Hm. Intressant när man inte finns kvar som person, åtminstone inte kan hitta någon bra sida kvar.

Om jag säger vad jag tycker verkligen avskyr andra mig, tycker jag skriker och bråkar och är hemskt.

Jag skriker och bråkar om att jag måste få ha mina åsikter och tankar åtminstone hemma, försöker förklara varför jag är arg, ledsen, uppgiven. Det låter bara som skit. 

Jag orkar inte leva under hot. Om jag inte sköter mina kort blir jag av med jobbet, inte sköter lägenhet av med den, inte vill gifta mig av med relationen, inte vill ha sex av med killpolare, av med dom alla.

Jag behöver bo själv ett tag. Fast tvärtom när jag var liten, när det inte fanns något hem att vara i. Leka ute blev sen mer hänga ute. Sen bodde familjen i ens hem och jag försökte flytta hemifrån och försöka börja bli mig själv igen, nån jag var eller kunde ha blivit om jag fått rum.

Som A uttryckte det idag, så känner jag. Att man vill ha sitt base camp (precis lagom litet och precis som man vill ha det) för att kunna dra sig undan och hämta kraft och sen vara ute och röra sig mesta tiden ändå.

Har kommit fram till att nutidens kult är hemmet där livet ska fullkomligas. Var själv närmast besatt av att kunna flytta eller fly föräldrahemmet och området där jag inte ville bo, och bo i stan igen. Sakerna tog jag på tunnelbanan, så ödsligt i lägenheten att ett rum var helt tomt. Hade en enda bokhyllerad böcker och konstnärsmaterial, inte mycket mer. De unga idag har extremt mycket fler prylar, kläder, egna möbler, teknik. Jag hade en strindbergslampa, en spegel och en säng jag inte kunde få med mig. Har glömt hur jag sov de två månader det tog att övertala farsan att hjälpa till med transport.