Inte presis hos frissan

Kan inte lägga av med datorn. Vet inte hur man stänger av skiten.

Vet inte hur man gör för att få frissa frissad.

Ett och annat som flyter upp från draftläget

Publicerar en del av mins skriva-av-mig-texter som legat i draftläge. De hamnar tidsmässigt där jag skrev dem. Det ser kanske lite konstigt ut, men jag har äntligen en dator där jag kan läsa texter på ett annat sätt. Det är mer terapi för mig själv än avsett att läsas av andra.

Svammel om magkänsla

Lite svammel om magkänslor. Från 19 nov 2010

Plotterpanik

Om städning. Från februari 2008.

Larmet i väskan

Larmet går i trappen och jag stressar ihop.

Jaha, och varför skriker mobilen på mig? Och var är den?

Och varför är det vinter och jag måste vara för varmt respektive för kallt klädd, beroende på om jag är ute eller inne i affär eller på buss. Det är aldrig lagom, utom hemma, där klimatet kan justeras och ljuset rättas till.

Med två kassar, en väska och så mig själv att släpa på så kommer jag till slut in i lägenheten och hittar mobilen i väskan.
Och det stär bara: 17.00 skriva.

Därför skriver jag.

Hemska mellan 12:e och 13:e

Även om man inte vill hänga upp sig på datum då hemskheter hänt, så är det så. Som 11 september för New Yorkborna, som annandag jul för tsunamioffren, som jordbävningsdagen på Haiti. Varje dag om året är det något för någon.

Jag bävar för de här datumen: julafton, nyårsafton och 12:e och 13:e januari. Det började med konstigheter på julafton, avbröts av tsunamin och sedan kom dagarna när vi för 6 år sen svävade i ovisshet och hoppades att brorsan ändå var i liv och en logisk förklaring till försvinnandet.

Kvällen den 12:e var jag extremt orolig. Alla gjorde sitt för att hitta brorsan, polisen hade till slut tagit emot anmälan om försvinnandet. Halv åtta på kvällen den 13:e satt jag ensam kvar ute på kontoret i Kista hos kund, och fick per telefon veta att det värsta hade hänt, tolv timmar tidigare. Vid halv åtta på morgonen inom ett spann av fem minuter då inte ett vittne finns fast det var morgonrusning.

Den som ringde fick inte berätta vad som hänt, och hoppet var ute. Ändå sprang jag som en galning genom snön för att försöka få tag i en taxi. Jag hade inte en susning om hur jag skulle kunna slå ett nummer på mobilen, eller veta vilken adress jag var på.

Det blåser till ute och balkongdörren gnisslar upp, och stänger sig igen med en duns. Och då som nu vågar jag egentligen inte somna fastan kroppen värker av trötthet.

Offer för katastrofer, stora som små, drabbar alltid individer. En eller tusen. Tusen eller tusentals. Haiti, någons hem eller familjemedlem som spolas bort i Australien. Folk som blir skjutna av misstag.

Har ont i precis hela kroppen. M ska väcka mig vid halv åtta innan han går till jobbet. Jag vet inte varför jag tänker att jag ska vara vaken just den tid då det hände. Kanske för att jag missade att ingripa just då. Den här natten måste ha varit vidrig för honom, jagad som han var, och nästan framme vid räddningen på jobbet.

Det är kanske så att det känns som att jag tror att jag fortfarande kan gripa in och göra något. Om jag hade varit på platsen.

Drypande töande

Hela Stockholm dryper av töande. Våt gråfilt över stan. Snömodden i sanslöst fultillstånd som man inte ens ids fota, så fult är det. Stackar tidningsbudet som drar kärran i modden den här tiden på natten.

Markerar mac

Markerar bara att jag nu går över till en mac som husdator, och var bara tvungen att testa och konstatera att jag nu kan skriva i mörkret.

Datorn ser kanske bärbar ut men är istället för stationär låda, som jag inte har haft på nåt år eller två. Massor av info stängdes inne när PC:n gav upp. Den här är för tung att dra med sig ut men men okej att flytta runt i lägenheten.

Jag behöver råd kring i vilka steg och hur filer ska räddas från den ena datorn till hårddiskar och från små externa hårddiskar till bildsamling här eller där. Jag har ingen aning. Får ta det lite bitvis. På stan ska jag inte ha dator över huvud taget, det får bli nån slags surfplatta modell mindre.

Jag har varit sjukskriven i tre månader snart, och att jag över huvud taget kan tänka på att återställa hårddiskar och rädda bilder och sånt och till sist välja min privata dator - obereonde av vad jag tvingas (eller tvingades) ha på jobbet - är väl ett litet steg i rätt riktning, antar jag.

Små fönster

Flera månaders kyla och folk som hukar i sina lägenheter efter påbjudna helger med iphonar och ipodar som högsta önskan.

Förutom att kunna titta ut genom fönstret kan man titta ut i små fönster mot världen från alla sina tv-, dator- och mobilskärmar, och får veta vad man ska äta och träna med för att gå ner i vikt, eftersom man sitter still framför sina skärmar och åker i bil istället för att gå, och det enda roliga är att äta och köpa saker att dra hem så att det ska bli ännu roligare att titta på skärmar hemma.

Nog om detta förmedlat från en netbookskärm i hemmet.

Nyåret 2010

Nyåret föregicks av sällan skådad röra och en massa oro, utöver världsliga ting som att jag var på tandakuten och hade stopp i avloppet och köpte biljetter till nåt i reserv, som sen inte blev speciellt lyckat.

Vad som hände och vad som hände innan kan jag inte skriva om.

Otaliga nyårsaftnar har jag varit stand-by och beredd på utryckningar. Är inte precis jag som stressar upp kraven på lyckade julaftnar och nyårsaftnar, men det är så dubbelkänsligt allting att det inte går att skriva om det ens med ett privat schiffer bakom passwordsskyddade filer.

Och nu, när allt loggas så att man inte ens kan nämna ord eller tankar eller uttrycka åsikter öppet och arbetsgivarna sitter och kontrollerar ens privata facebooksida.. ja, då har man bara frihet att tycka så länge man lyckas hålla sig någorlunda anonym eller är frifräsare och har en roll att debattera, provocera och ifrågasätta.

Uppe en kortis

Lite morgondimma. Sovit två-tre timmar och kollar nu läget i mun med pajad tand, rum och utsikten. Idag väntar stopp i avloppetfix, tandläkarbesök och årets middag hos farsan och hans vakt.

Fejkat

Inte gå hem

Har gjort ett försök att få en bostad som känns som ett hem, och ett liv på rätt väg.

Hann liksom aldrig dit innan jag klampade i väggen. Förändringar tar väl sin tid, och tid till sig själv är inte det man är van att ta sig, när alltid andra står eller stått i centrum, eller om man nu bara uppfattat det så. I femton år var jag helt genomskinlig, tyckte jag. Mellan 20 och 35 såg bara barnen att jag fanns.

(Från 6 december förra året..)

Sen plötsligt blir man bara en plump på kartan eller nåt.

Andra vet recept på hur man gör för att koppla av. Man tar en liten snutt favoritgodis i sin vrå eller låter sig masseras. Man sätter på en halvlång badrock på spa och tvingas visa blåfrusna vinterben och kämpar för att tycka att det är jättejätteskönt att duscha och sitta i bastu med kollegorna. Koppla av för faan. Åk till landet, drick vitt vin, köp tofflor, läs bok, ät pepparkakor. Unna dig lite lyxprodukter.

Tålamodet har väl tagit slut. Jag reagerar både på att folk är idiotiska, på enkelspårigas hybris, konservativa, snåljåpar, oliberala, missunsamma, konsumtionsdårar, opportunister, whatever. Jag har något slags dubbelseende, förstår mig inte på de som bara är nöjda med allt, för det är obeträdd mark för mig: att man har det ungefär som man vill ha det. Amen.

De får tycka som de vill, men jag vill inte bli invaderad när jag själv vill ut. Inte instängd. Jag vill ha mitt space där jag kan vända på tårtan och fundera på om det är tvärtom, egentligen. Att de som inte har ett enda problem är själva problemet, till exempel.

Det är varken kriminellt eller politiskt känsligt. Men jag har väl rätt att bli uttråkad när andra inte tycker någonting alls, eller på jobbet där man inte är med i intelligentian över huvud taget.

Behöver antagligen nån total avkoppling ibland. Jag blir otroligt uttråkad - inte avslappnad - av ickevalda repriser.

Igår pratade M och jag om att det brukar kunna ta minst ett år att komma över dumpningar. Hon är vid en 2-månaderskris, men mycket värre däran än jag var då det hände senast. De var gifta och allt måste ta om hand, slängas eller delas upp, och minnena av livet man haft ihop blir blivit svårt solkade. Det är lätt att bara hiva allt över bord då. Och man försöker hindra andra från det.

Man måste kanske passera viktiga datum innan man kan ta itu. Om karln flyttade till ny tjej en helg i oktober så är det först i oktober året efter man kan se om känslorna verkligen förändrats och om man börjar komma över eller kommit vidare.

Jag säger dumma saker. Mer än nånsin. När jag drag igång en fråga eller diskussion och inte får några motargument blir jag bara värre. Blir galen när folk bara känner och känner och blir sårade - men inte tycker nåt. När jag bråkar behöver det nödvändigtvis ämnet vara det det verkligen gäller.

Jag vill veta hur folk tänker, vad de vill göra och om de vill ha nåt av mig och i så fall vad. Jag vill ha ett hum om hidden agendas, inte bara inbilla mig dem. Vad vill de, vad längtar de efter?

Jag finns här, med öppen och visad agenda. Att jag inte bli ihop med någon just nu, eller nånsin, betyder att jag inte alls eftersträvar att bli kär och ihop med någon. Jag är aktivt ovillig, vill ha min kropp ifred, här och nu, hemma och ute och borta.

Mina egna åsikter och önskningar ältar jag år efter år, och de ändras inte. Verkar som andra tror att det räcker med en semestertripp så är jag tillbaka och nöjd i torr frysvardag. Tänkte ta friår då, 2005. Tre saker hände: Tsunamin, brorsan dog och friårsmöjligheten togs bort.

Det året kändes inte som rätta året att förverkliga sig själv precis.

Alla jag kände började rämna och gå i bitar, eller gick i träda. Som de anhöriga till Estonia som man knappt hörde om sen. Just hide it away. Ingen idé att börja rota, för gör man det mår man bara ännu sämre.

Jag tycker jag säger vad jag önskar och strävar efter.

Jag kompromissar och kompromissar och går oftast mer än halva vägen hela tiden tycker jag själv. Jag tror själv att jag är glad och nöjd om barnen är i hamn och för övrigt att folk bara tycker att är ok eller tycker om mig. Men de kräver att man älskar, gullar och smörjer. De säger att man "inget ger", för man ger inte det som är guldet: love. De vill ha just det man inte kan ge. Dom ger, gull-gull, men jag ger INGENTING tillbaka. Ingenting.

Uttalade kärlekskänslor är nuets valuta. Ös på och du får mångfaldigt tillbaka. Peace and love och ipad i julklapp.

Nån säger att jag kanske rent av är autiskt. Tack för den, tänker jag. Men också kanske lite längre än så. Klarade ändå över 30 år i sociala arbetslivet innan nån ens kom på tanken.

445 i svarta hålet

Tar en snabbkoll.

Har 446 antagligen ofärdiga och helt opublicerade bloggtexter. Det kan man kalla riktigt jävla fegt. Jag kunde datumkoda dem och publicera en om dan fram till nästa jul och det skulle bli både förvirrande och en aning otidsenligt i vissa frågor. Saker man inte trodde kunde hända men ändå hände och sånt.

Psykologen idag sa att jag skulle börja planera mitt eget liv.

Lätt att säga.

Vad är det för fel på drömmar då..?

Slussen Hammarbyhöjden 8 minuter

Jag trodde jag fått nog av så kallade Kista-minuter och blåbussar man missat för att de kommit i klump precis innan. Ketjup-skov.

Och det handlar inte om då och då, utan varje dag i åratal och oavsett årstid.

En sån där kista-minut kan vara allt från 1 minut till hur många som helst.
Informationstavlorna växlar lite hit och dit från 3 minuter till 8, sen till 12 och står till sist och hackar på 1 minut i kanske 5 minuter, för att sen slå om till 15 igen. Fast värre. Drog bara till med nåt.

Det gör jag alltid. Jag överdriver alltid, säger min dotter.

Hm. Hon skulle bara veta.

I Kista trodde jag att det helt enkelt berodde på att SL mörkade att man hoppat över en avgång . Man lyckas hålla passagerarna i slags hopp om att tåget, det måste ju komma snart. Grava fel på dyra informationssystem kan det väl ändå inte vara, om enda servicen är att ge information om när nästa tåg kommer.

De fem stationer mellan Slussen och Hammarbyhöjden, 8 minuter enligt tabell, tog igår 1 timme och ungefär 45 minuter. Hade tavlorna visat rätt hade folk gett upp mycket mycket tidigare och tagit sina ersättningsberättigade taxiresor.

Värst var att stå vid Skärmarbrink, nästan hemma, efter andra bytet av plattform, och se tavlan med Skarpnäck 1 minut ändras till Gullmarsplan 1 minut. Tåget kom in på rätt perrong, men gick åt fel håll, in mot stan. Skarpnäcksskylten växlade till 17 minuter.

Sista biten hem grät jag. Var så jävla förbannad på allt, hela vägen hem.

Vintern, politiken, sättet vi får valuta för skattesänkningarna (som nån gaggade om på tåget), orättvisor, dumma relationer, taskiga människor, missförstånd, att ingen förstår en och kanske också de egna elakheter ilskan genererar. Jag är ilsken över att vi bara står ut och står ut, att vi inte får gnälla över att vi har hårda liv, trots att nästan alla omfattas av välfärden och har tak över huvud och jobb som ger hyfsad materiell levnadsstandard och värme inomhus på vintern.

Vi är inte mer än människor. Ibland kan det kanske vara enklare att laga lite mat på det som finns än att behöva bevisa over and over vem man är och ständigt behöva bli någon.

Sen hörde jag snusningarna och insåg att jag var hemma, bredbandet igång och natten lugn, bara vi vakna var vakna.

Bestämde mig igår för att sluta prata så mycket, börja skriva. Andra kan hålla den konverserande grytan igång.

Mest arg igår var jag över att jag själv eldat upp mig för kråkor istället för att prata med rätt personer.

Ingen glob idag

Jorå, Globen står där rätt stabilt ikväll, och är har regnbågens alla färger i stormen. Resten är svart med lite vitt i.
Eftersom jag faktiskt är så bakbunden som jag är kan jag ju i alla fall ta en bild, och tänka de där tusen orden och passa på att pladdra lite när jag träffar folk.
Så vill de inte träffa en på tag.

Utsikt 19 november

Standarglob.

Bakbunden magkänsla

Alla pratar om att följa sin magkänsla. Att det är den känslan man ska gå på. Intuition eller vad som menas. Jag ryser. Om det inte finns rätt och fel eller någon vettig synbar väg - vad gör man då? Tänk om man är en idasslartyp och råkar ha många magar samtidigt?

Jag får gå på axelkänslan istället, det är där eller i huvudet jag får känningarna först. Min magkänsla strejkar, mina ögon står inte ut. Jag gråter, eller grät, ofta en skvätt på vägen till jobbet för att jag faktiskt lider av att omgivningarna är fula, att det är mitt liv som är inringat av fult, att det är tillkrånglat, och handlat om år av deadlines och att omvärlden mest är kall och blåsig.

Ingen som helst magkänsla. Jag har känsla för ljus och rytm, snarare än jävla hets. Jag kunde ha dragit till värmen. Min känsla för sol sa mig det, men då kan det ha drabbat andra. Allt kunde ha blivit riktigt bra, rentav. Eller dåligt.

Jag tror jag har en bra värdegrund, en bra känsla för vad som är rätt och bra och schysst det har varit en svår balans att avböja egna känslor och behov och ett högt pris för sin kroppsliga och ekonomiska självständighet också.

Men det har betytt mycket beslutsångest, år efter år. Gör man rätt? Var det korkat? Ska jag säga upp mig, jobba mindre? Tvinga barnen att börja ny skola när det känns fel? Det är en balansgång, där det bästa åt endera hållet försämrar förutsättningarna och oddsen åt andra håll.

Jag fick gallkramper och hamnade på akuten mitt i semestern mitt i nittiotalets mitt. Var det magkänsla? Men magkänsla för vad? Låg helt utslagen på bebisstranden på 1 decimeters djup och kunde inte ens koppla av med en bok. All energi gick åt att åtminstone se efter ungarna och köra måltider. Sen semester slut och jobba och köra racet 11 månader till.

Var det en förvarning om att skilsmässa och knapra slitsamma år i näringslivet i 15 år var rätt beslut, istället för att på köpa en skitbillig terasslägenhet med utsikt över havet på Mallorca och bli tidig bostadsuthyrare och sen tidig bostadsmiljonär, kanske med ny man? Eller kanske kvinna. Eller drunkna. Man vet ju inte.

Hur kan man över huvud taget säga rätt eller fel. Att skiljas efter den semestern var då enda utvägen från ett fängelse värre än oändlig vinter. Nästan alla jag känner har jag träffat efter det beslutet. Om jag istället gått på smarta-investerar-känslan och viljan att bo vid stranden hade jag kanske suttit där nerdekad efter några rusiga år på playan, på nån trasig solstol under off-season med grannar i samma sits, och utan kontakt med barnen, som dragit tillbaka till trygga sverige och blivit kungar och drottningar här av ren ilska mot morsan svek och egoism.

Ungefär som att man skulle kunna känna in vad som kommer bli bäst för alla.

Men aldrig förvänta sig att någon ids känna in vad som skulle vara bäst för mig.

Men alternativen och varianterna på hur man kan välja är ibland så många och komplexa att man inte känner att någon variant kommer att funka. Eller att säga, fair enough, jag jobbar på, försöker få varje vardag att funka. Så har jag gjort.

Sen säger ungarna att vardagen i Sverige är det värsta dom vet, att de hatar det, och bara vill bo utomlands..

Med små ungar och lite större senare, har man hur som helst ingen som helst egen erfarenhet av att vara förälder just till de personerna eller hur det är att vara liten eller ung just då eller just nu. Och de flesta beslutsvåndor man har, om man avslöjar dem, ger så många olika personers magkänslor från alla håll att man inser att det är rent lotteri. Folk chansar gärna när det gäller andras beslut, men klarar inte sina egna.

Det är omöjligt vara expert eller prognosmakare kring livets frågor. Man får råd av folk som lyckats som sitter i ett helt annat läge och säkerhet än man själv, men de gjorde kanske sina val för 10 eller 20 år sen, inte nu.

Viktiga beslut svettas man över, ser alla varianter, men inte andra omständigheter. Det räcker med att någon kan lägga ett krokben nånstans och man rasar utför istället för att fortsätta vidare. Eller släppa det mesta egna för någon annan eller för nåt som hänt.

Magkänslan kommer ofta från andras kollektiva magkänslor, och så gör man fel i alla fall. Eller man gör som alla och lite försent och hamnar i stora gruppen med oro och ångest och val mellan pest och kolera. Eller man hamnar i sån knipa att man inte har några vettiga alternativ eller nån magkänsla över huvud taget, och man kan råka illa ut även om man är optimist eller har flyt i övrigt. Eller det går hyfsat bra ändå. Och man är rätt nöjd, ändå.

Jag har troligen fattat ganska många korkade beslut genom åren, och nog fasen har man ändå försökt övertyga sig om att man ändå ville något bra eller det bästa. Men inget säger egentligen att en annan väg hade lett till något bättre. Om man inte fått det där jättebra dagiset hade man kanske flyttat och fått mycket bättre skolor för ungarna.

Det är också gambling att försöka satsa på sin egen talang. En del satsar allt under många år, och får ingen respons tillbaka, medan andra gör succé vid första försöket. Jag gav själv upp för att att bara kunna försörja mig och vara nån stabil person för andra. Trodde att man kanske ändå , sen alltså, skulle ha lite tid till sina egna saker på fritiden, som aldrig kom.

Det är den fria tiden jag fortfarande suktar efter. Nu när man gjort sitt i arbetslivet kan man ta vid nånstans där man kanske valde fel som 19-åring, 24-åring, 28-åring, 35-åring, 42-åring.. 50-åring.

Ångestbefrielse är kanske att inse att inte de beslut jag fattar ändå inte påverkar så mycket, eftersom det är andra som måste bestämma sig själva, och själva orka stå ut med sånt man inte kanske vill i första hand, men som leder till något bättre sen. Och försöka hålla fast vid de värderingar man ändå håller på.

De som lyckas är ofta de som satsar på något de känner för - innan kollektivets magkänslor slår in. (publicerat 26 januari 2011)

Utsikt 8 november

Utsikt 8 november 17.05. När jag fixat en dator som orkar bildhantering ska jag sätta ihop en höjdarserie.

Utsikt utan pers

Utsikten utan persienn för storfönstret, nästan lite above Central Park-känsla. När syrran och jag bodde några dar på 5th Avenue var vi ovan trädtopparna, på 7:e våningen. Ändå var det klaustrofobiskt. Hissen var tveksam och trapphus fanns inte. Har finns i alla fall trapphus.