Ringde min mor idag. Hon lät inte glad, bannade för att jag inte ringer oftare.
- Jag vill få veta hur ni har det minst en gång i veckan.
- Du kan väl ringa själv nån gång då, sa jag. Det är ju bara att ringa..
- Neej, jag ringer alltid fel, du håller alltid på å laga mat eller ska iväg eller..
- Är det inte bra att man säger att man har bråttom iväg om man nu har det, sa jag.
- Din syster ringer i alla fall en gång i veckan och din bror ringde alltid 2-3 gånger i veckan, och nu är han död och.. och ni är dom enda jag har.
- Ja men du har ju en massa vänner också.
- Det är bara familjen som är viktig, och ni hör aldrig av er..
- Hur mår du själv då, försökte jag bryta
- Ja det är dåligt. Och ni hör aldrig av er och..
- Det kanske är bättre att jag ringer när du är på bättre humör, frågade jag.
Då slängde hon på luren.
Jag, vuxna människan, får alltså fortfarande bannor och skäll av morsan. Hur kul är det att ringa till någon när det är som att gå på minfält. Berättar jag nåt ifrågasätter hon. Jag vågar inte ringa. Jag skjuter upp. Vill inte få skäll. Vill inte bli påmind om ungdomstiden. Jag attackerade inte då heller, jag försvarade mig.
Det var väl en ond cirkel där jag inte gjorde det bättre genom att antingen bråka tillbaka eller dra iväg. Alltid ute, alltid borta, aldrig med.
Mors dag.
Jag vet att hon haft det svårt och att hon anser att vi ska vara mer av familj, speciellt efter allt tråkigt som hänt.
Träffade mina egna barn som sa att jag var en jättebra morsa. Jag får väl leva med att vara en dålig dotter som alltid gjort sin mor besviken. Huvudsaken är att mina egna ungar tycker att jag är ok.
