Följa pilen på gröna linjen

4 mars.

Pilar och färger kan förvirra mer än förtydliga.

I Stockholms tunnelbana kör tågen vänstertrafik, men på gator och trottoarer är det högertrafik. Som fotgängare bör man alltså veja till höger vid möte med annan person, och detsamma även på en perrong, om man nu inte är för nära kanten.

Vid t-banespärrarna försöker man sen en tid införa högertrafik för själva in- och utpasseringen, men sen det är samma gamla vänstertrafik när det gäller tågen. Lite knepigt det där.
Vid Skanstull får ett grönt band med pilar folk att krocka med varandra på perrongen.

Jag antar att de försöker förenkla genom att pila över resenärer till den norrgående perrongen fast det är en dubbelriktad perrong, med tåg som går både norr- och söderut, och en station med flera utgångar.

Folk krockar.  (kommentar: efter nån vecka togs de trafikfarliga pilarna bort)

Wikipedia om gröna linjen

Där natten börjar klockan 8

3 mars.

Såg Liljeholmstorget och gallerian förvandlas från att vara en helt fredligt röra av affärer och matställen under den hektiska eftermiddagsshoppingen till en ödslig håla redan vid 8-tiden på kvällen.

Tänkte pusta ut och ta en öl. Valde att gå in på O'Learys, just för att de har en övre del av baren med snurrstolar som är schyssta att sitta på. Beställde en Brooklyn lager efter en stund, och tog fram lokaltidningen för sydvästra förorterna, där jag fastnade på en artikel och skulle skriva ner en kommentar. Hann inte med många ord innan jag blev överröstat av ett gäng män i 50-årsåldern som satt vid ett av hörnborden. Det hade varit ishockymatch och de verkade ha smort kråsen ordentligt.

De såg mig och började hojta om att jag skulle komma över till deras bord. Tackade vänligt nej.
Så försökte dom igen, och jag tackade återigen nej och fortsatte läsa tidningen.

När jag lite senare skulle beställa en till öl till hade en osynlig servitris eller osynlig bartender tydligen redan sagt till om att det var sista beställningen.
De fyra männen hade däremot sett till att ha sina ölglas fulla. Och var i gasen. Nu krävde en av männen att jag skulle flytta över till deras bord, dricka av deras öl och sen följa med i taxin vidare till nåt annat ställe.

Ledarsnubben i blev rasande när jag inte ville, och jag blev riktigt rädd. Såg till att dom drog iväg före mig, och sprang sen ner och tog t-banan österut, mot det som kändes som tryggare trakter.

Om man funderar på att flytta till en ort ska man researcha ordentligt vid 8-snåret på kvällen och även lite senare på kvällen, och kolla hur det känns att åka dit med sista tunnelbanan en vanlig vardag.

Alltför många platser i Stockholm är jävligt ödsliga, som det blir när ingenting är öppet, hur många det än är som bor omkring. Men det betyder inte att man ska behöva acceptera att bli påhoppad av okända män. Och ser jag verkligen inte ut som en tjej som inte ska få sitta ifred och läsa tidningen.

Om man minns hur det såg vid Liljeholmen innan gallerian byggdes så är det förstås väldigt mycket bättre vid Liljeholmen nu, även om det blir en scenförändring när butikerna stänger.

Tankarna bakom Liljeholmstorget

Glada Skanstull

2 mars, kväll, Skanstull.

Skulle kunna sätta ihop ett urval av 4 års plåtande från den gulkaklade t-banestationen som ligger snäppet under Götgatan.

Det var rått i luften och surregnande i uppgivet Stockholm.
En timme blängde folk på snöblandat regn, men snön fick inte lägga sig i "rekordvärmen", som Expressen uttryckte det häromdagen.

Vasaloppets slut markerade sportlovsmänniskornas troliga återkomst till skol- och kontorsarbetstid.

Normaltid.

Programledarprofilernas glada fejor kändes inte särskilt upplyftande. Men ändå började jag undra vilka nya användare en sån här kanal vill nå.

Roligt att vara programledarprofil. 2 mars.

Inte roligt för alla barn (från i vintras)

Andra blogger om Skanstull, #blogg100, reklam

Vad är problemet? #blogg100 dag1

Det finns säkert tusen anledningar att rycka upp sig på olika sätt eller ta ett så kallat omslag kring egen bråte. Ska nog klara att blogga en halvtimme om dagen, 100 dagar i rad, inom 100 av mina vanligaste områden. Inte tänka för mycket. Bara börja skriva lite och tagga en text om dan med #blogg100.

Så, varför börja med problem?

Efter en fredagseftermiddag med P1-lyssnande nonstop är det lätt att se sig som en maktlös del av komplexa världsproblem, men kan också roas av hur andra kokar ihop sina tolkningar av tidens tecken som i Spanarna, eller skratta åt veckans nyord och betydelseförskjutningar i Lantzkampen. Orkade 7 timmar radio, inklusive tunga Studio Ett med alla nyhetssändningar kring Ukraina, blyförgiftade barn och minnena av 28 februari 1986.

Sen flydde jag ut för en bit mat på lokala restaurangen och basproviantering på coop. Satt stilla och pratade lite lugnt med en lokalbo när K oprovocerat kommer fram, knackar på axeln:

- Eva, tare lite lugnt va! Du har problem med precis allt omkring dig.
- Och vad beror det på då, tycker du? frågade jag ouppmuntrande eftersom jag inte ville prata med honom.
- Problemen beror på dig, Eva. Det är du som är problemet.
- Tack, sa jag (och tyckte att det var riktigt bra att han var på väg ut)

Några dar innan sa jag till en annan i grannskapet att jag kände mig som ett läskpapper, en som suger åt sig allting.
- Nej, sa han. Du är som ett flugpapper. All skit fastnar.
- Å fy fan, tänkte jag. Det där var inte nån komplimang precis.

Andra bloggar om: #blogg100, problem, P1