Slussen Hammarbyhöjden 8 minuter

Jag trodde jag fått nog av så kallade Kista-minuter och blåbussar man missat för att de kommit i klump precis innan. Ketjup-skov.

Och det handlar inte om då och då, utan varje dag i åratal och oavsett årstid.

En sån där kista-minut kan vara allt från 1 minut till hur många som helst.
Informationstavlorna växlar lite hit och dit från 3 minuter till 8, sen till 12 och står till sist och hackar på 1 minut i kanske 5 minuter, för att sen slå om till 15 igen. Fast värre. Drog bara till med nåt.

Det gör jag alltid. Jag överdriver alltid, säger min dotter.

Hm. Hon skulle bara veta.

I Kista trodde jag att det helt enkelt berodde på att SL mörkade att man hoppat över en avgång . Man lyckas hålla passagerarna i slags hopp om att tåget, det måste ju komma snart. Grava fel på dyra informationssystem kan det väl ändå inte vara, om enda servicen är att ge information om när nästa tåg kommer.

De fem stationer mellan Slussen och Hammarbyhöjden, 8 minuter enligt tabell, tog igår 1 timme och ungefär 45 minuter. Hade tavlorna visat rätt hade folk gett upp mycket mycket tidigare och tagit sina ersättningsberättigade taxiresor.

Värst var att stå vid Skärmarbrink, nästan hemma, efter andra bytet av plattform, och se tavlan med Skarpnäck 1 minut ändras till Gullmarsplan 1 minut. Tåget kom in på rätt perrong, men gick åt fel håll, in mot stan. Skarpnäcksskylten växlade till 17 minuter.

Sista biten hem grät jag. Var så jävla förbannad på allt, hela vägen hem.

Vintern, politiken, sättet vi får valuta för skattesänkningarna (som nån gaggade om på tåget), orättvisor, dumma relationer, taskiga människor, missförstånd, att ingen förstår en och kanske också de egna elakheter ilskan genererar. Jag är ilsken över att vi bara står ut och står ut, att vi inte får gnälla över att vi har hårda liv, trots att nästan alla omfattas av välfärden och har tak över huvud och jobb som ger hyfsad materiell levnadsstandard och värme inomhus på vintern.

Vi är inte mer än människor. Ibland kan det kanske vara enklare att laga lite mat på det som finns än att behöva bevisa over and over vem man är och ständigt behöva bli någon.

Sen hörde jag snusningarna och insåg att jag var hemma, bredbandet igång och natten lugn, bara vi vakna var vakna.

Bestämde mig igår för att sluta prata så mycket, börja skriva. Andra kan hålla den konverserande grytan igång.

Mest arg igår var jag över att jag själv eldat upp mig för kråkor istället för att prata med rätt personer.