Kommentarsfattigdom

Är egentligen för öppna kommentarsfält, men hycklande nog har jag själv hellre avstängt för direktkommentarer framför att behöva stänga bloggen helt.
Då och då går jag in och ser om någon kommenterat och publicerar om det inte är spam eller hot.

Nätet börjar bli sjukt jobbigt, med facebook och timeline, som tydligen ska skriva ens digitala historia, fast man hellre sköter den biten själv, inte att bli en del av de nya kyrkböckerna i myndigheters och företags servrar.

Självklart kan man använda bloggar och facebook för att göra sig sitt eget varumärke och hitta på allt, precis, allt eller vara superärlig, som man vill eller tror man vill. Man kan faktiskt låtsas att man är någon annan eller ta sig andras identiteter eller delar av dem.

De som söker jobb på att försöka anpassa sig efter vad en arbetsgivare kan tänkas tycka får nog precis de arbetsgivare de troligen inte vill ha, som är likadana som de själva, som ljuger för ytan.

Det blir intressant vad ungarna kommer att tycka när de blir större, de som nu har ipad istället för nalle och oändlig tillgång till världens berättelser. Och ska föräldrarna muta in ungarnas aliaser redan tidigt och skydda deras riktiga namn? Och vilka nya kanaler och former av mobbing kommer uppstå, när ungarna själva alltid ligger en ocean av nätbeteende före föräldrar och lärare.

Det är ledsamt när personer i ens närhet nu lämnar facebook och sluter sig i sina sällskap, det har varit några bra år i den partiella ensamheten att ändå ha facebookeriet och liksom kunna följa polare och ha diskussioner kring viktigt och oviktigt och hålla kontakten med vänner, polare, ungarna, kanske lite kollegor och släktingar, och själv ha kollen på sina bilder och berättelser.

Det har ju visat sig, gång på gång, att Facebook ändrar regelverket. För de som till exempel publicerat bloggliknande texter och bilder med notes i facebook vet vad jag menar. Helt plötsligt finns funktionen inte där längre, och facebook har bestämt att något annat, som att taggade publika bilder och filmklipp, är mycket viktigare, liksom ort och arbetsgivare, som att det på något enda sätt skulle vara speciellt önskvärt för privatpersoner.

Bloggarna har hittills varit ganska förskonade från såna omgörningar i själva innehållet, om nu inte hela leverantören har gett upp.

I övrigt skulle jag vilja prata både om det ena och andra. Men får vänta.

Känns som en otrolig obalans att personer som egentligen har det ungefär som man själv i nån skranglig medelklassen i den urbana mittfåran mår så himla dåligt av att inte synas och höras ännu mer på nätet, medan folk med otroliga berättelser inte vågar eller kan berätta. Man försöker inte leva på att stå på nåt podium och skrika, man försöker överleva.

Agitatorer och underhållare har alltid funnits, liksom pajaser och självutnämnda ledare. Lika egocentriska som alla andra, men måste ha publik hela tiden för att må okej. Man tävlar om antalet följare och antal tweets och flest läsare till bloggen, fast det ungefär är som tio-i-topp-listan i kiosken. Inte alltid det (man själv anser vara det) bästa som syns mest. Som den här Melissa Horn just nu, som man måste lyssna på bara för att man har en radio med 20 olika kanaler och oavsett om man byter kanal, så spelas samma låtar sönder överallt.

På det dystra 70-talet och 80-talet fanns inga andra sociala träffpunkter än att gå ut på nån ungdomstillåten pub och kanske babbla med random-folk om man nu var i en stad i sverige eller ute och luffade. Uteställena i Stockholm var få och kringgärdade med klädkoder och köer. När man fick barn och stannade hemma var det som en socialgrå filt la sig över ens unga dagar. Man fanns inte längre, vare sig ute, på jobb eller i bekantskapskretsen, den man kanske hade.

Nu kan småbarnsföräldrarna diskutera diverse på nätet i mängder av forum, man har längre ledighet, man får vara ute även om man inte är hippie, och man kan faktiskt träffa nya människor på nätet med samma intressen eller situation, även om man bor fysiskt isolerat eller inte kan gå ut eller resa någonstans. Och man kan nätdejta eller annat som ligger för en.

Vad de små bebisarna kommer tycka om att ligga i bloggar och i forum vet vi ju inte nu.

Nån släkting sa att det bara är gamla brev och sånt som kommer finnas kvar sen i framtiden, men att gamla, verkligen personliga berättelser och kärlekshistorier finns bevarade är väl ofta för att de var så väl gömda just då, och hittades väldigt långt senare, och att den som kanske hittade pappersbitarna var en sån som inte slängde allt "som skräp". Den som idag skriver nåt på nätet har inte heller nån aning om hur informationen kommer att användas eller när den kommer att raderas.

Nu är vem som helst läsare och kan spara på nya lagringsställen och göra utskrifter, om det nu är det som gäller, och vem vet om inte allt brännbart kommer användas för att värma husen om elen inte når fram längre. Vi vet ingenting om just det. Eller hur det som sparas kommer att tolkas. Det som är udda och högljutt just nu döljer kanske de strömningar som ligger under ytan och blir viktiga sen.

Kämpa på

Lite lustigt att folk, jag brukar kalla dom så, så lätt säger eller visar att de tycker att det bara är att kavla upp ärmarna och kämpa på. Som de själva gjort för att komma nån vart här i livet och bli nån bra, någon bra, som nån vill ha, som är värd att hyra.

Det är väl ingen konst att jobba och kämpa på som fan med något man har enkelt för, och dessutom tycker är kul, där man också får bekräftelse och anses duktig, duktigare, duktigast. Jippi, vad kul det är.

Eller att man är rätt dålig på nåt, men installerad med sån självkänsla från barnsben, och blir peppad att satsa på nåt som är rätt och ligger i tiden, och så kämpa kämpa, kämpa, hundra extra timmar varje dag, kämpa, kämpa, satsa, satsa, järnet järnet, alla kan bli snygga, och så se märkbara framsteg och självkänslan som växer till hybrisnivåer. Som XGK-adaffis.

Jag överdriver självklart.

Men att tvinga sig, dag efter dag, år efter år, att gneta och streta med något man har svårt för eller tycker är tråkigt så att klockorna stannar, mot andras mål, det är lite svårare det, och belöningen är kanske inte ens en lön som går att leva på. Och ingen tycker att man kämpat tillräckligt.

Nu är ju du inte folk i allmänhet, och inte jag heller. Jag är jag och du är du.

Jag har det senaste halvåret fått frågan vad jag vill eller tänker göra (åt olika saker) och när jag berättar vad jag skulle vilja, så gills inte det helt enkelt inte. Man måste vilja det som man ska vilja vilja.

Det finns inte på kartan att man skulle vilja något som skulle kunna kallas lite mer frihet, eller lite mer rörelsefrihet, men är man bara idiot om man inte fattar sin plats, och hur glad och tacksam man ska vara om någon över huvud taget vill hyra en.

På radion sa de nyss att undersökningar visar att unga idag, vilka de nu är, mest av allt önskar sig ett vanligt normalt liv, de vill inte ut i världen och upptäcka och förändra, som min generation. De vill ha ett bra jobb, de vill hitta någon att bilda familj med och skaffa fint boende.

Jo det är faktiskt basic att kunna bo och försörja sig och para sig, i nån slags ordning. Ungomarna vill ha det vi ändå fick ganska lätt: jobb och bostad.
Nu är jobb och bostad något för de som klarar sig allra allra bäst i konkurrensen. Fight for your right to.. ha råd att bo. Yes.

Det jag tänkte på var något lite elakt, men det här är ingen elak blogg, om ens en blogg.

Själv har jag ingen lust att kämpa mot mål som inte är mina egna.
Det var nog ett halvår sen jag fick några målförslag skrivna på näsan. Jag kunde faktiskt utvecklas till "en riktigt bra plubb" om jag bara lärde mig mer plipp och plupp.

Efter minst 15 år som plubb tappade jag sista unset motivation. Och inte ens någon känsla av att vilja ta revanch eller få upprättelse på nåt sätt kände jag. Jag bara bleknade ihop som en skrutt, mentalt först. Sen fysiskt.
Men det är bara att kämpa på, eller hur.

Tågtripp till Uppsala

Det var en fin höstdag och jag åkte mot Uppsala mitt på dan, i god tid, med hyfsade marginaler och efter lunch. Ingen fara. Möte där kollegorna skulle ha kollen, inte jag. Kände hur det började domna i händerna och ökande puls bultande i hela kroppen när jag förstod att de åkt pendeln åt fel håll och hjärtfliddret tilltog när min enda ledhjälp i anteckningsboken fanns kvar hemma.

Försökte ta bilder för att avleda mig själv och hindra ångestångvälten att dra igång på högvarv, men det gick inte. Nån timme senare kändes det som huvudet hamnat i en härdsmälta, kunde inte prata längre, inte andas, som att det var ett väldigt snöpligt slut.

Men det var det inte. Inte riktigt slut alltså. Bara nästan.

Dubbel espresso

Inte precis det roligaste att sitta i köpcentrum även om fikat är dyrt. Efter halva koppen kom jag på att jag inte röker och inte skulle få även om jag rökte. Armarna värker av heltid vid fel dator, jobbdator. Inget kul blir gjort.

(27 kronor för en dubbel espresso i Kista galleria. Det är som att det ska vara dyrt för att det ska kännas mer sofistikerat efter shoppingen. På Kaffe & Honung respektive Kaffebar på Hornsgatan kostar dubbel espresso 15 kronor, och då är vinsten per kopp ändå rejäl.)

Andra bloggar om: dubbel espresso, kista galleria, kaffebar, Hornsgatan

Mobilen full och dum

Allt annat kan sparas, som adressböcker, foton och bilder. Men inte text. Inte sms. Det måste vara en svart plump för utvecklarna att man glömde det allra enklaste.
Så varje gång jag nu får ett sms och har skrivit ett svar och ska skicka får jag reda på att minnet är fullt och att jag ska radera valfri mapp. Alltså hela inkorgen eller alla skickade. På andra sidan sitter en polare och blir skitsur på att jag inte är snabbare på sms-svar. Ringa har jag ingen lust med..

Det är många som ringer just nu

- Det är många som ringer just nu . Var vänlig återkom senare.
Varför informerar de inte istället om eventuella störningar i nätet i telefonsvararen. Obegripligt kasst.

Nr 12 i kön

- Vi svarar så snart vi kan.
- Din kötid beräknas till.. Fyra noll minuter.
Ingen varning när Comhems bredand går ner.

Transportsträcka

Nåt tråkigare än transportsträckor finns inte i film, men det handlar sällan om mer än två timmar nånting. Två timmar är mindre än tre timmar till lunch, då man upprepar nåt man redan gjort för mycket och för länge. Fem dar till helg. Tre månader till semester. Sju år till nytt jobb eller kanske nåt oväntat man aldrig önskat eller kan föreställa sig.
Fy fasen vad svårt det är att se att ens eget liv nästan bara är, eller varit, långörer som avbryts med katastofer. Jag har så socialt jäkla tråkigt och jobbet är bara repriser. Folk håller på med sina bostäder, och sina dejter, och tusen små detaljer, och bygger nya bon. Jag är för ung för min ålder mentalt. Jag har egentligen aldrig valt själv. Man förleds att tro att man valt själv men kämpat för dåligt.