När ens barn är ute och man hör ambulansen tuta förbi så fastnar hjärtat i halsgropen, ofelbart. Fastän de är 19 eller äldre. Minns när man var sen till dagis och man hörde ambulans och sirener. Och vad man sprang i panik mot dagiset. Dunk-dunk-dunk.
Jag försöker tänka att vi bor rätt nära Södersjukhuset.. nej, man är lika mamma-störd år efter år. Tänk att bara komma hem, lägga sig på kudden och lugnt och välförtjänt somna efter en riktigt lyckad dag.
Det där är föräldraskapets förbannelse. Den eviga oron. Det börjar redan under graviditeten. Rädsla för missfall, sen att barnet dör, får förlossningsskador, plötslig spädbarnsdöd, sätter något i halsen, petar i en elkontakt, cyklar rätt ut framför en bil....o.s.v. i det oändliga!!
SvaraRaderaJisses...Och jag som hade en svag förhoppning om att det skulle tona ut framöver???....Nähä, så glad fick man inte vara...Fyraåringen där hemma kommer inte att få gå ut förrän han fyller fyrtio!...och då i mammas sällskap...;o)
SvaraRaderaLong time no see, skönt att se att du lever och har hälsan?...*kram*
Jag är inte rädd när Sjuåringen är hos mig, däremot när han är hos sin far, för då har jag verkligen inte kontroll. Då blir jag orolig om jag läser på textTV om en drunkningsolyka på Gotland eller en bilolycka i Dalarna, och tänker "Kan de ha åkt dit"
SvaraRaderaJag hade nog förmågan att koppla av när barnen var hos pappan. Däremot hade jag inte fullt förtroende för skola och fritids.Det blir lite värre när man ungarna till exempel vägrar gå till fritids efter skolan och man inte kommer loss från jobbet. Och man ringer hem och ingen är hemma. Och mobilerna inte fanns än.. eller som nu, bara IQ-svaret som går på.
SvaraRaderamaruschka: ..tona ut? Jo, det där kan säkert vara olika för olika barn.
SvaraRaderaDet är klart mamma ska vara med. ;)