Kommentarsfattigdom

Är egentligen för öppna kommentarsfält, men hycklande nog har jag själv hellre avstängt för direktkommentarer framför att behöva stänga bloggen helt.
Då och då går jag in och ser om någon kommenterat och publicerar om det inte är spam eller hot.

Nätet börjar bli sjukt jobbigt, med facebook och timeline, som tydligen ska skriva ens digitala historia, fast man hellre sköter den biten själv, inte att bli en del av de nya kyrkböckerna i myndigheters och företags servrar.

Självklart kan man använda bloggar och facebook för att göra sig sitt eget varumärke och hitta på allt, precis, allt eller vara superärlig, som man vill eller tror man vill. Man kan faktiskt låtsas att man är någon annan eller ta sig andras identiteter eller delar av dem.

De som söker jobb på att försöka anpassa sig efter vad en arbetsgivare kan tänkas tycka får nog precis de arbetsgivare de troligen inte vill ha, som är likadana som de själva, som ljuger för ytan.

Det blir intressant vad ungarna kommer att tycka när de blir större, de som nu har ipad istället för nalle och oändlig tillgång till världens berättelser. Och ska föräldrarna muta in ungarnas aliaser redan tidigt och skydda deras riktiga namn? Och vilka nya kanaler och former av mobbing kommer uppstå, när ungarna själva alltid ligger en ocean av nätbeteende före föräldrar och lärare.

Det är ledsamt när personer i ens närhet nu lämnar facebook och sluter sig i sina sällskap, det har varit några bra år i den partiella ensamheten att ändå ha facebookeriet och liksom kunna följa polare och ha diskussioner kring viktigt och oviktigt och hålla kontakten med vänner, polare, ungarna, kanske lite kollegor och släktingar, och själv ha kollen på sina bilder och berättelser.

Det har ju visat sig, gång på gång, att Facebook ändrar regelverket. För de som till exempel publicerat bloggliknande texter och bilder med notes i facebook vet vad jag menar. Helt plötsligt finns funktionen inte där längre, och facebook har bestämt att något annat, som att taggade publika bilder och filmklipp, är mycket viktigare, liksom ort och arbetsgivare, som att det på något enda sätt skulle vara speciellt önskvärt för privatpersoner.

Bloggarna har hittills varit ganska förskonade från såna omgörningar i själva innehållet, om nu inte hela leverantören har gett upp.

I övrigt skulle jag vilja prata både om det ena och andra. Men får vänta.

Känns som en otrolig obalans att personer som egentligen har det ungefär som man själv i nån skranglig medelklassen i den urbana mittfåran mår så himla dåligt av att inte synas och höras ännu mer på nätet, medan folk med otroliga berättelser inte vågar eller kan berätta. Man försöker inte leva på att stå på nåt podium och skrika, man försöker överleva.

Agitatorer och underhållare har alltid funnits, liksom pajaser och självutnämnda ledare. Lika egocentriska som alla andra, men måste ha publik hela tiden för att må okej. Man tävlar om antalet följare och antal tweets och flest läsare till bloggen, fast det ungefär är som tio-i-topp-listan i kiosken. Inte alltid det (man själv anser vara det) bästa som syns mest. Som den här Melissa Horn just nu, som man måste lyssna på bara för att man har en radio med 20 olika kanaler och oavsett om man byter kanal, så spelas samma låtar sönder överallt.

På det dystra 70-talet och 80-talet fanns inga andra sociala träffpunkter än att gå ut på nån ungdomstillåten pub och kanske babbla med random-folk om man nu var i en stad i sverige eller ute och luffade. Uteställena i Stockholm var få och kringgärdade med klädkoder och köer. När man fick barn och stannade hemma var det som en socialgrå filt la sig över ens unga dagar. Man fanns inte längre, vare sig ute, på jobb eller i bekantskapskretsen, den man kanske hade.

Nu kan småbarnsföräldrarna diskutera diverse på nätet i mängder av forum, man har längre ledighet, man får vara ute även om man inte är hippie, och man kan faktiskt träffa nya människor på nätet med samma intressen eller situation, även om man bor fysiskt isolerat eller inte kan gå ut eller resa någonstans. Och man kan nätdejta eller annat som ligger för en.

Vad de små bebisarna kommer tycka om att ligga i bloggar och i forum vet vi ju inte nu.

Nån släkting sa att det bara är gamla brev och sånt som kommer finnas kvar sen i framtiden, men att gamla, verkligen personliga berättelser och kärlekshistorier finns bevarade är väl ofta för att de var så väl gömda just då, och hittades väldigt långt senare, och att den som kanske hittade pappersbitarna var en sån som inte slängde allt "som skräp". Den som idag skriver nåt på nätet har inte heller nån aning om hur informationen kommer att användas eller när den kommer att raderas.

Nu är vem som helst läsare och kan spara på nya lagringsställen och göra utskrifter, om det nu är det som gäller, och vem vet om inte allt brännbart kommer användas för att värma husen om elen inte når fram längre. Vi vet ingenting om just det. Eller hur det som sparas kommer att tolkas. Det som är udda och högljutt just nu döljer kanske de strömningar som ligger under ytan och blir viktiga sen.

Bilden hör till texten ovanför

Untitled Originally uploaded by Coola morsan

ananas i köket skyddad från dagmar

'

Klotterbilderna från mobilen lägger jag upp på flickr, coolamorsan, mer som backup. Rita och måla är något jag inte gjort sen ungarna var små och man målade en akvarell per sommar, den timmen man hade ledigt. Och så gav man bort det man gjort.
Jag målar helst inte med någon över axeln. Det borde inte vara något konstigt med det.

Jorden är rund och snurrar

Vi är väl många som skyr mörkret även om gråvita sommardagar också kan vara oändligt långa på sitt sätt.

Nu är det vintersolstånd. Försöker begripa, men det är från ort till ort och beroende på solens upp- respektive nergång (om den ens går upp över horisonten). Astronom hade man alltså inte passat riktigt som i alla fall.

På nåt sätt vänder det i alla fall så att kortaste dan eller längsta natten infaller 21-22 december.
http://www.astroinfo.se/articles/128/2011-12-14-det-vaender-redan-pa-kvaellen

Skulle egentligen vilja prata om det

Men har ingen röst, bokstavligen.

Har ingen röst åt andra heller. Allt är relativt.

Förkylningsluftrören tilltar.

Har avbokat pratmöten. Och viktiga telefonsamtal, och alla de två saker jag tänkt fixa matvägen före fredag.

Har laddat hem tre e-böcker för att lättare kunna hålla käft.

Lurat sig själv

Nånstans är man själv ett sviket barn, som inte kan hjälpa andra. Man kan betala till hjälporganisationer, som jag gör, jag kan betala för vård, men jag kan inte vårda eller vara vårdaren, eller bestämma vad andra ska göra för att må bättre eller bra.

Jag är bara slut. Slut på energin och lusten att göra något av det jag ville.

Så jävla skitvuxen som jag behövt vara ända sen jag var barn och att jag verkat vara stabil beror bara på att andra stormar omkring, så att jag uppfattas som en lugn jävla idiot, en flegmatiker, långsam och menlös, i bästa fall snäll.

Ett år till försvunnit. Jag vet inte om det var det värsta året, men grundlurad har jag varit, det är vad de senaste åren känns som.

Grundlurad.

Svampskogen

Så här illa mår några träd i parkslingan bredvid. Till slut kan svampen klyva träden så att de blir farliga för folk i närheten.

Dimnatt

jäla facebookskit

Pyser ut lite irritation över facebook.. usch.

Jag vill läsa alla statusuppdateringar oavsett vilken lista facebook tvingat in dem i. Jag har bara två listor egentligen: folk jag vet eller tror jag kan lita på och folk som man inte kan lita på, oavsett vilken period i livet eller om det är privat eller på jobbet. Jag litar mer på folk jag träffat ute på teknoklubbar och resor än de på kontoret som aldrig vill sitta vid samma bord och som ser en som en störning.

Jag har en lista som är lokal, de jag träffar live till och från, och en för greklandspolare, men att ha en gruppering för Stockholm area är totalt intressant för mig. Jag har inte mer gemensam med stockholmsboende än boende nån annanstans. Liksom gamla skolor eller jobb. Jag listar aldrig aldrig information via de förvalda listorna, skulle hellre ha statusar och aktuella event i samma flöde.

Som vanligt är jag för att man ska kunna välja själv. Det här sättet att gruppa folk är gravt konservativt.

Vem får visa

Man bestämmer själv var gränserna för egna integriteten går.
Tror man.

Om man försöker sätta en gräns: det här tål jag, men det här är att gå för långt, så märker jag att det inte accepteras.
Inte ens i eget hem, inte på jobb, inte när man är ute.

Frågan är vem som ska vara till lags och anpassa sig, och vem som med nån slags egenrätt anser sig kunna använda andra, vissa eller någon för egna syften. Min roll vad gäller män är att vara nån slags kudde eller slickedocka. Det är helt intolerabelt för mig. Gå sängvägen kallas det i yrkeslivet: antingen gör man sig totalt oersättlig, så att man får jobba häcken av sig för att slippa kladd, eller annars slinker man hit och slinker dit.

När jag var liten hävdade min mor att jag skulle gå "halva vägen". Det betydde att jag inte skulle få ha lås på dörren, inte skulle få ha vilka kläder jag ville, inte ha mina egna åsikter, inte ens se ut som mig själv. Att gå halva vägen betydde total anpassning efter en väldigt stel norm. Skolan, killar, tjejkompisar, föräldrar - vem fan ska anpassa sig efter vem?

När jag nu i väldigt vuxen ålder säger att det här är min kropp och jag bestämmer själv, så blir personer kränkta för att de inte får tillgång. Om jag säger att jag vill ha det rent hemma och måste ha det för att kunna jobba med det jag själv vill när jag är ledig så är det inte okej det heller, fast det är min bostad.

De som då kräver sin totala integritet på alla plan är och kommer förbli ensamna.

Ångest är förnamnet

fast inte min.

111111 x 111111

111111 x 111111 = 12345654321. Rätt snyggt faktiskt. Jag föredrar summan alltså, även om 00 och 78987 saknas.

däremot är 11 ettor x 11 ettor = 123456789012E20 almost there alltså, enligt min räknare och
9 ettor x 9 ettor = 123456789787E16.

Mysterium. Men kul att november börjar bli kultmånad, denna förtalade och annars bortglömda skitmånad.

111111 1111 blaj

Numerologi känns som istället för något riktigt. Men verkar ändå ligga så nära IT-ditteliditt och frontenderi ändå. Vi gillar scratch och ett, men ser inget före slutet, om ens det. Först och etta och bäst, eller sist, och nolla. Loopa runt i att allt är på nytt just med oss, men ska vara etta, bli ett med nån nolla, eller förbli ingen.

Sortera liten låda, försöka förstå områdets eller egen inneboende magi, och energi, gåtor kring stora som små obegripligheter och ingen vilja att verkligen ta reda på, utan istället svälja färdig ordning, eller bygga nya små högar och så höga torn i tinnar som möjligt och fylla okunskap med tron på att nån påhittad ordning är naturlag.
Allt är bara konvention. Tro fel ordning i fel tid och man döms till döden.

Tillbaka till ruta 1. Börja från noll. Hitta kombinationer, lägga pussel, hitta på samband. Aldrig börja på fem eller sex, bara sådär, gripet ur luften. Alltid från noll eller från ett, och stanna där. Börja om. Radera börja om.
Eller va fan, vi tar det imorrn, go with the flow, en annan dag, krama kudden. Lev i nuet - men det är en dag imorgon också. Hållå, man är inte mer än människa här och nu. Vad spelar en kalori eller ett uteblivet tåg för roll i det stora hela egentligen?

Tro på månen, tro på skäggubben på podiet, lyd mannen, lyd barnens vink, och flippa loss till andras fantasier för en sifferkombination eller inte, eller tjäna pengar på nåt svart och farligt bakom gråa murar.

Slögglade på fullmånen som verkar ha varit kl 21.17 igår.

Var ute då och såg män äta stora hamburgare och sen sucka över ensamhet och paltkoma. Månen var dold. Syntes inte, och fanns inte. Bara det som syns finns. Mellan den här värsta skorpionfullmånen i oxens tecken, kvällen före 11.11, 11 och den faktiska 11.11.11-dagen kl 11.11 verkar det vara lugna gatan. Det är ju som man ser det. Ödsligt och jävligt lugnt, om nu bara ingen idiot dyker upp och överfaller eller tänkr mörda, så kan man faktiskt gå hem helt lugnt med bara litet vapen, genom parker och fula viadukter, när det nu är det andra alternativet när man uteslutit att ta fultaxi och tunnelbanan uteblivit.

Svagheten med hela 111111-blajet är att det inte inte ens är år 1111. Det året, och det årtusendet missade man visst det mesta av. Jag är ändå säker på att nån släkting ändå höll på som vi, fast då, och sorterade pinnar, fick barn som från oben, försökte få dem att överleva och letade nån slags mening, och uppskattade fint väder och vänner och trodde på att solen och månen ändå skulle komma upp igen nästa dag, även om det i november bara verkar bli mörkare och mörkare.

Men tror vi, år 2011 att det kommer vara folk som gör detsamma år 3011? 30 generationer senare.. som vi minns tillbaka på dem.

Mot way out west 11 augusti

Mot way out west 11 augusti Originally uploaded by Coola morsan

Mot way out west 11 augusti

Funderar på att ordna bokbar

Så kan kan jag fylla hyllorna med aktuella saker. En bok per drink för gästerna.

Ekgolv som håller länge och inte behöver tassas på

Ekgolv som håller länge och inte behöver tassas på Originally uploaded by Coola morsan

Det pratas om gamla ekar, och varför folk bryr sig om en gammal eks räddning och inte viktigare saker.

Tycker själv att man ska hantera både människor och deras och våra träd med värdighet. Ek är extremt hållbart som golv och att inte kasta ut det är att värdera det.

Sen måste ju var och en hålla koll på träden runtomkring där man bor. Många vill hellre ha asfalt och parkering än stora träd.

Smygskriver

Eftersom det är förbjudet att vara vaken sent, om man inte är lastbilschafför eller på nattvakspasset och håller sig vaken med P3 och P4, så smygskriver jag lite i bloggen om makt och frihet. Publicerar inte det jag skrivit just nu, och håller mig borta från Facebook för kvällen, eller natten.

Jag är för övrigt ledig imorgon.

Men det har inte med saken att göra.

Anser att vi har livsstilsförtryck. Så jävla i klump och led som vi går, och går med på och till och med tycker om, så skulle vi kunna gå på vad som helst.

Vi går inte precis ut på gator och torg och kämpar för mer frihet även om vi så att säga sympatiserar med idén om människors frihet, och gillar när diktatorerna faller.

Skriva av sig sunkeriet

Frustrerande att inte kunna skriva snabbt när jag kommer på saker eller formuleringar. Önskar jag hade sånt flyt och fart på pratet att jag kunde förmedla nåt vettigt när jag pratar istället för en svada av ord, som aldrig tar slut. Jag pratar oavbrutet känns det som. Bla-bla-bla-bla.

Jag måste skriva för att sortera tankar, sen kan jag uttrycka dem.

Idag gjorde jag en tabbe som tog med två anteckningsböcker till jobbmöte som ser ungefär lika ut som de jag kör just nu, men det var från förra året:

9 augusti - 8 september: månaden som sänkte mig till en gråtande zombie, och 30 september - 23 oktober.
Jag var tvungen att stänga av datorn som gjort projekten omöjliga: men hittade inget bra system att logga allt jag hade att göra. Jag fick bara mer och mer att göra kändes det som. Overloaden är inte att glömma vad jag ska göra, utan vad jag gjort, avprickningsdelen.

Att-göra-listorna svällde logiskt nog i samma takt som jag mådde sämre, hur jag än försökte avlasta mig.

Först i januari i år skaffade jag mac och började tycka att det var kul att använda datorn igen.

Att låtsas vara modern och uppkopplad med helt kass utrustning, det är ett hån om man ska jobba effektivt. Det blir ett tunnelseende.

Försökte rensa lite papper hemma i förrgår. Det dyker upp papper från förra sensommaren och hösten  som jag ska rama in som exempel på vad en vanlig stackars människa får kollaps av: utskrifter ingen kan läsa eller förstå, vare sig läsa, eller förstå. Och bara en riktig mensaperson skulle direkt se att hela skiten var ren error som kändes som terror. 

Ettor för unga här?

Skapa billiga ettor för unga? Kontor kan man ju ha på fickan, till skillnad från boende. Skrapa2 kunde gå till bostadskön i stockholm.

Ett år

Ett år sen teknostresskollapsen.
Eller deadlinekollaps.
Flytten.
Familjekollaps.

Kunde inte titta på en dator, inte sitta vid en dator. Inte skriva, inte se på tv. Inte läsa.

Jag lyssnade ikapp världen.

När jag inte sprang fram och tillbaka på Götgatan och Skanstull med matkassar eller hämtmat och  försökte få nån rätsida på vanlig simpel överlevnad.

I söndags satt kusin och jag och pratade om den typen av projekt där man realistiskt inser att det inte ska gå, men inte får gehör och tvingas utföra mot alla odds. Hoppas nu att inte han hamnar i samma sits.
- Härligt hörrni, massor att göra, nu kör vi va.....
- Eh, och era semestrar får ni vänta med eller ta ut i pengar.

Ville bara tänka på hur ett år har gått. Ett år till.

Latte och lättläst

Ljust nog stt läsa och ha stickjunta.



(Vad jag tänkte på var lampberoende, tänkte: dit ska jag gå och läsa, härligt ljust! Tjejerna i bakgrunden sitter faktiskt och handarbetar. Det är på kvällen vid 7-tiden och beckmörkt ute på Vasagatan). 

Alströmergatanlöv

Alströmergatanlöv Originally uploaded by Coola morsan

Början av hösten. Man är en livsfarlig trafikant med kameran riktad rakt ner

Lapp 1979

Söndagspersienn

Söndagspersienn Originally uploaded by Coola morsan

testar lite hur jag kan använda en tab och en mobil ihop och kanske köra över mobilbilderna på flickr om de inte skaulla runt på fejan bara. Det obegripliga därute i fotocyberrymden är att man inte har en susning om var vissa återkommande album ligger.

Persienner är ok på bild eller når det är 30 grader och man ska sitta inne och jobba vid datorn. Inte mer

Annat sätt att skriva

Blir väl som farmor när hon var över 90 och undrade varför det var så många gamlingar omkring henne på serviceboendet.

Där kan det väl vara så att jämnåriga är så senila att de inte känner igen varandra från ena dan till den andra och orkar eller förstår att säga hej.

Nejdå, har väl bara hamnat i kylan. Kanske på grund av den här bloggen, som ändå ingen hittar.

Eller så är det en del personer som är så beroende av sin rang eller plats i flocken, och om en av ledarpersonerna ryter och kickar, så följer de andra med.

Försöker hitta något annat sätt som det känns roligt att skriva på.

Tycker att det är konstigt att vissa personer säger hej och pratar ena dan och inte hälsar och känner igen nästa gång.

AJ, AJ, vad sysslar damen med?

Man kan ju ställa in facebook, om man har tid att läsa anvisningarna, och också följer med när de gör förändringar, som till exempel förvandlar privata alster till publika utan att att man märker det.

Någon så kallad "timeline" har jag inte fått än - och det går inte att koppla det jag skriver här till facebook, även om jag i nåt enstaka svagt ögonblick skulle vilja skippa allt integritetstänkande, men har inte kunnat, både med tanke på familj och jobb.

Är lite nyfiken på hur facebook ska lira ihop min timeline eftersom jag haft lite olika konton, ett privat och ett för jobb, men raderat jobbets.

Men man måste kanske tänka taktiskt. Om man inte ser sig som ett eget varumärke kan det vara god idé att bevara sitt privatliv, och företräder man någon annas företag måste man sälja sig rätt, om man nu vet vad de vill.

Jag förstår att jag kan tycka att det är kul att lägga ut en bild eller snutt från något kul jag varit med om, men är inte lika glad att bli utlagd på nätet själv, i dålig dager. Blir också vansinnig om nån fotar mig när jag till exempel ligger och sover. Galen blir jag. Däremot kan jag tycka att det är helt okej när så mycket är tillåtet och ingen skäms för sig, som MondayBar-kryssningarna, där man är verkligt proffs om man inte lyckas hamna på bild.

Jag brukar ibland be personer ta bort foton på mig från facebook, medan andra bilder får passera även om jag inte är mitt tjusigaste jag.

Nu ska jag tänka om och bara publicera bilder på mig själv, tagna av mig själv..

Den värsta bilden på mig någonsin satt i föräldrarnas fotoalbum, mina första år. Föräldrarna tog mig inte till toan i tid, och fotade mig på stranden mitt i privat akt, och satte bilden i fotoalbumet med bildtexten "AJ, AJ, vad sysslar damen med?"

Jag skämdes som en galning.

Storhandlar så smått

Just blivit medlem. Trött på att, på trots, undvika allt med just medlemspris. Vill verkligen inte vara med med i nån matsffär eller kedja, men här finns bara 7eleven eller korvkiosk som alternativ. #Fail skulle det väl taggats som på twitter.

Oktobergubbs i gamla stan

Känns som jag är ensam om att vara rastlös kring fel saker.

Livet står och stampar.

Jag vill ut och resa och jobba med saker, men blir nedpressad till en pöl om jag nånsin yttrar att jag skulle vilja vara på väg nånstans.

Det ska mycket kraft och vilja att bryta kulturmönstren här, där allt kretsar kring att bli nån och skaffa nånstans att bo, och sen träffa nån, och hitta nånstans att bo, fast ihop, en sen i åratal försöka trivas hemma och bo in sig i varor och tjänster, som inte kan brytas förrän man skiljs, om man nu gör det.

Och efter det har man inte råd med nåt.

Jag är fel ute. Jag är inte riktigt med i spelet. Och vill inte, helt klart.

Vill inte ha den ständiga och hysteriska obalansen. Jag vill ha omväxling mellan hemma- och bortaliv, och gärna jobba hemma och spendera fritiden socialt och utanför hemmet. Eller tvärtom, men inte göra precis samma hela tiden.

Igår, efter att inte ha tagit en cykeltur eller inte promenerat värst mycket, tog jag en inlagdsströmmingsmacka i Gamla Stan. Omkring på matstället: bullrande män på afterwork med jobbet i grupp, eller en och en tysta.

Stora portioner mat, högar med anka, stora oktoberfestöl, och så en till.

En enda kvinna i lokalen utöver servitrisen.

Och den kvinnan var inte jag. Jag är varken eller, eller både och. I min ålder spelar det inte stor roll vad eller vem man är, och innan blev man ändå inte accepterad som den man var, vare sig i tjejgängen eller i killbanden.

Vid bordet bredvid satt stora, rentav tjocka, och väldigt otjusiga varianter av män, som saknade alls slags måtta. Man jobbar och äter och dricker. Thats it.

Med självklarhet ska man ha livets goda, man är värd det, utan att behöva vara snygg.

I sällskapet satt en mycket yngre person, en tjej: tunn med hässvans, i färgglada moderna kläder. Fick känslan att det var hon som beställt bord och taxi till männen, utöver allt annat hon troligen fixar åt dem på jobbet från måndag till fredag.

Undrade vad hon tänkte, där hon satt och petade i den tyska husmanskosten. Får mig att tänka på konferenserna när jag jobbade på stora företaget, och vi var två mjukisar och typ tjejer (kommuikation och HR) och resten tunga män, med tekniska och beslutsfattande jobb, stora bilar, feta löner, och hårt jobb, men också backande sambos eller fruar därhemma.

Äsch, säkert har hon nån man hemma som ser till att barnen hämtas och helgmaten transporteras och hemmet ordnas, medan hon och de andra kvinnorna njuter tysk husman och oktobersejdlar och enbart behöver tänka på att klara det egna jobbet nästa dag - och inget annat.

Julbord på flyt

29 september. Väl tidigt. Men det är kalendern som gäller, inte vädret. Vet inte om det kallas brittsommar eller indiansommar. Om vi skulle ha ett medelhavsklimat med vårar och höstar med utehängarväder skulle den svenska mentaliteten gå under. Det skulle inte finnas nån anledning att sitta hemma och se på tv tio månader i sträck.

Hemväg

Ganska avkopplande att ta en bild eller två på hemvägen. Men egentligen är det först när jag kommer hem jag ser nåt.

Datorn speglar naturen

Samsung: språkförbistring

Efterfrågar svenskt samsung-tangentbord till min Samsung-mobil där allt är på svenska - utom just samsungs egna tangentbord, där man egentligen ska kunna snabbskriva med swype, och också kunna välja T9-variant och ha handstilsigenkänning.

30 språk finns på mobilen, kinesiska och nästan alla europeiska språk - utom svenska, danska och norska. Man undrar hur svårt det kan vara att bara kunna ladda ner från deras hemsida om man har en lagligt inköpt mobil..

Hej Eva

Tack för ert E-mail till Samsung Electronics Nordic.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det verkar som att din telefon är importerad ifrån ett annat land och
därför kan du inte välja något av de nordiska språken och därav inte
heller kunna välja svenska i Swype.
Det finns i dagsläget inget du kan göra för att få in svenska på
telefonen, varken via en serviceverkstad eller en uppdatering.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kontakta oss gärna igen om du har fler frågor.

Med vänliga hälsningar
Lars
Samsung Support

Rabatten på zinken

Drygt ett år efter trädgårdsmarodörernas expepertisinsats för att få bort grönska, ser torftigt ut.

Det var ett år sen som 4:an röjdes ut och jag blev ungefär lika mosad som rabatten.

Bara löstyckt tänkt

Jag skriver en del i bloggen som inte är tänkt att pubbla.

Förra texten var en sån. Publicerade av misstag, och skiter i att återvinna den till draft.

Som sagt, bara lösryckta saker.

Jag tror, att om jag får ur mig lite mer, så lättar det kanske.

Hösthimmel

Hemmakväll. Globen med mera och höstdagjämningshimmel som var häftigare än på bild givetvis. Radio, e-bok, facebook, uppskjutning av räkningar, matlagning. Surerier. Funderingar. Vill inte gå ut eftersom jag inte trivs dit jag går och inte har nån hemvist. Jag försöker förstå vad folk håller på med och drivs av, men får ingen rätsida, eftersom jag snurrar på allt, samtidigt som jag sitter fast som som självaste globen. Man kan bara ändra fasadbelysningen och insidan, inte plats.

Lösryckt

Är det inte lite konstigt nuförtiden att man anses arbeta när man sitter knäppstill på kontor och teoretiserar.

Tänker på vilka det är som tycker att andra ska komma till dom, och vilka det är som ska transportera sig, anpassa sig till tider och betala för tjänster.

De som vårdar sjuka sitter still, och de sjuka måste åka omkring. Jaja.

Är det inte sjukt att klämma ihop sig på transportmedel för att sitta i ett kontorslandskap och tiga var för sig framför en skärm.

Jag tror inte folk VILL använda till exempel videokonferens, skype och sånt, för det tar bort transportsträckorna som är kanske den enda friheten man har mellan "hem" och "arbete".

Man kan vara uppenbart närvarande utan att vara exakt i samma fysiska lokal. Hu. Fysisk närhet förpliktigar. Ser man någon slå en unge ingriper man. Ser man ett papper gömmer eller glömmer man det.

Umgås ska man göra på sin fritid, via sociala medier, via dator eller mobil - utan fysisk kontakt. När man däremot är fysiskt nära och faktiskt kan prata direkt i realtid ska man hålla käft och låtsas som det regnar.

Tänker på att ungar kan vara borta en månad från sina dagis och verksamheter utan att någon som kan och ska ha koll faktiskt kollar läget.

Halsflusseri

Halsfluss, en underdrift, menade läkaren. Enormt infekterade mandlar. Hu. Det var bra att vi kom iväg till jourläkeriet i alla fall.

Och jag får bända min bacillskräck, eller vad det är. Inte så farligt, men kan bli mycket irriterad över förkylda i tunnelbanan som hostar rakt ut.

Rädd

Flög igår upp och städade. Blir så när man vaknar lite utsövd och har första dan hemma på ett tag.

I soffan låg dottern med feber och kunde inte gå på the Ark på Grönan.

Istället åkte jag dit, men insläppet var stängt. Det var tydligen ingen lyckad kombination med barnfamiljer som äntligen skulle gå på konsert, fjortisar och fyllbjörnar på samma ställe.

Idag är febern uppe i över 40 och vi måste till läkare. Allvarligt rädd. Men beter mig tyvärr som att jag är arg. Jag skäller. Jag är jävligt arg på att vården bollar bort oss. Och jag själv är den sämsta sjukvårdare man kan tänka sig.

Jag är ingen sjukvårdare. Jag klarar det inte.

Inte må bra idag

Ständigt är det något. Nu är det 39.7 graders feber. Hon kan inte svälja, och behöver verkligen äta och bli frisk. Tänker ibland på skygglappsmetoden. Man låtsas att ett problem inte finns och lever därefter. Som att det inte fanns. Eller inte har med en själv att göra. Var och en sin egen lyckas smed.

Sån är min släkt. Sån är min föräldrageneration.

Att bara oroa sig är aldrig någon hjälp.

Vilt på strandbryggan

Missade The Ark och hamnade istället på Strandbryggans bartömning.
Några unga killar spelade partyhouse och lite stammisar, troligen, ägde stället och sprang runt och typ dansade eller nåt sånt.

Städa roligare än att administrera

Försöker göra nåt tråkigt, men det är så trist.

I år kan man hålla på och tro att en roman skulle vara kul att försvinna i, när man nu inte kan resa runt i världen själv, men livet slår mig.

Läser så två-tre sidor ur en bok och tappar lusten att läsa vidare. Man behöver inte kunna skriva bra för att bli utgiven. Men man måste skapa en story där det finns ett driv som skapar nyfikenhet framåt.

Mitt i ett långdraget drama står man, och jag tänker mer på hur man skulle beskriva och illustrera det i ett entimmas radioprogram. En timme är mycket av andras tid. Speciellt psykologers.

Orkar inte läsa Aftonbladets serie om psykvården i Sverige, Piller pengar psykiatri. Men bra att de belyser eftersom verkligheten oftare är värre än dikten och instutionerna från stenåldern.

En av grävskoporna

Väntar väntrum

Inför grillning.

Jag snackar för mycket. Proffs frågar. Man kan tjäna mycket pengar på att låta folk prata och inte komma med något själv.

Jag måste lära mig att fråga ännu mer än jag gör.

Djungelns lag på Djungelboken

Var efter "jobbet".. (kul att skriva så.., jag avskyr citationstecken när det inte är citat") okej, jag menar jobbet, på Djungelboken (pdf) på Stadsteatern med lillasyrran. Man känner sig lagom kulturell. Det var väl några år eller fem vi var där senast. Kul föreställning. Väldigt ung publik också. Och vi var väl överens:

- Bratsaporna har ju i alla fall roligt, även om de är korkade.

Nästa kulturansats blir Hair. Har man sett Broadway-Hair ihop måste man ju.

Innan satt jag nån timme på caféet och tittade ut över Sergels torg som var i sitt finast ljus.

'

Kulturhuset var ett gömställe för mig i tonåren. Satt allra högst upp med stora fönster framför och det var ofta på väg mellan tvångstimmar på Norra Latins gymnasium och diverse fik och ställen mellan plugget och Gamla stan, där jag tyckte jag bodde (eller borde bo), om inte i tornet på Mariaberget.

Jag bodde i kappsäck.

Stora fönster är perfekt. Fönster från golv till tak ännu bättre.

På baksidan av Kulturhuset är det bara helt hemskt sorgligt. Gamla slutna myndighetsbyggnader finns kvar och hånar en.

Bankerna är lika stängda från alla håll, och hur mycket små buskar och bänkar man än ställer ut lockar de inte till nån sittning, och inte värda att ens fota.

Samarbete

Försöker få de här två kompisarna att jobba ihop och det går sådär. En mac och en samsung, trevliga båda två. Men företagen slåss och tror att konsumenterna är antingen apple eller droid. Det gagnar ju ingen.

Lugna bananer

Det är lugna bananer, sa en fyllokille som brett ut alla knän åt alla håll i t-banan, när jag råkade stöta emot med väskan.

Det är en banandag.
Ätit tantkäk, bananer alltså, en gratismacka från nåt möte, en drickjoghurt.

En timme med en barnpsykolog efter behövdes nog. Banan, dator och kranvatten - istället för mat och prat med riktiga människor - är nog inte min inte grej.

Tilläggas kan: Det var alltså barnpsykologen som pratade av sig. Inte jag.

Gräver upp en grop, stenkrossar en park, bygger väg

Gräsmattan

- Fotar du våra bilar?

- Ja, jag fotar det här. Jag dokumenterar hur ni förstör den här parken.

- Förstör?

- Ja, en fin uppvuxen liten lekpark och nu har ni förstört precis hela parken.

- Vi bygger ju en väg här..

- Det var en fin upptrampad gångstig, där. Det behövs ingen väg, här är ju redan vägen, behövs inte två stycken genom en sån här liten park.j

- Ah, det kan jag väl hålla med om.

- Och hade det inte varit bättre att bygga en lekpark nånstans där det inte finns någon alls?

- Jo, det har du rätt i.

Inser uppgivet att det är inom bygg och entreprenad de nya jobben finns. Riv nåt som finns, bygg nåt sämre och jävligt fyrkantigt på exakt samma plats. Och åtminstone några har jobb, men det hade gagnat platsen och skattebetalarna mer om de aldrig satt sin fot eller skopa i närheten av bostadskvarter där ungar ska växa upp och vuxna ha ett liv efter jobbet och på helgerna.

De här gubbarna/killarna/grävskopeägarna har inte bara grävmaskiner och stenkrossarkontakter. De har polare som fäller träd, polare som asfalterar, polare som sätter upp staketen runt, polare som river elstolpar, sätter upp nya, sköter affärerna, revisorer som fixar gråzonerna.

De måste känna folk inom kommunen och förvaltningarna som ger dem de här så kallade "upprustnings"-jobben. Vad vill folk ha som bor här? Planeras det för att byggarnas ungar ska flytta hit? Vilka ska egentligen bo här? Ska ungdomarna som växer upp i Stockholm kunna bo i eller i närheten av stan och bo kvar?

Idag har de, troligen, fullkomnat bärsärkargången i Tidaholmsparken och att förvandla resten av gräsmattan till leråker med breda spår efter grävmaskiner och vad det är. Den första halvan är redan är tillplattad med stenkross till en en kommande "upprustad" lekpark, där allt är utjämnat.

De har fällt all växtlighet över kullen som nästan kändes som en glänta i skogen, som var så himla fin i kvällssolen i somras, och lite ljuddämpning mot tunnelbanan. Nu är träd och buskar borta. Och det kan nu inte bli sämre.



-------------- sen behöver man inte läsa mer, det är osorterad ilska, så slipper folk i min närmsta närhet höra skiten:

Känner mig som indian och storstadsurinvånare, både och. I en regnskog som håller på att skövlas, där bara kortsiktiga ekonomiska intressen styr, och där känslan för natur och livsmiljö saknas. Det är som fiskeflottorna som dammsuger haven på fisk, som inte kommer fattiga till del vare sig som inkomst eller som mat: utan tvärtom urholkar befolkningens möjligheter att kunna försörja sig. Det tas upp mer än det går att sälja.

Här i stockholm är det unga stockholmare som inte har nån försörjning eller boende, 20 procent.

Självklart har de här männen med sig sina stora glänsande bilar eller jeepar. Grävskoporna står ju i lekparken sen några veckor tillbaka.

Jag fotade bilarna på rätt nära håll för att kunna kolla var de här byggarna egentligen bor själva och vart skattepengarna för stadsdelens miljö grävs ner istället. En sportbil, några äcklliga subbar. Inga billiga saker att ha med sig på ett lekparksupprustarjobb.

Nä, ser jag en sån där svart jeep eller två, då vet jag att det är rivningar, trädfällningar och och snabba vinster det handlar om. Såg det vid Zinken där de rev ut allt, kök, badrum, precis allt, för att sen slänga in ungefär samma saker, i en annan färg, och sen sälja. Sen kommer nästa jeep, och sura karlar som river kök och sätter dit nya. Sen nytt sälj och köp.

De här människorna, byggmännen, deras uppdragskontakter inom kommunen, och fyrkantsstyrda asfaltsplanerare utan känsla för Stockholm, de tillhör gruvorna och källarvåningarna och parkeringsgaragen. Ner med dem nånstans om de nu bara tänker asfaltering och framkomlighet för trafik.

De kan bygga tunnlar för sina bilar - så att de kan åka fram och tillbaka till tunneljobben, men här i stan kunde man önska att ungdomar istället fick jobb att till exempel ta hand om miljöerna, och vara med och planera i projekt där ungdomsbostäder ska byggas - uppbyggliga saker som gör att de unga verkligen vill och kan bo kvar och jobba i Stockholm. Det behövs lokala hantverkare, det behövs hjälp med ungarna, fler vuxna och halvvuxna i skolorna. Lokaler som finns ska kunna användas, inte stå tomma för att hyrorna är så höga att ingen normal affärsverksamhet kan gå ihop.

De här utplattamännen har inte fattat att träden behövs, men det är klart de tar de uppdrag som bjuds. Ansvaret är kommunens, men planerare och beslutsfattare verkar vara födda bakom leråkers köpcentrum - eller nåt sånt - inte fatta att stadspark är stadspark och åker är åker. Där kan man vända upp och ner på jorden och plantera nytt varje år. Det är fult som stryk, där på landet, både husen och runt husen och i glesbygdstätorterna och i en massa av våra förorter. Eländigt fult. Men gräver och plattar ut, och gör en ny grop och river det andra byggt, och bygger nytt som är ännu värre. Som det svarta huset i Kista.

Naturen här borde kulturskyddas träd för träd, dunge efter dunge, eftersom hela området byggdes kring befintlig natur, och man kan bygga fler hus på en del ställen, och man kan däcka över Nynäsvägen och bygga ihop Globen med Hammarbyhöjden och Kärrtorp, men att ge sig på de få gliporna av park är så jävla fantasilöst.

Katja-dagen

Blir lite snurr när man har mobil som faktiskt fungerar hyfsat. Wow, way out west, tack-tack, fick ju just den här mobilen tillbaka från hittegodset i Göteborg, 12 dagar efter att den försvann från en langoshylla efter 2 timmar Prince-konsert.
Flipprar mellan tweetdeckkolumner och pågående wordfeud-sessions, men har bara kunnat spelet sen söndag eftermiddag och känner redan en viss mättnad och inte förlorat en enda match än. Jag kan inte bry mig mindre.

Idag lovad jag mig själv att skriva ner allt vid 10 varje kväll. Och det kan jag ju glömma. Alla ensamna ordentliga damer som drömmer om en trevlig herre tycker jag ska tänka om. Enda sättet är att börja intressera sig för fotboll och bjuda på stora hemgjorda burgare och 10 kabel-sport-kanaler. Då händer det kanske plötsligt. Gubben får ett hem och hon får en jävla seg gubbe på halsen.

Katja rullade visst in under kvällen. En liten tjejstorm. Häruppe på taket brumlar och gnäller det i ventilerna och ett överfönster i trapphuset gick sönder, eller smällde sönder i ett korsdrag i huset.

Jag får jobba tre timmar om dan, men gjorde 5. HR-tjejen påminde om att jag skulle gå hem. Jag skulle bara bli klar. Blir jag inte klar får jag frågan om varför jag inte blivit klar med nåt. Blir jag klar frågar de varför jag jobbat för mycket.
Vill gå upp till halvtid fördelat på tre dar så att jag kan bli klar med en sak per dag.

Kollade cyklarna vid Mariatorget, min och dotterns, och hennes var stulen. Fick ett ilskeutbrott och ringde henne och tog på mig skulden eftersom det var jag som idiotiskt nog ställt den där, ihoplåst vid min hoj, men min står kvar.. en natt till kanske. Bara för en månad sen stals min Gary Fischer här i Hammarbyhöjden, trodde hörnan vid Mariatorget kändes mer bevakad. Det är den, men av fel folk där också.

Det verkar som hösten kommit.

Det betyder att gammal som ung ska gå in i huset och se på flipp och flopp eller vad de heter, snabbpratarna. Och byta vitt mot brunmurrigt för att det ska bli ännu mörkare.

DJ Mehdi har dött av fallande tak. Skäms över att jag inte kopplar vad jag hör och ser till vad personer heter. Men på Sonar 2008 eller 2009...

Kämp

Sliter m mångt och mycket på balkongen. Soligt och alltmer vindstilla. Lyssnar på de två asparna för att förvarnas om blåst.

Kommer tidning

Nu kommer tidningen uppför trapporna. Resten av posten stannar i postfack i porten, men tidningarna blir uppburna. Sen tar budet klonk klonk tidningsvagnen nerför trapporna utanför huset.
Skulle vilja springa ut och visa att man inte behöver klonka i trapporna om man bara rundar huset bredvid. Men just vid den här tiden är jag inte riktigt i läge att dra ut på stan och snacka.

Saker kan sägas upp
19 september upphör min prenumeration. Det stressar mig med tidning som jag inte hinner läsa.
30 september kan jag säga upp comhem.
5 oktober upphör min sjukpenning, eller nåt sånt.
5 december upphör mitt mobiltele2-abb
11 december upphör mitt mobila bredband med dongel.

Ska vara väldigt väldigt försiktig med att gå på nåt jäkla abbonnemang i fortsättningen.

61 kanaler har jag, 70 procent killkanaler. Sport och crime och krigshistoria, kriminalserier, reality med poliser i USA in action, farliga djur.
41 kanaler kan man ta istället, men då får man inte med mer än CNN i nyhetsutbudet.
Lutar åt att skala ned till 8 kanaler, som då utöver basutbud skulle kunna bli till exempel 3, 8, tv4 film, silver, vh1, cnn, bbc world och travel channel.

I morse

Den svarta bilen syns inte. Riv- och slitentreprenörer med grävskopor upprustar, som det så fint kallas.

Jag blir så upprörd att jag piggnar till ordentligt när jag går förbi platsen dagligen. Jag adrenalinar och grinar. Det är som att nästan allt sånt som jag gillar mosas av den här stan, som inte vill vara stad. Jag sörjer skiten.
Min kortversionsteori är att bönderna inte fattat att staden inte är landsbygd. Miljöerna runt husen är inte åkrar.

Det verkar som om fantasilösheten är lag. Den innefattar att INTE komma på nya saker, bara förstöra det som redan finns.

Men får man fria tyglar mesar man och gör nån halvmesyr. Till exempel härmar funkisbebyggelsen omkring - men struntar i balkongerna. Man bygger för en utsikt, men passar inte på att bygga högt och såna bostäder som behövs, utan fjäsar och snålar och lägger fönster och balkonger åt fel håll: alltid in mot gården, även om solen och ljuset är mot gatan.

Utsikt mot stora scenen

Två dagar på way out west. Tappade mobilen första kvällen efter Prince.
12 dagar senare kom mobilen med rek till coop:s postutlämning - och allt var intakt och bilderna kvar.

Sorgliga träd

De här träden mår mycket sämre än för ett år sen och medveten åverkan kan ju vara en förklaring. Några träd försvann och andra ser ut att ha fått häxgift i sig.

Alingsåsvägen 14-16, överdelen av trädet dött

Alingsåsvägen 10-12, knappt vare sig grenar eller lövverk

Nedanför Alingsåsvägen 10-12.

Det kan ju vara så att en del av trädbeståndet omkring börjar bli så föråldrat att björkarna faktiskt risar ihop, men därför är det extra viktigt att boende inte ger sig på friska träd. Om det nu är för att få bättre utsikt eller mer gräsmatta att sköta.

Kliar i fingrar

Kliar i fingrarna att börja skriva.

Får rådet att skriva av mig ordentligt nånstans i någon byrålåda. Men jag jobbar inte på det sättet, som dottern säger.

Jag skriver inte alls ur livet och med livet, skriver inte om vad som hänt, det som händer, eller det jag kanske som nån slags lyxig överbyggnad skulle tycka var kul eller viktigt, men som kräver tid för inläsning och fältresearch.

Istället fotar jag random där jag är för att komma ihåg vad jag tänkte på och gjorde, och att bilderna inte hamnar här handlar mer om att jag har så många olika kassa mobiler och inte klarar att hoppa mellan för många gränssnitt.

Utflykter

Gjort några avstickare från Stockholm under sommaren.

Kulturfestivalen i Berlin i juni (då jag blev av med hyrcykel och plånbok)

Sonar i Barcelona, juni (då jag blev av med mobilen)

Chania på Kreta fem dar
Antiparos tre dar (som jag lämnade med bankkortet kvar i bankomaten)
Mykonos en natt
Berlin utan musik, tre nätter, köpte cykel och satte ner en fot.

Way out west i Göteborg, två-tre dar

London South west 4, två dar, och Notting hill Carnival sista dagen.

Fick FirstCard-notan för del av sommar idag. Inte så kul. Fick räkna hur många så kallade tripper jag faktiskt tagit.

Bli ett barn

Lyckades leverera lite i onsdags. I torsdags pratade jag med folk och ordnade saker. Ibland vet man inte riktigt vad som tog tid: mailboxen, hämta vatten, läsa jobbrelaterat på nätet, försöka förstå hur word är funtat och sånt.

Idag kom chefen och ifrågasatte om jag över huvud taget var på jobbet i torsdags.

Attityd som jag var ett olydigt skolbarn som kommit för sent till lektionen och inte gjort läxan.

Jag är för fasen en utbränd person som med största svårighet kan motivera mig, och som snarare skulle behöva tillåten flexibilitet som passar mitt röriga liv.

Om jag har ett viktigt akut ärende och bara ska jobba tre timmar känns det som att de två uppgifterna kan funka om man kan ta det ena först och sen jobba sina tre timmar efter. Att få skäll för att man gjorde jobbet 14-17 istället för 13-16 är.. kränkande. Jag vill inte bli uppfostrad. Jag vill kunna välja själv. Det är när allt blir ihoppressat och överlappat jag knäcker ihop av stress.

Jobbstressen har handlat om många saker, men mycket om att min chef inte accepterat mobilt och flexibelt jobb och att man inte få verktyg som underlättar ett rörligt arbete. Att andra vill ha kontroll i detalj gör att man faktiskt tappar den egna kontrollen, och presterar inte bättre.

Hade man en bättre känsla för roligheter och futtigheter här i livet skulle man kunna vifta bort sånt där skäll och skratta åt det. Men attityden jag fick idag var ingen lek.

Känns mycket trist att behöva ge upp helt med jobbet, men är på väg dit.

Nummer ett stulen

Min trotjänarhoj, femåringen , är stulen utanför bostaden. Det räckte med att titta bort och vara i Göteborg ett par dagar, så har troligen en vit skåpbil varit framme och cykelsugit utmed vägar och torg.

De vanliga cykelställena är inte gjorda för att kunna kedja fast en cykel, bara tänkta att hålla dem upprättstående på rad. Ett bygellås funkar bara att fästa fast vid något alldeles intill nåt räcke eller nåt och ofta blir ett av hjulen ändå utan låsning. En vajer behövs, och en slang för att hålla fast sadel och korg och extralås för korgen.

Letar nu efter kvittot med ramnummer, om det kan vara varianten där tjuven låtsas ha hittat övergiven cykel och hoppas få den för en hundring efter några månader.

Man spanar alltid efter sina försvunna cyklar, hela listan. Såg ju en av dem vid Hornstull, efter kanske 11 års försvinnande. En metallicgrön gammal crescent med fyrkantigt styre och svart sadel. Den var inte i gott skick och det finns inte en chans att jag reclaimar vraket.

Å andra sidan blev jag glad att mobilen, som jag virrade bort eller tappade ur händerna när jag balanserade med en langos och betalning för den på vägen ut från way out west på fredagkvällen hade kommit tillrätta, såhär en dryg vecka efter. Snälla människor verkligen, som tar sig tid att lämna in till polisen. Det kryllar inte precis av polisstationer. Hoppas det kryllar av snälla människor, men de syns inte lika ofta.

Ska nu kolla om jag har en bild av cykeln.

Försöker hålla stressattacken stången

Andas. Tänka vad som är viktigast först. Vad är det som just nu sabbar tillvaron för oss.

Lista på trasigt, helttrasig och halvtrasigt

Mobillivet är trasat. Blivit av med min nya, och privata mobil, två gånger i sommar. Men ett nytt simkort är på g. Fattas bara en surfmobil så att jag kan hänga med i världen igen.

Fattar inte hur folk hinner med både att jobba, ha allt tiptop hemma och diverse kalas och hobbysar, och få sina stora familjer att hålla ihop, och alla är glada.

Stockholm stressar ihjäl mig med sina bistra miner, galna fartcyklister, enorma väntetider vid rödljusen för gående.

Förutom att jag själv och andra i min omgivning känner sig trasade så ickefungerande eller trasigt:

- lysröret i badrummet har gått och jag får inte bort ens locket utanpå

- fortfarande ingen taklampa i vardagsrummet, fel kontakter

- diskmaskin trasig

- symaskin trasig

- systemkameran gått sönder

- halvårsgammal WD-hårddisk som skulle vara tryggheten för mina bilder krachat

- halvtrasig lumix som sjunger på sista versen

- stulen mobil och bara gammelmobiler utan ljud att ta till nu.

men börjar med att ta itu med

- trasiga tand

- anmälan till försäkringsbolag

- jobbmöten för mitt kraschade yrkesliv

Och då har jag inte nämnt det viktigaste.

Har i alla fall inte ont i magen idag. Bara stressattack på hemvägen.

Lyssnat på radio1

Lyssnat på prattjejerna i radio1 under eftermiddagen. Bland annat pratades det om att tjejer inte vågar ha åsikter och anses jobbiga och störda när de säger vad de tycker.

Ganska roande faktiskt.

Varit ute och snurrat

Ju närmre stockholm jag kommer desto värre fliddrar hjärtat och stressen stiger över känslan att inte ha nåt liv och framtid här, och ingen tid att omskola mig och orka jobba 12 år till i iskalla stockholm.

Är så himla ledsen över att det blivit såhär. Försökt teama mig med andra tjejer för att starta nåt nytt tillsammans eller något annorlunda, men tjejer jobbar var och en för sig med sitt slit. Och jag är själv för slö för att göra som företagare gör: jobba jämt, aldrig vara ledig.

Har varit bortrest några weekendar under sommaren och mår så bra när jag är i rörelse utanför den här stan, hemstaden som bara har gjort mig och delar av familjen så ont.

Man anses vara ufo, ifrågasätts var man än är i stan, har ingen talan eller inverkan på jobbet och med totalkraschat yrkesliv.

Försöker ställa om till min kreativa sida, men så snart jag försöker snubblar jag på att min utrustning går sönder eller saker blir stulna. Jag är för disträ - ingen selfsecuritasperson och har bara två händer och möjligen en väska.

Uppehåll

Den här bloggen, som ni vet, är utan nämnande av namn och annat. Jag har skrivit om en stalker, aldrig nämnt personen vid namn, lika lite som andra personer. Bloggen är nu med i polisens utredningsmaterial och allt på bloggen är säkerhetskopierat.

Inte spanare

Skrev att jag skulle bli spanare.
Det stämmer ju inte.
Jag är deltagare, inte iakttagare. Eller så jag skulle vilja.

Det är många iakttagare här i stan. Folk glor eller låtsas att man inte finns. Stockholms signum.

Fast man är vuxen blir man granskad från topp till tå. Man ska ha alibi. Ha ett program. Alltid ha sällskap. Stå på listan. Ha ett ärende.

Känner otrolig Stockholmspress. De är små enklaver överallt. Det är mycket mycket internt allting.
Vet inte vart jag ska ta vägen och tanken på att efter de här fyra veckorna "semester", så är det slut på det roliga. Då ska jag pressas in igen.

Det blir såhär när man först går åt sidan för mycket och låter folk som vill fram och höras och synas ta sina platser. Sen har man ingenstans ens att stå, man får glida omkring och vara på väg. Skulle behöva få arbeta med nåt skapande, eget skapande, med eget lugn, utan taktpinnar från den svenska hysterin kring allt, vad det än är.

Jag kan inte skriva sånt här på facebook, förstås.

Ibland undrar jag om det finns folk som är slags soulmates nånstans, som gillar att umgås och diskutera och upptäcka saker utan att klänga på varandra hela tiden. Blir galen på det. Men det är antingen eller som gäller.

Frihet

Det enda jag nånsin önskat mer av är vanlig jävla frihet. Att få röra mig fritt, få bestämma tider någorlunda själv och sova när jag är trött.

För varje år, varje månad, får jag mindre och mindre frihet, och allt mer av myndighetsinblandning. Allt är vänt ut och in, inget privatliv kvar över huvud taget.

Nu ska man behöva lära sig socialrättsjuridik också.

Tycker dottern ska utbilda sig till jurist.

Själv ska jag bli spanare.

Utsläppt stalker

Att förfölja och trakassera någon är visst ett "litet" brott. Tänker på alla dom som tvingas byta ort, byta namn och identitet. Sjukt. Men vi lär oss sjuka beteenden tidigt, där vi hänger upp allt på en enda annan individ. Så länge det är ömsesidigt är det kanske vackert, men annars bara elände om en av personerna till exempel inte kan acceptera en brytning.

Har träffat den här killen, som inte får ur sig ett ord, men som det väller ord ur från gömslen. Säkert uppfattad som lugn och snäll, en sån som inte kan göra en fluga förnär, men som använder all sin tid vid dator och mobil för att tränga sig in och på och hota och förlåta, hota och förlåta och vilja träffas igen.

Polisdag

Suttit en halvtimme i polisbil. Dotterns stalker tagen på bar gärning. Försöker hoppas att han inte släpps ut nu inatt.

Syndication error till facebook

Ser att sidan inte länkar upp de senaste facebookstatusraderna längre.

Det har säkert inte med google+ att göra, men jag var tvungen att ändra alla password pga mobilstöld nyligen.

Hela det här ihopsynkande med googlekonton och andra tjänster på nätet gör mig nervös, samtidigt som det troligen förenklar för en själv att ha sitt material på nätet eftersom vanliga anteckningsböcker försvinner, kameror och minneskort blir stulna, och hårddiskar krashar.

Egentligen är andra så ointresserade av vem man är, vad man skriver och publicerar, men man vill ha koll på sina egna subjektiva flöden och ta del av delar av andras, men inte allt.

Sa idag till några polare att nu är det nu får vara slut på självcensurerandet. Det verkar som att man måste uppnå en viss egen status av outstanding käckhet för att få skriva vad man vill oxh höra till egenföretagare eller journalister med uppdrag att ifrågasätta. Därifrån jag kommer får vissa prata, andra ska hålla käft. Det gör mig nervös att ha så många icke-lojala kontakter på jobbet på min facebook. Det är ett dilemma.

- Skriv en privat och lösenordsskyddad blogg då, så en person.

Jag vill än en gång berätta att jag, som många andra, inte alls tycker om att vara hemlig, okänd, tillintetgjord, undanstoppad, byrålådad och så vidare, och därför mycket hellre skriver på min blogg eller facebook, för det förhindrar också mig själv från alltför mycket blaj och ältande och detaljer. Man koncentrerar sig och det är också roligare att bli läst av några få än ingen alls.

Så återigen. Det här är en feg men ändå helt privat och subjektiv blogg, som inte har med mig som anställd på jobbet att göra. Har inte mandat för att vara mig i jobbets namn längre och när jag hade det fick jag inte använda mitt namn, med konsekvens att det inte gick att närma sig nätverk på nätet, där ingen visste ens rätta namn, där man borde varit sig själv.

Men nu är den tiden förbi.

House under tak

Det kommer droppe regn nu så jag skyddar mig under bouletaket i rålis. Och hamnar direkt vid högtalaren hos Dj:en. Jag som missar roskilde får nöja mig såhär. Har tjoat om att köpa biljettköp i alla kanaler.

Inte alls negativ bara besatt

Det är bara som det låter. Väldigt nego. Negotarian.

Dottern har en stalker som förvarnat om dåd ikväll. Och själv är jag är socialt utmattad men bored out samtidigt, och tycker att jag antingen träffar folk som bara tiger och samlar på hög, eller som tjatar om samma hemligheter om och om. Som en i övrigt bra person som fått mitt jäkla uliv på hjärnan, eller nåt liknande, så att jag inte kan träffa andra bekanta.

Besatthet. Inte min utan andras.

Tegelsten på sten bredvid sten.

Cyklade genom rålis och engångsgrillsfolket, såg baksidan av en parkteaterföreställning och hörde alla applåderna när själva kulissen föll till marken. Fotade och pratade lite med andra hojhyrare som letade plats att ställa av cyklar.

Tänkte på att mitt mobila cykelfotande är ett sätt att hålla deppet stången. Håglösade lite. Orkade jag tjejpicknick. Nej. Bestämde mig för bekantingar, trots att vissa tenderar att spåra in på samma teman, men man får använda sin list.

Snackade med P, J, P, B och A i hörnan. N hade aldrig hört P skratta så mycket och allt var nog A:s förtjänst.

Tog snabbt taxi hem och loggade in på fejan och såg att dottern var i slags psykopatfara igen. Stalkern kan vara i Stockholm. Mail tyder på att han rest från Köpenhamn. Mycket obehagligt. Hon gjorde slut med honom förra sommaren, men han verkar inte kunna acceptera det.

Nu 5.30 försöker jag sova efter några timmars snack i telefon med dotter och x-make.

Där borta ligger slussen

I stockholm har jag ofta känslan att vara På fel ställe. Var är lilla färjan mellan rålis/smedis och långholmen/hornstull? Måste alla klänga i klump? Nej, jag orkar inte picknick och lyssna på samma rövarhistorier en gång till. Jag kan vara publik och bisittare öm det fanns mening med det eller ens var roligt. Helst skulle jag åka iväg redan ikväll. Tydligen måste man hyra en motoranka för att ta sig över fjärden..

Natt härom

Härom natten härifrån.

Gryningen

Städa tycker man inte om

Det regnade lite idag på förmiddagen, så föreningen bestämde enhälligt att skjuta upp den årliga vårstädningen. Den som vill kan ju göra nåt. Och annars kan man göra nåt, när man vill.

Vi röstade om huruvida vi ska låta bygga ett trädäck för utemöbler där det är soligast på eftermiddagarna. 8 röster mot 4.

Jag föreslog anslagstavla i portarna, ingen förstod varför, och att man kan fundera på att bygga gemensam takterass om ändå taken ska fixas, och vi kom överens om att kolla upp sort och leverantör av markiser på balkongerna högst upp, för den som vill bekosta en sån över sin balkong.

Resten av förslagen är de inte mogna för.. Äsch, så är det väl inte, men jag tycker inte att man ska behöva ha 12 stegar, 24 sågar, 12 borrmaskiner med mera i ett litet hus som vårt. Jag kan donera alla sällansaker jag har - och det är inte lite grejer alltså, om det bara kan förvaras i gemensamt utrymme nånstans.

Utflyttningslägenhet

Hörde just ett par i min ålder prata om att de skaffat, alltså köpt, en utflyttningslägenhet till barnen, som de själva ska flytta in i när barnen skaffat eget boende. Ena barnet har bott där ett tag, flyttar ut med sambo och barn, och det yngsta barnet flyttar in. Själva bor de kvar på Södermalm.

Det är liksom lite olika vad man har råd med även om man inte sitter i sjön.

Så många mammor bekostar nu vuxna barns boende på olika sätt, till exempel behåller en alldeles för stor och dyr lägenhet, som jag gjorde, eller hyr något åt barnen i andra hand, eller bekostar studieboende på andra orter och så vidare.

Att plugga på annan ort är säkert vägen ut för glesbygds- eller småstadsungdomar, men stockholmsungarna vill ofta inte flytta från Stockholm till orter där det definitivt inte finns några jobb, om än bostäder.

Tänkte hur det skulle förenkla för ett tjog morsor man känner att hyra en stor lägenhet ihop och låta ungarna bo ihop där, i varsitt rum, och att vi istället för att slita och släpa var och en istället anställa en bodyguard/kock/städare, eller åtminstone en städhjälp en gång i veckan, som alla ungarna kommer att tvingas städa för att kunna släppa in. Tänk alla år varje dag varje förälder använder till att hålla sina ungdomshushåll på någorlunda sanitär nivå och fylla kylskåpen.

Det är så typiskt oss att vi mörkar eller skjuter upp problemen och löser dem kasst som fan, var och en för sig, med mycket möda och stort besvär.

Alla ska ska lösa sitt livspussel själva.

Föreslog när sonen var bebis mitt i kargaste vintern att granntjejen med jämnårig bebis i dörren brevid kunde samarbete lite: Till exempel köpa mjölk och sånt åt varandra, så att man inte båda alltid behövde bylta på och packa in bebis och gå ut med barnvagn i kylan, om man nu bara behövde lite mjölk från närbutiken och springa ner och boka tvättstugetid och sånt.

- Du kan väl kontakta mödravårdcentralen och gå på mammagrupp och du behöver prata med nån, sa hon. Jag älskar att vara hemma med mitt barn, jag klarar det här mycket bra själv.

Men det var inte precis det jag föreslog, utan att man kunde teama lite med det praktiska.

Solskydd

tisdags- och onsdagsskydd

Inte skylla på orsak

En person sa att "man inte kan skylla på sköldkörteln om man har problem. Det problemet har ju var och varannan människa".

Vad jag vet är det många som drabbas och många som efter mångåriga problem äntligen börjar få bukt med depressionsliknande tillstånd, som bara blir värre av så kallade lyckopiller.

Några kvällar tidigare berättade en kille, en vuxen man, att han drabbades av helt obefogade depressioner och trötthet och viktminskningar för 10 år sen och efter sedvanliga antidepressivpillersbehandlingar (som tar många månader innan de kanske verkar) så blev läget bara värre. För 10 år sen konstaterades giftsstruma.

Det gör mig otroligt ledsen att någon i min närhet faktiskt blivit felbehandlad och psykologiserad som i åratal och trots att sköldkörtelproblem konstaterades för 6-7 år sen fortfarande behandlas (och också själv tycker) att att hon får skylla sig själv för att inte ha orkat, när hon nu inte kunde eftersom hon låg sjuk och apatisk med ständigt ont i magen, ont i huvudet och vikt som skenade åt endera hållet.

Det är mycket troligt att det är brist på sol och ljus på vinterhalvåret som bidrar.

Och om man nu får problem med sköldkörteln betyder det inte att man kan ha andra problem också. Här är det alltid att det ena utesluter det andra. Det kan vara både och, och nyperfektionismen här liknar ren fascism.

Morsig

Försöker få någon eller några andra i familjen eller släkten att säga till mig:

- åk iväg på semester du, det är du värd, oroa dig inte, vi sköter saker hemma, stäng av mobilen.

När jag ändå åkte iväg, förr, så var det först bara lite risky, man kunde förlora hyreskontraktet med ungdomarna hemma, men de senaste åren känns eventuella resor iväg nånstans mer som rysk roulette.

Ser att det finns en sista-minuten-flight till Palermo 7 nätter för 699:-. Skulle kanske vara lämpligt. Ingen backup finns på hemmaplan.

SL-skit

Mobbad Hornsgata. Inte en enda tunnelbanestation ligger direkt vid Hornsgatan och ingen busslinje följer hela gatan från Hornstull till Slussen och tillbaka.

23.45 gick jag ner vid Mariatorgets t-bana, tänkte åka till Slussen för att hinns med 23.57-tåget på linje 17.
På skyltarna snurrade: Mörby Centrum 23 minuter. 23 minuter till nästa mot Slussen! Sjukt.
Fick alltså gå till Götgatan och missade tåget, fick istället ta 00.12.

Turtätheten på tunnelbanan måste ha halverats. Storstad. Visst.

Tack och nej

Idag har jobbet kundfest.

Jag är sjukskriven och det passar sig inte att frottera med kunder eller svara på frågor från kollegor och x-kollegor.

Speciellt inte som jag faktiskt tycker om att prata med folk och festa, men inte klarar revanschfesteriet där man går från 0-100 på en häva-vin-middag, sen klättra på stolarna och hysteriskt släppa loss med klackarna i taket i 2 timmar till evergreenpop, och sen i bästa fall åka hem och prata strunt, men än värre: hamna på någon företagsintern- eller extern efterfest där nån elak jävel dessutom spelar in folk som går över gränsen och sparar som trumfkort i sina mobiler.

Usch. Usch usch usch.

Kan vara glad att jag inte var med över huvud taget. Men är inte speciellt glad ändå.

Den mossifierade somnar om

Det är kallt ljus, vit himmel med tråkiga stråk av grått, och de nyutslagna träden gör sig inte riktigt, inte utan sol och det varma ljuset.

Jag har skitont i händerna, fingrarna mest, och tänkte försöka somna om och kanske ha mer kraft senare.

Jag får bara inte prata för mycket. Jag behöver skriva mer istället för att tjafsa och blaja och säga saker som inte är genomtänkta.

Skulle kanske be nån doktor skriva ut petedin. Blev tvångsinjicerad med sånt när första barnet skulle födas.

- Vi kommer faktiskt inte hjälpa dig med det här annars, sa dom och hämtade sprutan, och sen kunde jag inte formera ett enda ord, tungan satt fast. Försökte ropa men fick inte ut ett enda ljud.

Jag kunde inte säga att jag hade precis lika ont som tidigare och desperat behövde dricka vatten. Inte ens H, som satt bredvid, märkte att jag ville kommunicera nåt.

Ett tyst och maktlöst paket blev jag. Och så himla behändig för barnmorskor och läkare. Ett helt gäng läkarkandidater kom in och kände med kalla okända fingrar inuti, jag kunde inte säga något om det heller eller värja mig.

I vanliga vardagen väljer säkert en del att vara tysta, och inte avslöja någonting, och det blir en slags omvänd maktutövning. Låta andra avslöja hur korkade de är och dra i snörena, och snurra sina karuseller varma, och helt slippa ta konsekvenser.

När jag under de senaste åren försökte eller började säga nåt på avdelningsmötena suckade min chef högt innan jag knappt hunnit börja säga nåt. Och bröt av, viftade bort. Och jag tystnade så småningom och blev utan inverkan på någonting. Jag fick inte bidra, fick inget säga.

- Det har jag aldrig sagt! skulle hon säga, om hon läste det här. - När skulle jag ha sagt det då? Va? Vilket datum?

Lite lustigt. Man kommer med en idé och får ett solklart avsnoppande:

- Och varför har du inte tänkt på det tidigare då?

Eller man kommer med ett förslag på någonting som man tycker behöver göras eller skulle kunna göras på ett annat sätt:

- Jaha, och varför har du inte gjort så tidigare då!! Om det är så bra. Va?!

Till slut orkar man inte uttrycka vare sig åsikter, idéer eller förslag. Med det inte sagt att mina idéer är speciellt bra eller originella. Jag hörde bara till de personer vars tänkar och idéer inte ska finnas med på nya kartor.

Folk är idioter

Hon tycker att det är dumt att jag kallar folk för idioter.

Det kan jag hålla med om, men det är en lat människas sätt att slippa vara specifik.

Att folk är idioter kan till exempel betyda att de är oifrågasättande konventionella, är besserwissriga kontrollfreaks som vill ha allt i sina egosystem, är lättlurade konsumtionsnissar, slaviska regelryttare eller allehanda smilfinkar och jönsar.

Ibland menar jag att de är elaka och uträknande.

Bland de värsta idioterna finns de som hittar nåt enkelt och hyfsat genomtänkt och sen gör det egensinnigt komplicerat, så att bara dom själva ska förstå bäst. Jobbade en tid för en kvinna som lät mycket intelligent och uppfattades skarp som en hök. Jag nickade och höll med och antecknade klokheterna.

När jag sen läste igenom anteckningarna förstod jag ingenting.

Ingenting av det hon sagt hängde egentligen ihop. Fick så höra att det inte bara var jag som inte förstod någonting och kände mig som en fullständig idiot. Det gick inte att förstå henne.

Med mig är det kanske så att jag generaliserar så jävla klumpigt att det inte går att förstå hur smart tänkt det är, eller hur jag tänkt eller känt.

Bara good guy som gör ont

Nu är jag, eller vi, i fängelset igen. Alla delar av det utom gallren. Jag äger lokaliteten, är fastighetsskötare, inhandlaren, leverantören, husan, vakten och sällskapet som försöker peppa. The good cop, the mother. Jag klarar inte av att bestämma avgörande saker för någon annans framtid, och proffsen tar inte sitt ansvar, utan hackar bara omkring i sina egna blindtarmar.

Kallt kämpa på

Folk inte inställda på kyla nu. Inte snö. Nästa vinter: Inte här.

Pyroner (Stockholmsarenabygget)

Arenabygget. Tre av de Fyra bärande pyronerna. Så jäkla kallt. För kallt att försöka hitta en vinkel.

(tillägg: Stockholmsarenabygget, site med blogg. Och yimby, yes in my backyard, kan vara kul att hänga med i när det gäller stadsplanering i Stockholm.)

Frusit fingrarna av mig

Frös fingrarna av mig, men bara dom. Idag för kallt att cykla utan handskar, eller helt enkelt för kallt för att cykla.

Tänkte fota något av arenabygget innan det blir större, men kameran låg hemma. Balanserade cykel med kassar från Gullmarsplan. Allt är byggt för bilar. Man får cykla omvägar för att komma upp till Globen och vidare till bron över skamdiket Nynäsvägen.

Fy. Bilar och människor som går eller cyklar kan faktiskt samexistera bättre med enkla medel.

Det som s-s-s-krämmer är att planerarna redan från början dömer ut sina områden som så illa att alla vägar bara ska leda bort, inte till.

Tantlooken

Villinte. Vill inte vara fin. Varken prinsessa, tant, eller fru. Eller vara någon frukost. Tänk. Man behöver varken ha bara ben och pumps eller gå till hårfrisörskan i tid och otid.

Men en ball mössa skulle ju inte skada.

Så fort man tittar bort

Så fort man tittar bort är grävskoporna framme, och sen dyker nåt nytt fult hus med ryggen mot gatan upp.

Postar för mycket

Folk har koll på mig, och det känns inte som att det är nåt positivt. Jag postar på facebook med måtta, tycker jag själv. Flera igår sa att de tyckte jag postade hela tiden.

Jag sa att min febless för cyklar och träd ju är för att det är lätt. Accepterade saker att skriva om. Man får inte skriva om sorg, jobbkriser, utanförskap, kärleksliv eller psykbryt. Inte om man är 53 bast nånting och ska vara i lugnt pysslande retardoläge, inbaxad in i skalet igen.

Nej, det ska man verkligen inte.

Det behövs också, men ibland bara.

Vet bara inte var jag ska uttrycka mig. Och jag vill verkligen inte bara prata problem när jag träffar folk.

Försöker lära mig att fråga mer, så att jag inte ska berätta nåt för mycket, men det är svårt.

Ska träna.

Svara kort och alltid med motfråga.

En mening per dag

Dagens mening var att gå på begravning trots att kontakten med I och hans familj uteblivit i många år, som dels berodde på att H och jag skilde oss, och även om det inte var känsligt för oss så tyckte andra att de inte kunde bjuda in oss samtidigt, och dels på grund av att den som hade barnen inte kunde gå på vuxenevenemang.

Som det var när jag flyttade från min hembygd i 11-12-årsåldern och tappade kontakten med alla kompisar, så hänger det på att föräldrarna fortsätter att hålla i kontakterna trots geografiska och äktenskapliga krascher om ungarna ska kunna behålla sina kontakter.

Kanske går det lättare nu med internet, men man behöver också träffas live.

I:s två yngsta och mina lekte sen de var bebisar. Såg killarna idag, och hälsade på dem, och det gjorde så ont att se dem ha förlorat sin pappa också med vetskap om sjukdom och långt kämpande för livet.

Minnesstunderna behövs även för vänner, gamla kamrater, x, släktingar, kollegor.

Tänkte på det en del idag, hur negativ min mor var till att öppet bjuda in till minnesstund efter brorsans begravning, och hur bra det ändå var för henne att se hur många vänner han hade eller hade haft, gamla klasskompisar, tjejer som varit kära i honom i tonåren, unga och gamla kollegor och den vidare släkten.

Dagar som denna vänder meningen med livet till vad det är: att leva för att leva och uppleva och för och med varandra. (Om än inte i samma bostad ;)

Miniminidrama

Gick på tåget vid Skanstull och hade väntat en stund, men man vet hur det är att komma springande när dörrarna håller på att stängas och det är trettio minuter till nästa.

Snubbe kommer rusande och man ser tunnelbaneföraren bestämma sig för att vara snäll - för en gångs skull - och inte stänga dörrarna precis framför kund/brukare/användare/trafikant, eller vad de nu kallar oss som som ska med. I SL-kulturen är resenärerna fienden.

Ett par står på perrongen och stirrar. De ska tydligen ingenstans, och har inget speciellt att prata om. Så har de plötsligt nåt att säga, tåget vid plattformen har ju stått kvar några extra sekunder.

- Hon såg verkligen blek ut, sa han, om tunnelbaneföraren som tittade ut från förarhytten.

- Mm, svarade hon.

Sen åkte vi andra iväg med tåget.

Säger hemska saker

Säger hemska saker ibland. Som att det inte är någon idé att jag är med längre. Det vill andra absolut inte höra. Och man vill inte att barnen ska veta.

Men å andra sidan är det vårt otroligt ogästvänliga lutheranska prylgalna tråkvardag som jag varit morsa i och lurat in barnen i, istället för att kämpa kämpa för ett annat slags värdigare liv, där man inte hela tiden ska konkurrera på alla fronter eller ge upp.

Det kanske är depression, eller uppgivenhet. Verkar inte som att något löser sig, eller att det går otroligt långsamt och hackigt hit och dit, på ett vis jag inte kan styra. Min stora önskan att slippa den svenska kulturen åtminstone delar av året har helt kommit av sig, och ingen vill ha mig till något av det jag gillar att göra.

Är inte heller riktigt med i den här hela-havet-stormar-leken. Arbetsmarknaden går på nåt sätt ut på att det ständigt ska vara brist på jobben, även i goda tider, så att folk känner att det är en ynnest att få jobba för dålig lön. Det går ut på att alltför många stolar saknas när man träder in på arbetsmarknaden. Men av nån anledning är det så att det sen är helt okej att hålla stenhårt i sin plats, vilket inte gagnar vare sig ung eller gammal. De unga kommer inte in och de äldre tråkas ihjäl av att göra samma sak hela tiden.

Fast en del av oss gillar att ha schema och göra samma hela tiden, hela livet.

Troligen är jag själv sån om jag fick sätta mina egna vanor och tider och kunde jobba med några av de områden jag tycker är kul, och hade några jag kunde behålla för att ha kul. Som mitt fotande. Det är ju helt privat nuförtiden.

Vitlök, gurka och insekter

Hade överflöd av vitlök hemma och en extra gurka. Vad blir det då? Jo, med lite yoghurt blir det till exempel början av en tsatsiki. 6-7 klyftor vitlök, en gurka och 2-3 deciliter yoghurt blev en rätt vitlöksstarkt röra. Två klyftor hade räckt gott och väl, speciellt om man är känslig för vitlök.

Tål det inte speciellt bra, men gillar det. Nu får jag skrämma bort spökena med mig.

Hade geting- och hummelbesök i lägenheten idag. Plötsligt satt det en av varje sort på stora fönstret och stångade mot rutan. Humlan fumlade som i mörker och kom ingen vart och getingen surfade lite uppåt och nedåt, men ingen hittade ut.

Jag gjorde skäl för mitt namn. Cool. Iskall är jag.

Spindlar, welcome, och getingar, dom skrämmer mig inte förrän jag tänker på vad som händer om jag skulle få ett getingstick i läppen eller tungan. Då är det troligen bye-bye.

Tänker mest att det kan vara bra för andra att veta att det kanske bara var en geting, om olyckan skulle vara framme.

Blev väldigt ofta stucken som barn under getingsomrarna på 60-talet. Gick i jordgetingbon och satt på kall diskbänk och blev plockad på taggar. Typ den enda uppmärksamhet jag fick.

Senast jag fick ett stick var det i låret när jag hade min halvtimmes sommarsemester en gång när barnen var små. Egentligen hade jag två timmars ledighet, men det mesta gick till tvätt och fixa en översvämning vid tvättmaskinen. Sånt man minns. När golven var upptorkade och jag la mig på solstolen sprack den. Jag la ut en filt istället och la mig på ett bi och flög upp som ett argt dito.

När jag fick ett stick i Grekland var det lite värre. Folk var förfärade över effekten. Det var bara på höften det. Läkaren skar bort den skadade huden och jag fick inte bada resten av Greklandssemestern. Fast jag vet inte om det var en insekt eller kanske nån typ av manet i vattnet.

Jag var väl runt 20 när jag fick ett getingstick på översidan av handen som fick hela armen att svullna upp till en oigenkännlig stock, med vanliga känsel ersatt av kall domning ihop med enorm och hettande klåda. Det tog veckor för armen att återgå i vanlig form, men då var inte allergier nåt någon visste så mycket om.

Nu ska jag kolla att anapensprutan ligger där den ska.

Brorsan skulle fyllt 51

Håller inte reda på min egen ålder. Brorsans är däremot lättare att ha koll på, för han föddes 1960, och det är lätt matematik. Idag skulle han ha fyllt 51, men han dog när han var 44.

Det var lite efter det jag startade den här bloggen för 6 år sen drygt.

Vi var fruktansvärt knäckta, och rädda.

Världens snällaste kille mosad mot asfalt.

Hur kunde det ha gått till? Han som aldrig gjort en en mygga förnär.

Hjälpte bara alla.

Eller? Vem vet hur saker är. Egentligen är.

Han berättade inte för oss (syrrorna alltså) om dem, och inte för de andra om de tredje. Minst 5 olika tårtbitar som inte skulle ha någonting med varandra att göra.

Familjen skulle man hålla lugn. Gamlingarna orkar liksom inte verklighet. De är ju ändå så oroliga.

Vi blev spillror på olika sätt. Det värsta från barndomen kom flygande tillbaka, skilda föräldrar kunde inte komma överens, ens om sin sons begravning, tiden stannade, surrade svart på tomgång.

Men nu förstår jag ju att jag inte fick hjälp, och att den hjälp jag skulle behövt för att navigera och göra rätt med mig själv och mina egna barn, den uteblev. Jobbet mobbade ut mig. Låtsades som jag inte fanns i lokalen.

Det var fruktansvärt, och det har påverkat mig mer än jag kunnat fatta.

Mitt eget futtiga liv krossades också, men det får man aldrig säga, för man ska inte önska nåt. Att man även som förälder och anställd har några egna önskemål också och inte finns bara för att ta hand om. Och stuva i bråten.

Antagligen var det så att det värsta han kunde tänka sig ändå hände. Att något han undvikit för att inte skada familjen ändå fick sin verkan, och den insyn han inte ville ha blev fullständig brottsutredning i åtta veckor.

Det är inte bra att sopa under mattan. Det är inte bra att låta sig utnyttjas, att bara vara snäll, och blåögd, och inte söka hjälp när man behöver den. Det är inte säkert att man får nån hjälp ändå, men chanserna ökar.