Plotterpanik

Om städning. Från februari 2008.

69 meter över havet

Orten här ligger 48 meter över havet enligt yr.no och eftersom jag bor på kulle och högst upp i huset lär det vara ungefär på 63-metersnivån, men inte 69 som varit snyggare. http://www.yr.no/sted/Sverige/Stockholm/Hammarbyhöjden/

Det blev en konstig rockad det här året. Jag flyttade ifrån dalgången mot Tanto, och ett snäpp sydösterut, för att få ett högt guldsolssydvästläge och slippa den där deprimerande skuggan som slog in på kvällarna ungefär när jag kom hem från jobbet, jobbet jag jobbar på för att bland annat ha råd att bo just där.

Men det är okej att bo här på höjden ett tag till tills jag vet vad jag vill egentligen, utöver att bo själv, för första gången på 30 år eller mer. Närmare bestämt 32 år.

Känner lite press från sociala grannar. Men jag orkar inte glida ner på gården till gemensamma uteplatsen. Jag vet ju knappt vem jag är längre. Vad jag än säger låter det bara excentriskt. Men inte för mig. Jag fattar ingenting om varför inte folk rör sig någonting, ens i närmsta världen.

Jag har tröttnat på mig själv. Jag är inte trött på mitt eget sällskap och mina egna upplevelser, men har blivit så bortrankad och feltolkad genom åren att jag inte tycker om den roll jag får i de sociala spelen. Jag förstår att det är så enstöringar beter sig. Man ställer sig åt sidan, inte för att man vill vara själv, utan för att slippa bli skadad. Man är kanske inte enstörig från början, kanske bara blyg och oframfusig.

För egen del, och jag ska inte gå in på vad jag brukar råka ut för, så ogillar jag hur tjejer ständigt förstör varandras möjligheter på olika plan istället som killar, som teamar ihop sig på beständiga sätt över tid, och ger varandra jobb och ordnar roligheter och löser problem ihop. Det är att förenkla, men många tjejer bara pratar.

Fast alla killar har inte såna gäng, och många blir också utan kvinnor, för den starka mansflocken lockar till sig tjejer, som också vill ha lite kul, men tjejerna byts ut efter hand.

Ofta är de enslingar med nåt extra järn under västen man möter när man är ute ensam tjej i stan eller på resa, och man blir skräckslagen: de är som svarta hål av längtan, där kvinnan ska lösa hela utanförskapet och skapa social stabilitet, all närhet och social legitimitet.

Nej. Jag är inte med på banan. Parförhållanden tråkar ut mig. Jag vill inte ha det. Känner jag ett stråk av tillfälligt intresse eller förälskelse så blåser det över som en laddning i atomosfären och ett kort åskväder. Sen kommer solen fram igen och man är fri.

Hur ska då andra uppfatta en, när man alltid ställer sig åt sidan och säger varsågod. Gå före ni, ta bästa jobben, låtsas som jag är en idiot, trumfa över ni.. jag vill inte vara i uppmärksamhetens centrum, för jag är redan där. Och jag vill inte ha nån som tar över i mitt centrum och rumstera omkring och dissa det jag tycker om.

När de värsta egona i sociala spelet paraderar då vänder jag mig åt ett annat håll. Och rullar iväg med cykeln.

- Du kan om du bara vill, sa modern och alla lärare. Ja, och jag vill inte dansa små grodorna och ha hårda tofsar och vara fin. Jag vill cykla till badklippan och dyka i.

Det är det jag vill.

100 kartonger i kubik

Hur mång kubik förrådsutrymme behövs om man behöver stuva in 100 flyttkartonger som har måttet 60x38x44 cm? Enkel matematik? Förra gången jag flyttade tog det tre veckor från flyttbeslut/kontraktsskrivning till själva flytten. Jag hann inte gallra, men satte lappar på lådorna i alla fall. Nu är det mest en fråga om att både hinna gallra, renovera och hitta nånstans att flytta.

Hemmets tröga matematik

När vi flyttade in här för snart 10 år sen var det med 115 flyttkartonger.
Om en flyttkartong motsvarar 4 kassar med saker, hur många dagar tar det då att bära ut (och ge bort) lösöret om man lyckas ta med sig en kasse om dagen?
Hur många dagar tar det om man bara lyckas bära ut en kasse varannan dag?

Båda hemma framför dator

Båda hemma. Jag lyssnar på radio och dottern ser på tv, och båda framför varsin pc.

Att konvertera bloggen har tagit sin tid och armbågarna är slitna. Men nu ska det gå lätt att antingen fotoblogga eller email-blogga från mobilen, eller åtminstone uppdatera facebookstatus mobilt, och de senaste statustexterna därifrån tas in automatiskt på bloggen, liksom senaste från jaikun. Det gör bloggen mer till central. På facebook och jaiku måste man dessutom ha konto och logga in och jaiku funkar bara bra mobilt med Nokiatelefoner, vad jag förstår.

Funderade ett slag på att etikettera smartare, men det finns inget smart sätt. Och även ett halvdåligt sätt tar en hel dag, minst. Allt handlar ju om hur man ska slajsar informationen, som nån informationsmänniska uttryckte det. Och det är lättare sagt än gjort.

Skulle bara vilja sova och vakna pigg och glad en solig dag.