Jag kommer att lägga upp mina klipp från Blidösund i somras, men först när jag får lite koll på hur nya YouTube funkar. Coola morsan heter jag där med. Liksom på flickr.
Nåt ska man ju heta.
30 januari 2012
Dag Vags spelning på Akkurat december 2011
En person som var på det som skulle bli Dag Vags sista spelning lägger nu upp sina klipp på YouTube. Bra med folk som orkar hålla i kameran eller mobilen så länge..
28 januari 2012
Jonna Red
70-tal, 80-tal, 90-tal, 00-bilder, 01-bilder, 02-bilder, och sen börjar de rent digitala bildfoldrarna till och med 08. Lite lättad över att hitta en av de små externa smådiskarna i alla fall.
Svetten sprutar
Svetten sprutar: min tid som duktig på diverse filhantering är slut, mitt tålamod..
Jag har en del unika bilder, och försöker lagra dem säkert, ska flytta dem, backupa allt från 2003 och framåt, men de kopieras till ett annat ställe, filer kraschar, hårddiskar går sönder, datorer likaså, och filhanteraren känner inte av om man har exakta kopior av samma fil, eller om det är olika filer men samma namn. Och ibland får man samma fil men en timme diff på när de skapades.
Började systematiskt säkerhetskopiera allt till en jättehårddisk förra våren, men det är den hårddisken som pajat och jag försöker nu hitta det som räddas kan och kopiera till ny disk.
Så tråkigt. Men stressande att ha jobbat med bilder hela sitt liv och inte kunna göra något av dem.
Förresten har jag ny kamera. Igen. Billig, kompakt. Kanske ok, kanske inte.
Det spelar ju ingen roll om man inte använder bilderna.
Men dottern tycker jag ska fortsätta ta bilder - om jag tycker att det är kul. Ja, jag gillar att fota. Det är ett sätt att se på saker. Man koncentrerar sig på upplevelsen och stänger av bruset.
Jag har en del unika bilder, och försöker lagra dem säkert, ska flytta dem, backupa allt från 2003 och framåt, men de kopieras till ett annat ställe, filer kraschar, hårddiskar går sönder, datorer likaså, och filhanteraren känner inte av om man har exakta kopior av samma fil, eller om det är olika filer men samma namn. Och ibland får man samma fil men en timme diff på när de skapades.
Började systematiskt säkerhetskopiera allt till en jättehårddisk förra våren, men det är den hårddisken som pajat och jag försöker nu hitta det som räddas kan och kopiera till ny disk.
Så tråkigt. Men stressande att ha jobbat med bilder hela sitt liv och inte kunna göra något av dem.
Förresten har jag ny kamera. Igen. Billig, kompakt. Kanske ok, kanske inte.
Det spelar ju ingen roll om man inte använder bilderna.
Men dottern tycker jag ska fortsätta ta bilder - om jag tycker att det är kul. Ja, jag gillar att fota. Det är ett sätt att se på saker. Man koncentrerar sig på upplevelsen och stänger av bruset.
Försöka googla på det
Det är det man ska, googla på det, innan man frågar en människa.
Ska fråga google vad de gjort med med googlekonto som slagits ihop med mitt YouTube-konto, och helt obegripligt vad det är för "kanaler" man ska skapa. Jag vill bara lägga upp lite videoklipp.
Fortsätter med min sega filhantering för att rädda bilder och videoklipp.
Ska fråga google vad de gjort med med googlekonto som slagits ihop med mitt YouTube-konto, och helt obegripligt vad det är för "kanaler" man ska skapa. Jag vill bara lägga upp lite videoklipp.
Fortsätter med min sega filhantering för att rädda bilder och videoklipp.
7 år och några dar
23 januari 2005 skrev jag första texten på den här bloggen. Tio dagar efter brorsans död.
Höll på att spricka. Coolamorsan var självklart inte nåt jag tyckte att jag var.
Hela tiden tror jag att det ska vara en ände på de sju svåra åren.
Det svåra bara är. Det bara växlar och drabbar bara lite olika.
Konsten är att ta vara på när det är härligt och bra, utan att vilja ha det hela tiden.
Tiden verkar i alla fall fortsätta ett tag till.
Höll på att spricka. Coolamorsan var självklart inte nåt jag tyckte att jag var.
Hela tiden tror jag att det ska vara en ände på de sju svåra åren.
Det svåra bara är. Det bara växlar och drabbar bara lite olika.
Konsten är att ta vara på när det är härligt och bra, utan att vilja ha det hela tiden.
Tiden verkar i alla fall fortsätta ett tag till.
Per och Stig Vig ur tiden
Per, mer känd som Dag Vags sångare Stig Vig, har dött. Igår (26 januari) konkurrerade nyheten om Stig Vigs död med det rekordsnabba val av ny sosse-ledare efter Juholt.
I onsdags kväll fick jag den tråkiga nyheten på facebook, släppte räkningarna, hade en vakarnatt, och var tungt trött igår på jobbet.
Lika lite som det hjälpte att springa som en galning i snön efter beskedet om att brorsan hittats död, lika lite hjälper det att hänga uppe och vara vaken en hel natt, mer än att man försöker göra vad man kan.
Men alltid för sent.
Man behöver prata, men pratar om fel saker, med fel personer ibland.
Vilket jag gjorde. Exakt så. Igår på jobbet.
Många stod Per närmre, i familjen, i närmsta musikfamiljen, och i branchen och bland fansen fanns många bekanta, som alla har sin relation. Och man kan inte lägga sig i andras relationer hur som helst.
Lider i tysthet med L, vet hur det är att förlora sin bror, lider med hans son på väg till Stockholm långt bortifrån. Man översätter till sig själv och tänker hur det skulle kännas för min son att förlora mig. Eller jag honom eller min dotter. En stor del av min barndom försvann med lillebrorsan, och en del av min tidigare frigörelse från en jobbig tid är Pers förtjänst.
Känns som Per och jag hade en tyst deal, tror jag. Vi var kanske varken tajmade eller lätta att umgås med på tu man hand - alltså jag är svår att ha med att göra - och hamnade ändå i förhållanden, eller vad man ska kalla det.
Under de åren inget hörde om Dag Vag vet jag jag att han proddade och jobbade med teater. Konstigt. 2005, då var bloggarna få, och som vi slitit med att koda html för de första hemsidorna 10 år tidigare.
Respekten att kunna anförtro och sen inte bli utlämnad, den hade han. Jag tror jag berättat precis allt jag är, eller var, för honom under en period, och inget släppte han vidare på något sätt vidare. Han lärde mig nätet innan internet ens fanns och bjöd in till de härliga bbs:ernas värld och räddade mig från isoleringen.
Jag är ingen kalenderbitare, men bannar mig ändå för att inte ha uppfattat att det var spelning på Akkurat i december.
Så sista gången vi sågs var när jag fick ynnesten att sitta med back stage med bandet efter spelningen på Fasching och ta en öl. Det var den 1 oktober i förra året.
Försöker tänka att relationer är allas vår business. Jag har aldrig försökt tränga mig på, och tänker ändå dagligen på hur otroligt ointresserade speciellt alla kollegor är av mig. Det blir lätt att tro att man är bortglömd, men glömmer att andra upplever att man inte bryr sig.
Fast man gör det.
Man måste tänka på att göra bättre val av vilka man försöker vara mer med, och vilka mindre.
I onsdags kväll fick jag den tråkiga nyheten på facebook, släppte räkningarna, hade en vakarnatt, och var tungt trött igår på jobbet.
Lika lite som det hjälpte att springa som en galning i snön efter beskedet om att brorsan hittats död, lika lite hjälper det att hänga uppe och vara vaken en hel natt, mer än att man försöker göra vad man kan.
Men alltid för sent.
Man behöver prata, men pratar om fel saker, med fel personer ibland.
Vilket jag gjorde. Exakt så. Igår på jobbet.
Många stod Per närmre, i familjen, i närmsta musikfamiljen, och i branchen och bland fansen fanns många bekanta, som alla har sin relation. Och man kan inte lägga sig i andras relationer hur som helst.
Lider i tysthet med L, vet hur det är att förlora sin bror, lider med hans son på väg till Stockholm långt bortifrån. Man översätter till sig själv och tänker hur det skulle kännas för min son att förlora mig. Eller jag honom eller min dotter. En stor del av min barndom försvann med lillebrorsan, och en del av min tidigare frigörelse från en jobbig tid är Pers förtjänst.
Känns som Per och jag hade en tyst deal, tror jag. Vi var kanske varken tajmade eller lätta att umgås med på tu man hand - alltså jag är svår att ha med att göra - och hamnade ändå i förhållanden, eller vad man ska kalla det.
Under de åren inget hörde om Dag Vag vet jag jag att han proddade och jobbade med teater. Konstigt. 2005, då var bloggarna få, och som vi slitit med att koda html för de första hemsidorna 10 år tidigare.
Respekten att kunna anförtro och sen inte bli utlämnad, den hade han. Jag tror jag berättat precis allt jag är, eller var, för honom under en period, och inget släppte han vidare på något sätt vidare. Han lärde mig nätet innan internet ens fanns och bjöd in till de härliga bbs:ernas värld och räddade mig från isoleringen.
Jag är ingen kalenderbitare, men bannar mig ändå för att inte ha uppfattat att det var spelning på Akkurat i december.
Så sista gången vi sågs var när jag fick ynnesten att sitta med back stage med bandet efter spelningen på Fasching och ta en öl. Det var den 1 oktober i förra året.
Försöker tänka att relationer är allas vår business. Jag har aldrig försökt tränga mig på, och tänker ändå dagligen på hur otroligt ointresserade speciellt alla kollegor är av mig. Det blir lätt att tro att man är bortglömd, men glömmer att andra upplever att man inte bryr sig.
Fast man gör det.
Man måste tänka på att göra bättre val av vilka man försöker vara mer med, och vilka mindre.
27 januari 2012
sånt här fullkomligt tråkar ihjäl mig
och värst är att jag alltid får sitta och höra på dem, de pratar extremt högt för att kunna lyfta sig över sina tre plus fyra timmars instängda ilurar- och excellarkstillvaro före och efter essingeleden.
Vägra lurar, tänker jag ibland, kolla in vad tuppar omkring blajar om istället, typ på O'learys på alströmergatan.
Jag gör inte mycket motstånd, men vägra sitta hemma och glo på skärm. Blir alltmer övertygad om att det var okej att hoppa över några år i teknikutvecklingen på internet, och helt enkelt vara kravställamnde konsument och testa till exempel kunna jobba helt utan de där datorklumparna, som är ett geografiskt och lokalt fängsel.
Slirar själv loss ibland, men det blir lätt så när man ska prata och tjäna ihop sitt uppehälle i djupsömnen. Sa många dumheter.
Vägra lurar, tänker jag ibland, kolla in vad tuppar omkring blajar om istället, typ på O'learys på alströmergatan.
Jag gör inte mycket motstånd, men vägra sitta hemma och glo på skärm. Blir alltmer övertygad om att det var okej att hoppa över några år i teknikutvecklingen på internet, och helt enkelt vara kravställamnde konsument och testa till exempel kunna jobba helt utan de där datorklumparna, som är ett geografiskt och lokalt fängsel.
Slirar själv loss ibland, men det blir lätt så när man ska prata och tjäna ihop sitt uppehälle i djupsömnen. Sa många dumheter.
25 januari 2012
6 januari 2012
Hm. Intressant när man inte finns kvar som person, åtminstone inte kan hitta någon bra sida kvar.
Om jag säger vad jag tycker verkligen avskyr andra mig, tycker jag skriker och bråkar och är hemskt.
Jag skriker och bråkar om att jag måste få ha mina åsikter och tankar åtminstone hemma, försöker förklara varför jag är arg, ledsen, uppgiven. Det låter bara som skit.
Jag orkar inte leva under hot. Om jag inte sköter mina kort blir jag av med jobbet, inte sköter lägenhet av med den, inte vill gifta mig av med relationen, inte vill ha sex av med killpolare, av med dom alla.
Jag behöver bo själv ett tag. Fast tvärtom när jag var liten, när det inte fanns något hem att vara i. Leka ute blev sen mer hänga ute. Sen bodde familjen i ens hem och jag försökte flytta hemifrån och försöka börja bli mig själv igen, nån jag var eller kunde ha blivit om jag fått rum.
Som A uttryckte det idag, så känner jag. Att man vill ha sitt base camp (precis lagom litet och precis som man vill ha det) för att kunna dra sig undan och hämta kraft och sen vara ute och röra sig mesta tiden ändå.
Har kommit fram till att nutidens kult är hemmet där livet ska fullkomligas. Var själv närmast besatt av att kunna flytta eller fly föräldrahemmet och området där jag inte ville bo, och bo i stan igen. Sakerna tog jag på tunnelbanan, så ödsligt i lägenheten att ett rum var helt tomt. Hade en enda bokhyllerad böcker och konstnärsmaterial, inte mycket mer. De unga idag har extremt mycket fler prylar, kläder, egna möbler, teknik. Jag hade en strindbergslampa, en spegel och en säng jag inte kunde få med mig. Har glömt hur jag sov de två månader det tog att övertala farsan att hjälpa till med transport.
Om jag säger vad jag tycker verkligen avskyr andra mig, tycker jag skriker och bråkar och är hemskt.
Jag skriker och bråkar om att jag måste få ha mina åsikter och tankar åtminstone hemma, försöker förklara varför jag är arg, ledsen, uppgiven. Det låter bara som skit.
Jag orkar inte leva under hot. Om jag inte sköter mina kort blir jag av med jobbet, inte sköter lägenhet av med den, inte vill gifta mig av med relationen, inte vill ha sex av med killpolare, av med dom alla.
Jag behöver bo själv ett tag. Fast tvärtom när jag var liten, när det inte fanns något hem att vara i. Leka ute blev sen mer hänga ute. Sen bodde familjen i ens hem och jag försökte flytta hemifrån och försöka börja bli mig själv igen, nån jag var eller kunde ha blivit om jag fått rum.
Som A uttryckte det idag, så känner jag. Att man vill ha sitt base camp (precis lagom litet och precis som man vill ha det) för att kunna dra sig undan och hämta kraft och sen vara ute och röra sig mesta tiden ändå.
Har kommit fram till att nutidens kult är hemmet där livet ska fullkomligas. Var själv närmast besatt av att kunna flytta eller fly föräldrahemmet och området där jag inte ville bo, och bo i stan igen. Sakerna tog jag på tunnelbanan, så ödsligt i lägenheten att ett rum var helt tomt. Hade en enda bokhyllerad böcker och konstnärsmaterial, inte mycket mer. De unga idag har extremt mycket fler prylar, kläder, egna möbler, teknik. Jag hade en strindbergslampa, en spegel och en säng jag inte kunde få med mig. Har glömt hur jag sov de två månader det tog att övertala farsan att hjälpa till med transport.
5 januari 2012
4 januari 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)