Alla pratar om att följa sin magkänsla. Att det är den känslan man ska gå på. Intuition eller vad som menas. Jag ryser. Om det inte finns rätt och fel eller någon vettig synbar väg - vad gör man då? Tänk om man är en idasslartyp och råkar ha många magar samtidigt?
Jag får gå på axelkänslan istället, det är där eller i huvudet jag får känningarna först. Min magkänsla strejkar, mina ögon står inte ut. Jag gråter, eller grät, ofta en skvätt på vägen till jobbet för att jag faktiskt lider av att omgivningarna är fula, att det är mitt liv som är inringat av fult, att det är tillkrånglat, och handlat om år av deadlines och att omvärlden mest är kall och blåsig.
Ingen som helst magkänsla. Jag har känsla för ljus och rytm, snarare än jävla hets. Jag kunde ha dragit till värmen. Min känsla för sol sa mig det, men då kan det ha drabbat andra. Allt kunde ha blivit riktigt bra, rentav. Eller dåligt.
Jag tror jag har en bra värdegrund, en bra känsla för vad som är rätt och bra och schysst det har varit en svår balans att avböja egna känslor och behov och ett högt pris för sin kroppsliga och ekonomiska självständighet också.
Men det har betytt mycket beslutsångest, år efter år. Gör man rätt? Var det korkat? Ska jag säga upp mig, jobba mindre? Tvinga barnen att börja ny skola när det känns fel? Det är en balansgång, där det bästa åt endera hållet försämrar förutsättningarna och oddsen åt andra håll.
Jag fick gallkramper och hamnade på akuten mitt i semestern mitt i nittiotalets mitt. Var det magkänsla? Men magkänsla för vad? Låg helt utslagen på bebisstranden på 1 decimeters djup och kunde inte ens koppla av med en bok. All energi gick åt att åtminstone se efter ungarna och köra måltider. Sen semester slut och jobba och köra racet 11 månader till.
Var det en förvarning om att skilsmässa och knapra slitsamma år i näringslivet i 15 år var rätt beslut, istället för att på köpa en skitbillig terasslägenhet med utsikt över havet på Mallorca och bli tidig bostadsuthyrare och sen tidig bostadsmiljonär, kanske med ny man? Eller kanske kvinna. Eller drunkna. Man vet ju inte.
Hur kan man över huvud taget säga rätt eller fel. Att skiljas efter den semestern var då enda utvägen från ett fängelse värre än oändlig vinter. Nästan alla jag känner har jag träffat efter det beslutet. Om jag istället gått på smarta-investerar-känslan och viljan att bo vid stranden hade jag kanske suttit där nerdekad efter några rusiga år på playan, på nån trasig solstol under off-season med grannar i samma sits, och utan kontakt med barnen, som dragit tillbaka till trygga sverige och blivit kungar och drottningar här av ren ilska mot morsan svek och egoism.
Ungefär som att man skulle kunna känna in vad som kommer bli bäst för alla.
Men aldrig förvänta sig att någon ids känna in vad som skulle vara bäst för mig.
Men alternativen och varianterna på hur man kan välja är ibland så många och komplexa att man inte känner att någon variant kommer att funka. Eller att säga, fair enough, jag jobbar på, försöker få varje vardag att funka. Så har jag gjort.
Sen säger ungarna att vardagen i Sverige är det värsta dom vet, att de hatar det, och bara vill bo utomlands..
Med små ungar och lite större senare, har man hur som helst ingen som helst egen erfarenhet av att vara förälder just till de personerna eller hur det är att vara liten eller ung just då eller just nu. Och de flesta beslutsvåndor man har, om man avslöjar dem, ger så många olika personers magkänslor från alla håll att man inser att det är rent lotteri. Folk chansar gärna när det gäller andras beslut, men klarar inte sina egna.
Det är omöjligt vara expert eller prognosmakare kring livets frågor. Man får råd av folk som lyckats som sitter i ett helt annat läge och säkerhet än man själv, men de gjorde kanske sina val för 10 eller 20 år sen, inte nu.
Viktiga beslut svettas man över, ser alla varianter, men inte andra omständigheter. Det räcker med att någon kan lägga ett krokben nånstans och man rasar utför istället för att fortsätta vidare. Eller släppa det mesta egna för någon annan eller för nåt som hänt.
Magkänslan kommer ofta från andras kollektiva magkänslor, och så gör man fel i alla fall. Eller man gör som alla och lite försent och hamnar i stora gruppen med oro och ångest och val mellan pest och kolera. Eller man hamnar i sån knipa att man inte har några vettiga alternativ eller nån magkänsla över huvud taget, och man kan råka illa ut även om man är optimist eller har flyt i övrigt. Eller det går hyfsat bra ändå. Och man är rätt nöjd, ändå.
Jag har troligen fattat ganska många korkade beslut genom åren, och nog fasen har man ändå försökt övertyga sig om att man ändå ville något bra eller det bästa. Men inget säger egentligen att en annan väg hade lett till något bättre. Om man inte fått det där jättebra dagiset hade man kanske flyttat och fått mycket bättre skolor för ungarna.
Det är också gambling att försöka satsa på sin egen talang. En del satsar allt under många år, och får ingen respons tillbaka, medan andra gör succé vid första försöket. Jag gav själv upp för att att bara kunna försörja mig och vara nån stabil person för andra. Trodde att man kanske ändå , sen alltså, skulle ha lite tid till sina egna saker på fritiden, som aldrig kom.
Det är den fria tiden jag fortfarande suktar efter. Nu när man gjort sitt i arbetslivet kan man ta vid nånstans där man kanske valde fel som 19-åring, 24-åring, 28-åring, 35-åring, 42-åring.. 50-åring.
Ångestbefrielse är kanske att inse att inte de beslut jag fattar ändå inte påverkar så mycket, eftersom det är andra som måste bestämma sig själva, och själva orka stå ut med sånt man inte kanske vill i första hand, men som leder till något bättre sen. Och försöka hålla fast vid de värderingar man ändå håller på.
De som lyckas är ofta de som satsar på något de känner för - innan kollektivets magkänslor slår in. (publicerat 26 januari 2011)
