Trötta funderingar

Efter en hel dags funderande över varför jag är trött och hängig kom jag på att det kanske är så dags för drypande oinspiration, depp och liknande ett par dar eller fem.

Så funderar jag över folk.
Som en bekant, som hamnade mellan bostäder, och inte har nånstans att bo, och inte vill berätta hur hon klarar det eller var hon befinner sig sen en månad. Hon förstår inte att jag tycker att det är ett förtroendesvek.
Och så är det så typiskt svenskt att inte kunna be om hjälp. Man ska bita ihop och låtsas som det regnar, och vara lika duktig som vanligt. Man vill inte vara en belastning. Alla ska klara sig själva.

Folk som blivit svikna märker inte när de sviker själva. De har ego-alibi. De tror alla har det så mycket bättre och har därför rätt att sätta sig själva i totalcentrum - eftersom ingen annan gör det.

Nej, föräldrar får inte sticka ifrån sina barn, det är bara så. Det handlar nästan alltid om att det är en eller båda föräldrarna som lämnat sin unge i sticket på ett eller annat sätt. Det är svårt att bli bortstött som vuxen, men då har man så många förklaringar att ta till i bagaget och kan se att det är andra som har problem som drabbar en. Som barn har man inte det.