15 maj 2011

Utflyttningslägenhet

Hörde just ett par i min ålder prata om att de skaffat, alltså köpt, en utflyttningslägenhet till barnen, som de själva ska flytta in i när barnen skaffat eget boende. Ena barnet har bott där ett tag, flyttar ut med sambo och barn, och det yngsta barnet flyttar in. Själva bor de kvar på Södermalm.
Det är liksom lite olika vad man har råd med även om man inte sitter i sjön.

Så många mammor bekostar nu vuxna barns boende på olika sätt, till exempel behåller en alldeles för stor och dyr lägenhet, som jag gjorde, eller hyr något åt barnen i andra hand, eller bekostar studieboende på andra orter och så vidare.

Att plugga på annan ort är säkert vägen ut för glesbygds- eller småstadsungdomar, men stockholmsungarna vill ofta inte flytta från Stockholm till orter där det definitivt inte finns några jobb, om än bostäder.

Tänkte hur det skulle förenkla för ett tjog morsor man känner att hyra en stor lägenhet ihop och låta ungarna bo ihop där, i varsitt rum, och att vi istället för att slita och släpa var och en istället anställa en bodyguard/kock/städare, eller åtminstone en städhjälp en gång i veckan, som alla ungarna kommer att tvingas städa för att kunna släppa in. Tänk alla år varje dag varje förälder använder till att hålla sina ungdomshushåll på någorlunda sanitär nivå och fylla kylskåpen.

Det är så typiskt oss att vi mörkar eller skjuter upp problemen och löser dem kasst som fan, var och en för sig, med mycket möda och stort besvär.
Alla ska ska lösa sitt livspussel själva.

Föreslog när sonen var bebis mitt i kargaste vintern att granntjejen med jämnårig bebis i dörren brevid kunde samarbete lite: Till exempel köpa mjölk och sånt åt varandra, så att man inte båda alltid behövde bylta på och packa in bebis och gå ut med barnvagn i kylan, om man nu bara behövde lite mjölk från närbutiken och springa ner och boka tvättstugetid och sånt.

- Du kan väl kontakta mödravårdcentralen och gå på mammagrupp och du behöver prata med nån, sa hon. Jag älskar att vara hemma med mitt barn, jag klarar det här mycket bra själv.

Men det var inte precis det jag föreslog, utan att man kunde teama lite med det praktiska.

2 kommentarer:

  1. Det där med granntjejen är nästan kusligt likt när jag föreslog för min svägerska som fick första barnet bara några månader efter mig att vi kunde hjälpas åt lite då och då. Hennes svar var att hon inte behövde min hjälp men att jag skulle säga till om jag behövde hjälp. Poängen var just det du skriver att man kan hjälpa varann, dela, samverka och göra allt lite lättare.
    Förresten, jag stoppar gärna in sonen i ett sånt där gemensamt boende, förstår inte hur det annars ska gå.

    SvaraRadera
  2. Alltså, det är kanske helt andra angreppssätt man behöver ta nu, eftersom boendet inte räknas in i minsta godtagbara standard längre och även folk med småbarn och skolbarn kan ställas på gatan.
    Alla morsor/farsor med sånt här ensamansvar som inte håller, ställer sig i bostadskö, och någon eller några får nog ganska snart napp på några riktigt stora lyor, som inte behöver ligga jättecentralt eller så, man kör inneboendekontrakt. Alltså kollektiv. Det är ju bara folk med fast inkomst som får teckna kontrakt idag.

    SvaraRadera