Coola morsan - the black dancer

Antar utmaningen från The Blogger Formerly Known as Ensamma Mamman att inte bara säga sanningar, som man väl gör för det mesta, utan hugga till med nån hemlighet i bloggen.

Just när jag skulle skriva ringde min far och undrade vad jag ställt till med, som föreslagit att vi skulle flytta vår pubträff den 9 mars till den 8:e istället för att fira att farmor skulle ha fyllt 100 år, på internationella kvinnodagen 8 mars 2008.

- Hur långt har detta gått? undrade han. Hur kan du föreslå nåt sånt utan att fråga oss först. Och oss det är tydligen han och hans sambo, eller han och hans syskon.

Min hemlighet är inte att jag fortfarande kan bli allvarligt förbannad när jag tänker på vår misslyckade familj, och det minimala minimala stöd man fick som barn, och hur extremt lite dom brydde sig och hur extremt lite de minns av en som barn, och hur separerade vi var från vuxenlivet och hur precis allt var på föräldrarnas egotrippade villkor. Och att min mor stämplade mig som elak och utan hopp om någonting. På den tiden skaffade man sig inte barn för att man ville, utan för att det bara blev så. Och då var man tvungen att gifta sig också. Så det var mitt fel att jag blev till, och inte blev tillräckligt söt.

Och som vuxna var då, som liksom tidigare generationer skitit i sina barn eller sett dom som något annat släkte, som inte skulle vara med.
- Det är bara så, som vuxna brukade säga när man ställde frågor. Eller: Det är som det är. Ät upp.

När jag som 19-åring på hemresan från Indien krisade i Istanbul över att behöva fatta avgörande beslut om framtiden funderade på vad jag egentligen skulle vilja bli, så kom jag inte fram till annat än att jag inte ville inte vara blyg och blek svensk tjej med noll självförtroende utan självsäker och svart, och helst dansare. Sure... ;) Jag fick nöja mig med att fladdra lite med min svarta sammetskappa och låtsas.

- Du kan ju inte ens hålla takten, sa min kille.

Äkta solterapi

Balkong, öppet fönster, och solen står rakt över Tantolundens trädtoppar och skiner rakt in på mig. Så ska det vara och utanför är mesarna glada. Måtte nu inte snön komma och förstöra illustionen av vår.

Scary monsters

En tjej bjöd på en sipp från sin drink - för att vara snäll mot nån hon tyckte synd om.. Tack tack. - Alla skulle vara mer snälla mot alla, sa jag. - Näej hur skulle det se ut sa hon och försvann ut på dansgolvet.
Så jättemånga romaner och dramor skulle det ju inte bli. Man tänker sällan att just nedrigheterna är kulturvirke.

Minima minimal

Rensar i como-mailboxen i gmail, där 99 procent av spammen hamnar direkt i en folder där allt kan raderas med ett klick, men ibland hamnar vanliga loggar där, med ett och annat spam ramlar igenom, till exempel från en avsändare som heter "me". Ser ett mail som verkar vara en seriös kommentar kring blogg-mallen minima, men sen visar sig texten vara det gamla vanliga, långsökt, långsökt, och minimalt, all the way from Japan:

Evening coolamorsan
vvvvvvvvvvvvvvvvvvviiiiiiiiiiiiiiiiiaaaaaaaaaaaaaaaaaaagggg
ggggggggggggrrrrrrrrrraaaaaaaaaaa

Så lockande.

Båtelände efter fullmånesparty

Blog fullmoon party skrev jag i google-fältet för att se om det skulle bli nån sökträff på nåt nyskrivet från fullmånespartyt på Ko Phangan 22 januari. Och se där: Ko Phangan fullmoon party disaster.
Hjälp, tänkte jag. Sonen där. Skulle ha varnat..

Men är det är väl sällan så att man tar varningar på allvar, inte ens om man är jättevuxen, som jag.

Jag nöjde mig med att varna honom för att man kan få fel bucket och bucket med andra droger i, utöver spritmixen. En tjej från Bhutan berättade att efter det att vi skildes åt vid hamnen på Ko Phangan så hade hennes kille, en fullvuxen ungrare, druckit en halv bucket, men fått en som antagligen var preppad och avsedd för någon annan, för han hade blivit galet hög och sen fått en skenande-hjärta-dödspanikångest som varade i timmar. Från nykter till psykvrak på tio minuter. Fast jag vet ju att man kan få panikångest av andra skäl också. Men de var övertygade om att det var speed.

Vet att tjejen på mitt IT-kontor (resebyrån/internet-kaféet där jag satt och jobbade varje dag) i Chaweng sa:
"Ta inte motorbåt tillbaka till Samui, take the ferry boat! MUCH better!"
Båda gångerna jag var på festen fick jag ta vanliga färjan tillbaka på förmiddagen nästa dag för att det var omöjligt att
1) Hitta rätt returbåt från rätt företag med rätt returdestination
2) Att få plats på båten, även om det var rätt båt från rätt företag.
"You take next boat".
"But this is the last boat".
"Yes it is. Sorry. Take ferry."

Nu hoppas jag att inga blev allvarligt skadade i paniken att komma på icke existerande returbåtarna. Det är en viss skillnad om partyt har 10 eller 30 tusen besökare, och jag tror att januari är mer högsäsong än mars, men har man betalt för en tur- och returresa förväntar man sig att kunna få plats på hemresan.

Sonen skrev: "Lyckade iaf komma hem i ett stycke. Dock fortfarande helt trasig."

Aj.

Roligare med radio än kollegor

Min kollegor säger:
- Sorry sorry, jag måste springa. Du kan väl boka in möte nån gång, så får vi prata om det då istället.
- Ja men kan du på onsdag om två veckor då eftersom vi fick ställa in nu?
- Det går nog inte då heller.

Lunchmöte, kvällsmöte? Eftermiddag, förmiddag.

- Ursäkta men jag hinner inte.

På mitt jobb hinner man inte prata, men man hinner en massa annan skit, antar jag. Det är därför det är så otroligt mer stimulerande att vara hemma och lyssna på människor på radion. Man blir senil och utvecklar bara stamning på jobbet. Jag minns inte när nån berättade någonting intressant på jobbet senast. Igår hade jag i och för sig höggradig PMS och men insikten slog över mig:
Folk älskar att ha riktigt jävla tråkigt. Bara de har kontroll över det.

Så nu börjar snart byteskarusellen

Priset för hela området är klart men folks köplusta verkar minimal. Synd på bra område att det ska behöva bli bostadsrätter.

Uppkrupen och fast i önsketänkande

Har krånglat ihop mig i regissörsstolen och försöker sköta datorn utan att behöva röra tangentbordet. Vanlig navigering mellan flikar, upp och ner på sida och sånt borde kunna fjärrstyras. Klicka med mus är stenålder.

Där kom ett sms, 2 meter bort. Alamanackan är inte heller här. På radion säger de att det finns ett önskeformulär på Morgonpassets hemsida. I så fall skulle jag vilja önska att det jag behöver just nu var inom räckhåll, att sms:et är från min son och att jag knäpp-knäpp var påklädd och färdig och hade solblekt hår.
---
Sms:et var från sonen, som extremchillar i maenam och bor för 300 baht natten. Delat i 5 är alltså 60 kronor natten. Ikväll är det fullmoon party.

Träna - hur kul är det

Folk blir höga på att träna, har jag förstått, men jag lockas ändå inte av det. Folk mår bra av det, blir piggare, starkare. Jag lockas ändå inte, fastän jag förr i tiden var riktigt sportig. Möjligen kan jag tänka mig att lura in mig i nån slags aerobics om musiken är bra, men bara tanken på att behöva byta till träningskläder, vara tvungen att ha på nån slags sportskor, och hålla på med skåp... näej.

Men nu ska jag i alla fall börja. Inte för att jag vill utan för att jag måste, precis som när jag slutade röka. Jag har blivit halvtidssjukskriven för att rädda nacken.

90 och 90-tal

Det är som min farmor sa när hon tyckte att hon fastnat i fel boende på fel plats:

- Jag fattar inte, det är bara en massa gamlingar här.

Då var hon 93 och änka sen många år, och hon och farfar hade flyttat till anpassat boende för att han var bra bit äldre än hon, och han behövde lite sjukvård och uppsyn när hon inte orkade.

Betydligt yngre säger:

- Men v*fan, det är ju bara en massa ungdomar här...

Jag tittar i kalendarium och undrar vart jag vågar gå utan att dra till med "jag äger det här stället-knepet" om någon undrar varför jag är där.
Lösningen verkar faktiskt vara att starta ett ställe. Och så att ungdomarna får fronta det med totalt liberal inställning som enda krav.

Ko Samui igen, men inte där

Det är lite konstigt när ens barn åker till ett av mina semesterställen. Nu är sonen där och man spricker av nyfikenhet. Vad gör dom, vad väljer dom, vad tycker dom?

Är ju inte ensam om att besöka Ko samui precis, men när man har cirka två sms på sig (för att ge lite tips, men inte begära för mycket uppmärksamhet) att ge sina råd så blir de nog något kryptiska.
Och med tanke på att säkert andra gett lika bra, bättre eller sämre tips om samma ställe så är det bara en sak att göra: kolla själv - och flytta vidare om man inte trivs.

Det är därför charterpaket med hotellösning inte är nåt för mig över huvud taget. Man är ju aldrig nöjd när man blir anvisad, för alla vill ha på sitt sätt. Det som är perfekt för mig: balkong mot livet är bara en jävla störning för en annan.

Senast jag var i Chaweng hade jag en skitbra bungalow, men killarna i bungalowen bredvid var från nåt konstigt absolut antikultursläkte: kritvita skäggiga urlakade och arroganta amerikaner från landet utanför LA (cowboys kallade dom sig), som bara var uppe på natten och storögt lät sig raggas på fyllan ute på barerna och låg och sov med högsta fart på airconen på hela dagarna. De använde inte verandan, spelade ingen musik, tvättade inte upp några kläder, hade inga saronger, och betedde sig bara som skit och sopade ut brudarna på morgonen. Och så satte de på A/C som brummade och brummade och brummade och man suckade och suckade.

Jag tänkte, va fan är de här för, vid stranden, med en härlig veranda, med folk från hela världen. De bodde 100 meter från Chaweng beach och hade efter flera dar ännu inte varit nere på stranden. Så fast man ändå väljer själv, kan man ändå behöva byta rum.

Innan man varit i Thailand och gjort sitt Phuket, Phi-phi, Lanta, Railey beach, Samui, Phangan, BKK, eller till exempel Ko Tao, Ko Samet och pärlan Chang, så säger ju inte de här orterna en någonting, och man kan inte skilja på Pattaya och Patong (fast det är ungefär samma vad jag förstår, fast långt ifrån varandra). Och det är dit de skäggiga cowboysarna borde ha rest.

Andra bloggar om: Ko Samui, Thailand

Inte upprepa sig efter 2478 texter...

Ser att jag nu har 2478 texter i bloggens arkiv och enligt nyligen.se ser det ut såhär:

Första ping: 24 jan 02:34, 2005 Senaste ping: 16 jan 23:46, 2008

Aktiv antal dagar: 1087.9 Totalt antal ping: 1584

Medelping per dag: 1.45 Pingverktyg: manuell ping

.. och det känns inte träligt eller att jag börja gå på tomgång än. Hrm. Har inte ens börjat hitta min form eller renodlat några ämnen än.

För många (som inte drabbats av den så kallade bloggdöden) är det nog som för mig, att vi bara flyttat en del av skrivandet till bloggen för att det är roligt att veta att nån kan läsa, och bloggen är inte en temporär ansträngning och exponering för att pröva det andra gör eller för att positionera sig i sin bransch. Det känns fortfarande skönt att inte ha några baktankar om vad bloggandet ska LEDA till.

Inser att det snart är dags för 3-års-spektakel.

Alla vill vädra ut

17 januari och vintern är inte längre välkommen. För mig är den aldrig det. Men solen är välkomen tillbaka även om den sticker ont i ögonen.

Äckligt kallt är det

Årstidernas växlingar i all ära, men hur kul är detta mörker egentligen? Alla jag träffar mår kasst. Alla fryser. Alla längtar bort.

- Men snön ger ju möjlighet till så mycket utelivsaktiviteter för hela familjen och vad mysigt att få sitta framför brasan i sportstugan och tina upp, eller bränna järnet på after-skiiin... klockan 4-5 på eftermiddagen. Va? Sen då?

Nej vi har inte en timme till ett Hemsedal som Osloborna har, och vi är inte heller födda på skidor och snowboard. Däruppe får man väl ljus och luft och träffar lite folk. Läste att man även kan åka skidor på 9 kvällsöppna upplysta backar. Just det, tänk, folk är olika.

Även svenskar är olika. Verkar inte som vi kan förstå det. Jag blir aldrig som dom, svenskarna. Så det så. ;)

Här i Stockholm är det svinkallt. Och somliga vänjer sig aldrig. Hemmet blir otroligt viktigt i en miljö där man inte avslappnat kan vara ute. Det känns som -10 men är +4. Tänk att 10 grader kan göra så mycket. 10 grader till är inte heller kul, men jackan kan ändå vara öppen och man behöver inte frysa om händerna. Där går min gräns.

Verktyg till vad?

Jag har inte en susning om det här sakerna är till matlagning eller droger. Vet du?

Andra bloggar om: verktyg, droger, mat

Att göra och göra och göra

Jag kör att-göra lista med punkter eller fyrkanter. Fyrkanter betyder att jag måste göra, en punkt att det är nåt litet eller nåt jag ska se till att någon annan ska göra.
Och så bockar jag punkterna och kryssar rutorna. När nåt är halvgjort blir det kanske ett snedstreck i rutan och sen ikryssning. Är jag stressad och försöker städa istället för att jobba så måste jag göra lista.

Just nu har jag 9 rutor för idag och imorgon, och 2 är ikryssade. När allt är kryssat stryker jag ett streck över hela sidan i anteckningsboken och hoppas att jag aldrig behöver bläddra bakåt. Misslyckas jag med planerna helt river jag loss hela sidan och slänger. Usch.

Nej till roligt

En hade tackat ja till ett möte. Det är så det är: en bokar på och två bokar av, och så ställs det ändå in. Det konstiga är att folk prioriterar bort sånt som är roligt. Och jag vet varför.

Förvirrat

Före filmen Blow, sa dottern att hon redan sett den. Det brukar räcka att se någon minut in på en film för att upptäcka om den är sedd eller osedd. Under slutscenen upptäckte jag att jag i alla fall sett slutscenen tidigare och upplevt den som jävligt orättvis, men som det brukar vara, när syndabockar ska utses.

Sen loggade jag in på datorn för att först nu, en och en halv timme senare, komma på varför jag satte på datorn. Jag har nu kollat facebook, skrivit meddelanden till sonen, surfat hotell, läst lite bloggar, kommenterat, ställt om webbläsaren, och kollat vädret i världen... men inte bokat nån resa.

Jobbmail var det ja.

Spader av fotografer igår

Fick spader på fotograferande släktingar igår. Jag är i mitt värsta depp-januari-mood och allt bara hänger. Jag får knappt upp ögonen och håret måste borstas 10 gånger om dan för att inte bli tovträssel eller stå på änden i en äcklig elektrisk laddning från alla syntethalsdukar och syntetluvor.
Allergiattackerna duggar tätt med nysningar och snuva och kliande, och jag är rädd att det är begynnande dammkänslighet det handlar om, och det är ju lämpligt i en bostad full med tonåringens och 25-åringars kläder på golvet precis överallt.

Och så ska folk börja FOTA en.
- Nej snälla, nej nej, jag vill inte vara med på bild nu... Sluta! Jag mår i-n-t-e bra.
Smäll en blixt i fejan bara. Kul, och så ut på facebook med det bara..

Ytan går mig på nerverna. Allt uppvisande. Allt som ska vara så djävla perfekt. Jag är intresserad av att diskutera, uppleva saker, solen, färger, utsikter, känna in stämningar, lyssna, röra mig runt. Inte av att bli avbildad själv med en blixt i ansiktet. Är jag på en strand vill jag ha en bild av miljön som jag upplever den, av action och folkliv, inte porträtt av mig själv där. Jag vet ju att jag är där, och vem ska jag bevisa eller visa det för?

Man är ju olika. Jag har aldrig förlikat mig riktigt med åsynen av mig själv, eftersom jag inte ser ut som jag den jag är. Ytan korresponderar inte. Inte ens när jag var 12-13 år och enligt modern "skulle kunna vara jättesöt". Jag är inte söt, men jag skulle åtminstone vilja se snäll ut.

Iskyla från fönsterspringan

Sladden till balkongslingan släpper in vinden och det viner. Kabinväskan står resklar med bikini och pass packat och klart.

Lilla motståndsrörelsen

Nu går många ur facebook för att man tycker att det till exempel är så jobbigt med alla lekar, frågesporter och bekanta man inte vill umgås med. Det är som nån slags pseudo-motståndsrörelsen a la 2008. Det tar för mycket tid, och ger för lite.

Men det tar egentligen bara en halv minut att klicka på edit ovanför applications-listan och ta bort de applikationer man tycker skräpar ner. Man kan också ta bort folk eller begränsa deras läsrättigheter på sin sida. Har själv blivit raderad utan förklaring, och det får man ju ta.

Själv tycker jag facebook är helt okej, men jag har kollegor och ex-kollegor på ett annat facebookkonto, vilket kan vara en fördel. Och så avstår jag hellre från en del annat som kan sluka tid och som inget ger, som att diska eller leta partner på dejtingsiter.

Andra tidstjuvar fortsätter man också med utan att ifrågasätta. Man stannar i lusiga förhållanden i åratal, för att inte talaom jobbet där man i många timmar varje vecka arbetar med folk man verkligen inte har valt själv - och som verkligen inte vill vara med en själv. Sånt jäkla slöseri med tid.

Äntlish helgish gummish

Känns ibland som att man måste anpassa sitt språkbruk så att det blir lite mer insmickrande och gulligare. Man måste kanske ha katt för att få till det.. Är själv uppvuxen med allt utom gulligt och gosigt och har inte ens kunnat prata bebisspråk med mina barn.
Det får nog vara så. Känslorna är inte mindre för att de exponeras enligt umgängeskonstens alla konstiga regler.

4 tidningar idag

1 hemmatidning och 3 gratistidningar, och den enda sida jag tittar på är baksidan av svenskans kulturdel med " Sängbytardagar i tempurbutiken". Glad att inte behöva byta säng just idag..

De räknar med mig

Men jag måste inte bara inse att jag är ersättningsbar, vilket jag vet. Inget på jobbet står aller faller just med mig. Det svåra är att säga upp sig från fast inkomst när man som jag inte är intresserad av att adminstera affärer och inte vill hålla på med ekonomi och också gärna slipper marknadsföra mig själv i varje andetag och varje steg. Hur mycket frihet har man som egen där? Ingen alls. Man ska krypa och smöra för köparen och får kämpa för sin värdighet och integritet. I jobbet nu räcker det Ibland att vara klokast på nåt en stund, eller inte riktigt klok, där andra kört fast.

Hemliga planer

Nänä. Inga hemligheter här inte. Är jag inte alltid på väg till Sydamerika vid den här tiden på året för att istället stressa iväg på nån kortis till Thailand efter nåt jäkla projekt, som slitit ut en så att man inte vill se en dator mer, och bara vill slappa och ha det gott, inte som ensamresenär behöva bevaka sina ägodelar och sitt liv hela tiden och sova med öppna ögon.

Dottern letade efter Den här kalendern kommer att förändra ditt liv 2008, som var slutsåld på bokhandel efter bokandel, så jag gick in på Bokia i Kistagallerian och där hittade de en bortglömd, en som hamnat bland citatböckerna. Ringde dottern, som just lyckades hitta och köpt ett ex, och jag bläddrade lite i kalendern:
Va, börjar kalendern först 11 februari, funderade jag. 11 februari.

Ringde dottern.
- Nej min börjar med första veckan i januari, sa hon.
- Den här verkar börja med 11 februari, sa jag.

11 februari är kanske då det börjar. Just 11 februari hade jag tänkt mig att börja bege mig ivägåt, eller vad det nu heter när man inte vet riktigt vart.

Hantverkare och tider

Mellan 10 och 13 skulle han komma. Nu 12.30 kommer han, och säger att han inte kommer att hinna och undrar om jag är hemma hela dan så att han kan komma tillbaka senare..
Visst, så gärna.

Gryning 6:05

Beställt 3 timmar sömn till..

Fast i hushållsnära återvinningsträsket

När jag har deadlines måste det vara städat. Jag kan inte koncentrera mig om det är kaos omkring. Och kaos är det ju. Varje människa nuförtiden har ju 3-4 kubikmeter kläder som ska fösas omkring och tvättas och hängas och hittas.

Går jag på toa kommer jag inte ut förrän badrummet är städat.
Tar jag en kopp kaffe i köket fastnar jag i återvinningsträsket. Vem har tid att först släpa hem alla dessa förpackningar och sen släpa iväg dem? Plastflaskor, metallburkar, papp- och platsförpackningar, tidningar, glasburkar och gamla glödlampor. Man blir påmind om konsumtionsvansinnet här. Hur mycket plast ska det egentligen behövs för att slå in ett minimalt kameraminne eller några blad ruccola? I hate it.

Och så tillbaka till sovrummet, som föranleder ett akutplanerat hoppas-det-finns-plats-besök i tvättstugan med kuddar, täcken, mattor.. men varför just en söndag, när det vanliga tvättstugefolket också ska tvätta. (I vanliga fall förskonar jag mig - och dom - genom att köra hemmets näst bästa vän tvättmaskinen härhemma istället)

Tar itu med dammsugaren som har stopp. Bökar och trixar och tar till våld, men jag fixar det inte, och börjar fundera på uppfinnarbanan igen. Idéer för en enklare och vackrare vardag. Saker som fungerar, som man kan laga, som pryder sin plats framme.

Inte undra på att bloggen blir en tillflykt från allt detta tråkiga, speciellt som jag har allt projektjobb inför morgondagen sparad till nattarbete.
Sista sekunden.. är min största vanebeteende, men det är väl då det blir bäst, eller hur!

14 kuddar bort - härligt är kort

Inte undra på att jag fick allergiattack och inte kunde lämna sängen. 14 kuddar, böcker, tidningar, pennor, försvunna kläder.. Allt i sängen.
Nu ska det bli skönt att gå och lägga sig igen.

Sovsjuka med apatisk touch

Fredag efter jobbet grät jag av vinterblåsten. Skrek fan jävla skitväder, vad är det för idioter som bor kvar här... Sov 22-02, sen lördag 8-12, 13-19 och 20-24. Missade först fredagkvällen och sen hela lördagen. Som i koma. Mediterade för att bli pigg - men somnade ohjälpligt. Har nu varit uppe och suttit vid datorn och surfat thailansresor, facebookat, läst bloggar och förberett nytt kontrakt för H, vår mycket slarviga inneboende. Vi sökte en ickepedant på blocket - och fick vad vi sökte.. Imorgon ska hon packa ihop akvariet som aldrig fick en enda fisk i sig på 1.5 år, bara alger och giftmaskar och mögel. Har ställt larmet på kl 12. Ska hasa mig ut i den där kylan som jag grinade i. Den gör ont. Och jag när illa och går sönder av självförakt över att inte lyckats bättre med val av boplats.

Inneboendens inneboende

Nytt vatten en gång i halvåret, hur fräscht är det? Snart tömmer jag. Även om ett akvarium med plastdjur i är enda LAMPAN i inneboendens del av lägenheten så undrar jag nu om det inte gått lite över gränsen. Jag tycker det är så äckligt.

Utsikt från Dado

Indiern i hörnan timmermansgatan/brännkyrkagatan är en mysig frizon från kölden. Havskatt madras låter inte så gott men är verkligen det.

Klådans namn

Nåt av detta kanske orsakar klådan?

Liquid silk shampoo låter plötslig riktigt loppigt. Hade ingen klåda förrän några minuter efter hårtvätten.

Jag brukar inte ha läsglasögon för att läsa i vanliga fall, men såna här innehållsförteckningar skulle jag inte kunna läsa utan brillor. Schampot innehåller följande förutom vatten :

- sodium laureth sulphate
- disodium cocoamphodiacetate
- peg-7
- glyceryl cocoate
- sodium chloride
- glycol distearate
- cocoamidopro pyl betaine
- laurdimonium hydroxpropyl hydrolyzed wheat protein
- hydro lyzed silk
- sericin
- hydrolyxed wheat protein
- plyquaternium-10
- penthe nol
- laureth-4
- hydrogeneted castor oil
- mica
- citric acid
- parfum
- couma rin
- citronellol
- hexyl cinnamal
- limo nene
- linalool
- sodium salicylate
- sodium benxoate
- cl 77891
- cl 17200.

Det känns som nåt som borde hållas utom räckhåll för småbarn. Nån som vet vilka de mest kliande ingredienserna kan vara?

Isch.

På gränsen till uppror. Absurt att sitta på kontor och frysa. Läsk och mineralvatten, som vi hade fritt i förra lokalen, är bortrationaliserat, kontorskaféet stängt och kaffemaskinen trasig.
Grät mentalt en skvätt på hemvägen - utom då jag somnade till och väcktes till fyllon som bråkade "...jag ska slå ihjäl dig din jävel...", öh, jävlar, host-harkel, jävla, jag ska slå ihjäl dig..


Mannen mitt emot pratade med sig själv och kunde inte sitta still, och resten satt med lurar, i sin egen värld. Om jag inte hade varit rejält ovän med mina koss-lurar (som tappar ena puffen hela tiden) hade jag också suttit med musikspelaren.


Somnade nästan direkt hemma, men det var klinkigt och svårt att sova till Vagabonden, Chaplinfilm. Fick kramp av den. Stumfilm är inte nåt som passar att sova till. Sen såg jag Retreat - den raka vägen, (1 av tre program från BBC) som tog upp den mer andliga sidan av islam, som kanske ställde begreppen på ända för en bokstavstroende som vill veta exakt vad som är rätt och fel.

Skälet till att jag lämnade det försoffade tv-livet för ikväll var reprisen av Britt Eklands dag på slottet. Hysteriskt och krystat med en Britt som styrde och ställde och visste bäst, ungefär som min gamla gymnastiklärare. Klapp klapp klapp, OK flickor, nu springer ni tre varv runt skogen. Nog med sånt från barndomen, alla lärare, mammor som kammade hårda tofsar, en massa chefer.. isch.

Arbetsdag ett i år - vansinnestråkigt

Lätt att, som igår, säga att jobbet är bättre än på länge, när man fortfarande är ledig...

Idag var jobbet det sämsta på mycket mycket länge. Första arbetsdagen 2008. Så knastertorrt att man går sönder bit för bit. Jag måste lägga av. Jag är inte längre som en badanka, som reser sig upp efter varje plurr och hittar flytet igen.

Hade jag fått nuvarande uppdrag för fem år sen hade det varit riktigt roligt. För tre år sen hade jag kunnat haft några av uppdragen som en motvikt mot depressionen efter tsunamin - istället för att sitta nästan ensam och försöka skärpa mig i sorgen ute hos en mycket stressad kund. Men nu känns det som att det är för sent. Det är svårt att hitta motivationen när man blir inplockad som sista reserv.

Årets första dag och surfande på Ibiza

Något varje dag ska det bli här.

Fick komplimang från min dotter igårkväll som tyckte att mina utstående öron är "karismatiska", något jag inte kan se. Det ena örat sticker ut mer än det andra, är lite spetsigt på ett ställde, och syns alltid genom håret. Att förstärka öronen med örhängen har inte kännts vettigt, men jag har kanske fel, så kanske det bli håltagning framöver och stark stark dubbelhäftande tejp att fästa fast örat med invid huvudet. Undrar vad dett skulle kosta och operera.

Jag gjorde inte riktigt någon braksuccé med min urringgning på nyårsfesterna. Fast min urringning inte var djupare än andras innehöll den kanske mer substans. Killar kommer fram och frågar om de är gjorda och tjejerna glor surt, så jag tog till plan b: drog på mig ett mer anständigt reservlinne över. En kille kom senare fram och frågade vad jag gjort av brösten. Synd att gömma tyckte han.

Jag vet inte vad det är som gör att vissa tjejer kan vara nästan helt avklädda med bara bikiniöverdel och korta slitsade kjolar, men knappt får några reaktioner alls, medan andra får blängar speciellt på urringningarna. Hade i sedvanlig ordning en backup, ett par thaibrallor att ta till i värsa fall, och då var det lite lättare att koppla av på hårdtechnogolvet. Superb musik från 12 till 5 då dansgolven tystnade och man fick köa sig till en tunnbrödsrulle på mojjen och natta trött översovare, som försökte inspirera mig att åka till Ibiza, för där är det ännu bättre drag på dansgolven, de bästa i världen påståd han. Jag blev lite sugen på att göra liten tur i Europa i sommar.

Nyårslöften

Jag brukar inte ha mycket till nyårslöften, men jag avlade ett i nån tidigare text - och jag har redan glömt, och rökningen har jag ju slutat med för nästan två (två?) år sen.

SMS väntar
För många meddelanden.
Radera några i valfri mapp.

Radera nu?

På självaste nyårskvällen ska man visst behöva sitta och radera sms. Valfri mapp betyder hela inboxen eller alla skickade.

Mitt nyårslöfte är att jag ska kämpa vidare med att hitta en livsstil som håller. Jag skulle kanske också formulera ett mål som går att nå. Kan inte påstå att jag lider, jag bara svär varje arbetsdag över att jag hamnat lite fel, även om det just nu är bättre än på länge på jobbet.

15:56 och redan natt

Klockan är fyra på eftermiddagen och det känns som årets mörkaste eftermiddag. Dottern och jag har bytt roller och hon väckte mig vid två och sa: "Du vill väl inte sova bort hela eftermiddan!"

Nåt slags fackeltåg tuffar fram i Tantolunden och jag kom precis på att hälsan verkligen tiger still. Säckpipsblåsarna har inte hörts från lunden på flera månader - och jag har inte en enda gång ens tänkt på hur skönt det är att slippa höra gnälliga säckpipor timme efter timme.

Årets sista dag men jag firade igår - bara för att slippa känna nån panik över att inte ha något för mig ikväll. Har garderat med två evenemangsbiljetter, till olika nyårsfester. Tycker jag det ena är för torrt drar jag till nästa. Jag kan tydligen konsten att spendera utan att konsumera. Tänk om jag inte ens vill gå ut..

Café Opera - eller vad man nu säger på franska och italienska..

Är jag i stockholm nu? Det här känns som det Rom jag missade. Inte så kul alltså..
---
Att det här med italienare blir ohållbart är att de bara kan prata italienska, och alltså bara kan umgås med varandra. De pratar sämre engelska än svenska dagisungar och tror tydligen att alla utanför Italien pratar ENGELSKA. "Sorry I don't speak english" säger de när man tilltalar dem på svenska...

Café Opera fick tummen ner av tre väldigt snygga Pariskillar som jag köade med. De menade att till och med de trendigaste klubbarna i Paris har trevligare manér i entrén. Hur fan är man funtad om man låter folk stå en halvtimme och köa i slags fängelserastgårdssolfjäder-setup - och sen säga att de köar i fel kö? Fransmännen och jag stod på RÄTT ställe, men det var ren slump. Kösystemen är en tråkig historia på Stockholms klubbhimmel. Det är extremt pinsamt att vara ute i Stockholm med utländska gäster, som väntar sig att Stockholms ska vara en storstad med lite klass. Själva är vi så jävla hunsade redan från början, med känslan i maggropen att egentligen är just vi inte särskilt välkomna någonstans.
Patricias söndagsnatt var rena befrielsen när caféet stängde.

Andra bloggar om: Stockholm, klubb, Patricia, kösystem
Andra bloggar om: Café Opera

Mina fantastiska resor 2007

Wow... jag har en tradition, jag är konsekvent: här är sammanfattningen av mina fantastiska drömresor i år:

19 februari -7 mars: Bangkok några dar och Ko Samui 12 slöa dagar och pigga kvällar på Chaweng och en fullmåne på Ko Phangan.
[t/r Bangkok med en barnfamiljslastad jumbojättesak från Fritidsresor som knappt orkade lyfta mer än några hundra meter över mark; såg varenda by i Gangesdalen]

9-10 mars: MondayBar-kryssning till Åbo... (räknas kanske inte som resa), Spring Break cruise. Tony Perssons bilder här.

3-7 maj: Berlin, årets bästa tripp. Helt underart väder, cool coolamorsancykelstad och roliga klubbar. [t/r Airberlin]

1-3 juni: Kryssning till Tallinn: MB Black & White Cruise. Bilder här

14-17 juni: Hultsfred

Roskilde
Ställde i år helt traditionsenligt in Roskildetrippen, både köpte och sålde sen biljetten på Blocket. I år var det regnnatten i Hultsfred som inte alls gav mersmak för utsikterna om kommande rekordblöta Roskilde (Våteste Roskilde noensinne). Ingen tror att jag nånsin kommer att komma till den där Roskildefestivalen. Men vad är en bal på kungens slott...

Jag var ju i alla fall nästan på Roskilde en massa gånger som 20-25-åring när jag cyklade omkring precis i närheten, men trodde att vi inte gick på Roskilde för att han inte klarade folksamlingar, och jag förstod inte att han förstod hur jäkla hooked jag skulle kunna bli på sånt där festivalande och festande, och jag tyckte, ok ok, man kan göra det nån annan gång.
(Vilket larv. Han var så svartsjuk, och klarade inte heller tanken på konkurrensen från 10000 glada festtivalsnubbar i min egen ålder.)

Jaja, nu är det han som åker på festivaler och tar igen, och jag med, på annat håll.

2-16 juli: Santorini 1 natt, Ios 2 veckor med P. [2 vecka, flygstol med Apollo, Novair]

23-28 augusti: London med South west 4 och Notting Hill Carneval [Ryanair dit, Sterlin hem]

30-31 augusti: Kryssning till Åbo. Bilder här

14-17 september: Rom. Jobbigt som fan med 130 respolare, men jag åker gärna tillbaka själv eller med någon, men då ska jag bo extremt centralt. Förort till Rom är mycket mer förort än nån förort här i Stockholm, där vi ju har kollektivtrafik så att man ändå kan åka in till stan. [Sterling t/r]

23-24 november: Rock at Sea-kryssning till Åbo med Ios-folk.

13-14 december: Luciakryssning till Åbo. Bilder här

Sammanfattningsvis få och korta resor och fem musikkryssningar som substitut för ett resande liv. Sjukt år. Sjuk hela semestern. Sjuk i Rom och resplaner lagda på is på grund av semesterunderskott och heltidsjobb. Och nu är jag försliten för att jag jobbat för mycket.

Förra året blev det så kallade x-et och jag riktigt ovänner i London. I år blev vi vänner, ungefär som Joey och Rachel i "Friends". Vi liksom flyttade ihop - om än bara för några dar.

Mina resor 2006
Mina resor 2005

Andra bloggar om: resor, resa, 2006, Thailand, Rom, Ios, Grekland, London

Ogifta par och vänner

Spännvidden i dotterns och min tv-konsumtion just nu är hiskeligt smal. Efter 356 avsnitt av tv-serien Friends såg jag idag lite av filmen Ogifta par, som var och alltid kommer vara mycket plågsamt tragikomiskt, utan någon som helst igenkänning. Jag har aldrig varit sån som hängt upp allt på förhållandet enbart även om jag samlevt med män som tycker att allt ska vara som det ska vara.

När x-maken och jag umgicks med par var vi nog de udda paren, de som blev över när de, präktigvänstern i kvarteret, valt sina respektive umgängeslag efter politiska åsikter, eller vad det var. Vi två familjer kunde faktiskt dela Ölandsstuga i en vecka, 4 vuxna, 2 bebisar, 2 st 3-4-åringar och några tonåringar - utan större bråk.

Största problemet just då var väl låne-tonårskillen, som åt oss övriga ur huset så illa att vi till slut var tvungna att börja baka storbak varje morgon, och som efter hand deppade ihop eftersom hans mamma, som skulle ha hämtat honom och spenderat semester med honom hade mycket roligare saker för sig på västkusten, och hon visste nog att bättre barnvakt(er) och sällskap (kusinerna) kunde HAN inte få, så hon festade lugnt vidare nån extra vecka, och till slut fick vi sätta killen på tåget hem och farmor och farfar fick ta vid uppe i Stockholm, för hon hann inte tillbaka till Stockholm i tid att möta honom.

Nu går friends vidare på dvd:n. Dom blir lite av ens vänner, om man säger så, och man sover bra till skratten..

En jansson please

Julafton, juldag, annandag, torsdag, fredag, lördag... och fortfarande räcker maten. Det är så semester att inte behöva välja mellan 4 dåliga mataffärer och kånka på matkassar, och slippa jobba är härligt. Jag verkligen passar för ledighet.

Fortfarande finns ett helpack grovt bröd kvar, julöl, ramlösa, två ostar, diverse sovel och 3 dl grädde, ansjovis, lök och potatis.

Tänk om en Jansson liksom bara ville göra sig själv just nu.

Skittrött på att inte finnas

Hittade skitbra musik på min ipod igår när jag var ute på en liten runda i regnet. Sååå lite kan göra mig glad igen. Har inte fattat att jag hämtar poddar med diverse klubbmusik... som visst hoppar över till ipoden automatiskt. Fantastiskt va!

Vad gör lite regn och jobbiga (äckliga, eleka och fula) shoppingmänniskor när man kan dyka in i musiken som ackompanjemang.

Måste man ångvälta andra bara för att det är rea. Eller det kanske bara är så att jag faktiskt inte syns. Är skittrött på att inte finnas.

Ljusgul depression

Jag är så trött på att försöka få ordning på bilder papper filer tidningar kläder deadlines. Gula post-it vill jag bara inte se några fler. Nyårslöfte 1: Det här får vara sista paketet.

Töntiga utlandssvenskar på webbradion

Det mest svenska som finns är utlandssvenskarna och deras bevarande av så kallade svenska traditioner. Åh, vilka töntar, tänker jag. Oh My God. Rena 40-talet. Och jag får lov att stänga av nattradion.

Ursäkta mig. Det är förstås tillåtet att leva kvar i en gammal bild av Sverige, och idka svenska vanor och ha svenska flaggor vid silltallriken till jul, påsk och midsommar. Det viktiga är språket, att få prata sitt eget språk med landsmän.

Jag skulle kanske själv bli aktiv i svenskföreningen och längta efter att dansa groddansen runt midsommarstången, vara med och arrangera luciatåg med barnen, och samla ihop till majbrasan och fira nationaldag med de blågula flaggorna i topp.

På nätet kan man nu lätt följa hemlandets radio- och tv-kanaler och det var därför utlandssvenskar lyssnade på webbradion och kom till tals från sina utlandsvisten natten till julafton.

Just mat, dryck och musik verkar vara det enklaste internationella språken, där man lätt anpassar sig till en annan kultur eller kan införliva delar av den. Japanerna sägs älska svenska sillbordet som vi älskar sushi, och både svenskt knäckebröd och brännvin lyckas bra som exportprodukter, liksom svensk musik.

Det blir väl lätt så när man bosätter sig utomlands och står utanför landets språktradition och kultur, och där det fullkomligt skiter i ens traditioner. Man klänger sig fast i det lilla gemensamma man kan hitta på att göra svenskar emellan, även om man inte har en aning om varför. Och så glömmer man att det är själva språket, som är kärnan i det hela, men på vissa håll verkar de bara ha kvar de där omåttligt torra traditionerna kvar till sist, medan språket är glömt.

Det borde vara lätt att fatta vad invandring är, och varför många invandrare vill träffa andra från samma ställe, prata hemlandets politiska situation, gå till läkare som pratar ens språk så att man kan bli förstådd, och få jobb genom nya eller gamla kontaker, och se tv från hemlandet, och inte spridas ut för vinden i svenskintegrering på ensligt tillsnöpta orter.

Svenskar gör precis likadant när de måste leva utomlands, även om de har pengar, och inte alls behöver anvisas boendeort. Man söker sig till svenskområden. Såg en dokumentär om ett folk upp i thailand, som lämnat djungeln för att försöka överleva i gränstrakterna till djungeln hos "främlingarna", som inte var snälla mot dem, tyckte de. - Främlingarna säger elaka saker som att vi inte tvättar oss, och de lurar oss att jobba för alldeles för lite ersättning för att vi inte gått i skolan, inte kan thailändska, och är beroende av att få mat i första hand, och sedan fick matskulder som skulle betalas tillbaka med arbete på risfälten.

Det här folket har ett språk som nu talas av bara 200 innevånare utspridda i små bosättningar långt från varandra, och de hoppades nu kunna bygga en ny gemensam by så att det lättare kan bilda nya familjer och överleva som folk. De unga hittade svårligen någon jämnårig att gifta sig med, och de allra ungsta hade börjat flytta på internat till "främlingana" för att gå i grundsskola, där undervisning var på nordthailändska. Det egna språket började fasas ut. Främlingarna var thailandska risfarmare, som hyrde in dem på slavkontrakt mot nästan ingen ersättning, och med skulder på mat som band dem till risfälten år efter år. Programmet följde två 20-åriga killar på jakt efter flickor och deras tankar kring framtiden, och hur de orimligen skulle kunna klara sig i en stad. Eller? Om de kunde lära sig språket, få ett jobb i stan..

Minns att det enda jag saknade när jag var ute och reste ett år var ett slags absolut sug efter pepparstarka kantarellmackor, och tjocka raggsocker mot de iskalla stengolven. Till slut led jag både av långtgående förkyldningar och av att inte kunna prata på djupet om någonting eftersom att allt snack var på mer eller mindre kass engelska. Man längtade efter att återigen få ett riktig språk att uttrycka sig på.

Missade bolaget

Tiden spelade mig ett spratt idag. Halv tre, 14.30, var klockan när jag gick hemifrån. Borta vid systembolaget vid Rosenlundsgatan ett par minuter bort vart plötsligt klockan 14.53.

22 minuter försvann mysteriskt, och jag var tvungen att välja mellan att hinna köpa ut specialbeställd julklapp åt syrran eller gå på systembolaget, som jag nästan var framme vid. Jag fick skippa bolaget.

Det konstiga var då att min klocka på mobilen visade 16.35. Hur länge har jag levt med en klocka på mobilen som gått före så mycket, och varför har jag ändå inte kommit i tid till något?

Så det blir ingen glögg till glöggen. Man får hoppas att gästerna inte blir besvikna.

Allt på en halvtimme

Det är morgonmänniskornas värld. Själv ska man hinna alla ärenden på en halvtimme eftersom allting stänger vid tre eller fyra. Måste hinna köpa glögg före tre. Sen är det kört när det gäller de varorna. Uhh. Vill inte gå ut.

Julen tar 3 timmar, mycket väsen för ingenting

Så har den nästan passerat, julen. 3 timmar kommer den ta, sen drar barnen vidare till far sin och hans släkt eller vad man kallar det, när det inte är så många.

Man förstår att överklassen ynglar av sig med all kraft de har. Det räcker inte så bra med tre barn, man måste ha fem eller sex stycken, så att man kan upprätthålla lite klanaktig substans. Det blir liksom inget kalas om man inte är många syskon, syskonbarn, kusiner, fastrar och farbröder , excentriska mostrar och mopsar.

Hur mycket storys blir det att berätta vid lägerelden om man är en vuxen med ett barn som båda skulle behöva fler polare på helgerna och fler omkring sig som brydde sig?

Vi är få. Mina föräldrar skilde sig, jag skilde mig, och folk försvinner. Kulturen är att man reder sig själv. Själv är bästa dräng. Var och en är sitt eget jävla torra tråkprojekt.

Många växer upp som ensambarn med en förälder som har hela ansvaret, både ekonomiskt, socialt och känslomässigt, och som långt ifrån kan hålla på med nåt självförverkligande, och många vuxna ensamstående föräldrar har inga andra vuxna att dela ansvaret eller tankarna eller besluten med, men ska ändå anamma vara-tillsammans-mantrat, och lika glatt vara med på luciatåg, och göra lussebak och vänta på Kalle eller tomten eller på att prinsen ska komma.

Inte så konstigt att unga singlar är helt hysteriska på att hitta sin dejt, kille, tjej, nån att vara med sen när polarna bildar familj, som ska upprätthålla traditioner och umgängessätt som om man vore en jättestor släkt där man bara ses en gång om året.

Jul är en pärs. Jul är på gränsen till otjänlig. Fyll, fyll, fyll, och så fjutt kommer det ut och är över. Hållbarheten är mycket kort.
Julhandeln slår alla rekord - igen. Kompensation, tänker jag. Alla vet det. Man blir glad över nytt och fint. Frågar man folk vad de egentligen vill ha, eller hur de skulle vilja leva, så handlar det sällan om prylarna, utan vad de ska ge för känslor eller självkänslor. Smart drag. Det är absolut omättligt, eftersom det inte är prylarna som löser de existentiella problemen med ett alltför isolerat och arbetsamt sätt att leva.

Som nån bizniz-man uttryckte det: Den nya statusen är att ha tid och möjligheten göra det man tycker om.

En uppe två i säng och en liten brand

Jag orkar en timme uppe, sen sover jag några timmar. Senast var jag uppe och badade, bytte några ord med dottern som bjöd på nudlar, och så somnade jag om igen.

Igårkväll mitt i filmen startade inneboenden en brand i sitt rum, så nu ligger svartbrända saker utanför hennes fönster: två eldade täcken, ett eldat satinpåslakan, två-tre kuddar med svarta fläckar och massor av lösa fjädrar. Hon låg i sängen och var vaken när det hände men blev handlingsförlamad.

Det var lite läskigt. I dvalan (halvsov till Pirates of the Carribean) hörde jag nån som skrek - H J Ä L P H J Ä L P och några sekunder senare spred sig röken upp i lägenheten. Hon stod där och förstod inte hur det hade kunnat börja brinna. Fullt med levande ljus i rummet var det och nåt av dom hade förstås orsakat att det brann i sängen.

Så: Nu har jag satt på mig alla varma kläder jag har och ska nu iväg och slänga det brända, 4 kassar tidningar, allt glas, alla plåtburkar, plasflaskor, allt från balkongen från festen. Suck.
Det har sin tunga och aptråkiga sida att sopsortera.

J undrar om jag vill ha nåt från båten...

Kväll 1 och tomterött på MondayBars Luciakryssning.


Nästa teknokryssning kan jag, med pågående viktminskning, köra bikinistajl eller åtminstone bar mage istället för att klä mig som tomte, eller nåt annat lite bylsigare..

Har nu förlorat alla mina sluta-röka-kilon och är på +-0-rutan 52. Det jag vägde när jag var 18 och före och efter alla graviditeter, samt före och efter alla förhållanden. Det är väl i förhållanden man växer, på lite olika sätt. Sen blir man bara normal.Kan bara inte komma på hur länge jag hållt på med den här icke-rökningen. Jag är i alla fall sjukt ointresserad av cigaretter.

Snällt av J att sms:a och fråga om jag ville ha nåt från båten. Han kommer precis in från en annan kryssning än den jag var på. Jag kan inte komma på nåt annat än cigaretter till syrran, men man ber ju inte en rökare köpa cigg åt andra.

Andra bloggar om: båtliv, klubb, musik, mondaybar, sjuk

Hemmanys

Belysningen i mitt rum nu. Lite scary. Bäst att tända lampan.

Illa efter MondayBar: kanske matförgiftad?

När jag var 9-10 och hade ätit finska marmeladkulor på en släktings 60-årsfest jag ordentligt magsjuk hela natten, och förstod att jag hade mig själv att skylla. Även om man har tråkigt blir det inte roligare av marmelad.

Nu efter MondayBar-kryssningen kommer jag varken kunna dricka finska öl eller äta räkor mer, och skaldjursfavoriterna på buffén får nog vara nästa gång. Synd på favoritförtäringen. Tänk om jag inte kommer att kunna dricka öl igen.

Så magsjuk som jag blev efter 9-10 timmar hemma har jag inte varit sen maginfluensan på Barbados. Skrev på facebooken igårnatt att jag mådde lite sjösjukt. Sen jävlars drog det igång.

Jag får tänka på att jag i alla fall mådde bra under hela kryssningen och inte kan minnas att jag gjorde nåt jag måste ångra. Fast visst har man hört att man i dessa tider ska undvika julbord och bufféer. Det räcker med att nån i köket har haft nåt för att smitta alla som äter just den rätten.

Hädanefter blir det bara långkok på grönsaker och snäll buljong.

Båtliv

14 en fredag

Räkmacka öl och tekno. Sämre sätt att börja helgen på finns.

När man är i ide

Eller i ett virtuellt ide. Allt är tvärtom. Barnen är de som är de klokare och Ibland tvingas bli de vuxnas alibi och försvarare. - De kunde inte bättre, de var bara könsmogna och föräldrar. - De hade ju ett jobb att sköta. - De gjorde vad de kunde och förväntades göra. Tioåringen på t-banan säger till den andra: du då, har du nått dina mål än?

Du är vacker

- Du är vacker, säger han.
Hon försöker förklara vem hon är.
- Va vacker du är, säger han.
- Jag är världens mest intressanta tjej säger hon, lyssna.. Snälla..
- Du är verkligen vacker.

Bossen har landat

Från långt däruppe i Globen...

Bruce Springsteen har kommit till Stockholm och skyndar sig in på Grand hotell, enligt Aftonbladet. Det finns tydligen bara ett hotell i stan värdigt artister. Behändigt liten stad det här. Ett café och ett hotell, och bara ett Stureplan, som är jättelitet.

Jag kan ju bara inte banga imorgon, skulle vara för visset.
--
Tillägg: Var där. Bäst var publiken. Hade bandet kunna improviserat och jammat vidare när de märkte att folk var med så hade det blivit bättre.

Andra bloggar om: bruce springsteen, stockholm, hotell, café opera

Vågar inte koppla ner

Nu kommer jag inte våga stänga av datorn. Tänk om jag inte får nån uppkoppling igen..

10 december. Imorgon tänkte jag försöka hantera min kamera igen. Sist, på personalfesten, gav jag bara upp. Högsta känslighet + blixt och bilderna blev suddiga. Det går ju bara inte ihop. Men det tar sin tid att lära sig en kamera och det svåraste är just att ta bra stämningsfulla bilder i dåligt ljus när folk inte sitter stilla.

Imorgon ska jag på Bruce, om jag orkar. I annat fall kommer någon som får biljetten istället bli väldigt väldigt glad.

Skrovlig mot jul

Måste bli friskare till imorgon. Sitter i sängen och svettas. Hur ska jag dölja att jag inte har nån röst och hålla igen så att jag inte hostar på de nya kunderna? Vad är bäst: komma förkyld eller ställa in? Hålla mig på avstånd?

Den här mörkaste tiden på året, när förkylningar och flunsor härjar som värst, ska vi trängas på jobb och varuhus, för här ska det fixas och donas och göras klart, och allt ska vara färdigt före jul. Nedräkningen pågår och vi är vid lucka 8 eller 9. Och poff är det den lucia, och så dan före, och poff är de där timmarna på julafton över.

Det var magiskt när man var liten, för det var enda chansen på året att få någon man suktade efter. Man längtade som en galning efter jullov och julafton och levde med sin julkalender. Och hoppades: en barbiedocka eller legosats, eller några fem-böcker och en skiva. Och just på julafton fick man något man aldrig fick annars: full frihet. Man fick vara uppe som dom vuxna, och man skjutsades inte undan.

Men idag, när barnen naturligt ofta får vara med - eller är själva medelpunkten i familjen - och förses med en ström av högklassiga prylar så betyder jul kanske något annat.

Jag önskar verkligen alla ungar att slippa bråk och jobbiga vuxna med sina oändliga konflikter. Men julen sätter relationerna i släkten på sin spets. Vem ska få träffa vem? Vem ska få vara med barnen? Ska barnen vara hos alla eller bara en?

I år ligger i alla fall julen bra ledighetsmässigt. På en måndag. Två lediga dagar innan och två lediga vardagar efter. Ser verkligen fram mot lite ledighet.

Tjuvåker sjukt på grannens trådlösa

Nu är jag halvlycklig igen.

Sitter med lurar och lyssnar på musik på datorn i sängen. Tjuvåker på ett trådlöst nät i närheten. Dottern med sin gamla mac har ett helt gäng att välja på, men jag är glad att det i alla fall finns ett nät jag kan använda som inte är skyddat. Tack du ovarsamme.

Min egen kabelinternetanslutning är helt helt ur funktion sedan i natt nångång. Nån förvarning från comhem har jag inte fått eller sett. Killen på på comhems kundtjänst kunde inte svara på frågor, sa bara enstavigt att de kommer skicka ett nytt modem och att det kommer ta minst två dar.

- Men nu då, kraxade jag fram ur djupet av min luftrörskatarr. På gränsen till panik. Jag behöver uppkoppling nu! Jag måste jobba...... jag är sjuk. Man kan bara inte stänga av.

Stackars kille.

Mobilitet - bara larv

Sådär, nästan klar. Kommer bara en eller två timmar försent till festen den här gången. Förra helgen kom jag fyra timmar försent.

Personalfest. Förra missade jag helt. Den var i juni och jag var i Hultsfred och dansade i regnet, eller rättare sagt: visste inte om att det skulle bli dans och regn.

Det är just nu en väldigt tung och regnig decemberkväll, och idag har jag gjort mitt mobila test.

För 2-3 år sen gjorde jag ett liknande. Då blev jag portad på hotell fastän jag verkligen bönade och bad om att få betala för att använda min dator hos dom. Nej, jag var inte hotellgäst, så det gick inte.

Hotspots och wifi måste vara ett utagerat fenomen. Ingenstans kan man lätt koppla upp sig med en så kallad bärbar dator med wlan/wifi-kort, inte ens om man är beredd att betal. Man måste ha ett konto registererat hos en leverantör. Om man nu inte har ett jobb som pröjsat ett sånt abb, kan man ju inte koppla upp sig, och inte heller kolla på nätet var dessa hotspots finns, eller om det finns några fria. Inte ens google hittar hotspots i Stockholm när man söker på mobilen.

Om man både har ett jobb-mobilabb med mobb-surf, och ett privat-abb för kabeltv och internet då är man faktiskt inte beredd att betala för ytterligare ett månads- eller dyngskonto, som inte fungerar utom på spridda hotspots på konstiga ställen. Inte åker jag till Arlanda för att använda min wlandator utanför kontoret. Det tycks inte gå att spontant dra upp datorn och sitta nån timme nånstans och kolla nätet och göra några uppdateringar.

Stenålder, tycker jag. Tänk att behöva sitta med mobilen och skriva texter med tummarna och T9, när man skulle kunna ha en liten jävla portabel pc-filofax (max 500 gram) där man kan surfa, läsa nån nedladdad bok offline, skriva, fixa lite eller ladda upp eller ned bilder, lyssna på musik eller annat. Jag förstår inte vad problemet är. Tydligen ska man ha mini-apparater som mobiler - eller stora jäkla klumpar där man släpar runt på all programvara och företagshemlisar.

Trots allt, jag är bara en person, även om man ibland försöker vara mobil för jobbets räkning (och är t ex på kunders kontor och inte vårt eget, och inte kan få begära att logga in där) och ofta vill jag vara mobil som privatperson.

Men det fungerar inte. Det funkar bättre att jobba på distans från Thailand, som jag gjorde i februari, än härifrån Stockholms innerstad. Här måste jag antingen sitta på kontoret eller hemma. Där tog man den bärbara och pluggade in på nåt internetkafé och satt några timmar med bredband - och med sina vanliga applikationer, eller betalade för wi-fi per timme/dygn på de lite trendigare ställena. Nemas problemas.

Här är wifi tydligen bara tänkt för affärsresenärer som de leverantörerna föreställer sig ska sitta och jobba med excelark på flygplatsens lounge eller på hotellet - och i övrigt bara är ute efter populära låtar. Att plugga in dator och få bredband går inte. Ute i världen verkar det gå att ha kontoret på fickan och jobba (eller whatever) precis exakt där dom är.

Här är det lång väg dit. Inte speciellt moderna tider än.

Folk bara reser och reser

Och jag bara reser fram och tillbaka mellan hem och jobb. Försöker förklara att de är tur jag vill ut på, från plats till nästa plats, inte bara pendla.

Som jag rest de senaste åren hinner jag knappt titta mig omkring förrän det är dags att hasta hem. Som Berlin i maj. Och vad hände sen? Nä, absolut ingenting, utom att jag läste en slags guide till stan när kom hem och insåg att jag missat väldigt mycket.

Jag har fel inställning. Tänker att jag ska vara lite stabilt frisk innan jag drar iväg någonstans. Och så jobbar jag för mycket och blir ännu mer knakig i fogarna. Istället för att kanske må bättre i sin helhet av att göra något åt resplanerna på riktigt.

40 minuter om dan vid datorn

Det värsta är tydligen att sitta vid en dator. Det känns inte som jag slipper värk i nacken hur jag än håller nacken när jag tittar på en skärm. Och det har väl inte blivit bättre av att jag släpat på dator en massa år, och alla småbarnsår med bärande och lyftande. Slitage och inflammation mellan kotorna i nacken och ena axeln.

Min ransonering måste bli tiden vid tangentbordet. Mus eller pekplatta verkar också lika illa. Och om jag nu bara kan sitta några timmar om dan - ska den då få ätas upp av jobbet?

Nästan allt jag tycker är kul att göra när jag är själv har något med nätet att göra eller med musik, bild och annat som jag också använder dator till.
Ja-ja. Hela den generation som jobbat vid skrivmaskiner och tangentbord i trettio år nu mår nog liknande.. När datorerna kom sa man att man aboslut inte skulle sitta vid skärm mer än 40 minuter om dan.

Liberal laboral alvedon distalgesic mix

Viral och Laboral? Är det läkemedel eller? Jag har inte så gott minne för ord, men minns varenda ansikte..

Mitt efternamn påminner väldigt om ett läkemedel som numera hör till gruppen värkmedicin, eftersom det troligen tros klinga bättre än "värktabletter".

Apoteket påstår i sin kampanj nu att 1 miljon svenskar skulle kunna ha mindre ont om de valde rätt "värkmedicin". Fan, tänker jag, är det så många som har ont? Värken - en del av mig, en del av dig.

Läkaren säger att jag ska ta tre om dan av. Tar i snitt en - varannan dag och så hoppar jag över helt några dar - för hur ska man kunna jobba om man är groggy?

Största dödligheten någon värktablett i Sverige bidragit till är nu tydligen indragen på svenska marknaden. Folk har fått andningsstopp, antagligen i sömnen, och dött. Liksom ooopps. Det var väl ändå att till att ta till största möjliga värklindring det.

I forum på nätet klagar nu folk som fått livuppehållande smärtlindring just från den medicinen, och de vet inte vad de ska ta sig till utan sin medicin.

Båda gångerna jag fick tabletterna utskrivna var efter operationer, men inte någon läkare sa att de ABSOLUT inte fick kombineras med alkohol. Risken är förstås inte speciellt stor när man ligger sängbunden med smärtor på ett sjukhus, men sen skrivs man ut med sitt recept. varför står det inte på förpackningarna att de verkligen är livsfarliga ihop med någonting speciellt annat?

Bör inte användas ihop med.., står det kanske. Eller SKA inte.
Paracetamol som är helt receptfritt i till exempel Alvedon ska ABSOLUT INTE användas ihop med någon som helst alkoholbruk eftersom levern kan ta allvarlig skada.
Distalgesic, som är indraget, är direkt LIVSHOTANDE ihop med alkohol, eftersom andningsfunktionen kan slås ut.

Gjorde en fjortistabbe en gång när jag säkert var runt 16. Hade mensvärk och gick i moderns tablettskåp och tog det hon påstått var mot mensvärk. Yes, sure. Så jag åt en, kanske två.. och värken försvann, jaha, och jag satt väl på nåt fik med dagboken och skolkade. Inte visste jag att Doleron var heavy stuff, trodde det var som magnecyl eller nåt.

På kvällen skulle gänget träffas och jag blev bjuden på en gin & tonic. Slurp.
Sen minns jag att jag började på nästa där i köket.

Inget som helst minne hade jag efter det.

Jag hade segnat ner, livlös, och killen som jag nästanvarihopmed hade släpat iväg mig, ... ??? ... och så vaknade jag mycket långt senare, nästa eftermiddag.
Och vi var ihop.

Det är kanske inte alltid man blir livräddad av den man är kär i. Men har man tur så.

Fastän jag var såpass ung då förstod jag ändå på vad som skulle kunna ha hänt om jag inte hade varit just med mina bästa polare den kvällen.

Lämna in honom på Gubbis

Ja vad ska man ta sig till för att få köpa mat och presenter till familjen ifred utan att behöva ta hand om gnälliga män samtidigt? På manskrubban i salzburg är männen glada över att få sitta i tältet på torget med bar, datorer och tidningar medan kvinnorna handlar. (Enligt notis i aftonbladet)
Jag skulle definitivt valt krubban..

Göra nåt omöjligt?

Såg dokumentären "Djävulen kom till häst" ikväll, en film byggd på vittnesmål från en fotograferande militär med uppdrag att observera situationen i Darfur som hamnade mitt i ett folkmord, där alla dödades i by efter by, som sen brändes.

Efter det gnällde jag på dottern om att mina Friends-dvd-skivor hamnat helt i oordning. Varit grinfärdig hela hemresan och hela kvällen.

Det är lätt att tvinga sig att tänka på hur bra man har det och må dåligt av det också. Men det hjälper inte.

Mot maktmänniskor utan respekt för människoliv verkar inget hjälpa, och återväxten är deprimerande beständig. Det händer nu, det hände förr och det är lika bestialiskt. Och när det sker som värst fattar ingen, eller vill inte fatta.

Filmen gav förstås inga svar på frågan hur människor kan gå med på att utföra såna fruktansvärda brott, och gav inga andra lösningar än att amerikanskt ingripande.

Spelets regler

Ibland är det så påtagligt att man som anställd inte får insyn i hur beslut fattas, om det funnits någon diskussion, och vem som egentligen fattar besluten och är tongivande t ex i en ledningsgrupp. Tack, man slipper. Eftersom det alltid finns folk som är klokare är det naturligt att inte vilja visa något som inte är färdigt för folk utanför gruppen som kan ha synpunkter och kanske såga en. Men jag gillar att jobba med folk som kan ta ett utkast för ett utkast och en skiss för en skiss. Hur skulle den första versionen kunna vara tillräckig - och hur vet man utan att fråga om feedback? Ibland beror hemlighetsmakerierna på feghet, Ibland på hidden agendas, och Ibland om svågerpolitik eller uppdrag som går till polare hellre än till bästa anbudet. Man borde alltså kunna sova gott på nätterna som inte är med i leken och inte vet vilka spelregler som råkar gälla just nu. Men att inte ha kontroll och noll inverkan är kanske lika illa...

Mossigt november 2.0

November 2007. Låter inte det väldigt mossigt och rent förlegat? Som att det redan varit för länge sen. Stormönstrat och grått var det, och majoriteten av männsikorna var inte ens i 2.0-version ännu. Kampen fortsatte om att få folk att försöka bli sociala och glada igen, men vägen dit var kanske inte just att köpa en gps.

Reklamen på tv går alla på nerverna och igår när filmen En andra chans kom till upplösningen bröts den av reklam mitt i den avgörande slutscenen. Sen började nästa film.
Jag tror inte någon av oss vill he en enda torr lussebulle eller kabelkanal till, om de så slänger det på oss gratis.

Men en god räkmacka skulle sitta fint. Åt så mycket räkor på Finlandsbåten att jag fått räkabstinens.

Inneboenden bor inte här

Lite lustigt, på sitt sätt, att ha en inneboende som inte bor här. Var hon håller hus vet jag inte, mer än att hon visar status på facebook nån gång om dan, så hon finns ju. Antagligen.
Det enda tecknet jag ser på att hon varit hemma är att den rödlila ryggsäcken, som då och då ligger i hallen. Med prylar i eller nytömd.
Inneboende har aldrig frågat om hon får låna den här ryggsäcken, och hon kan inte ha tagit den nån annanstans än i min klädkammare.

Min stil tje

Avskalat orientaliskt? Rocksvart? Kontorish?

Jag kan vakna upp och på vägen till kaffet i köket börja städa för att jag inte tål utskvättade pryttlar och kläder(?) på golvet, som för mig blir svarta fläckar och visuell nedskräpning i form av plotter. Nånstans därbakom ytan härhemma kan det ibland nästan bli "sköna hem", som min syster överdrev det, när jag städat i dagarna tre.

Just nu sitter jag vid mitt hemmakontor, min kreativa verkstad. En del av allt. En del av mitt rum, en del av världen.

Var har jag då varit den senaste veckan? Det är sånt man inte skriver i bloggen om, eller hur!

Kolla ut

November är väl inte så illa, va? Himlen och vännerna står lugnt där och vilar en stund. Tänder Isas ljus och tittar ut.

Hemmalyx

Är att sitta med den stillastående parken utanför och lyssna till tidernas bästa oljud och annat.

De står där

Astrid Lindgren och Siggan 100 och 99 år

Novemberbarn. Vasastan. Samma kvarter. Sunny side. Rakt västerläge mot parken hade hon och vi med, fast mer utsikt mot Sabbatsbergs sjukhus och Eastmaninstitutet, som påminde en om att om man inte borstade tänderna så skulle man få sitta därinne i borrhavet och längta efter ett bokmärke väldigt mycket.

Man var stolt över att bo i samma kvarter som Astrid Lindgren. Kanske hörde man till de där ungarna som hon tittade ut på i parken när hon skrev sina böcker. Slog det mig nu. Ja, kanske, kanske inte.

När jag var liten var det lätt att tänka att vuxna var dubbelt så gamla. Och hon hörde till de där som var DUBBELT så gamla, och det var mycket det. Men när jag var 10 var hon egentligen sex gånger så gammal, och halvåret äldre än farmor.

Om hon, eller dom, levat nu hade Astrid och Siggan varit precis dubbelt så gamla som jag blivit nu. Det är konstig med såna som alltid varit gamla, och så blir de sådär enormt gamla, som över 90.

Träffade en pigg-i-huvudet-93-åring på puben i söndags, som slukade sin fiskgratäng och pratade lite om att hon varit så lyckligt gift. Men han dog för 20 år sen. 20 år sen! Hon hade varit singel i stan och träffade honom först när hon var 36, vilket var väldigt sent då, och de hade det så bra, och han spelade piano på alla roliga festerna där vid St Eriksplan och..

Tiden går.

Sån där musik..

- Sån där house-musik är det väl bara ungdomar som lyssnar på..
- Sån där Kent-musik är det väl bara deprimerade fjortisar som..
- Sån där reagge är det väl bara såna där med dreadlocks som..
- Sån där rockmusik är det väl bara..

Ibland undrar jag om folk verkligen gillar musik. Ingen hakar på att vi ska ha bra musik på julfesten istället för obladioblada.

De kan väl bara vara ärliga, som mor min, som säger att hon gillar vad som helst, bara det inte hörs så mycket.

Jaja. Om det nu nåt man ska vara bäst/äldst/värst/yngst på så är min tid faktiskt nu.

Andra bloggar om: musik, rock, reagge, house, morsor, stockholm

I toppform och still sitting

Nu vet vi det: folk som går på gym användar oftare knark än andra. Överdriven träning och användning av droger går tydligen hand i hand.

Har varit på gym en gång i hela mitt liv. Sen var jag kraschad i tre dygn: För stark dos av Power yoga.

Dan efter stora födeledagen lämnade jag lämpligen in blodprov och fick provsvaren idag. Läkaren sa:
- I din ålder (suck, tänkte jag) borde åtminstone 2 av 20 proverna falla utanför.
- Jaha?
- ... men precis alla var bra. Inte bara bra. Jättebra.

Medicinsk friskförklarad alltså.

Återstår att se vad det är för eventuella skador på nacken, men antagligen inflammation efter 20-25 år vid tangentbord ihop med typ 8 smällar i skallen. Men man får väl bita ihop och vara stolt över att man fortfarande sitter kvar, även om huvudet sitter lite löst.

Stora ser inte små

Ett småbusgäng på perrongen får härja. De gör luftsparkar, harklar och producerar pubertetsloskor och låtsas att de ska släppa ner den minste i gänget på spåret. Bredvid står stora vuxna män och låtsas som det regnar. De visar inte ens för grabbarna att de finns. De finns inte själva och har aldrig funnits. Istället närmar sig kvinnor som jag. Visar att vi ser småkillarna och är beredda att ingripa. Männen sviker allmänt som förebild för mellanstadieungarna. Där står de: Stora tysta frånvarande mesar som aldrig skulle våga nåt, utöver att klicka på sin pyttedator eller köra sin bil. Pinsamt.

Pippi

Dottern reser tillbaka till barndomen med Pippi Långstrumpfilm som går på tv just nu. Själv fick jag reprisöverdos av Pippi när ungarna var små, och var själv helt Astrid Lindgren-impregnerad som liten.

Lotta. Tjorven. Bullerbyn. Pippi-böckerna. Jag läste allt jag över huvud taget kom över. När jag var 11 hade barn- och ungdomsböckerna tagit slut, inkluderat de där ungdomsböckerna med röda och gröna ryggar, och jag gick över till vuxenavdelningen.

Vi pratade om det häromdagen, några kollegor och jag, att vi bara hade böckerna att lära oss nåt av, och att hela omvärldsuppfattningen förmedlades från de böcker man slukade och de radioteatrar man råkade lyssna på, snarare än några faktiskt närvarande vuxna. De vuxna ville att man skulle vara tyst, vara ute, lyda och se hel och ren ut, men man fick inget veta. Allt fick man ta reda på själv.

Stockholms historia fick man till exempel från Per-Anders Fogelström stadenserie, och den egna identiteten när man var ute och lekte med de andra ungarna på gården eller parken, på rasterna och i jämförelsen med barnen i Astrid Lindgrens historier. Jag var varken som Pippi eller Annika och varken som Tjorven eller hennes präktiga systrar. Ett tag spenderade jag nästan alla eftermiddagar med E i hennes stora och mörka och helt vuxenbefriade paradlägenhet med en liten skivspelare i pigkammarrummet bakom köket, som hon bodde i.
Vi planerade att bo i nåt slags modernt parhus och vi skulle gifta oss med Paul Mc Cartney och John Lennon. Jag tyckte jag var en schysst kompis som lät henne välja först, så jag fick Paul.

Det var 1968 och studenterna klängde i träden och gjorde nån slags revolution några kvarter bort, husen omkring revs och det jag mest av allt önskade mig var nya skivor och en egen skivspelare.

Dom vuxna fanns inte där på samma sätt som idag, fastän de jobbade så lite jämförelsevis. Nuförtiden engagerar sig de flesta vuxna i sina barns öden och äventyr, och barnen får vara med, nånting som kom med den nya ungdomskulturen, och de nya ungdomarna förblev ungdomar även som vuxna, och fick barn som blev ungdomar redan som barn.

Vi levde bara i en fantasivärld, alltid ute, alltid många eller helt ensam, aldrig inne, bara barn, bara böcker, pop, inga vuxna, bokäventyrsvärld, gängvärd. Och poff var man ute ur boet och ibland blev det ju barn.

Massor med vänner

Idag levereras min fina present från x-svärföräldrarna, x-maken och dottern. Sonen kommer hit med paketet som består av alla avsnitt av Friends. 238 avsnitt tror jag det är. Då har jag att göra..

Och så ska sonen göra tacomiddag iväll. Tur det, för jag är i kasst tillstånd av stress över att jag ligger efter på min Photoshopskurs, att jag har en så lång att-göra-lista att jag håller på att drunkna i den. Som vanligt är min morot att bli klar.. och sen dra till.. ja, ni vet vart.

Jag kan inte bestämma mig om jag ska åka väster- eller österut. Jag åker nog mot väst den här gången. Brasilien, Venezuela, Trinidad & Tobago, Mexiko och USA, upp till San Fransisco och sen över till New York. Trippen tar fyra månader minst och sen räknar jag med att fastna för New York så att jag kan vara där hela maj för att tillbringa juni i Sverige och juli i Grekland och augusti i Berlin.

Konsten att förtränga nuet och de faktiska betingelserna alltså.

Ljusslingan tänd

Plockar man inte undan kan man snabbt komma igång med vinterglittret igen. 4 och en halv månad till vårdagjämningen är det..

Antingen eller eller?

Nu slutar vi väl med facebook va? Alex orkar inte bli vampyrbiten längre och det hela är ju så larvigt, eller hur! Nu ska vi också tro att facebook är hemske storebror, fastän många äntligen tagit upp sina sociala kontakter igen, medan vi glömmer den riktiga storebror, och alla register och skit vi förekommer i från vagga till grav ihop med medias gamla makt att styra vad vi ska tänka på och tycka dag för dag.

Mantalsskrivning är en gammal företeelse och vi kan alla lätt identifieras med våra personnummer som vi tvingas lämna ut i tid och otid så fort vi ska boka eller köpa nåt, eller komma in någonstans.. Vi måste alltid ha id-kort på oss för att bevisa vem man är. Det tycker jag är mycket värre än ett foto från resan på facebooken som man vill visa för dom som vill se. Om nån får reda på att jag heter eva och bokar resor på nätet eller gillar frihet men struntar i mode, så gör det inte mig nåt.
Varför skulle annonsörer på nätet vara fulare än de som betalar annonsplats i tidningarna, gör reklam i butiker, i tunnelbana och köpcentrum?

Man får se fördelarna. Klart att massor av informella nätverk är skräcken för storebror. Hur fan ska han kunna övervaka oss om inte allt handlar om registrerat arbete, skatt, godkända föreningar, betalningar och bidrag. Klart att kontrollfreaksen darrar i märgen, och vill registera allt mer, och att de fula fiskarna står i varje vrå med sina syften, alla kategorier. Man får ju vara vaken åt alla håll.
Som vanligt.

Inget nytt under solen alltså.

Tittar djupt mot svarta hålet

Tänker att jag kanske kan hypnotiseras till sömns av det svarta hålet, men blir istället impad över att kameramobilen klarar makroläget så bra med bara en svag glödlampa i rummet.

(Det är alltså en blomma, om nu någon undrar)

Istället för sudoki

Kanten på mitt vattenglas är intressantare.. Nä nu måste jag somna ifrån insomnandets tråkiga vedermödor.

Varning för farlig arbetsplats

1997?

Diplom...

Under trappan hittade jag massor av tidningar, pärmar och mappar som jag förträngt. En stod det "privata foton" på och jag hittade fyra bilder från stora kontoret för tio år sen, precis när vi flyttat till lite mindre rum men ända hade 8 sektioner var att ha prylar i samt gigantiska skrivbord. Upp till höger står en ros, så kanske hade jag fyllt precis jämnt då också. .

Jag skrattade när jag såg diplomet som låg i samma mapp:

DIPLOM

Härmed intygas att (jag) genomgått den praktiska kursen
PERSONLIG
EFFEKTIVITETSUTVECKLING

med gott resultat

Kursen har bl.a. innefattat:
Praktisk organisation
Beteende - gör det NU!
Planering och prioritering.

Fan att man glömmer.

Amputera nacken

Nu börjas det, krämporna. Eller hur, ni som vet.

Fick inbetalningskort från Rosa bandet ihop med min första kallelse till mammografiundersökning.

Var på vårdcentralen också och verkligen kände hur icke-bakis jag var när jag träffade läkaren som skojade om domen: att amputera den, nacken.
Har suttit vid dator i 20 år och dessförinnan fanns faktiskt både skrivmaskiner och ritbord och annat med samma typ av kass arbetsställning.

Har stadigt ont i nacken, men man vänjer sig. Det är värre när man dessutom får stickande ensidig huvudvärk och karusellyrsel. Man är både tangentbords- och skärmstrålskadad och mobilrskadad. Ska man vara så jävla tidig på allt får man skylla sig själv.

- Skallen har du ju redan röntgat, sa doktorn. Och den var bra.

- Ja, men det var ju över ett år sen sa jag, och jag har fått ett slag till i huvudet sen dess...
- Hur då då?
- Smala gränder och högklackat, sa jag.

- Hm, sa doktorn. Var det i Grekland också.
- Mm.
- Ja, men nu börjar vi med att rönga nacken.

Så ni ser. Nerförsbacken har börjat. Först huvudet, sen nacken, sen brösten.

På plussidan

43 flaskor bubbel var lite i överkant när man bjudit in med kort varsel och fyller år en blåsig och grå novembermåndag. Har nu haft två timmars lugn alldeles själv, och om det är nåt jag inte känner för just nu så är det bubbel, fast jag knappt hann dricka nåt själv, men några andra hann desto mer. Hade det inte varit för grannen under hade diskot kört igång vid två, men det var bara att lägga locket på och tänka "snälla gå".

Mycket som låter

Mycket som låter lite. Eller lite som låter mycket. När man ligger i mörkret blir varje droppe som boppar mot balkongräcket rätt hög. Hör snarklingar, bilar långt bort och nyss en sparkburk från tantolunden. Skulle vilja sätta på datorn och skriva ut. Är två sekunder lycklig och sen slår det mig snabbt hur olycklig jag är, som ett batteri som håller på att ta slut som därför slår upp i glädjefnatt innan det går ner på slut. Har bråkat med föräldrarna var och en för sig.
De fattar visst inte att det är jag som fyller år, inte dom som ska önska sig. En vägrar gå på den restaurangen, en tycker att jag inte kan bjuda hem folk på drop-in-skumpa eftersom vissa ju inte ska behöva åka hela vägen in från förorten om de inte får lagad mat, en sittplats vid bordet och rödvin.