Knaslyssning

Funderar på att ta bort lyssna-knappen. Det är väl ändå ingen som lyssnar och det blir helt absurt när språkmelodin inte finns med. Melodi är svenskans signum, tror jag. Små små betoningar och sättet att säga saker gör språket. Är ni mä på dä?

Nej, ä-ljuden e inte det vackraste i svenska floran.

Drog på nån ny template på bloggen också, och känner inte igen den. Men det är väl bra det, kanske.

Beslutsångest

Jag har för många beslut att fatta och ingen rådgivare eller bollplank. Alla tycker olika, och bara lurad i affärer blir man ju. Man köper när det är dyrt och hype och säljer när det är avslaget. Inte är juli bästa månad att sälja lägenhet. Det säger alla.

Hela ångestpaket gäller inte bostad utan hela familjesituationen, alla som mår dåligt, jobbet, framtiden.

Känns som jag alltid fattar fel beslut.

Ramla av cykeln

Hornsgatan. Höll på att ramla av cykeln på övergångsstället.

En förortsbil full med killar skrek aggressivt som fan att - Kör inte mot rött din jävla.. [diverse skällsord]

De hade själva rött vid övergångsstället och stod still, och jag hade fått grönt på cykelövergångsstället, men de såg bokstavligen bara rött.

Det skrämmer mig att det tydligen är tillåtet att hota och skrika och ha livsfarligt bråttom bara man själv fegt stängt in sig en plåtlåda på hjul.

Elektronisk musikhistoria

Lyssnar på elektroniskt musikhistoria a la Calle Dernulf och han är just nu runt -80 med Human Leage, och det är väl det enda fördelen med att vara född i den förlorade 50-talsgenerationen som jag: att man varit med i hela det här musikparadigmet sen dagissålder, det som fortfarande är som nytt för de yngsta. Det är däremot pinsamt att folk som typ 30-åringar ute på klubbar och 40-åringar på jobbet tycker att man är excentriskt eller töntig som gillar ungdomsmusik.

Jaja.

Fast det är ju först nu som tekniken kommit så långt ur lyssnarperspektivet som man kan välja vad man ska lyssna på och var. Vi sög i oss ALLT som kom, för att det var så få tillfällen som bjöds.

I övrigt har Calle D en förkärlek för ordet "bubblar", att det bubblade i musikkretsarna, men som radiolyssnare kan man inte tänka sig honom i någon som helst miljö där det bubblar... har inte på alla år hört honom skämta om någonting över huvud taget, eller att man får en känsla av att han har egna upplevelser från dansgolvet, varken här i Sverige eller nånstans där det "bubblar"...

Men det är tur att nördarna samlar ihop och presenterar lite facts and figures, eller diverse syntar och musiksläpp, som i det här fallet.

Nya vänner

Försöker berätta att det går att få nya vänner och byta krets. Eller i alla fall få nya bekantskaper.

Nästan alla jag känner nuförtiden träffade jag efter stora skilsmässan, och de finns omkring mer eller mindre, om än inte så nära. De är snälla, smarta och livsvisa, de flesta av dem. En del sanslöst roliga. Är jätteglad över nya tjejkompisar, men jag visar det inte så bra kanske. Inte så bra på att visa. Men hoppas det går fram ändå.

69 meter över havet

Orten här ligger 48 meter över havet enligt yr.no och eftersom jag bor på kulle och högst upp i huset lär det vara ungefär på 63-metersnivån, men inte 69 som varit snyggare. http://www.yr.no/sted/Sverige/Stockholm/Hammarbyhöjden/

Det blev en konstig rockad det här året. Jag flyttade ifrån dalgången mot Tanto, och ett snäpp sydösterut, för att få ett högt guldsolssydvästläge och slippa den där deprimerande skuggan som slog in på kvällarna ungefär när jag kom hem från jobbet, jobbet jag jobbar på för att bland annat ha råd att bo just där.

Men det är okej att bo här på höjden ett tag till tills jag vet vad jag vill egentligen, utöver att bo själv, för första gången på 30 år eller mer. Närmare bestämt 32 år.

Känner lite press från sociala grannar. Men jag orkar inte glida ner på gården till gemensamma uteplatsen. Jag vet ju knappt vem jag är längre. Vad jag än säger låter det bara excentriskt. Men inte för mig. Jag fattar ingenting om varför inte folk rör sig någonting, ens i närmsta världen.

Jag har tröttnat på mig själv. Jag är inte trött på mitt eget sällskap och mina egna upplevelser, men har blivit så bortrankad och feltolkad genom åren att jag inte tycker om den roll jag får i de sociala spelen. Jag förstår att det är så enstöringar beter sig. Man ställer sig åt sidan, inte för att man vill vara själv, utan för att slippa bli skadad. Man är kanske inte enstörig från början, kanske bara blyg och oframfusig.

För egen del, och jag ska inte gå in på vad jag brukar råka ut för, så ogillar jag hur tjejer ständigt förstör varandras möjligheter på olika plan istället som killar, som teamar ihop sig på beständiga sätt över tid, och ger varandra jobb och ordnar roligheter och löser problem ihop. Det är att förenkla, men många tjejer bara pratar.

Fast alla killar har inte såna gäng, och många blir också utan kvinnor, för den starka mansflocken lockar till sig tjejer, som också vill ha lite kul, men tjejerna byts ut efter hand.

Ofta är de enslingar med nåt extra järn under västen man möter när man är ute ensam tjej i stan eller på resa, och man blir skräckslagen: de är som svarta hål av längtan, där kvinnan ska lösa hela utanförskapet och skapa social stabilitet, all närhet och social legitimitet.

Nej. Jag är inte med på banan. Parförhållanden tråkar ut mig. Jag vill inte ha det. Känner jag ett stråk av tillfälligt intresse eller förälskelse så blåser det över som en laddning i atomosfären och ett kort åskväder. Sen kommer solen fram igen och man är fri.

Hur ska då andra uppfatta en, när man alltid ställer sig åt sidan och säger varsågod. Gå före ni, ta bästa jobben, låtsas som jag är en idiot, trumfa över ni.. jag vill inte vara i uppmärksamhetens centrum, för jag är redan där. Och jag vill inte ha nån som tar över i mitt centrum och rumstera omkring och dissa det jag tycker om.

När de värsta egona i sociala spelet paraderar då vänder jag mig åt ett annat håll. Och rullar iväg med cykeln.

- Du kan om du bara vill, sa modern och alla lärare. Ja, och jag vill inte dansa små grodorna och ha hårda tofsar och vara fin. Jag vill cykla till badklippan och dyka i.

Det är det jag vill.

En härlig dag på stranden next life

En dag som denna, när tunna moln kanske räddat några blekfisar från att bränna sig, försöker jag hålla mig hemma, vädret och värmen till trots. Det blir liksom aldrig den där härliga dagen på stranden eller klippan för mig ändå. Det blir istället nån knasig cykeltur med tillhörande vilsekörningar i de okända och farliga sydöstra förorterna.

En sjö istället för playan. Man måste alltid testa nåt nytt..

Förra sommaren blev det ingen stranddag alls. Den efterlängtade beachdagen efter bröllopshettedagarna i Madison, ja då visade det sig att sista tåget in mot New York gick 9 på morgonen. Det var bara att sätta sig på tåget och göra New York genom att sitta under ett träd i skuggan istället.

Det är samma nere i Grekland. Favoritplatsen på stranden där jag kan sola och bada ifred hamnade i 2 veckors sandstorm för två år sen. Eller man har gått för att komma till en härlig naturstrand utan folk och blir ofredad av nån inoljad snubbe som vill ha eld och sitter och glor.

Förstår inte hur jag kunde köra in vid Björkhagen och sen komma ut vid Skarpnäcks gård på hemvägen. Och sen cyklade jag fel ytterligare en gång. Lärdom: att alltid ha karta med sig, och inte följa strömmen av folk åt fel håll. Man tror lätt att man är på rätt väg bara för att majoriteten går åt ett visst håll.

Dessutom: Söderbysjön är nog mer för småbarn och deras päron, och gäss. Inte för mig.

Nu ska jag bara försöka få den danske förkylningen att inte glida längre ner i bröstkorgen. Den var därnere i bronkerna och elakade sig ordentligt igår och igår natt.

Åkte till fel sjö

Söderbysjön i Nackareservatat.

Familjebad nedanför Björkhagens golfbana. Massor med gäss gled omkring, och verkade dessbättre inte vilja upp ur vattnet. Enstaka äckelgubbar, okejiga killgäng, pappor med ungar gjorde sin plikt i timmar i badet med barnen - för att få sin förtjänade öltid vid fotbollen på kvällen.

Lilla fiket ovanför med några utebord under partytält hade enklare rätter, korv och bröd, men också Norrlands guld och vin. Är det golfklubb så är det.

Pattie smith på roskilde

Hoppas kunna pubbla fler bilder sen.