En av grävskoporna

Gräver upp en grop, stenkrossar en park, bygger väg

Gräsmattan

- Fotar du våra bilar?

- Ja, jag fotar det här. Jag dokumenterar hur ni förstör den här parken.

- Förstör?

- Ja, en fin uppvuxen liten lekpark och nu har ni förstört precis hela parken.

- Vi bygger ju en väg här..

- Det var en fin upptrampad gångstig, där. Det behövs ingen väg, här är ju redan vägen, behövs inte två stycken genom en sån här liten park.j

- Ah, det kan jag väl hålla med om.

- Och hade det inte varit bättre att bygga en lekpark nånstans där det inte finns någon alls?

- Jo, det har du rätt i.

Inser uppgivet att det är inom bygg och entreprenad de nya jobben finns. Riv nåt som finns, bygg nåt sämre och jävligt fyrkantigt på exakt samma plats. Och åtminstone några har jobb, men det hade gagnat platsen och skattebetalarna mer om de aldrig satt sin fot eller skopa i närheten av bostadskvarter där ungar ska växa upp och vuxna ha ett liv efter jobbet och på helgerna.

De här gubbarna/killarna/grävskopeägarna har inte bara grävmaskiner och stenkrossarkontakter. De har polare som fäller träd, polare som asfalterar, polare som sätter upp staketen runt, polare som river elstolpar, sätter upp nya, sköter affärerna, revisorer som fixar gråzonerna.

De måste känna folk inom kommunen och förvaltningarna som ger dem de här så kallade "upprustnings"-jobben. Vad vill folk ha som bor här? Planeras det för att byggarnas ungar ska flytta hit? Vilka ska egentligen bo här? Ska ungdomarna som växer upp i Stockholm kunna bo i eller i närheten av stan och bo kvar?

Idag har de, troligen, fullkomnat bärsärkargången i Tidaholmsparken och att förvandla resten av gräsmattan till leråker med breda spår efter grävmaskiner och vad det är. Den första halvan är redan är tillplattad med stenkross till en en kommande "upprustad" lekpark, där allt är utjämnat.

De har fällt all växtlighet över kullen som nästan kändes som en glänta i skogen, som var så himla fin i kvällssolen i somras, och lite ljuddämpning mot tunnelbanan. Nu är träd och buskar borta. Och det kan nu inte bli sämre.



-------------- sen behöver man inte läsa mer, det är osorterad ilska, så slipper folk i min närmsta närhet höra skiten:

Känner mig som indian och storstadsurinvånare, både och. I en regnskog som håller på att skövlas, där bara kortsiktiga ekonomiska intressen styr, och där känslan för natur och livsmiljö saknas. Det är som fiskeflottorna som dammsuger haven på fisk, som inte kommer fattiga till del vare sig som inkomst eller som mat: utan tvärtom urholkar befolkningens möjligheter att kunna försörja sig. Det tas upp mer än det går att sälja.

Här i stockholm är det unga stockholmare som inte har nån försörjning eller boende, 20 procent.

Självklart har de här männen med sig sina stora glänsande bilar eller jeepar. Grävskoporna står ju i lekparken sen några veckor tillbaka.

Jag fotade bilarna på rätt nära håll för att kunna kolla var de här byggarna egentligen bor själva och vart skattepengarna för stadsdelens miljö grävs ner istället. En sportbil, några äcklliga subbar. Inga billiga saker att ha med sig på ett lekparksupprustarjobb.

Nä, ser jag en sån där svart jeep eller två, då vet jag att det är rivningar, trädfällningar och och snabba vinster det handlar om. Såg det vid Zinken där de rev ut allt, kök, badrum, precis allt, för att sen slänga in ungefär samma saker, i en annan färg, och sen sälja. Sen kommer nästa jeep, och sura karlar som river kök och sätter dit nya. Sen nytt sälj och köp.

De här människorna, byggmännen, deras uppdragskontakter inom kommunen, och fyrkantsstyrda asfaltsplanerare utan känsla för Stockholm, de tillhör gruvorna och källarvåningarna och parkeringsgaragen. Ner med dem nånstans om de nu bara tänker asfaltering och framkomlighet för trafik.

De kan bygga tunnlar för sina bilar - så att de kan åka fram och tillbaka till tunneljobben, men här i stan kunde man önska att ungdomar istället fick jobb att till exempel ta hand om miljöerna, och vara med och planera i projekt där ungdomsbostäder ska byggas - uppbyggliga saker som gör att de unga verkligen vill och kan bo kvar och jobba i Stockholm. Det behövs lokala hantverkare, det behövs hjälp med ungarna, fler vuxna och halvvuxna i skolorna. Lokaler som finns ska kunna användas, inte stå tomma för att hyrorna är så höga att ingen normal affärsverksamhet kan gå ihop.

De här utplattamännen har inte fattat att träden behövs, men det är klart de tar de uppdrag som bjuds. Ansvaret är kommunens, men planerare och beslutsfattare verkar vara födda bakom leråkers köpcentrum - eller nåt sånt - inte fatta att stadspark är stadspark och åker är åker. Där kan man vända upp och ner på jorden och plantera nytt varje år. Det är fult som stryk, där på landet, både husen och runt husen och i glesbygdstätorterna och i en massa av våra förorter. Eländigt fult. Men gräver och plattar ut, och gör en ny grop och river det andra byggt, och bygger nytt som är ännu värre. Som det svarta huset i Kista.

Naturen här borde kulturskyddas träd för träd, dunge efter dunge, eftersom hela området byggdes kring befintlig natur, och man kan bygga fler hus på en del ställen, och man kan däcka över Nynäsvägen och bygga ihop Globen med Hammarbyhöjden och Kärrtorp, men att ge sig på de få gliporna av park är så jävla fantasilöst.

Sorgliga träd

De här träden mår mycket sämre än för ett år sen och medveten åverkan kan ju vara en förklaring. Några träd försvann och andra ser ut att ha fått häxgift i sig.

Alingsåsvägen 14-16, överdelen av trädet dött

Alingsåsvägen 10-12, knappt vare sig grenar eller lövverk

Nedanför Alingsåsvägen 10-12.

Det kan ju vara så att en del av trädbeståndet omkring börjar bli så föråldrat att björkarna faktiskt risar ihop, men därför är det extra viktigt att boende inte ger sig på friska träd. Om det nu är för att få bättre utsikt eller mer gräsmatta att sköta.

Drar för 8 gardiner

Köpte med ledning av syrran 5 paket wilma på ikea i lördags, okej okej. Och så gardinstänger att hänga upp dem på.

Nu har jag löst sittande stänger och flaxande eller flygande vita gardiner i överflöd, fick upp åtta våder, så heter det väl.. Gardinerna släpar i golvet och är 10-15 cm för långa.

Man kan ta nån medföljande tejp foch STRYKA upp gardinerna till rätt längd. Inser att jag inte strykt något sen nån gång på 90-talet när jag var tvungen att vara business woman några år.

Stryka finns inte längre på min textilkarta och symaskinen gick sönder, så det får vara operfekt, som det ska va.

Hursomhelst är det lite skönt att kunna sätta på datorn i rummet fastän solen står rakt in genom fönstren, och att inte alltid behöva bjuda på sig själv inför 1000 jobbare på Stockholmsarenabygget. Inser att lika mycket som jag ser ut, ser andra in.

Har bott här i snart elva månader för att få den insikten, tydligen. Snacka om att vara subjektiv..

Globen släckt

I utsikten har jag vanligen Globen, som lyser dag som natt, med lite olika ljussättningar, men ikväll när jag tittade ut var den borta. Det är då man funderar på om sinnena spelar en ett spratt, om Globen är släckt eller om den bara rullat iväg..

Så börjar Globen synas igen. Världen är tillbaka till vanligt vett.

69 meter över havet

Orten här ligger 48 meter över havet enligt yr.no och eftersom jag bor på kulle och högst upp i huset lär det vara ungefär på 63-metersnivån, men inte 69 som varit snyggare. http://www.yr.no/sted/Sverige/Stockholm/Hammarbyhöjden/

Det blev en konstig rockad det här året. Jag flyttade ifrån dalgången mot Tanto, och ett snäpp sydösterut, för att få ett högt guldsolssydvästläge och slippa den där deprimerande skuggan som slog in på kvällarna ungefär när jag kom hem från jobbet, jobbet jag jobbar på för att bland annat ha råd att bo just där.

Men det är okej att bo här på höjden ett tag till tills jag vet vad jag vill egentligen, utöver att bo själv, för första gången på 30 år eller mer. Närmare bestämt 32 år.

Känner lite press från sociala grannar. Men jag orkar inte glida ner på gården till gemensamma uteplatsen. Jag vet ju knappt vem jag är längre. Vad jag än säger låter det bara excentriskt. Men inte för mig. Jag fattar ingenting om varför inte folk rör sig någonting, ens i närmsta världen.

Jag har tröttnat på mig själv. Jag är inte trött på mitt eget sällskap och mina egna upplevelser, men har blivit så bortrankad och feltolkad genom åren att jag inte tycker om den roll jag får i de sociala spelen. Jag förstår att det är så enstöringar beter sig. Man ställer sig åt sidan, inte för att man vill vara själv, utan för att slippa bli skadad. Man är kanske inte enstörig från början, kanske bara blyg och oframfusig.

För egen del, och jag ska inte gå in på vad jag brukar råka ut för, så ogillar jag hur tjejer ständigt förstör varandras möjligheter på olika plan istället som killar, som teamar ihop sig på beständiga sätt över tid, och ger varandra jobb och ordnar roligheter och löser problem ihop. Det är att förenkla, men många tjejer bara pratar.

Fast alla killar har inte såna gäng, och många blir också utan kvinnor, för den starka mansflocken lockar till sig tjejer, som också vill ha lite kul, men tjejerna byts ut efter hand.

Ofta är de enslingar med nåt extra järn under västen man möter när man är ute ensam tjej i stan eller på resa, och man blir skräckslagen: de är som svarta hål av längtan, där kvinnan ska lösa hela utanförskapet och skapa social stabilitet, all närhet och social legitimitet.

Nej. Jag är inte med på banan. Parförhållanden tråkar ut mig. Jag vill inte ha det. Känner jag ett stråk av tillfälligt intresse eller förälskelse så blåser det över som en laddning i atomosfären och ett kort åskväder. Sen kommer solen fram igen och man är fri.

Hur ska då andra uppfatta en, när man alltid ställer sig åt sidan och säger varsågod. Gå före ni, ta bästa jobben, låtsas som jag är en idiot, trumfa över ni.. jag vill inte vara i uppmärksamhetens centrum, för jag är redan där. Och jag vill inte ha nån som tar över i mitt centrum och rumstera omkring och dissa det jag tycker om.

När de värsta egona i sociala spelet paraderar då vänder jag mig åt ett annat håll. Och rullar iväg med cykeln.

- Du kan om du bara vill, sa modern och alla lärare. Ja, och jag vill inte dansa små grodorna och ha hårda tofsar och vara fin. Jag vill cykla till badklippan och dyka i.

Det är det jag vill.

Flyttar söderut

Tiden går och plötsligt har man tillträde, som det heter. Man betalar resterande belopp efter handpenningen på 10 procent och banken lägger upp lån och säljaren och mäklarna får sina delar av kakan. Jag gjorde en avvägning att bo med bra sollägen, mycket lite insyn och stor utsikt eller att försöka hitta en liknande i innerstan men till nästan dubbla priset. För det jag fick en fin 2:a i Hammarbyhöjden kunde jag fått en fin 1:a med kök men inte balkong, eller nästan fått en fin 2:a i Hornstull, men med få soltimmar på balkongen och insyn från alla håll. Kalkylen nu är att nya lägenheten kommer kosta 5.500 i månaden inklusive lån och månadsavgift. Det jag har idag är ungefär 10.000 i månaden, men var mycket högre när räntan var hög då jag köpte.

Känns väldigt konstigt att flytta ut från stan till en stadsdel jag aldrig bott i tidigare och knappt varit i. Men folk där verkar trivas och i huset runtomkring verkar det bo mest singlar och par, fler yngre än äldre, och väldigt få barnfamiljer. Här är det äldre par som sålt villan som flyttar in, respektive växande barnfamiljer. Packar och skäms över alla prylar. Orkar inte gå igenom och gallra som jag borde. Jag slänger bara ner och hoppas böckerna får plats, och att jag ska bo så att jag får tid över till sånt jag aldrig hinner med som den kaoshusfru jag varit.

2 dar till flytt nu och jag funderar på housewarming och när jag ska ha den.

Tidaholmsparken och trädinventering runt Skarabacken

Tidaholmsparken bredvid spåren.

Vinterpromenerade och rekade solskuggor och trädplaceringar i Hammarbyhöjden västra i lördags. Parken kändes lite Berlin, bara ölkiosken som saknades. Ett kriterium för min nya bostad är träd i utsikten. Utan träd vet man ju inte vad det är för årstid när man vaknar eller kan kolla vinden, och träden är bra sällskap och bättre att titta på än de flesta tv-program. Från fönstren och balkongen hade man några riktigt balla trädtoppar i närheten, och Globen längre bort, vilket förenklar orienteringen i okänt landskap. Kommer ha separationsångest från mina träd här i Tanto, dom är så fina...

Få ta en vårdag och gå runt och fota dem att ha på väggarna i nya lägenheten.