Kämpa på

Lite lustigt att folk, jag brukar kalla dom så, så lätt säger eller visar att de tycker att det bara är att kavla upp ärmarna och kämpa på. Som de själva gjort för att komma nån vart här i livet och bli nån bra, någon bra, som nån vill ha, som är värd att hyra.

Det är väl ingen konst att jobba och kämpa på som fan med något man har enkelt för, och dessutom tycker är kul, där man också får bekräftelse och anses duktig, duktigare, duktigast. Jippi, vad kul det är.

Eller att man är rätt dålig på nåt, men installerad med sån självkänsla från barnsben, och blir peppad att satsa på nåt som är rätt och ligger i tiden, och så kämpa kämpa, kämpa, hundra extra timmar varje dag, kämpa, kämpa, satsa, satsa, järnet järnet, alla kan bli snygga, och så se märkbara framsteg och självkänslan som växer till hybrisnivåer. Som XGK-adaffis.

Jag överdriver självklart.

Men att tvinga sig, dag efter dag, år efter år, att gneta och streta med något man har svårt för eller tycker är tråkigt så att klockorna stannar, mot andras mål, det är lite svårare det, och belöningen är kanske inte ens en lön som går att leva på. Och ingen tycker att man kämpat tillräckligt.

Nu är ju du inte folk i allmänhet, och inte jag heller. Jag är jag och du är du.

Jag har det senaste halvåret fått frågan vad jag vill eller tänker göra (åt olika saker) och när jag berättar vad jag skulle vilja, så gills inte det helt enkelt inte. Man måste vilja det som man ska vilja vilja.

Det finns inte på kartan att man skulle vilja något som skulle kunna kallas lite mer frihet, eller lite mer rörelsefrihet, men är man bara idiot om man inte fattar sin plats, och hur glad och tacksam man ska vara om någon över huvud taget vill hyra en.

På radion sa de nyss att undersökningar visar att unga idag, vilka de nu är, mest av allt önskar sig ett vanligt normalt liv, de vill inte ut i världen och upptäcka och förändra, som min generation. De vill ha ett bra jobb, de vill hitta någon att bilda familj med och skaffa fint boende.

Jo det är faktiskt basic att kunna bo och försörja sig och para sig, i nån slags ordning. Ungomarna vill ha det vi ändå fick ganska lätt: jobb och bostad.
Nu är jobb och bostad något för de som klarar sig allra allra bäst i konkurrensen. Fight for your right to.. ha råd att bo. Yes.

Det jag tänkte på var något lite elakt, men det här är ingen elak blogg, om ens en blogg.

Själv har jag ingen lust att kämpa mot mål som inte är mina egna.
Det var nog ett halvår sen jag fick några målförslag skrivna på näsan. Jag kunde faktiskt utvecklas till "en riktigt bra plubb" om jag bara lärde mig mer plipp och plupp.

Efter minst 15 år som plubb tappade jag sista unset motivation. Och inte ens någon känsla av att vilja ta revanch eller få upprättelse på nåt sätt kände jag. Jag bara bleknade ihop som en skrutt, mentalt först. Sen fysiskt.
Men det är bara att kämpa på, eller hur.