Nej till kärnkraft redan 1977

Stränderna på orten var fina och tomma. Delfiner hoppade i vattnet och det var härligt.

Vi undrade aldrig under den där veckan varför vi var helt ensamna på stranden dag efter dag. Så gick det upp för mig ett kärnkraftverk låg 4 km bort, precis bortom udden.

En natt satt jag på terassen och Herman Hesse, och måste ha somnat till. Vaknade av öronbedövande oväsen bortifrån bytorget och sprang dit med det allra viktigaste i axelremsväskan. Desperat försökte folk tränga sig på och ovanpå de få bussarna in till stan. Ingen visste vad som hänt, bara att de måste därifrån och det nu, komma på bussarna. Folk knuffades och skrek.

Som vanligt gav jag upp på mitt buddhistiska sätt. Jaha, tänkte jag, det är ju som det är. Kärnkraftsolycka - och ingenstans har man att ta vägen, och ingen information finns. Andas lugnt.

Det är slutet det här, tänkte jag, men sämre ställe att sluta på (som 19-åring) kunde jag inte riktigt tänka mig. Det var i Mamallapuram som då hette Mahabalipuram i sydöstra Indien.

Kaoset på busstorget lättade och kaféer och restauranger såg intakta ut och jag fick tag i en person som jag kunde fråga.
- Nejnej, sa han, ingen olycka. Såhär är det ju varje morgon när folk ska försöka ta sig in till Madras och jobben där. Bussarna räcker inte till alla... ta du en kopp kaffe och koppla av.

Och det gjorde jag, men upplevelsen av att fastna i radioaktivitet och inte komma undan glömmer jag inte. Och långt senare gick det att ta reda på mer om anläggningen och att det var Indiens första kärnkraftverk, men det verkade i alla fall stå pall för tsunamin från Indonesien 2004, men då var ju jordbävningens epicentrum mycket långt därifrån.

Det här var 1977. 1979 hände det som inte kunde hända i Harrisburg.