Halv fem plingar det till i mobilen.
"Skriv" heter larmet, som mer betyder att det är trängsel på tunnelbanan, och man själv åker ut medan andra åker hem. Eller nåt.
I själva verket har jag kanske jobbat 4-5 timmar med nåt och ska ta en paus eller borde göra något som inte behövs, som man själv skulle behöva, för egen del.
Halv fem började jag skriva lite. Morgonstund är fintid det.
Datum för publicering här på den här gamla bloggen stämmer inte. Förr kunde man spara något i draft-läge, och när man var redo att kanske publicera lade posten sig fint där den hörde hemma kronologiskt. Nu blir datumet publicera-datum, oavsett när man skrivit texten.
Annars måste man manuellt hitta på ett datum, vilket känns helt galet i efterhand.
Men vill man förvirra, så kan man. Vill man inte, så kan det bli så i alla fall.
26 juli 2013
Less påre
Ingen är speciellt intresserad av vad jag tycker om någonting, och jag har
nästan lärt mig att leva med det, och till och med intala mig själv att jag är smått road av insikten.
Brukar tänka på att de flesta känner sig obekräftade, och bekräftade inte kan få nog av det. I medvind är det lätt att tro att man både är ovanligt kreativ och oumbärlig.
Läspar allt mer. Kanska snart kan kvala in som nyupptäckt stjärna på spanskspanskan.
Va? säger folk. Vasaru? Hu-scha? Urschäkta..
Eller:
- Va sa ni? som ungdomar väl tvingas säga för att inte behöva sluta nästa dag.
- Vilka är det du pratar med? kan man fråga då, och vända sig om om kolla vilka hon eller han ställde frågan till.
- Aha, du menar mig alltså. Förstod inte riktigt. Trodde du pratade med några andra..
Hoppas kunna fixa en dit en liten extratandsatrapp nån gång i höst. Kostar ungefär lika mycket som att ta en enkel tågresa till Göteborg.
Fått en allt större glugg framme i underkäken, som gör att vissa uttalskombinationer tappar bort sig. Har man lite glest mellan tänderna från början så lutar de sig gärna åt endera hållet, som en vindpinad liten dunge.
För övrigt är verkligheten alltid värre än dikten. Därav konsten.
nästan lärt mig att leva med det, och till och med intala mig själv att jag är smått road av insikten.
Brukar tänka på att de flesta känner sig obekräftade, och bekräftade inte kan få nog av det. I medvind är det lätt att tro att man både är ovanligt kreativ och oumbärlig.
Läspar allt mer. Kanska snart kan kvala in som nyupptäckt stjärna på spanskspanskan.
Va? säger folk. Vasaru? Hu-scha? Urschäkta..
Eller:
- Va sa ni? som ungdomar väl tvingas säga för att inte behöva sluta nästa dag.
- Vilka är det du pratar med? kan man fråga då, och vända sig om om kolla vilka hon eller han ställde frågan till.
- Aha, du menar mig alltså. Förstod inte riktigt. Trodde du pratade med några andra..
Hoppas kunna fixa en dit en liten extratandsatrapp nån gång i höst. Kostar ungefär lika mycket som att ta en enkel tågresa till Göteborg.
Fått en allt större glugg framme i underkäken, som gör att vissa uttalskombinationer tappar bort sig. Har man lite glest mellan tänderna från början så lutar de sig gärna åt endera hållet, som en vindpinad liten dunge.
För övrigt är verkligheten alltid värre än dikten. Därav konsten.
15 juli 2013
Surströmming
Det pratades om surströmming.
Kanske är det ovanligt att vara uppvuxen i Stockholm, och aldrig någonsin ha ätit surströmming, bara känt hur det luktar, i nåt sommarstugeområde som barn, och trott att överfulla utedass i hela området liksom svämmat över.
Om surströmming är gott eller inte kunde handla om vad som helst. Alla har olika åsikter och erfarenheter, eller kanske inga alls.
Det är en överlevnadsinstinkt att undvika mat som luktar illa, och först när man är övertygad att det som luktar illa inte är farligt, så äter man.
Tänk om all mat skulle lukta som surströmming.
Numera kanske man ska vara lika mer skeptiskt mot att "mat" inte luktar nåt alls eller luktar för gott eller för mycket. Kanske är den ihopmojsad av nåt helt annat än vad man tror, och ingredienslistan är så lång och obegriplig att man närmast kan utesluta att det är annat än kemikalier, tillåtna nu, kanske förbjudna sen.
Kanske är det ovanligt att vara uppvuxen i Stockholm, och aldrig någonsin ha ätit surströmming, bara känt hur det luktar, i nåt sommarstugeområde som barn, och trott att överfulla utedass i hela området liksom svämmat över.
Om surströmming är gott eller inte kunde handla om vad som helst. Alla har olika åsikter och erfarenheter, eller kanske inga alls.
Det är en överlevnadsinstinkt att undvika mat som luktar illa, och först när man är övertygad att det som luktar illa inte är farligt, så äter man.
Tänk om all mat skulle lukta som surströmming.
Numera kanske man ska vara lika mer skeptiskt mot att "mat" inte luktar nåt alls eller luktar för gott eller för mycket. Kanske är den ihopmojsad av nåt helt annat än vad man tror, och ingredienslistan är så lång och obegriplig att man närmast kan utesluta att det är annat än kemikalier, tillåtna nu, kanske förbjudna sen.
10 juni 2013
Inte skrotcyklar
Maj i år, lokaltidningen: Knökat med skrotcyklar över hela Söder
Jag väljer att ha smårostig och ful cykel för att slippa få den stulen. Man hakar fast den i nåt av samma skäl. Förra vinterns långtidsförvaring i snöhögar gör dem inte snyggare. Man hakar givetvis fast hojen i något för att öka chanserna att få ha sin cykel kvar.
Det är diskrimering att kalla folks cyklar för skräp. Alla är inte sportcyklister eller har tvingats köpa ny cykel för att den gamla blivit stulen.
Har kämpat och klappat om både min egen och andras cyklar, vid Skanstull och Mariatorget, hela vintern och våren. Rest dem upp när de ramlat eller sparkats omkull, tagit bort sadelreklamen, som bara avslöjar hur länge cyklarna stått, och och tömt cykelkorgarna, eftersom de uppfattas som papperkorgar, som det råder på brist på utmed trottoarna.
Jag väljer att ha smårostig och ful cykel för att slippa få den stulen. Man hakar fast den i nåt av samma skäl. Förra vinterns långtidsförvaring i snöhögar gör dem inte snyggare. Man hakar givetvis fast hojen i något för att öka chanserna att få ha sin cykel kvar.
Det är diskrimering att kalla folks cyklar för skräp. Alla är inte sportcyklister eller har tvingats köpa ny cykel för att den gamla blivit stulen.
Har kämpat och klappat om både min egen och andras cyklar, vid Skanstull och Mariatorget, hela vintern och våren. Rest dem upp när de ramlat eller sparkats omkull, tagit bort sadelreklamen, som bara avslöjar hur länge cyklarna stått, och och tömt cykelkorgarna, eftersom de uppfattas som papperkorgar, som det råder på brist på utmed trottoarna.
7 juni 2013
Untitled Originally uploaded by Coola morsan
4 vuxna och 6 barn ute på dagstripp i skärgården på 60-talet. Jag står längst till vänster i bild, stortrivdes men var väl den enda som hade tillåtelse att röra mig fritt och gå i badrock. Förstod också att det där med att åka snabbt med motorbåt ut till annan familjs sommarstuga bara vara en engångshändelse.
5 juni 2013
5 maj 2013
view from.hotel in Chania harbor
view from.hotel in Chania harbor Originally uploaded by Coola morsan
The bor from. My roine in the harbour
9 april 2013
Otidsenligt
9 april
Otidsenligt anti-modern, och utan utan vaxproppar i öronen, så att man snappar upp och lär sig nåt fast man bara är ute och går.
Plockar upp något jag hittade som är odaterat:
Tror att det var fjärde gången den här veckan som personer absurt försöker göra sig kvitt mig, istället för att säga som det är, eller hoppar på mig när jag uppenbart sitter någonstans för att till exempel skriva ifred.
Såna enkla saker, som att sitta och prata med någon eller några andra, och sen lugnt gå hem när jag själv vill - det verkar inte existera i min tillvaro. När jag sover blir jag väckt. När jag är fokuserad och vill fortsätta blir jag avbruten. Jag bara åker, medlar, betalar, åker tillbaka, betalar igen. Låser, låser upp, åker meningslöst gröna, röda, blåa.
Skulle jag skriva om hur den här veckan (i september eller april), med alla händelser varje dag, inom och utom marginalerna, skulle det ta två dygn.
Otidsenligt anti-modern, och utan utan vaxproppar i öronen, så att man snappar upp och lär sig nåt fast man bara är ute och går.
Plockar upp något jag hittade som är odaterat:
Tror att det var fjärde gången den här veckan som personer absurt försöker göra sig kvitt mig, istället för att säga som det är, eller hoppar på mig när jag uppenbart sitter någonstans för att till exempel skriva ifred.
Såna enkla saker, som att sitta och prata med någon eller några andra, och sen lugnt gå hem när jag själv vill - det verkar inte existera i min tillvaro. När jag sover blir jag väckt. När jag är fokuserad och vill fortsätta blir jag avbruten. Jag bara åker, medlar, betalar, åker tillbaka, betalar igen. Låser, låser upp, åker meningslöst gröna, röda, blåa.
Skulle jag skriva om hur den här veckan (i september eller april), med alla händelser varje dag, inom och utom marginalerna, skulle det ta två dygn.
5 april 2013
Bli konstnär
Att man blivit uppsagd är inte nåt man gärna skriker ut.
När man berättar att man typ MAB:ra, är mellan arbeten, så skrattar de lite, och ställer frågor man inte vill svara på. Var, sen när, hur länge, varför och hur många jobb man söker.
Att vara i varselflock är i alla fall bättre än att ensam ensam frysa ihjäl, och motas ut.
Så när nån kanske frågar vad jag jobbar med kan jag säga att jag till exempel funderar. Det gör jag alltid. Det är ingen lögn.
Jag researchar eller tar mig en upplevartur. Det är också sånt jag gör. Jag fotar när det finns ljus och rum och jag antecknar. Här och där, hit och dit.
Men det är roligast att säga att man är eller ska bli konstnär, långtradarshaffis eller öppna ett roligt hål i väggen.
Någon i familjen sa mycket nyligen att det var jag som borde blivit konstnären.
Kul att höra det nu när man så oftas sållats in som inte ens i kreativa sfären någonstans. Jag kan numera tycka att det var jäkligt idiotiskt att inte snöa in på eget skapande och upptäckande istället för att börja kontors- eller diverseslava, renovera, reparera, hålla ihop saker och planera andras business.
Skönskriva och omformulera kan man ju alltid. En konstnärs rätt kanske? ;)
När man berättar att man typ MAB:ra, är mellan arbeten, så skrattar de lite, och ställer frågor man inte vill svara på. Var, sen när, hur länge, varför och hur många jobb man söker.
Att vara i varselflock är i alla fall bättre än att ensam ensam frysa ihjäl, och motas ut.
Så när nån kanske frågar vad jag jobbar med kan jag säga att jag till exempel funderar. Det gör jag alltid. Det är ingen lögn.
Jag researchar eller tar mig en upplevartur. Det är också sånt jag gör. Jag fotar när det finns ljus och rum och jag antecknar. Här och där, hit och dit.
Men det är roligast att säga att man är eller ska bli konstnär, långtradarshaffis eller öppna ett roligt hål i väggen.
Någon i familjen sa mycket nyligen att det var jag som borde blivit konstnären.
Kul att höra det nu när man så oftas sållats in som inte ens i kreativa sfären någonstans. Jag kan numera tycka att det var jäkligt idiotiskt att inte snöa in på eget skapande och upptäckande istället för att börja kontors- eller diverseslava, renovera, reparera, hålla ihop saker och planera andras business.
Skönskriva och omformulera kan man ju alltid. En konstnärs rätt kanske? ;)
4 april x-bröllopsdag
Nu är det varken 4 april eller skärtorsdag, men det var en skärtorsdag den 4 april det året som jag gifte mig första gången. Efter det har jag skilt mig en gång. Det jämnade ut sig.
Sen ville jag inte gifta om mig.
Nu har jag blivit ännu mer obstinat. Vill inte ens riskera att bli kär. På sin höjd lite intresserad. Utan förpliktelser eller återloopar.
Vill mest bara ha tid att bli mer vän och lära känna några av dom som jag ändå inte tycks kunna bli mer än polare med. Det krävs för mycket tu-man-handande. Och jag är heller ingen väninnetyp. Det där när man sitter två tjejer och tittar varandra djupt in i ögonen i timmar, fast den ena egentligen bara vill ha anledning att ragga, eller tvärtom.
X-maken och jag, eller nån av oss, tänkte väl att det skulle vara jättekul att ha bröllopsdag minst en gång om året - men oftast två gånger, liksom att barnen absolut skulle ha tre förnamn för att ha extra många dagar om året att fira.
Det är så man kan tänka fast man inte nånsin har lagt namnsdagar på minnet, utom sin egen ibland, eftersom den infaller på självaste julafton.
Vet inte varför jag fick heta Eva, precis som min moster som inte ens har nån kontakt med min mamma. Det gör det omöjligt att i efterhand ta min morsan efternamn som flicka. Det hade varit ett passande namn, ett riktigt bra namn till allt möjlig och bättre än mitt iskalla idiotiska efternamn som är svårt att säga utan att kraxa osägbara konsonanter.
Jag försöker hitta tillbaka till mig själv. En gång om dagen ungefär. Den jag kanske är eller var nånstans. Fast jag då var för blyg och för stukad av att vara snäll. Sen blev jag osynlig fram tills dess att jag "inte var nån ungdom precis". Just fyllda 34 eller 35.
Nu kan jag i alla fall stolt säga att jag är 55. Stolt 55-åring. Inget skit att låtsas vara typ 39 i 10 år i rad. Kanske har man några år på sig att åtminstone få vara 55+ och till och med kan flytta in och gömma sig på nåt seniorboende, och sitta var själv med skiten på tv och gratiskryss från lokaltidningen, och vilja ha sällskap men samtidigt tycka att alla grannar stör?
Som vanligt. Inte var det detta jag tänkte skriva. Det blev bara så. Förökte bara mjukstarta lite.
Sen ville jag inte gifta om mig.
Nu har jag blivit ännu mer obstinat. Vill inte ens riskera att bli kär. På sin höjd lite intresserad. Utan förpliktelser eller återloopar.
Vill mest bara ha tid att bli mer vän och lära känna några av dom som jag ändå inte tycks kunna bli mer än polare med. Det krävs för mycket tu-man-handande. Och jag är heller ingen väninnetyp. Det där när man sitter två tjejer och tittar varandra djupt in i ögonen i timmar, fast den ena egentligen bara vill ha anledning att ragga, eller tvärtom.
X-maken och jag, eller nån av oss, tänkte väl att det skulle vara jättekul att ha bröllopsdag minst en gång om året - men oftast två gånger, liksom att barnen absolut skulle ha tre förnamn för att ha extra många dagar om året att fira.
Det är så man kan tänka fast man inte nånsin har lagt namnsdagar på minnet, utom sin egen ibland, eftersom den infaller på självaste julafton.
Vet inte varför jag fick heta Eva, precis som min moster som inte ens har nån kontakt med min mamma. Det gör det omöjligt att i efterhand ta min morsan efternamn som flicka. Det hade varit ett passande namn, ett riktigt bra namn till allt möjlig och bättre än mitt iskalla idiotiska efternamn som är svårt att säga utan att kraxa osägbara konsonanter.
Jag försöker hitta tillbaka till mig själv. En gång om dagen ungefär. Den jag kanske är eller var nånstans. Fast jag då var för blyg och för stukad av att vara snäll. Sen blev jag osynlig fram tills dess att jag "inte var nån ungdom precis". Just fyllda 34 eller 35.
Nu kan jag i alla fall stolt säga att jag är 55. Stolt 55-åring. Inget skit att låtsas vara typ 39 i 10 år i rad. Kanske har man några år på sig att åtminstone få vara 55+ och till och med kan flytta in och gömma sig på nåt seniorboende, och sitta var själv med skiten på tv och gratiskryss från lokaltidningen, och vilja ha sällskap men samtidigt tycka att alla grannar stör?
Som vanligt. Inte var det detta jag tänkte skriva. Det blev bara så. Förökte bara mjukstarta lite.
4 februari 2013
Flopp 2012
2012 var ett år som bådade någorlunda gott i början.
Hade lite hopp nånstans, försökte börja planera lite för egen del, och försökte bli, om inte helt frisk direkt, så i alla fall tillräckligt frisk för att bli bli friskförklarad och osjukskriven, även om jag själv inte ville gå in i väggen igen.
Man blir inte stresstålig av att ständigt vara utsatt för stress som inte är självvald, lika lite som att man blir immun mot getingar av att ständigt tramp i jordgetingbon.
Det som stressade på jobbet var att tvingas göra saker på mycket kortare tid och mycket slarvigare än vad jag själv ansåg var rimligt, eller hetsa fram saker genom tjat tjat tjat som nån slags tidsstudieman, och inte få kunna stå för något bra i mitt eget namn, vilket sabbade möjliga öppna nätverk i branchen.
2012 blev en flopp på allt som hade med jobbet att göra, utom att jag gick från 50 procent mot heltid och blev uppsagd i ett varsel lagom till jul. Alla tror att det är en jättebra deal för mig och att jag har all tid i världen att slicka sår och sadla om, men ingen är väl gladare i dessa dagar än de som till slut fick fasta jobb och kunde börja sina vuxenliv.
Anser det absurt att man ska jobba ihjäl sig när man har dagis- och skolbarn, och finnas där pigg och entusiastisk dygnet runt för andras skull istället för att man delar på de jobb och tar en del av det som måste göras, oavsett ålder.
Hade lite hopp nånstans, försökte börja planera lite för egen del, och försökte bli, om inte helt frisk direkt, så i alla fall tillräckligt frisk för att bli bli friskförklarad och osjukskriven, även om jag själv inte ville gå in i väggen igen.
Man blir inte stresstålig av att ständigt vara utsatt för stress som inte är självvald, lika lite som att man blir immun mot getingar av att ständigt tramp i jordgetingbon.
Det som stressade på jobbet var att tvingas göra saker på mycket kortare tid och mycket slarvigare än vad jag själv ansåg var rimligt, eller hetsa fram saker genom tjat tjat tjat som nån slags tidsstudieman, och inte få kunna stå för något bra i mitt eget namn, vilket sabbade möjliga öppna nätverk i branchen.
2012 blev en flopp på allt som hade med jobbet att göra, utom att jag gick från 50 procent mot heltid och blev uppsagd i ett varsel lagom till jul. Alla tror att det är en jättebra deal för mig och att jag har all tid i världen att slicka sår och sadla om, men ingen är väl gladare i dessa dagar än de som till slut fick fasta jobb och kunde börja sina vuxenliv.
Anser det absurt att man ska jobba ihjäl sig när man har dagis- och skolbarn, och finnas där pigg och entusiastisk dygnet runt för andras skull istället för att man delar på de jobb och tar en del av det som måste göras, oavsett ålder.
2 februari 2013
1 februari
Jag ger det tre vintermånader: februari, mars och april.
1 februari.
Dagen var en fredag. Dagen glömd eller gömd.
Tänkte skriva viktiga mail, men fick lov att vila istället, och körde en e-learningkurs i Mac-operativ-basics på sängen, så att jag knappt behövde lära mig någonting nytt, bara få bekräftelse på att jag inte missat så mycket.
Loggade in lite här och där, läste x-jobbmail, svarade på en enkät. Snabbläste Aftonbladet och Expressen, bland annat om Anna Wahlgrens visit som gäst hos Skavlan.
Bestämde mig för att skita i att se programmet, trots att Skavlanrepriserna har en tendens att rulla in under min mest min tv-benägna tid på dygnet.
Funderade på relationen i familjer, och hur personer i en familj kan uppfatta och uppleva samma händelser och skeden så extremt olika.
Alla har en historia att berätta, som det brukar sägas. Visst är det tur att det finns personer som vill berätta någon annans historia. Men faktum kvartstår. Jag tror att de flesta inte bara vill lyssna och höra regisserade berättelser, utan också berätta och bli förstådda.
Umgås så mycket med storytellers och har väldigt svårt att hantera när saker sitter så långt inne att det inte går att formulera.
1 februari.
Dagen var en fredag. Dagen glömd eller gömd.
Tänkte skriva viktiga mail, men fick lov att vila istället, och körde en e-learningkurs i Mac-operativ-basics på sängen, så att jag knappt behövde lära mig någonting nytt, bara få bekräftelse på att jag inte missat så mycket.
Loggade in lite här och där, läste x-jobbmail, svarade på en enkät. Snabbläste Aftonbladet och Expressen, bland annat om Anna Wahlgrens visit som gäst hos Skavlan.
Bestämde mig för att skita i att se programmet, trots att Skavlanrepriserna har en tendens att rulla in under min mest min tv-benägna tid på dygnet.
Funderade på relationen i familjer, och hur personer i en familj kan uppfatta och uppleva samma händelser och skeden så extremt olika.
Alla har en historia att berätta, som det brukar sägas. Visst är det tur att det finns personer som vill berätta någon annans historia. Men faktum kvartstår. Jag tror att de flesta inte bara vill lyssna och höra regisserade berättelser, utan också berätta och bli förstådda.
Umgås så mycket med storytellers och har väldigt svårt att hantera när saker sitter så långt inne att det inte går att formulera.
12 september 2012
En dag ett liv
11 september var det igår, och på tv fiction nonstop.
Inget spår av katastrof, inga nyhetskanaler, men återblickarna fanns där nog.
Tänker att jag måste anteckna varje dag, allt det som händer.
Så tänkte jag för en vecka sen, och likadant för två år sen innan jag gick i väggen. När den här bloggen funkade var den en ventil, men när känsliga saker händer blir lätt beslutet att inte skriva. Nu är min ventil den förlamade halvtimmen innan jag reser mig ur sängen mellan det första och fjärde alarmet, anka, kvack-kvack. Man skulle rent av kunna kalla det meditation..
Jag får frågor. Vad exakt, när, vem, vilka, hur, varför. Min önskan att inte behöva spara allt och redovisa varenda detalj retroaktiv kommer på skam.
I torsdags köpte jag en översiktskalender med två veckor per uppslag. Det är lagom, för tiden ser lika liten och ynklig ut som det jag hinner med. Det blir stödord för minnet som jag själv knappt kan läsa vad jag skrivit.
Hetstwittra samtidigt som man utför saker är väl nästa steg. Inte korrläsa, bara pubbla.
Nu är jag här, det här händer just nu, så känner jag, där kommer den, åsikt hit och åsikt dig, lägger mig, natti natti, sätter fyra alarm, utsikter eller bristen på. Nu åker jag gröna, fram och tillbaka, fram till, nu slår hjärtat snabbare, svetten rinner och tiden står stilla, minuterna segar sig fram, en dag känns som ett år.
Dagens ord är empowerment.
Inget spår av katastrof, inga nyhetskanaler, men återblickarna fanns där nog.
Tänker att jag måste anteckna varje dag, allt det som händer.
Så tänkte jag för en vecka sen, och likadant för två år sen innan jag gick i väggen. När den här bloggen funkade var den en ventil, men när känsliga saker händer blir lätt beslutet att inte skriva. Nu är min ventil den förlamade halvtimmen innan jag reser mig ur sängen mellan det första och fjärde alarmet, anka, kvack-kvack. Man skulle rent av kunna kalla det meditation..
Jag får frågor. Vad exakt, när, vem, vilka, hur, varför. Min önskan att inte behöva spara allt och redovisa varenda detalj retroaktiv kommer på skam.
I torsdags köpte jag en översiktskalender med två veckor per uppslag. Det är lagom, för tiden ser lika liten och ynklig ut som det jag hinner med. Det blir stödord för minnet som jag själv knappt kan läsa vad jag skrivit.
Hetstwittra samtidigt som man utför saker är väl nästa steg. Inte korrläsa, bara pubbla.
Nu är jag här, det här händer just nu, så känner jag, där kommer den, åsikt hit och åsikt dig, lägger mig, natti natti, sätter fyra alarm, utsikter eller bristen på. Nu åker jag gröna, fram och tillbaka, fram till, nu slår hjärtat snabbare, svetten rinner och tiden står stilla, minuterna segar sig fram, en dag känns som ett år.
Dagens ord är empowerment.
28 augusti 2012
Djurgårdsfärjan
Tog färjan tillbaka till slussen från en rätt misslyckad Winnerbäckspelning, måndag kväll.
Jag hittade ingenstans att stå, ljudet var för lågt överallt i periferin, och jag såg inte något från scenen och kunde inte hålla på och trängas. Hörde senare andra tjejer pusta i toakön och säga detsamma: att de inte orkade konserten för att de varken såg eller hörde nånting av den.
Tappade bort A, eller tvärtom, och när jag gav upp att leta plats, och gick upp på den ganska tomma "Kryddhyllan" för att hitta toa och lite värme i första höstkvällen sa vakten: "och hur var det här då?", som om man var för liten för berg- och dalbanan.
Killarna runt bordet där jag slog mig ner med för tunga väskor menade på att de var brandmän, dj:s, och storebrorsor till jättekändisar, spände musklerna och ville att jag skulle fota dem.
Det gjorde jag och gick på toa.
Det gjorde jag och gick på toa.
Huxflux hade de antagligen dragit på efterfest på djurgården, utåt skogen, med killen som kallade sig kändisens storebrorsa.
De här brandmännen/dj:arna snackade ett tag om den där jävla eken (den utanför radiohuset), och tyckte att de (som besökare i stan eller nåt?) hade rätt att fälla varenda träd, som de (inflyttare?) gjort på "strandvägen" (alltså Norr Mälarstrand). Jag försvarade eken som symbol för stockholm och menade att de själva skulle kunde kapa hemma sina hemmakommunen hos sina föräldrar, inte här.
Hade en rätt skojig återresa till slussen, med luttrade Sördermalms- och gamla stansbor, och med en färja som kom in när jag skulle hem, pratsamma gäng och par, och en tunnelbana som kom efter 2 minuter.
Men det känns som att jag aldrig mer kommer att vilja gå ut i Stockholm, eller vilja vara med mer. .
26 augusti 2012
Vem tror du att du är?
Vem tror du att du är när du blir vad du äter?
Hade kräftskiva med grannarna och av 8 personer var vi väl tre som åt kräftor. Några orkade inte komma ut eller ner, och jag orkade inte åka på Notting Hill Carnival, som börjar imorgon. Men om jag tar ett morgonflyg hinner jag fortfarande dit, men jag fick lite kalla fötter.
Bestämde mig för att åka till London senare, och inkognito. Ångrade mig redan igårkväll, när jag hör Major Lazor på Popaganda. Gatufestsgalenskap i minivariant.
20 juli 69 bestegs månen av Niel Armstrong som blev 82 år gammal.
Det var ett tag sen man såg månen över huvud taget, och morgondagens väder blir en "blöt historia".
Men det kanske man kan ta med en nypa salt.
Hade kräftskiva med grannarna och av 8 personer var vi väl tre som åt kräftor. Några orkade inte komma ut eller ner, och jag orkade inte åka på Notting Hill Carnival, som börjar imorgon. Men om jag tar ett morgonflyg hinner jag fortfarande dit, men jag fick lite kalla fötter.
Bestämde mig för att åka till London senare, och inkognito. Ångrade mig redan igårkväll, när jag hör Major Lazor på Popaganda. Gatufestsgalenskap i minivariant.
20 juli 69 bestegs månen av Niel Armstrong som blev 82 år gammal.
Det var ett tag sen man såg månen över huvud taget, och morgondagens väder blir en "blöt historia".
Men det kanske man kan ta med en nypa salt.
6 juli 2012
Ingen vånda i Pythagorion
Jag har fått i uppdrag att fota av en eller två speciella taknockar lite efter restaurangen Remataki, och har gett mig ett sånt där hopplöst uppdrag att kartlägga, eller åtminstone lära känna hamnpromenaden och gränderna bakom. Det är kul, men tar en jäkla tid, och allt förändras lite för varje dag, så varje dag upplevs som ny.
Det är en speciell känsla som jag inte är van vid: att se fram emot nästa dag istället för att bäva och våndas.
Kan livet vara så?
Skulle gärna jobba 4 timmar varje dag - alla dar i veckan - för att hellre leva såhär. Tror jag nu i alla fall. Igår satt jag 3 timmar för att lära mig en kamera. Men bara hobby.
Målet är att kunna TA bilderna exakt som jag vill att de ska se ut.
Går sådär.
Det är en speciell känsla som jag inte är van vid: att se fram emot nästa dag istället för att bäva och våndas.
Kan livet vara så?
Skulle gärna jobba 4 timmar varje dag - alla dar i veckan - för att hellre leva såhär. Tror jag nu i alla fall. Igår satt jag 3 timmar för att lära mig en kamera. Men bara hobby.
Målet är att kunna TA bilderna exakt som jag vill att de ska se ut.
Går sådär.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)