Konstigt läge

För första gången på 100 år verkar det som att jag har semester.
Det är ju kul på sätt, speciellt som man inte ens hunnit fylla 55 och har 10 eller 30 år till pensionen. Iscensättningen skev.
De flesta mår bra att något bra att göra som de gillar. Genom alla år, från dagis till hospis.

Nu är det inget åskmoln från jobbet som hänger över hela sommaren, och jag vet så väl att jag inte är av sån kaliber som kan passa in där ändå. Jag är kantig där de vill att man ska rulla, och jag rullar med hög fart och energisk iver där jag inte alls behövs.

Meddelade förra julen och nyåret, med allt skruvat firande för andras skull, och andras vanor, och  andras traditioner, att i år, 2012, är jag inte med på det. Att ladda upp i veckor för något som andra bara vill ha "avklarat" på en kväll är ett avslutat kapitel.

Många arbetsmyror anser att man antingen jobbar och sliter - eller är ledig och unnar sig någonting litet och njuter.

Så har det aldrig varit för mig. Jag vill göra saker ordentligt och i min egen takt, men vill sällan ha bråttom eller börja för tidigt.

Självt är bästa sämst

Man kastas mellan ytterligheter och ypperligheter.

Det finns många väldigt perfekta personer i min påträngande vardag, varje dag, alla shopoholickar som med jagad blick jagar förnyelse av själv och sina hem, i västermalmsgallerian, i ringen, på drottninggatan.

Shoppade loss på fem gardinlängder på hemväg från "jobbet". Plommonfärgade och tunna, kanske för kalla. Vet exakt vilken färg jag söker för att värma upp inljuset härhemma. De kritvita trista himlarna i väntan på trädens grönska är deprimerande.

En iakttagelse är också vilka mängder nypensionärer som verkar leva livets glada dagar på eftermiddagarna. De skrockar omkring i flock och fikar och äter och dricker, efter kulturella aktiviteter på stan. De är givetvis fortfarande rediga människor och duktiga. De lever i par och umgås i par och har så bestämda vanor att de inte behöver mobiltelefoner och såntdär, utom i nödfall. Man har tid att läsa både dagstidningen och någon bok i veckan.

De promenerar, sköter sina trädgårdar, vårdar bilen och båten, åker till sommarstugan, har hund eller katt och vuxna barn och barnbarn, som flyttat till egna lägenheter i andra städer, utan att de själva måste ge upp hus och hem, tvärtom. De kan ha två sommarställen också. Och alla ser likadana ut och har ordentlig jacka och ryggsäck på unisexvis. Enda skillnaden i kroppshyddor och look är damernas välkammade blonda pager.

Det verkar som det är enda generationen som aldrig behövt åma och kråma sig för att lyckas få jobb och göra karriär, och inte behövt vara utbildade, ha studielån, eller ens behövt vara smarta. Det krävdes inte för de att de skulle kunna testa sig fram, och sen sätta standarden och sen sätta reglerna. Min generation skulle misslyckas katastrofalt med att bli likadana. Kanske anpassade, men inte lika rediga och inte lika täta heller.

Men det var nåt annat jag egentligen tänkte på. Släpper bara iväg den här gamla posten från före grönskan.