Södermalmare vill sticka ut

Var sjätte södermalmsbo, eller var det var femte, har en egen blogg stod det i senaste numret av Södermalmsnytt (som bara finns här i pdf). Det gör Söder till den bloggtätaste stadsdelen i Stockholm. Vi är så allmänt wannabe-media här att det faller sig naturligt..

Vi söderbor är, enligt den livstilsundersökning tidningen beställt, egentligen inte speciellt annorlunda än andra stockholmare, men "viljan att utmärka sig är ovanligt stark". Vi är också sympatiskt nog, tycker en inflyttad serietecknare från Norrland som iakttagit invånarna sen 90-talet, självkritiska och skäms lite över att vi brutit den rockiga traditionen och nu är lika medelklassigt borgerliga och fåfänga som alla andra innerstadsbor.

Jahaja. Vad mer?

Liksom Kungsholmsborna har över en tredjedel på Söder haft mer än 25 sexpartners, 33,7 procent på Söder, 37,4 på Kungsholmen, medan Vastastansborna är mer präktiga med bara 19,8 procent. Det var väl där babyboomen började, så det är bara en tidsfråga, skulle jag tro.

Man får inte direkt prata högt om att man har eller haft många partners eller vad man tycker eller tyckte, inte om man är tjej i alla fall och definitivt inte inför killar. Det är fortfarande tabu, fastän mycket av verksamheten ute på stans och nätets möteslokaler handlar om att hitta och testa sig fram till Mr eller Ms Right, även om man redan har en partner. Det yngre kanske inte heller förstår att karusellen inte alltid slutar med att man hittar nån och skaffar barn, utan lika gärna kan börja där.

Jag är i alla fall runt och härjar lite i alla stadsdelar, och lämnar stan nästan varje dag som tvångspendlare till och från jobbet. På helgerna känner jag oftast inte för att lämna Söder, men det är bara för att jag bor här och inte kan vara tillräckligt mycket hemma i veckorna, och i övrigt för att jag inte alls vill gå ut någonstans när det är kallt och grått. Men det håller inte i sig mer än just några dar.

Läs även andra bloggares åsikter om Södermalm, södermalmsbor, södermalmare, livsstil, stockholm

Är också en mycket effektiv person

Har nu satt på kaffe, städat köket, satt på diskmaskinen, konstaterat att badrummet redan var städat, duschat, plockat bort allt tvätt på tork, klätt på mig.

Nu ska jag dricka lite kaffe.

Är en mycket lat människa

Om man har ont i magen får man stanna kvar i sängen, eller hur!

Men man får ju samtidigt vara glad att man bara har liite och molande ont i magen, och inte magkramp eller magsjuka. Förresten ska man bara vara glad över att mens, både som yngre och i min fantastiska ålder. Det är ett tecken på att man funkar och är frisk, åtminstone på det viset.

Jag halvligger i sängen med tusen kuddar. Har funnit mig vaken här sedan 10:19, då jag började dan med att uppdatera min status på facebook mobil. Sen kopplade jag på datorn.

Vet inte var jag ska börja. Har 20 saker att göra på nätet, minst, och har hunnit tre. Facebook, spotify och bloggen, men inte mailboxarna. Jag har inte läst några nyheter, inte läst nån eventguide för helgen, och den efterlängtade helgen är snart slut.

- Man börjar väl med en dusch och klär på sig, säger vän av ordning.

Jag gillar inte att frysa, och speciellt inte om fötterna, och då ska man först duscha badkaret med lite varmt vatten, och så ser man hur det ser ut, och börjar jag städa badrummet och så tar bara städningen en halvtimme.

- Sen äter man en stadig frukost och dricker kaffe.. Och läser sin tidningen så att man hänger med.

Nej, man kan inte gå omkring i handduk och frysa om fötterna, utan först måste man leta kläder och då är det lämpligt att ta ner tvätt som hänger överallt. Och så fastnar man i frågor om hur i hela världen man kunnat skaffa så helt fel kläder och varför det inte går att hitta det enda man kan tänka sig att ta på sig. Och sen städar man lite mer och fastnar i frågor om hur bostaden någonsin kommer att bli värdig och färdig.

Jag tycker inte om att sätta på mig. Jag är i trotsåldern. Jag vill gå i thaibrallor och långa linnen och sockor hela dan, vill inte ens gå utanför dörren. Inte om det inte är sommar.

Alltså. De första sakerna tar en hel eftermiddag för mig, kanske hela dan om man ska läsa tidningen också. Och när jag kommer ur morgonträsket är det försent för alla två sakerna på min virtuella att-göra-lista-för denna lördag. Tre eller fyra stänger affärerna.

Jag ska:
- köpa färg till lilla rummet så att det går att måla över det ljusgula, med mål att hyra ut igen
- hälsa på sonen på affären och pröva på om det går att shoppa något, men han är ju en bra säljare så det blir kanske nya kaffekoppar eller nya stolar eller nåt.

Sen är det middag på Ho'smed syrran, C och A och kanske I. Och det redan klockan fem. Är det verkligen en lämplig tid att äta middag? Tänkte inte på det tidigare. Det är ju för tidigt.

Nej, nu går jag upp och sätter på kaffe.

Vinter över

Den kom när vi var till sjöss, snövintern, och man kollade om bostadsrättsföreningen plogade undan och kastade ut stengrus. Det gjorde de inte. På en enda dag, igår, smälte all snö och all modd undan. Nu Hoppas vi lite olika kan jag tro. Vit snö är ok, men brunsvart som den blir på stora gatan här är ser ut som värsta tänkbara miljöförstöring om det vore vattnet vi skulle behöva dricka sen. Brunsvart sörja. Men det är ju bara vanlig vardagstrivialitet att inte gilla vädret. Värre är det med intolerans och ondska i kombination.

Slå på trumman

Om man inte slår på trumman är det tyst. Man skapar sitt eget oväsen. Sina egna inre disharmonier. Jag undviker att hamna i lägen där jag så tydligt ser att folk, kollegor alltså, undviker mig. De gör det så helt öppet att jag inte kan bjuda på det. I cannes kunde det vara det vanliga att folk inte slår sig ner där det finns platser omkring en men tar stolarna så att andra inte heller kan slå sig ner. Man försöker undvika att sätta sig först vid ett bord på konferensmiddagen. Tänkte på den onda cirkeln: att undvika för att slippa bli utanför. Men utanför blir man. Hellre ge ett sken av att vilja vara ifred, eller välja att vara med de allmänsociala som inte är beroende av klickarna för att känna sig värda någonting, och som åtminstone förstår hur man beter sig på jobbet, och tack och lov finns det såna också,

Första snön

Från min säng ser jag ut över träd, Tantolundens kulle och himmel, och vet så fort jag vaknar vad det är för väder och vind, och idag såg det ut att snöa. Snöblandat regn snarare. När jag sitter i sängen med uppkopplad laptop och ser ut på häftig himmel, och slipper jobba och åka tunnelbana och blåbuss - då är jag faktiskt ganska nöjd.

Som gjort för att ligga och boka resor.

Nåt fel är Det

Nåt fel med maskinen är det. Är inte den reparator jag trodde mig vara.

Yes they can

Jag är rätt tyst här men jobbar just nu mer än heltid och är i slutfasen av ett projekt med deadline varje dag, och varje vecka.

Projektleda "projektledare" är närmast omöjligt, utom kanske på stora företaget där man faktiskt kan ha huvudprojekt och delprojekt med delprojektledare som levererar sina delar och gemensam plan man följer och håller uppdaterad.

Men där är jag inte längre, är bara präglad av att se projekt som projekt och att rollen man har är tillfällig. Det största projektet jag var inblandad i varade under tre år och ungefär 1500 personer var inblandade och jag var projektkommunikatör. Efter det jobbade jag kanske i två år på ett projektstyrningskontor där vi höll ihop runt ett 30-tal projekt och ett diverse förändringsprojekt som mest handlade om nya sätt att arbeta och processutveckling.

Men små och till synes enkla projekt kan vara de allra värsta.. Det står och tuggar, och deltagarna kör sina egna race, och pusslet går inte ihop. Precis motsatsen till Obamas kampanj, där folk gjorde vad de var bra på i en plan mot ett gemensamt mål.

Har alltså deadline imorgon också. Det är mörkt, jag hinner ingenting privat och det har varit val och födelsedagsfirande och diverse. Har hur mycket som helst att skriva om och vill bara vara ledig.

Promenad vid strömmen

Funderar på att flytta in till stan och se lite vatten i vardagen.

Läbbans med valet i USA

Mer behöver jag ju inte säga.

Vi vänner av duktighet och systemeffektivitet slår oss för pannan över krånglet att över huvud taget kunna få rösta. Hur svårt kan det vara? De är inte folkbokförda, har inte personnummer, och har kanske egentligen inte rätt att bo i landet och folk bor inte där de bor, om de nu bor.

Känns främmande för oss, antar jag.

Har själv aldrig varit i USA, men ska dit i augusti - om jag nu kommer in.

En underbar kvinna

En person säger när han druckit några glas vin att jag är "en underbar kvinna" och jag skrattar artigt varje gång. Senast igår sa han att han ville bjuda mig på en trettonrätters middag på ett speciellt lyxhak i Barcelona.

Tänk om man verkligen var en underbar kvinna och en underbar och härlig människa istället för det man är: en kass jävla morsa och en tveksam lönearbetare, som hellre vill ha kul än att ha tråkigt.

Var är radion?

Letar och letar. Nyss letade jag efter favoritlinnet. Frågade dottern om vilka stövlar som är bäst, och hon kan verkligen inte bry sig mindre.
Linnet hittade jag.
Nu letar jag efter radion. En liten pyttepytteradio med bra ljud och med bra lurar är ljudet helt ok. Fem år gammal är den och väger ingenting. Problemet är att batterierna oftast är slut för att man glömt radion på, men nu är den helt borta.

Försöker inse att jag ska ut och ha massor musik i öronen hela kvällen och att jag inte behöver back-up med radio, men ändå ska jag ha BÅDE radio och ipod med, och skrivblock, pennor, pass...