Om man inte slår på trumman är det tyst. Man skapar sitt eget oväsen. Sina egna inre disharmonier. Jag undviker att hamna i lägen där jag så tydligt ser att folk, kollegor alltså, undviker mig. De gör det så helt öppet att jag inte kan bjuda på det. I cannes kunde det vara det vanliga att folk inte slår sig ner där det finns platser omkring en men tar stolarna så att andra inte heller kan slå sig ner. Man försöker undvika att sätta sig först vid ett bord på konferensmiddagen. Tänkte på den onda cirkeln: att undvika för att slippa bli utanför. Men utanför blir man. Hellre ge ett sken av att vilja vara ifred, eller välja att vara med de allmänsociala som inte är beroende av klickarna för att känna sig värda någonting, och som åtminstone förstår hur man beter sig på jobbet, och tack och lov finns det såna också,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar