Det mest svenska som finns är utlandssvenskarna och deras bevarande av så kallade svenska traditioner. Åh, vilka töntar, tänker jag. Oh My God. Rena 40-talet. Och jag får lov att stänga av nattradion.
Ursäkta mig. Det är förstås tillåtet att leva kvar i en gammal bild av Sverige, och idka svenska vanor och ha svenska flaggor vid silltallriken till jul, påsk och midsommar. Det viktiga är språket, att få prata sitt eget språk med landsmän.
Jag skulle kanske själv bli aktiv i svenskföreningen och längta efter att dansa groddansen runt midsommarstången, vara med och arrangera luciatåg med barnen, och samla ihop till majbrasan och fira nationaldag med de blågula flaggorna i topp.
På nätet kan man nu lätt följa hemlandets radio- och tv-kanaler och det var därför utlandssvenskar lyssnade på webbradion och kom till tals från sina utlandsvisten natten till julafton.
Just mat, dryck och musik verkar vara det enklaste internationella språken, där man lätt anpassar sig till en annan kultur eller kan införliva delar av den. Japanerna sägs älska svenska sillbordet som vi älskar sushi, och både svenskt knäckebröd och brännvin lyckas bra som exportprodukter, liksom svensk musik.
Det blir väl lätt så när man bosätter sig utomlands och står utanför landets språktradition och kultur, och där det fullkomligt skiter i ens traditioner. Man klänger sig fast i det lilla gemensamma man kan hitta på att göra svenskar emellan, även om man inte har en aning om varför. Och så glömmer man att det är själva språket, som är kärnan i det hela, men på vissa håll verkar de bara ha kvar de där omåttligt torra traditionerna kvar till sist, medan språket är glömt.
Det borde vara lätt att fatta vad invandring är, och varför många invandrare vill träffa andra från samma ställe, prata hemlandets politiska situation, gå till läkare som pratar ens språk så att man kan bli förstådd, och få jobb genom nya eller gamla kontaker, och se tv från hemlandet, och inte spridas ut för vinden i svenskintegrering på ensligt tillsnöpta orter.
Svenskar gör precis likadant när de måste leva utomlands, även om de har pengar, och inte alls behöver anvisas boendeort. Man söker sig till svenskområden. Såg en dokumentär om ett folk upp i thailand, som lämnat djungeln för att försöka överleva i gränstrakterna till djungeln hos "främlingarna", som inte var snälla mot dem, tyckte de. - Främlingarna säger elaka saker som att vi inte tvättar oss, och de lurar oss att jobba för alldeles för lite ersättning för att vi inte gått i skolan, inte kan thailändska, och är beroende av att få mat i första hand, och sedan fick matskulder som skulle betalas tillbaka med arbete på risfälten.
Det här folket har ett språk som nu talas av bara 200 innevånare utspridda i små bosättningar långt från varandra, och de hoppades nu kunna bygga en ny gemensam by så att det lättare kan bilda nya familjer och överleva som folk. De unga hittade svårligen någon jämnårig att gifta sig med, och de allra ungsta hade börjat flytta på internat till "främlingana" för att gå i grundsskola, där undervisning var på nordthailändska. Det egna språket började fasas ut. Främlingarna var thailandska risfarmare, som hyrde in dem på slavkontrakt mot nästan ingen ersättning, och med skulder på mat som band dem till risfälten år efter år. Programmet följde två 20-åriga killar på jakt efter flickor och deras tankar kring framtiden, och hur de orimligen skulle kunna klara sig i en stad. Eller? Om de kunde lära sig språket, få ett jobb i stan..
Minns att det enda jag saknade när jag var ute och reste ett år var ett slags absolut sug efter pepparstarka kantarellmackor, och tjocka raggsocker mot de iskalla stengolven. Till slut led jag både av långtgående förkyldningar och av att inte kunna prata på djupet om någonting eftersom att allt snack var på mer eller mindre kass engelska. Man längtade efter att återigen få ett riktig språk att uttrycka sig på.
