsågod och ställ sig längst bak i kön och skäms.
Har man nu kommit över en bostadsrätt är man på bostadsrättsmarknaden och kan åtminstone försöka flytta till ett område där man vill bo.
Jag suckar. Tänker på sätt och vis att jag ju inte ens vill bo här, här i Sverige. Men Stockholm är hemmet och hemlandet och hemstaden. Den måste ju få finnas kvar. Lämnar man sitt boende i Stockholms innerstad kan man aldrig ta sig tillbaka.
Netbook äntligen
Precis som jag börjat tröttna på allt som har med bloggar, sociala medier, jävla datorer, mobiler och sladdar anlände den lilla netbooken, en alldeles nyutkommen modell, som jag mest slog till på eftersom de amerikanska recensenterna, mängder av dem, prisade tangentbordet: Enkelt att skriva på, och jag håller med. Frågan är om det blir bättre texter också. Har haft maskinen nån timme eller två och är som alltid mest irriterad över att jag inte hittar nåt bra sätt att stänga fönster. I övrigt är jag mest inne på öppna dörrar, högt i tak och vidöppna fönster.
26 januari 2010
21 januari 2010
19 januari 2010
Sömnlös
Helt hopplöst helt sömnlös natt. Får jobba eftermiddag och komplettera
med kvällsjobb. Trist sätt att börja veckan.
med kvällsjobb. Trist sätt att börja veckan.
--
Skickat från min mobila enhet
16 januari 2010
Nu eller aldrig
Jag har tänkt klart.
Men bara för idag. Don't worry.
Varför accepterar vi sån jävla fattigdom och moment 22-scenarior runt i världen och håller på som vi gör i ankdammen här, och tjafsar om småsaker och revir? Vi tycker det är viktigare att byte utseende på hemmet varje säsong istället för att göra en riktig insats någonstans där det behövs, där folk behöver vatten, kunskap, bostäder, integritet, frithet och framtid.
Antingen är vi djur som drivs av instinkter och bara vill ha och ha och ha och håller på med revir, bråkar och slåss, förgör varandra, eller annars kan vi ju vara tänkande och kännande individer som inte låter det egoistiska gå för långt, det blir bara tråkigare ju mer ego folk är.
Ok, vi är djur som håller på med fortplantning och allmän instinktöverlevnad, som katterna på gården. Kurr-kurr. Mat-mat. Äga kärlekens eller makten i hooden.
För mig: helt oacceptabelt att jag ska anpassa mig till en livsstil jag inte passar in i och som bara är konsumtion och business å ena sidan, och överdriven och extremt ytlig känslosamhet och böner, larv-tv, och hjärtan och gullgull å den andra. Nu under ett dygn lägger jag lika mycket på Läkare utan gränser som varje betalning för egen konsumtion jag gör. Det blir en trettiondel av en disponibel månadsinkomst, vilket är en droppe i havet - men utan droppar inget hav.
Men bara för idag. Don't worry.
Varför accepterar vi sån jävla fattigdom och moment 22-scenarior runt i världen och håller på som vi gör i ankdammen här, och tjafsar om småsaker och revir? Vi tycker det är viktigare att byte utseende på hemmet varje säsong istället för att göra en riktig insats någonstans där det behövs, där folk behöver vatten, kunskap, bostäder, integritet, frithet och framtid.
Antingen är vi djur som drivs av instinkter och bara vill ha och ha och ha och håller på med revir, bråkar och slåss, förgör varandra, eller annars kan vi ju vara tänkande och kännande individer som inte låter det egoistiska gå för långt, det blir bara tråkigare ju mer ego folk är.
Ok, vi är djur som håller på med fortplantning och allmän instinktöverlevnad, som katterna på gården. Kurr-kurr. Mat-mat. Äga kärlekens eller makten i hooden.
För mig: helt oacceptabelt att jag ska anpassa mig till en livsstil jag inte passar in i och som bara är konsumtion och business å ena sidan, och överdriven och extremt ytlig känslosamhet och böner, larv-tv, och hjärtan och gullgull å den andra. Nu under ett dygn lägger jag lika mycket på Läkare utan gränser som varje betalning för egen konsumtion jag gör. Det blir en trettiondel av en disponibel månadsinkomst, vilket är en droppe i havet - men utan droppar inget hav.
15 januari 2010
5 januari 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)